Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘skeende’

Ett inlägg om en bok.


 

VäninnanNär det sker stora, obegripliga katastrofer och händelser minns vi ofta lång tid efteråt vad vi gjorde och var vi var just då – även om det inte var vi själva som var med i skeendet. Jag minns den morgon jag fick veta att Anna Lindh hade dött, mördad av en knivgalning inne på NK i Stockholm. Vi såg presskonferensen på TV på jobbet och alla var chockade. De flesta av oss hade ju hört att det hänt nåt dan innan. Men detta hade i alla fall inte jag väntat mig.

Eva Franchell var med Anna Lindh när hon blev knivhuggen. Det här är boken om mordet, men också om tiden före och efter Rosenbad. Boken kom ut just som min egen personliga katastrof hade drabbat mig. Kanske är det skälet till att jag inte vågade införskaffa den på så många år. I början på sommaren 2015 hittade jag Eva Franchells bok VäninnanErikshjälpen.

Redan i bokens tillägnan i början vet jag att jag tycker om den och att jag ska låta mig bli gripen av den. Författaren har haft två väninnor – den ena dog i cancer, den andra blev mördad. I det första kapitlet beskriver Eva Franchell skeendet inne på NK. Hon var ju med, hon var ögonvittne. Och skulden hon känner, att hon inte kunde skydda sin bästa väninna, följer henne ända till slutet av boken. På sidan 309 (av 347) i pocketutgåvan skriver hon:

[…] Jag tänker ju tanken om och om igen. Tänk om jag varit snabbare, tänk om jag bara fattat och hunnit knuffa undan henne. Jag har ont av all skuld, […]

Efter skildringen av mordet beskriver författaren hur hon blev bekant med Anna Lindh och hur de blev kompisar i stället för jobbarkompisar, på ren svenska. Men vi läsare får också en intressant inblick i det politiska spelet bakom gallerierna. Eva Franchell ger bilder av svenska politiker som är båda annorlunda och intimare än dem vi fått se via media. Hon skildrar dem nästan sakligt och konstaterande. Jag ser bland annat min gamle gymnasiepolare Lasse Stjernkvist fladdra förbi, liksom Alice Bah. Den senare är programledare och frågar tillsammans med Lennart Ekdal ut Göran Persson i TV4.  Statsministern ger följande omdöme efteråt:

[…] – De var bedrövliga! […] Den där Alice Bah, hon kunde ju ingenting, väser Göran till mig på väg ut. […]

Till och med efter kollapsen, vid mötet med Göran Persson kring hans bok, får vi veta följande:

[…] – Men det var något du undrade över, säger han sedan snabbt för att komma bort från sina frågor.
Han har suttit vänd snett ifrån mig och pratat som till en medarbetare, vilken som helst som man inte behöver ta någon notis om. Men nu ser han mig faktiskt i ögonen.
– Ja, efter mordet på Anna och allt som hände sedan. Jag menar med alla rättegångar och så… Varför ringde ni aldrig till mig? Jag tänker, varför hörde ingen av sig och frågade hur jag hade det?
Han fortsätter att titta på mig, oförstående.
– Men vem skulle ha ringt till dig, menar du? […]

Dialogen ovan skulle ha kunnat appliceras även på min egen katastrof, för övrigt. Tystnaden efter katastrofen. Tystnaden och skuldbeläggelsen… Jag känner sorgen och bitterheten helt klart bara i det faktum att Eva Franchell återger samtalet.

Det här är en riktigt bra bok. Trots att den kom ut för ett antal år sen, i januari 2009, är den mycket läsvärd. Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett avslutande inlägg.


 

Webblapp på golvet

Webben ligger nere? Närå, det finns de som har tagit över. Delvis.

På förmiddagen idag hade jag det första av två (?) avslutande samtal på jobbet. Dagens samtal skedde på mitt initiativ och med HR-chefen. Det var inget samtal jag precis hade längtat efter, men för min skull – och för andras – behövdes det. Tyckte jag. Som snart ska lämna byggnaden och dess webbplatser. En webbplats har nån redan tagit över, den andra… svävar. Eller sköts med nåns vänsterhand ett tag.

Det fanns inget syfte att hänga ut nån eller snacka skit om nån under dagens avslutningssamtal. Jag ville beskriva mina känslor, upplevelser… och farhågor. Från min förrförrförra arbetsplats hade jag med mig att jag inte ska föra nån annans talan – jag vet ju inte exakt hur nån annan känner. Idag förde jag bara min egen talan. Fast jag nämnde att jag var bekymrad över två personer. Det var allt.

Jag hoppas att HR-chefen fick nånting med sig, nånting att ta till sig. Jag vet att h*n fann några saker användbara (ja, jag borde kanske ha blivit konsult?). Andra saker var kanske lite mer osäkert vad h*n skulle göra med. Mitt förslag var att h*n skulle vara lite vaksam och lite extra observant med anledning av det jag sa. Agera först om det blev alldeles akut nödvändigt.

Gul liten ros

Det finns många som är duktiga och fina här.

För min del är det snart slut. Ingenting som sas idag ändrar nånting. Det var på sätt och vis skönt, för jag kände att jag kunde tala fritt ur hjärtat. Och bland annat säga att jag faktiskt tycker att man har behandlat en person rentav oför-skämt genom ett visst agerande. Men också att det finns många duktiga och fina människor som arbetar här på Kexfabriken eller i Besticklådan. Det är hos en del av dem jag har sökt och fått stöd och uppskattning när jag har mötts av det motsatta på närmare håll. Det var till exempel hos en av dem jag kunde gråta ut vid ett tillfälle. Det var hos en annan jag hämtade kraft när jag inte visste hur jag skulle orka ta mig hit dan därpå.

Men ingen kan nånsin hjälpa mig eller göra nåt för mig. Det måste jag göra själv. Varje dag är en kamp, inte bara mot förtretligheter i tillvaron utan mot mig själv och min kan-inte-klarar-inte-mentalitet. Jag lär aldrig bli nån perfekt människa. Jag är inte ens säker på om jag blir 53. Det enda jag – och alla andra människor – med säkerhet vet är att vi ska dö. Först då är min resa slut. Först då växer det mossa på mitt namn. Men innan dess ska jag göra mitt yttersta för att få ut mina ord i svart på vitt. Jag är nämligen inte den enda som är utan skuld och jag vill visa namnen på några till, från det förflutna. Det har jag lovat mig själv. kunde jag nämligen inte försvara mig för jag visste inte vad jag var anklagad för. Det vet jag fortfarande inte. Men jag kan ge min version av skeendet.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om lärande, insikter och vänlighet.


Varje dag lär man sig nåt nytt – förhoppningsvis.
Jag gör det i alla fall. Eller, jag ser till att göra det. För även i de minsta skeenden finns saker och ting att lära. Idag lärde jag mig hur vänlighet kan se ut. Samtidigt kom jag till insikt om hur ovan jag är vid just vänlighet…

Jag skuttade iväg med förtton soppåsar som jag lämnade i soprummet innan jag fortsatte till Tokerian. Där brukar det ju allt som oftast ske märkliga saker. Idag var inget undantag. När jag närmade mig affären stod en person utanför och hälsade glatt, trevligt och just vänligt på mig. Jag har ingen aning om vem det var, men mina föräldrar har lyckats uppfostra mig något så jag hälsade tillbaka. Sen kunde jag förstås inte låta bli att fundera på vem det kunde vara, så i stället för att gå fram till stället med Tokeria-scannrar gick jag till bankomaten och försökte stoppa i Tokeria-kortet. Det gick ju inte så bra och jag hoppas att ingen såg mig… 😳

Willysskylt

Här händer det märkliga saker allt som oftast.


Inne i affären
var det lagom med folk för min framfart och själva varuanskaffningen gick fort. Vid lösgodiset såg jag en pigg liten tjej som nyss lärt sig gå, uppfattade jag. Hon var väldigt godissugen, uppfattade jag också, men gick snällt tillbaka till sin mamma när denna ropade på henne. Samtidigt avfyrade den lilla ett sånt där leende som till och med en icke-barn-människa som Tofflan smälter av.

I scannerkassan hamnade jag så småningom efter den lilla godissugna och hennes mamma. Mamman hade… och nu ljuger jag inte! – ett varuberg i sin vagn. Jag vet inte hur många kassar det var, men hela vagnen var full och det hängde till och med kassar på handtaget.

När mamman ser mig komma med mina två små påsar – plastpåsar av arten som alltid går sönder, Tokerian!!! – vänder hon sig mot mig och säger hur vänligt som helst:

Du kan gå före om du vill, ifall jag får avstämning, du har ju inte så mycket!

Dessa ord, denna gest av vänlighet, fick mig förstås att tacka, men också att bli väldigt, väldigt glad. Tänk så ovanlig sån här enkel vardagsvänlighet är! Fast hur ofta ägnar vi oss åt den? Nej just det, inte särskilt ofta!

Av mammans vänliga ord blev jag inte bara glad och varm, jag blev pratglad. Vi småpratade lite, helt enkelt. Jag sa att jag hade noterat att hennes lilla var av godissugen art.

Jorå, hon blev det när hon hittade en godisbit på golvet, som hon stoppade i munnen…

(Underförstått godiset, inte golvet.) blev mammans svar.

Sen fick jag veta att det var första gången hennes lilla tjej fick gå på egna ben i affären.

Jag har två pojkar också och det är stor skillnad! Hon är lite nyfiken på den där åk-bilen där ute, bara. Hon håller sig alltid här omkring mig.

berättade mamman, när jag undrade om den lilla inte var på väg att rymma från kassaområdet medan vi pratade.

Detta lilla samtal och den vänlighet jag upplevde gjorde mig alldeles varm inuti. Tänk att det finns såväl vänliga mammor som barn, som både är nyfikna och väluppfostrade! DET är jag inte bortskämd med där jag bor, kan jag tala om…

Den varma känslan följde med mig hem! När jag öppnade postboxen hittade jag ett brev från min favoritorganisation vad gäller arbete bland behövande, Läkare utan gränser. De ville att jag skulle skänka en slant. Självklart vill jag det och det skulle jag visst kunna göra – om ni bara gav mig det där jobbet jag har sökt hos er först, så att jag har nån inkomst… Jag är fortfarande hoppfull, för detta är en av de organisationer jag har sett gör ett fantastiskt gott arbete! (Och detta är inget smöreri, för jag tycker verkligen så!)

Brev från Läkare utan gränser

Ett brev från Läkare utan gränser låg i postboxen idag.


Nu har jag fått kraft och ork och lust
att ta tag i nästa punkt på min att-göra-lista, nämligen stryka. Man är lite ovan med sån här vänlighet, men jag skulle kunna vänja mig, det skulle jag…


Livet är kort.

Read Full Post »

Dagen är snart förbi. Jag hann inte ens fånga den. Idag var en sån där dag som jag mycket väl hade kunnat hoppa över. Trött och ledsen hela dan, antagligen beroende på att jag behöver lite extra tillskott till mitt taskiga blod som försvinner ur mig som Niagarafallen. Snart lägger jag mig på trappan utanför akuten på Sjukstugan i Backen och skriker:

Snälla! Operera bort skiten!

Men sånt gör ju inte en Toffla, en viss stolthet och hyfs har till och med en sån.

Den Mest Älskade var också trött och ledsen idag och jag vet att det är så mycket i hennes tillvaro som är tungt. Det kändes inte helt OK att åka hem på eftermiddagen idag, men jag hade två stora paket att hämta ut. Dessa behövde sen snabbt förvandlas till smärre paket så att inte mottagarna får veta vad de innehåller förrän den 24 december. Särskilt nyfiken var jag på ett av paketen, men blev bekymrad när jag såg ETT STORT VECK på ena hörnet. Varorna inuti var emellertid helt oskadda! Och faktiskt blev jag mycket nöjd med innehållet, ett resultat av Tofflans Pyssel & Knåp HA*. Men lite snopet blev det sen att av två rätt stora paket blev det bara denna lilla hög:


En liten hög av två stora paket, blev det bara… 😦

                                                                                                                                                    Nåja, det visade sig att två varor inte låg med i ett av paketen, men nu har jag kollat upp och de är på väg.

Sitter vid stordatorn hemma och svär över min trådlösa mus som verkar vara på väg att dö. Tror jag får plugga in en sladdmus tills vidare. Jag har en liten trådlös till leksakslådan**, men jag vill inte hatta med musen fram och tillbaka för då upptäcker jag strax att den är på fel ställe, så att säga (jag glömmer lägga den på rätt ställe).

Jag har inte bestämt mig än hur jag ska hantera ”ärendet” med den före detta kollegan som har bloggat om mig. Alla har ju rätt till sin subjektiva föreställning av ett skeende, men det är irriterande att inte få gå i svaromål när man blir attackerad. Och ännu mer irriterande är det när rena felaktigheter serveras. Hmmm… tål att tänka på…

När jag kom hem mötte jag ett riktigt surmonster, men jag antar att det beror på att jag är den stjärna jag är. (Ibland är det härligt att retas.) Och det kan ju faktiskt inte jag hjälpa. Att jag är så fantastisk, menar jag. (Jag är MYCKET ironisk och inte ett dugg självgod.)

                                                                                                                                                            *HA = HemArbete
**leksakslådan = min lilla dator

Read Full Post »