Ljus början, mörk fortsättning och så ljust igen

Ett inlägg om den här dan hittills.

---

 

Den här dan började med ljus, sol och värme. När jag gick från Tokerian kom duggregnet och nu vräker det ner och är mörkt. En cyklande man med krycka på hojen kommenterade när han passerade mig:

Nu dundrar det nog till snart!

Och det gör det säkerligen! Bäst att dra ur alla viktiga kablar och stänga ner min nya, fina dator – snart, dårå, som mannen sa. Först måste jag bara berätta hur glad jag blir för att såväl nya vänner (M) som gamla (N) bryr sig och vill ha kontakt. Jag är ingen paria i deras ögon och det gör mig varm om hjärtat.

När jag kom ut från kassan med min lax på extrapris, min fil, mjölk och vad det nu var för trist jag handlade, kändes det plötsligt lite mörkt i tillvaron: jag hade ju inte köpt nån choklad! Igår kväll mumsade jag i mig en bit mörk choklad och fick då på köpet några visdomsord:

Stresshantering jag gillar: choklad!

 

Men nu blev det ingen choklad. Det stod inte på lappen och jag är ju som jag är – har lite svårt att vara spontan när jag är i en livsmedelsbutik (fast jag köpte både lax och räkor, faktiskt, idag, utan att nåt av det stod på lappen!). Lite surmulen rullade jag min vagn mot utgången när ett mycket bekant ansikte dök upp i mitt synfält: N!

N var en av tre tjejer jag lärde känna när jag först flyttade till Uppsala på järnåldern (Typ 1982…) De senaste åren har vi inte haft nån kontakt alls. Det blir så, man tar olika vägar i livet. Men plötsligt korsas ens vägar igen. Och det var såå roligt, för vi hade massor att prata om! Vi pratade så länge att min firre och mina räkor nästan tinade… Jag överlämnade mitt visitkort med kontaktuppgifter. N flyttar från Förort till Förort snart, inte alls långt härifrån. Jag hoppas att hon ringer nån gång när hon har kommit iordning! Det vore så himla kul att prata mer!!!

Det finns nog nån gammal bild på N i mitt fotoalbum, men jag tänker inte scanna in den och lägga ut den – för N ser precis likadan ut idag som då! Nästan! Tidens tand har inte gnagt särskilt hårt på henne. Och det är ju faktiskt inte säkert att N vill förekomma på en blogg som denna… Jag fann mig inte tillräckligt för att be att få ta en bild.

Den här dan började ljust, den fortsatte lite mörkt, men den blev ljus igen. Till och med regnet upphörde nu och solen tittar fram.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Anna Lindh 1957 – 2003

Ett inlägg om en dokumentärfilm.

Rubriken till det här inlägget är kort och gott också titeln på Tom Alandhs dokumentär. Anna Lindh 1957 – 2003 gick på SvT igår kväll. Jag spelade in på DVD:n och Fästmön och jag tittade senare på kvällen.

En ung Anna Lindh. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

I princip är det samma upplägg som TV4:s dokumentär om Anna Lindh. Det är kollegor och politiker som berättar om sina upplevelser av denna engagerade och glada kvinna. Men Tom Alandh inleder och avslutar med Anna Lindhs pappa Staffan, konstnär. Det gör den här filmen så mycket mer känslosam än TV4:s. Anna Lindhs pappa är väldigt ensam, upplever jag. Han har inte bara förlorat sin äldsta dotter, han är också änkling. Och dessutom kan han inte måla längre eftersom sinnena inte är tillräckligt skarpa.

Annas syster och söner har avböjt att vara med. Det har jag full förståelse för! Det har bara gått tio år. Men det gjorde mig lite varmare om hjärtat att få veta att Annas syster är den som har gett systersönerna ett nytt hem.

Tom Alandhs film är dubbelt så lång som den på TV4. Här får vi följa Annas karriär, från det tidiga engagemanget i dagsaktuella frågor redan under grundskolan. Anna Lindh gick med i SSU redan som trettonåring – trots att minimiåldern där är 15. Dessutom blev hon snart ordförande i Enköpingsföreningen. Sen gick ju karriären spikrakt uppåt, som vi vet, till dess att hon blev mördad.

Bitvis känner jag att filmen är lite lång. Men jag tror att det är Tom Alandhs sätt att lära känna den person han skildrar. För märkligt nog har han aldrig träffat Anna Lindh i livet. Som vanligt lyckas emellertid Tom Alandh göra ett bra och trovärdigt porträtt. Bland annat därför att han vågar toucha sånt kring Anna Lindh som inte var så himla glatt och lyckligt också. Men mest rörande i den här filmen är, som sagt, pappa Staffans sorg.

Så klart får den här filmen högsta Toffelbetyg! (Och jag är INTE socialdemokrat, bara så du vet!)

Livet är kort. Vissas liv är alldeles för korta.

Read Full Post »

Högt i tak, RAM-minne och hårddisk

Jag har nog antytt det tidigare, men här är verkligen högt i tak! På jobbet, alltså! På nåt sätt blev jag utkastad i verkligheten, i en miljö där man ständigt ifrågasätter. Det är alldeles utmärkt träning för mig. Att våga säga vad jag tycker, att kunna ta till mig synpunkter och åsikter på rätt sätt. Att låta kritik över sånt jag inte kan styra över rinna av mig. Jag är budbärare, men jag är också eldare.

Här är högt i tak i såväl teori som praktik. 

Idag är det  min femte arbetsdag här. Jag går runt och känner in miljön, lär känna människor. Det står på den Att-göra-lista jag har framför mig på skrivbordet. Listan som ständigt uppdateras. Och du ska veta att det verkligen är roligt när min kompetens och mina åsikter efterfrågas! Förutom att jag går omkring och lär mig samlar jag in intryck, bearbetar. Jag tänker göra en alldeles fantastiskt skitbra kommunikationsplan! En plan som inte bara ska stoppas i en pärm när den är klar utan ungefär som min kom-ihåg-lista – ligga framför mig på skrivbordet.

Det finns ett behov här av mina tjänster och det jag kan erbjuda. Det är roligt och tacksamt att vara här, stimulerande! Vissa kvällar är jag så trött i skallen att jag är rädd att mitt personliga RAM-minne håller på att spricka innan jag hinner sortera ut det som ska till papperskorgen och det väsentliga som ska lagras på hårddisken…

RAM-minnet är på väg att spricka om kvällarna. 

Mitt nya jobb har också fått mig att ta upp ett socialt liv. Vänner är viktiga –både i bloggvärlden och IRL. Men när man ständigt känner sig tråkig och att man aldrig har nåt roligt att berätta utan bara ältar, drar man sig undan. Så gör jag, i alla fall. Allt mitt ältande hamnar här på bloggen, jag orkar inte träffa nån ute verkliga livet. Men… idag på lunchen ska jag träffa en person som jag är väldigt nyfiken på! Med vissa människor är det så att det känns som om man känner dem väl, fast man inte gör det. Den här tjejen har jag mest bara pratat med som hastigast – en dag när hon höll på att flytta! Nu får vi förhoppningsvis en timma till samtal! Om jag nu lyckas hitta parkering på stan mitt i lunchrusningen…

Resten av dan ska jag ägna åt att börja skriva på min plan. Jag tänker som sagt göra nånting annorlunda och jag är inte helt säker på att det går hem. Eller också gör det det. Ordentligt…

Read Full Post »

Högt i tak…och mycket vin i såsen…

Ibland när man kommer till ett nytt jobb kan man mötas av en viss försiktighet. Lite avstånd. Man blir betraktad en stund, ett par dar. Jag har blivit en fena på att se hur nya människor ser på mig – och om blicken är skeptisk, vänlig, nyfiken eller avståndstagande. Vid eftermiddagsfikat igår diskuterade vi hur decennier får representera olika stilar och moden. Till och med en av professorerna deltog. Föreställningen om att här råder en strikt hierarki känns inte riktigt applicerbar här. Jag upplever dessutom att institutionen har högt i tak – på flera sätt…

Här är högt i tak – på flera sätt.

I onsdags, när det var min första arbetsdag på nya stället, fick jag en guidad tur av M bland medarbetarna. Problemet var bara att så många var på andra aktiviteter. Inte så många häckade på sina kontor. Därför skrev jag ett mejl till alla dan därpå där jag presenterade mig lite och berättade vad jag ska göra på jobbet samt bjöd in till samtal. Att jag skrev på två språk blev väldigt uppskattat, tror jag!  Nog inser jag med mitt förnuft att jag inte kan intervjua alla 50 personer som arbetar här, men några ska jag i alla fall träffa. Jag har bokat in tre möten/intervjuer hittills. Idag har många kommit förbi mitt kontor för att hälsa och en del har haffat mig i korridorerna. Jag smyger nämligen omkring lite i korridorerna här – av flera skäl. Jag fotar, förstås, men jag känner också in miljön och människorna som arbetar här. Småpratar lite. Lär känna. Hur ska jag annars kunna göra en översyn och ta fram en plan för kommunikationen på institutionen?

Det snöade bara lite fint i morse, men det var fruktansvärt halt och kylan håller i sig. Termometern visade runt -13 grader. I kväll kommer Fästmön – det känns som om det var evigheter sen vi sågs. Det blev ju inte så mycket förra helgen eftersom min mage var i olag. Elias gick tillbaks till skolan i onsdags och jag hörde igår kväll att han var duktig och kämpade med läxorna. Trots att han var hemma och sjuk och borta från skolan ungefär en vecka har han kommit ikapp och kunde lämna in idag. Det tycker jag är jättebra jobbat! För faktum är att jag också tycker att de har ganska många läxor – de går ju bara i andra klass…

I afton blir det fredagspizza, men resten av helgen tänker jag vara kockig och slå på stort i köket. Till lördagsmiddag planerar jag pasta och italiensk färssås med massor av vin. Till söndagen blir det kyckling i gorgonzolasås, serverat till potatisgratäng med massor av vitlök. Anna jobbar som vanligt, två tidiga morgnar, men samtidigt slutar hon också tidigt så vi kanske kan göra nåt på eftermiddagen.  På lördag kväll bänkar vi oss förstås framför TV:n för att se den första deltävlingen i Melodifestivalen 2012  . Jag försöker live-blogga då och jag hoppas att du hänger på och kommenterar – om du inte har nåt bättre för dig! Den som vill kan smyglyssna och smygtitta en minut på bidragen redan nu kan göra det här!

Read Full Post »