Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘gå till jobbet’

Ett undrande inlägg.


 

Det var en märklig dag igår. Jag gick inte utanför min dörr – jo, fast bara ner till postboxen. Jag pratade inte med nån. Jag öppnade alltså inte käften, uttalade inte ett ord med min röst. Det du! Men jag hade kontakt med människor via mejl och cyberspace, så helt utan mänsklig kontakt var jag inte. Ändå är det märkligt. Ingen att prata med. Ingen, på en hel dag. 

Torkade druvor

Är jag på väg att skrumpna precis som dessa druvor jag kastade igår?

 

Vissa dar är jag bara fruktansvärt ensam. För det mesta har jag inga problem med ensamheten, men ibland… Ibland skrämmer den mig otroligt mycket. Att inte ha ett jobb att gå till varje dag gör sitt till i detta. Du som har det tänker nog inte ens på det. Du går till ditt jobb, du kanske inte umgås jättemycket med dina kollegor, men du småpratar säkerligen några gånger om dan. Minst. Här småpratas inte alls vissa dar. Här pratas överhuvudtaget inte. Sverige, 2014.

Igår skrev jag det näst sista kapitlet i min bok och idag skrev jag det sista. Ska jag drabbas av den stora tomheten nu? Nej då, det finns massor att gå igenom, redigera, skriva om, dra ifrån och lägga till. Men även mina skrivna ord får vila ett tag.

Ute i världen blev det tågkaos igen. Ytterligare nån nerriven ledning orsakade stopp i tågtrafiken nånstans mellan Stockholm och Uppsala. Argast var folket som satt förväntansfulla på tåget på väg till Bokmässan. Ärligt talat kan jag bli smått nipprig på alla som Twittrar om mässan – flera dar i förväg. Den öppnar liksom idag. Ska jag behöva tillfälligt avfölja Twittermänniskor eller vad? Ja, jag är jädrigt avundsjuk att jag inte heller i år kan vara på Bokmässan. Jädrigt avundsjuk!!!

Fotmassage med bubblor

Snällhet stavas bubbelbad med massage för fötterna, bland annat.

Jag var lite snäll mot mig igår i alla fall. Dels för att jag kände mig så ensam och utanför, dels för att jag hade jobbat så hårt. När ingen annan klappar en på huvudet och säger att man har varit duktig får man göra det själv. Jag vispade ihop våffelsmet (nej, absolut inte från grunden utan från pulver!) och glufsade i mig en massa smaskiga våfflor med hjortronsylt som fanns i kylen och sprejgrädde som fanns hos Tokerian i tisdags. Och sen tände jag äppeldoftande värmeljus och fyllde i hett vatten och parfymerat salt i fotbadet. Satt och njöt en god stund av såväl varma bubblor som fotmassage. DET kändes lyxigt! Resten av kvällen läste jag och glodde på läskigheter på TV. En ny kanal, FOX, hade plötsligt dykt upp utan att jag har ändrat nån inställning. Gissar att det är Com Hems sätt att skapa nya behov hos oss som är anslutna utan egen förskyllan genom vår bostadsrättsförenings avtal.

Det var först nu på morgonen jag läste det ofattbara och hemska som skedde igår kväll, runt tiden när jag med sköna fötter gick till sängs. Två tonåringar har dött, troligen genom att den ena har skjutit den andra först och därefter sig själv. Vad är det för värld vi lever i? Är den helt på väg att skrumpna när vi inte ens kan ta hand om våra unga – förutom att vi struntar i vår gamla och våra arbetslösa? Sverige, 2014, som sagt…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hissande och dissande inlägg.


 

Torsdag står det i min kalender idag. Och det innebär ju som vanligt en lista över höjdpunkterna (omtanke) respektive dalarna (baktanke) i den Tofflianska veckan. Det är inte svårare än så här:

Omtanke


Baktanke

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om desperation, skulle jag vilja säga.


Jag skulle ha
skrivit om cheferna som fälldes för en anställds självmord, men det är för nära, för svårt, för… starkt…


tårarPå Vision på nätet läser jag om en man som nekades försörjningsstöd.
En ganska desperat man, gissar jag. Han fick nämligen nej på sin ansökan och ringde då upp den handläggare som fattat beslutet. Vid telefonsamtalet stod mannen, enligt Vision, i receptionen, gissningsvis i det hus där socialsekreteraren befann sig. Enligt artikeln sa mannen att han skulle skada socialsekreteraren och vänta i receptionen.

Situationen som uppstod var förstås jobbig för alla inblandade – för mannen som blev nekad försörjningsstöd, för handläggaren, för handläggarens chef (som också fick höra av mannen att han skulle slå henne), för de som jobbade i receptionen, också, gissningsvis. Socialsekreteraren vågade inte gå till jobbet ensam en tid efter händelsen. Men anmälde!

Tingsrätten friade mannen. Det gjorde däremot inte Kammarrätten. Den dömde mannen till att betala 5 000 kronor i skadestånd till socialsekreteraren.

Nu har jag inte alla fakta, jag har läst en kort artikel på nätet, publicerad av en facklig tidning. Men jag blir ledsen och upprörd och väldigt beklämd. Jag känner med alla inblandade, jag känner samtligas… desparation.

En person som är anställd inom offentlig verksamhet har lagar och regler att följa. För detta ska man inte behöva utsättas för hot om att bli skadad. Man är samhällets förlängda arm. I samhället finns personer som har det mycket svårt ekonomiskt. Personer som söker försörjningsstöd. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att vara i den situationen att ens behöva ansöka om ekonomisk hjälp från samhället för sitt uppehälle. Att då få ett nej från samhället när man tar mod till sig (?) och ber om hjälp kan onekligen få bägaren att rinna över. Rejält, som i fallet ovan, om jag gissar rätt.

Jag ursäktar ingen ovan, för jag har inte alla fakta. Och för våld – eller hot om våld – finns aldrig några ursäkter. Däremot anar jag den fruktansvärda känslan av desperation. Slutligen undrar jag förstås hur mannen i fråga ska skrapa ihop 5 000 kronor för att betala ett skadestånd. För mig är det i sammanhanget ett väldigt dumt straff. Han har ju inte ens pengar till sitt eget uppehälle…

I den bästa av världar skulle samtliga inblandade ha fått annan hjälp, är min uppfattning. Mannen kanske hade kunnat få ett jobb, för han kanske var arbetslös. Socialsekreteraren borde ha fått samtalshjälp, kanske. Vad vet jag, jag är ingen expert. Men att döma en person utan pengar till att betala skadestånd känns bara väldigt korkat. Ska samhället gå in och betala skadeståndet? Eller vem gör det? Och varför inte ta tag i det verkliga problemet här?

När jag läser såna här berättelser ur verkligheten blir jag så ledsen, så ledsen, bara. Sverige 2014 är på det här viset…


Livet är kort.

Read Full Post »