Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘uppfostra’

Ett rättvist inlägg.


 

klubba och lagbok

Nej. De får varken sin döde far/make/morfar tillbaka eller miljoner. Men de får upprättelse. Hovrätten har ändrat tingsrättens dom i målet kring sjukhus-dokusåpan. Organisationen döms för brott mot tystnadsplikten och ska nu betala 20 000 kronor varder till tre anhöriga.

Hovrätten anser att organisationen inte bara har brutit mot tystnadsplikten utan även åsidosatt sjukvårdssekretessen. Enligt Radio Uppland fick filmteamet tillåtelse att

[…] filma då patienten hade akut andnöd och då sjuksköterskorna pratade om att de skulle ringa patientens hustru eftersom det inte fanns något ytterligare som kunde göras för honom. […]

Två dagar senare var patienten död. Och när de anhöriga såg avsnittet på TV kom det som en chock. Anledningen till att de drev frågan genom två rättegångar var att de inte vill att nån annan ska drabbas av samma lidanden. Man ska kunna komma in akut till sjukhus utan att behöva fundera över om där finns filmkameror som filmar.

Men tro nu inte att organisationen reagerar med empati. Dess chefsjurist säger bland annat till Radio Uppland att han inte vet om organisationen ska överklaga domen eller inte. Han säger bland annat

[…] jag vet att det här har varit väldigt jobbigt för hela [organisationen]. Många i vår personal har känt med de anhöriga […]

Eh ja. Man kan inte uppfostra vuxna människor att visa hyfs och respekt för andra, men man skulle ju kunna medieträna dem. För tänk efter… Vilka har det egentligen varit värst för? Vilka har lidit mest? Knappast personalen…

klubba och lagbokOch så tillägger chefsjuristen att organisationen inte behöver betala varken skadestånd eller rättegångskostnader, det gör produktionsbolaget. Produktionsbolaget Titan, som vid ett tillfälle erbjöd de anhöriga en middag på en Stockholmskrog som ”kompensation” för det lidande bolaget hade utsatt dem för. Kan man vara mer oförskämd?

Nej, när Sjukstugan i Backens ledning inte vågar visa sig i media och låter hälsa via sin kommunikationschef, som inte visar sig i bild, på TV4-nyheterna

Vi beklagar det lidande som de anhöriga fått utstå

är det inte utan att orden klingar synnerligen falskt i mina öron. Synnerligen! För medan somliga illa kvickt fick miljoner för sitt lidande när de tvingas sluta en tjänst efter att ha brutit mot dåvarande arbetsgivares värdegrund och kränkt vissa medarbetare när de anhöriga i dokusåpamålet, som utsatts för ett lidande utdraget över nästan sju år (avsnittet filmades och visades 2007), får 20 000 kronor var (totalt 60 000) då skorrar det lite… falskt..?

klubba och lagbokSå nä. De gjorde det inte för pengarna, de anhöriga, det har jag synnerligen svårt att se. De gjorde detta för sin döde far/make/morfar och för att andra förhoppningsvis ska slippa gå igenom det lidande som de har gjort. Starkt och modigt gjort. De har fått upprättelse. Rättvisa är skipad.

Amen.

 

Läs mer här:

Centrum för rättvisa

TV 4 Uppland

UppsalaNyheter

Dagens Nyheter

Aftonbladet

Radio Uppland

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om lärande, insikter och vänlighet.


Varje dag lär man sig nåt nytt – förhoppningsvis.
Jag gör det i alla fall. Eller, jag ser till att göra det. För även i de minsta skeenden finns saker och ting att lära. Idag lärde jag mig hur vänlighet kan se ut. Samtidigt kom jag till insikt om hur ovan jag är vid just vänlighet…

Jag skuttade iväg med förtton soppåsar som jag lämnade i soprummet innan jag fortsatte till Tokerian. Där brukar det ju allt som oftast ske märkliga saker. Idag var inget undantag. När jag närmade mig affären stod en person utanför och hälsade glatt, trevligt och just vänligt på mig. Jag har ingen aning om vem det var, men mina föräldrar har lyckats uppfostra mig något så jag hälsade tillbaka. Sen kunde jag förstås inte låta bli att fundera på vem det kunde vara, så i stället för att gå fram till stället med Tokeria-scannrar gick jag till bankomaten och försökte stoppa i Tokeria-kortet. Det gick ju inte så bra och jag hoppas att ingen såg mig… 😳

Willysskylt

Här händer det märkliga saker allt som oftast.


Inne i affären
var det lagom med folk för min framfart och själva varuanskaffningen gick fort. Vid lösgodiset såg jag en pigg liten tjej som nyss lärt sig gå, uppfattade jag. Hon var väldigt godissugen, uppfattade jag också, men gick snällt tillbaka till sin mamma när denna ropade på henne. Samtidigt avfyrade den lilla ett sånt där leende som till och med en icke-barn-människa som Tofflan smälter av.

I scannerkassan hamnade jag så småningom efter den lilla godissugna och hennes mamma. Mamman hade… och nu ljuger jag inte! – ett varuberg i sin vagn. Jag vet inte hur många kassar det var, men hela vagnen var full och det hängde till och med kassar på handtaget.

När mamman ser mig komma med mina två små påsar – plastpåsar av arten som alltid går sönder, Tokerian!!! – vänder hon sig mot mig och säger hur vänligt som helst:

Du kan gå före om du vill, ifall jag får avstämning, du har ju inte så mycket!

Dessa ord, denna gest av vänlighet, fick mig förstås att tacka, men också att bli väldigt, väldigt glad. Tänk så ovanlig sån här enkel vardagsvänlighet är! Fast hur ofta ägnar vi oss åt den? Nej just det, inte särskilt ofta!

Av mammans vänliga ord blev jag inte bara glad och varm, jag blev pratglad. Vi småpratade lite, helt enkelt. Jag sa att jag hade noterat att hennes lilla var av godissugen art.

Jorå, hon blev det när hon hittade en godisbit på golvet, som hon stoppade i munnen…

(Underförstått godiset, inte golvet.) blev mammans svar.

Sen fick jag veta att det var första gången hennes lilla tjej fick gå på egna ben i affären.

Jag har två pojkar också och det är stor skillnad! Hon är lite nyfiken på den där åk-bilen där ute, bara. Hon håller sig alltid här omkring mig.

berättade mamman, när jag undrade om den lilla inte var på väg att rymma från kassaområdet medan vi pratade.

Detta lilla samtal och den vänlighet jag upplevde gjorde mig alldeles varm inuti. Tänk att det finns såväl vänliga mammor som barn, som både är nyfikna och väluppfostrade! DET är jag inte bortskämd med där jag bor, kan jag tala om…

Den varma känslan följde med mig hem! När jag öppnade postboxen hittade jag ett brev från min favoritorganisation vad gäller arbete bland behövande, Läkare utan gränser. De ville att jag skulle skänka en slant. Självklart vill jag det och det skulle jag visst kunna göra – om ni bara gav mig det där jobbet jag har sökt hos er först, så att jag har nån inkomst… Jag är fortfarande hoppfull, för detta är en av de organisationer jag har sett gör ett fantastiskt gott arbete! (Och detta är inget smöreri, för jag tycker verkligen så!)

Brev från Läkare utan gränser

Ett brev från Läkare utan gränser låg i postboxen idag.


Nu har jag fått kraft och ork och lust
att ta tag i nästa punkt på min att-göra-lista, nämligen stryka. Man är lite ovan med sån här vänlighet, men jag skulle kunna vänja mig, det skulle jag…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om dagen som jag TROR att den blir!


Gårdagskvällen var varm och lite seg.
Jag läste ut en bok och började på en ny. Det är två väldiga kontraster, kan jag meddela. Medan den ena handlar om en kvinna som uppfostrats till man, har den andra två starka kvinnor i huvudrollerna och alla män i boken är svaga…

Sandbarnet och Spinnsidan

Två kontraster som jag fyndat på antikvariat för 60 respektive 20 kronor.


Såg den andra delen
av Top of the lake på TV. Förfasas förstås över byhålementaliteten och känner igen en hel del. Annat inte. Hur som helst, konstigt och spännande är det, men igår var det lite segt. Inte mycket hände som förde historien framåt.

Gick och la mig och somnade till det svaga ljudet av CSI eller nåt liknande. I morse vaknade jag halv sex. Det var liiite tidigt, tyckte jag, men skuttade i alla fall upp på toa innan jag gosade ner mig i sängen en stund till. Slumrade till, men vaknade av att nån kickstartade en moppe några gånger. Himla irriterande när detta sker utanför ens öppna sovrumsfönster. Fast man ska väl vara uppe före klockan sju här (och lägga sig före 19 också, helst) – annars anses man onormal i detta grannskap. Bara för att jag kan låg jag kvar till halv åtta. HA!

Dagens första vakna timmar har jag ägnat åt att söka jobb. Idag har jag sökt två stycken. Det ena hade ett sånt där webbformulär som jag inte älskar, det vill säga, man ska skriva in sitt CV, post efter post, ungefär. Det känns ganska meningslöst att lägga tid och energi på det när allting ändå finns i mitt CV – till och med förtroendeuppdrag och körkort! – men… Det var bara att finna sig i detta eftersom det var en intressant tjänst.

Jag vet inte om du undrar hur många aktuella ansökningar jag har inne just nu, men for your information är det… 40 stycken. Utöver detta har jag sökt en tjänst som redan var tillsatt. Jag är nöjd. Jag kan inte göra mer än söka jobb. Nu gäller det bara att bli upptäckt…

I eftermiddag ska jag ägna mig åt nåt betydligt sköjigare: jag ska träffa min Nästanbror och vi ska prata böcker och skrivande, förhoppningsvis i hans trädgård, i skuggan under ett träd. Det är alltid kul att träffa Kära Sysslingen! Tyvärr blir det alltför sällan, för det är för det mesta nåt skit som kommer emellan. Men på lördag händer nåt kul för honom, för han ska…  ta emot ett stipendium om 100 000 pix. Inte illa pinkat av Släkta! 

Författarkatten Bibbi

Författarkatten Bibbi har nog en och annan klo med i det som har gett stipendiet.


Magen börjar knorra
och det är dags att kolla om det finns nåt frukostartat i kylen. Det finns det, jag vet. Jag var och köpte filmjölk igår.

Vad händer hos dig idag??? Skriv gärna några rader och berätta för en nyfikis!!!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en underlig bok.


Ganska nyligen
hittade jag på antikvariat en bok som jag länge hade sökt. Jag gav 60 kronor för ett inbundet exemplar Tahar Ben Jellouns bok Sandbarnet. Och nu har jag läst den. Blev jag rikare eller blev jag fattigare?

Sandbarnet

En underlig liten bok med många bottnar.


Grundtemat är ganska enkelt.
Det föds bara döttrar i en marockansk familj. Fadern blir hånad av sina bröder och bestämmer att det åttonde barnet ska vara en pojke – oavsett. Naturligtvis föds en flicka. Hon uppfostras emellertid som Ahmed. När fadern dör tar Ahmed hans plats. Ahmed väljer ett liv som man och gifter sig till och med – med sin kusin. Men lycklig är Ahmed inte. Ahmed drar sig undan alltmer och man kan nästan säga att Ahmed blir en berättelse i sig.

Den här boken har många bottnar. Man skulle kunna se den som ett inlägg i hijabdebatten, i debatten om islam. Man skulle också kunna se den som ett lika viktigt inlägg i hen-debatten… Jag är inte riktigt säker på att jag förstår den. I vart fall är den inget inlägg i hen-debatten, eftersom boken kom ut redan 1985. Men som läsare kan jag förstås välja hur jag vill tolka den. För mig blir den ett argument till att man inte ska leka med barns sexuella identitet och könstillhörighet. Alla människor, även barn, har rätt att själv bestämma om jaget är en hon, han eller en hen. Så det så!

En riktigt knepig bok som är svår att betygsätta. Därför tar jag en gyllene medelväg och ger den medelbetyg.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan puffar för sin senaste artikel!


Hon har fött alla sina fyra barn i Uppsala
som hon anser vara den perfekta staden att uppfostra barn i. Hon har sin pappa, en bror och en dotter här. Ändå flyttade hon till södra Stockholm för ganska precis ett år sedan. Men Uppsala är ju bäst, hur 17 kunde hon flytta härifrån, Fatou Touray? Läs mer om denna färgstarka person i min artikel hos Uppsalanyheter.se!

rulltrappa regnbåge


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan berättar om sin söndag samt förtydligar vissa saker eftersom alla har olika kunskaper i att läsa och förstå det skrivna ordet.


Redan söndag eftermiddag
och vad har jag egentligen gjort idag? I morse var det ett h-e att sova. Det var så varmt i sovrummet och att vara tre där inne kylde inte direkt ner luften.

Fästmön lagade äggfrukost och underbart kaffe. Medan hon sen skrev sin storhandlingslista la jag ut resultaten av förra veckans Tofflan undrar samt en ny fråga. Sen åkte vi till Tokerian för att storhandla. Det vill säga Anna gick in, jag åkte hem till mig. Tog hand om tvätt och ringde mamma och noterade att såna som inte gillar mig fortsätter att läsa min blogg. Jag fattar liksom inte varför man bryr sig så om mitt liv…

Men eftersom du nu ändå läser, S,  kan jag ju förtydliga detta med

störande.

Det är inte de små i sig som är störande. Barn gör som sina förebilder, det vill säga föräldrarna. Och det är föräldrarnas uppgift att såväl uppfostra som värna om sina barn. Att tycka att vissa (o)ljud och rök är störande har med vars och ens perceptionsförmåga att göra, men också med vars och ens hälsa. Om jag blir sjuk av att nån röker eller grillar har jag all rätt i världen att uttrycka det lika väl som du säger

Aj fan!

när nån råkar trampa dig lite för hårt på din ömma tå.

Om ditt barn har astma står du kanske inte bredvid barnet och röker. Om nån i ditt närområde har taskiga luftrör skulle den uppskatta om du inte gjorde det i närheten av den heller. Det är liksom inte svårare än så.

För övrigt är man inte alltid go´ och gla´ när det gör ont att andas. Ibland behöver man vila eller arbeta på andra tider än du arbetar. Då kan ljud som du uppfattar som gulliga upplevas som störande av andra. Ljuden uppfattas som störande, inte människorna som avger dem. Förstår du skillnaden? 

Idag blev det lunch klockan halv tre vid datorn. Molnen tornar upp sig utanför och om det inte blir åska snart blir det väl aldrig det.

ChokladDagens lunch.


Sitter och funderar över dagens middag.
Först tänkte jag ta en vegetarisk DrOetker-pizza från frysen. Efter utgrävningar har jag emellertid nyss plockat fram en låda pasta med italiensk sås. Det blir nog ett glas vin till den också.

Men först ska jag in i duschen. De delar av mig som nuddar arbetsstolen jag sitter i har klibbat fast. Jag känner mig allt annat än fräsch.

I morgon är det arbetsdag igen. Jag ska förbereda en utbildning jag ska hålla i på tisdag förmiddag. Därför blir det inget jobb för institution 1 den dan. Dit hoppar jag in stället på onsdag morgon, troligen. Vid lunchtid på onsdag springer vår nyaste student ut – från Slottet,  minsann. Tyvärr kan jag inte ta mig dit då utan jag får ansluta på seneftermiddagen/kvällen. Men studenten har jag både en mamma och en pappa och dessutom syskon och mormor med flera, så…

En ledig dag mitt i veckan blir det också! På torsdag är det vår nationaldag och jag tänker inte göra ett skit. Fast känner jag mig själv rätt städar jag väl. Jag får ju herrbesök nästa helg!..

Nu går söndagen snart över i kväll. Den tog liksom bara vägen nånstans…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg där Tofflan skriver om några böcker som nyligen eller snart ges ut i pocketform av Månpocket.


Äntligen trillade Månpockets månatliga nyhetsbrev
in i inboxen! Jag noterar flera spännande och bra titlar – både lästa och nya för mig. Här kommer ett urval av just dessa spännande och nya för mig:

VattenänglarVattenänglar av Mons Kallentoft
Kriminalinspektör Malin Fors är våldsrotelns stjärna. Envis och skicklig, intuitiv och intelligent. Besatt. Ständigt på flykt från sig själv, uppslukad av arbete.
En septemberonsdag kallas hon till ett av Linköpings finare områden. Ett gift par har hittats mördade i sin jacuzzi. Deras femåriga adoptivdotter Ella är försvunnen. Sökandet blir intensivt, och medan tunga regnmoln vakar över staden dras Malin Fors och hennes kolleger in i ett fall där gränserna har blivit otydliga. Mellan döda och levande, mellan gott och ont.

MississippiMississippi av Hillary Jordan
År 1946 flyttar Henry McAllan med sin hustru Laura till en bomullsfarm i Mississippideltat. Henrys kärlek till lantlivet delas inte av Laura, som sliter hårt med att uppfostra deras två barn under sträng övervakning av sin hatiske, rasistiske svärfar. Regnet öser ned och familjen blir strandsatt i ett hav av gyttja. Till farmen återvänder två unga män från krigets Europa. Jamie, Henrys yngre bror, charmerar och förför men plågas av minnen från kriget. Ronsel Jackson, son till de svarta dagverkarna på farmen, kommer tillbaka som en hjälte bara för att konfronteras med den djupt rotade rasismen hos sina egna landsmän. Vänskapen mellan de två männen drar in dem alla i en förgörande tragedi.

När skönheten kom till BroNär skönheten kom till Bro av Anna Jansson
Medeltidsveckan pågår i Visby. I Sankt Clemens ruin har ett hemligt teatersällskap intagit scenen nattetid. En dubbelgrav från 1100-talet där en ung kvinna och en äldre man vilar står i centrum. Paret har brutalt blivit mördade, nedhuggna i sömnen. Historien upprepar sig i teaterföreställningen. För att bli invigd måste Malva, sexton år, tillbringa natten i graven och sedan ta sig ut av egen kraft.
En tid senare blir Maria Wern uppsökt av Malvas far Mikael, som är orolig — ingen har sett hans dotter på en vecka. Samtidigt hittas en kvinna död på en stenig strand. Det kan vara en olycka, men flera personer tjänar på hennes död.

Precis min typPrecis min typ av Simon Garfield
Följ med på en fantastisk resa genom typsnittens historia och användningsområden. Möt skaparna bakom klassiska typsnitt som Futura och Verdana, och få reda på hur Times New Roman och Garamond kom till. Oavsett om du är en fullkomlig novis eller väl insatt i typsnittens förtrollade värld är det här boken för dig. Simon Garfield har skrivit en bok som är lika mycket kulturhistoriskt äventyr som tankeväckande handbok. Detta är en bok som oundvikligen får sin läsare att känna sig klokare och mer beläst och populärhumaniora när den är som allra bäst, enligt förlaget.

Major Pettigrews sista chansMajor Pettigrews sista chans av Helen Simonson
Major Pettigrew är en gentleman av den gamla stammen. Som änkling lever han ett inrutat och ganska ensamt pensionärsliv i en liten engelsk by. Mrs Ali från Pakistan äger byns mataffär. På ytan har hon och majoren inte mycket gemensamt, men av en slump upptäcker de att de båda älskar böcker och i synnerhet Kiplings romaner. Major Pettigrews sista chans är en varm och humoristisk  Romeo- och Juliahistoria om kulturkrockar och kärlek på äldre dar.

Mor mamma morsanMor, mamma, morsan av Roberth Ericsson och Sonja Schwarzenberger
Tretton berättelser om kvinnorna som formade oss. Att skriva sin mammas historia innebär oundvikligen att man skriver sin egen. En utmaning som tretton framstående författare och kulturpersonligheter har antagit. Boken är en kärleksförklaring och samtidigt en berättelse om moderskapets skuggsidor. Det är djupt personliga porträtt – modern som med sina tre barn tvingas lämna Libanon för Sverige utan en krona på fickan, mamman vars karriärdrömmar låg undanstoppade i det välpolerade vitrinskåpet och den nyfriserade morsan som simmar i Medelhavet med hakan högt.


Livet är kort.

 

Nu skildras mammorna i en bok som rymmer både närhet, skratt och mörker. Det är tänkvärd läsning för alla som någon gång berörts av relationen mellan mor och barn.

Read Full Post »

Older Posts »