Ett grannlaga inlägg.
Vad vet du om dina grannar, egentligen? Är det personer du umgås med eller hejar ni bara? Eller ni kanske inte hejar alls? Själv umgås jag inte med mina grannar, nåt jag har lärt mig att man inte ska. När jag blev huggen i och pratad om bakom ryggen gav jag nämligen igen med ord som ALLA kunde läsa. Sen upphörde den falska (?) vänskapen. Idag hejar och småpratar jag med några, medan andra vänder bort blicken när vi möts. Vända bort nån blick gör jag ALDRIG – även om grannar faktiskt är ganska ointressanta, egentligen. (Såna som surgubben jag mötte i morse, till exempel. Maj gadd, citronsoppa till frukost, liksom…)
Björn Lövenlid skrev igår i lokalblaskan en krönika om hur mycket han vet om sina grannar tack vare hitta.se. Dess karttjänst har fått en livsstilsfunktion. Det innebär att man i princip kan få veta vad folk i olika stadsdelar – och i närområdet – tycker om vissa saker. Alltså att det i vissa stadsdelar bor mest folk som röstar socialistiskt och att vissa stadsdelar härbärgerar golfare.
Nu är jag inte nyfiken på mina grannar, men jag tycker att det är lite läskigt att man via hitta.se kan få fram vissa uppgifter. Björn Lövenlid skriver:
[…] Den här informationen är klargörande och försåtlig på samma gång. Den är klargörande eftersom den blottlägger vilken delad stad Uppsala faktiskt är. Den är försåtlig eftersom den så lätt inbjuder till våldsamma generaliseringar och riskerar att stärka segregationen. […]
Det han menar är nämligen att du med utgångspunkt av den här informationen väljer vart du vill flytta eftersom du kanske vill bo nära människor som är mer lika dig själv. Men vi är ju alla olika individer och alla måste få plats i en och samma stad. Däremot tror jag inte att det går att bortse ifrån vad vi faktiskt kan använda den här livsstilsfunktionen på hitta.se till…
Om jag hade möjlighet att flytta skulle jag nog söka mig till områden där det bor glest med folk. Grannar är ett passerat folk för mig och jag slipper dem gärna (mycket troligt vice versa också). Ett hus i skogen? Ja, tack! Bara jag har en internetuppkoppling och får plats med mina böcker!
Var skulle DU bo om du kunde välja???
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
Grannar ska man absolut inte umgås med! Har hört skräckexempel om det. Jag tycker man kan stå och prata nån gång över staketet eller så, men absolut inte springa hos varandra och fika, grilla och såna saker. Lite annat blir det väl om barnen leker ihop, men där får man nog också dra nån slags gräns för vad som är nyttigt för grannsämjan.
Jag skulle kunna tänka mig att bo vid nån liten skogssjö. Ha en liten roddbåt. Åka skrillor på vintern. Inte ha några grannar precis i närheten utan ett stycke bort. På andra sidan sjön, typ. Det skulle vara lugnt och tyst. Bara skogens och sjöns ljud omkring en.
Prisajsli! Det räcker med att prata nån gång, inte ska man umgås, heller!
Å, det låter som mitt drömboende, vid en liten skogssjö… 😛
Just nu är jag nöjd med mina två grannar jag har på min trappavsats, och även den som bor ovanför, det är skönt faktiskt. En 90+ dam som man nästan aldrig ser, hon ringer på och vill ha hjälp att öppna nån burk ibland.
Tjejen bredvid är lugn o stillsam, vi hälsar, även henne fick jag hjälpa med en skruvgrej häromveckan (jag måste se stark ut…) 🙂
Jag trivs där jag bor, men skulle kanske i framtiden vilja bo lite mer villaaktigt igen, om inte, så vill jag ha en liten stuga i framtiden…
Härligt, du har blivit trappuppgångens Wonder Woman! 😛 De kanske har sett dig trava iväg till gymmet..?
Att bo i lägenhet suger om man inte trivs med grannarna. Jag skulle vilja ha nån bit gräsmatta/trädgård. En balkong är värdelös för jag kan inte sitta där när det är finväder – eftersom grannarna ställer sig grill precis under. Efter att de har rökt vattenpipa (som luktar som en hel parfymaffär). 😦
Annars är det trevliga grannar i min trappuppgång, åtminstone såna man kan heja på och växla några ord med.
Ja, liten gräsmatta vore så skönt…nu är jag på väg till min lilla gräsmatta, lotten, och ska så lite 🙂
Ja du har din härliga lott i alla fall! 😛 Så gott! 🌷🌸🌹🌳🌴🍀🌿🌾💐
Så kategorisk som FEM är i sin första mening tycker jag är svårt att vara. Grannar är väl som vilka andra människor som helst? Vissa funkar man bra ihop med, andra inte. För mig så är ett ”hej” med de jag gillar helt ok. Finns andra som vänder upp skallen i skyn och inte säger ett ljud… så det är lika blandat som bland andra människor.
Sen vet jag numera att man ”lär” även av dem som känns jobbiga och det inte funkar med.
Jag håller med FEM och att vi känner som vi gör har säkert med våra erfarenheter att göra. Just för att grannar är som vilka andra människor som helst – lika skvallriga, nyfikna, snälla, dumma, generösa etc – ska man inte tro att de är kompisar. Det blir så jobbigt sen när det visar sig att man inte är kompisar. Hur kul är det att bo nära varandra då?
Jag tycker att man ska heja på sina grannar och småprata med dem som inte sätter näsan i vädret. Det räcker fullständigt.
Nåt jag tycker är viktigt att det fungerar är att man ska kunna säga ifrån till grannarna om de stör en – och vice versa, förstås – UTAN att de sen slutar hälsa och i stället ”ger igen” och beter sig än mer störande.
Jag hejar på alla grannar, även de jag avskyr och att jag ändå hejar beror väl på att jag ”fostrats” så, att det ”hör till god ton” liksom 😉
Umgås väl inte direkt med några grannar, kanske ett glas vin i trädgården på sommaren, men vi träffas aldrig på vintern och det passar mig perfekt!
Min mor sa alltid, att ”man ska aldrig umgås med de närmaste grannarna, det ska vara några hus mellan” och jag håller med henne 😉
Ha dé!/Kram
Heja ska man definitivt göra, även på den man inte gillar. Fast somliga svarar inte och nu har jag slutat hälsa fast jag glor dem stint i ögonen.
Din mor var klok och mina erfarenheter stämmer bra ihop med hennes ord!
Kram!
Jag menar bara att man inte kan vara så kategorisk! Har man den utgångspunkten då blir det svårt och det handlar inte bara om grannar.
Men grannar ÄR ett kapitel i sig och det ÄR verkligen ingen höjdare att umgås jättemycket – när det sen, så att säga, skiter sig. Då tvingas man bo kvar nära varandra fast man önskar varandra åt pepparn.
Hur är det för egen del, brukar du umgås med dina grannar?
Jo, jag håller med i grunden och jag är försiktig numera som du vet. Det jag reagerar emot är det svart-vita och det handlar inte bara om grannar utan överhuvudtaget. Att uttala sig så säkert om någonting är någonting som för mig idag skulle vara helt främmande. Det är bara det jag försöker säga.
Jo men det handlar om grannar, såna man bor nära, inte om människor generellt. Där är det ju självklart annorlunda.
Sen tycker jag att det är trevligt att både hälsa och småprata lite, men se kompis med grannar blir jag inte igen. De var värsta skvallergänget då för sex år sen. Och tidigare. När min pappa hade gått bort, till exempel. Plötsligt visste hela gården om det och hur det hade gått till. (Märk väl, det var 2006 och INNAN jag hade börjat blogga.)
Haha! Vilken diskussion det blev! Härligt!
Det handlar ju som sagt om grannar. På kommentarerna låter det som om jag skulle undvika att umgås över huvudtaget. Så är det ju naturligtvis inte. Jag kan tycka väldigt bra om mina grannar, men jag vill inte umgås med dem. Inte komma för nära, eller släppa in dem i mitt liv helt och hållet. Avståndet måste finnas för att det ska fungera i många år. Grannar har man ju länge och man väljer dem inte heller.
En del tycker om att grannarna springer ut och in och har dörren öppen för jämnan och välkomnar alla som vill stiga över tröskeln. Kaffepannan står på hela tiden. Sån är inte jag. Jag är ganska rädd om mitt eget. Vill kunna gå undan när jag känner för det utan att det blir några konstigheter och en massa prat.
Jag är som du. Jag värnar om mitt eget hem och vill inte ha grannarna springandes här hur som helst.
MEN… Jag har en grannfamilj som jag umgås lite med, men mest handlar det om att vi hjälper varandra med lägenhetspassning, post och blomvattning. Eller som när Lucille och jag åkte och köpte en hylla till det utrymmet i lägenhetsförrådet som vi delar. Vi hade skitkul och jag tror ärligt att vi nog hade varit kompisar och umgåtts ofta – om vi inte vore grannar… Man vill liksom inte komma för nära, ifall… det händer nåt skit, liksom. Sån är jag.
Jamen, det är väl på en lite lagom nivå i alla fall! Blomvattning, postvakt osv.
Man är ju granne så pass i alla fall, att man vet att man kan höra av sig om det skulle vara nåt. Hända nåt, t ex sjukdom, vara bortrest. Men inte just det här nära umgänget. Varje dag. Springet hos varandra. Det vill jag undvika.
Min granne Lucille kom till mig med grejor hemifrån när jag hade blivit akut inlagd på sjukhus. DET var snällt!
Ja, precis!
Det är helt okej och jättesnällt.
Men sen är det bra. Inte nåt spring hela tiden och fika och hejåhå. Det hamnar på en sån bra nivå då. Man vet att man kan få hjälp om man behöver det och tvärtom. Men sen blir man lämnad ifred och det är helt okej för alla inblandade.
Så är det.
För MIG gäller det alla människor. Vi tycker olika helt enkelt och det är ok för mig.
Jo jag förstår det, men INLÄGGET handlar om grannar…