Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘godissugen’

Ett inlägg om några av helgens aktiviteter.


Igår kväll hade jag tur.
Jag kom hem före snöfallet. Eller… det märkliga var att det liksom regnade på vägen hem samtidigt som det var fyra minusgrader. Snorhalt på vägen, med andra ord. Men regn är regn och snö är snö. Fästmön slutade jobba klockan 20. När jag skulle gå till garaget för att hämta bilen och åka till Annas jobb hade det plötsligt snöat. Mycket. Vaktis var förstås inte i tjänst här, så det var en del vitt skit att skuffa undan.

Resten av kvällen försvann ganska snabbt tillsammans med var sin öl och en skål prästostbågar. Jag läste en del i min bok på gång och måste säga att Jussi Adler-Olsen skriver riktigt bra och otäcka böcker, helt i min smak. En del skulle säkert klassa hans böcker som lättare litteratur. Själv tycker jag att de har ett underhållningsvärde mitt i det otäcka, men det är också riktigt kluriga berättelser han dukar upp för läsaren.

Idag känner jag mig nöjd med mig själv, för jag har varit ett litet under av effektivitet. Anser jag själv, dårå. Andra skulle väl rycka på axlarna och tänka…

Jaha… Och?

Det blev både sovmorgon och mysig helgfrukost tillsammans. Medan vi knaprade – jag på rostat bröd, räddat ur en rykande brödrost, Anna på Leksands brungräddade knäcke – tog tvättmaskinen hand om våra lakan. Jag bäddade rent och fixade till mig, hann hänga de tvättade lakanen till och med innan vi stack iväg på ärenden. Joråsaatte… Vi har ju en födelsedag i familjen den här månaden och idag var nästan den enda dan vi kunde utföra ärendena i samspel.

Påsar

Pås-sjuka?


Anna är nu iväg på sitt håll
och jag är hemma och undrar om en viss flytt är inställd eller vad. Det är aldrig roligt att lyssna på när andra skriker. Det var dessutom en väldig trafik här medan vi frukosterade och det tycktes som om det var nygjorda parkeringsplatser direkt utanför husets båda portar. Tja, det är uppenbart att vissa regler (max tio minuter) bara gäller en del som bor här.

ej parkering

Denna skylt skulle passa bra här utanför.


Jag hade en tanke
om att åka och simma idag. Den tanken har nu simmat ut genom fönstret. Det är så mycket annat jag ska hinna på mina två lediga dar per vecka. Mamma ska få ett samtal strax. Anna behöver få nåt ätbart i sig när hon mellanlandar här före eftermiddagens och kvällens arbetspass. När jag skjutsar henne till jobbet tänkte jag införskaffa nåt lördagsgodis på hemvägen. Vi är godissugna hela tiden. Eller mest jag.

Medan Anna jobbar ska jag söka ett par intressanta tjänster jag har sett. Städningen tar jag i morgon, för då har jag hela dan på mig eftersom inget annat ska göras. Kanske kan ta det lugnt och få en stund över till att läsa också.

Har du nåt effektivt, spännande, tråkigt, roligt eller nödvändigt för dig i helgen? Skriv gärna en rad och berätta, för nyfiken på vad andra gör är jag fortfarande.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om lärande, insikter och vänlighet.


Varje dag lär man sig nåt nytt – förhoppningsvis.
Jag gör det i alla fall. Eller, jag ser till att göra det. För även i de minsta skeenden finns saker och ting att lära. Idag lärde jag mig hur vänlighet kan se ut. Samtidigt kom jag till insikt om hur ovan jag är vid just vänlighet…

Jag skuttade iväg med förtton soppåsar som jag lämnade i soprummet innan jag fortsatte till Tokerian. Där brukar det ju allt som oftast ske märkliga saker. Idag var inget undantag. När jag närmade mig affären stod en person utanför och hälsade glatt, trevligt och just vänligt på mig. Jag har ingen aning om vem det var, men mina föräldrar har lyckats uppfostra mig något så jag hälsade tillbaka. Sen kunde jag förstås inte låta bli att fundera på vem det kunde vara, så i stället för att gå fram till stället med Tokeria-scannrar gick jag till bankomaten och försökte stoppa i Tokeria-kortet. Det gick ju inte så bra och jag hoppas att ingen såg mig… 😳

Willysskylt

Här händer det märkliga saker allt som oftast.


Inne i affären
var det lagom med folk för min framfart och själva varuanskaffningen gick fort. Vid lösgodiset såg jag en pigg liten tjej som nyss lärt sig gå, uppfattade jag. Hon var väldigt godissugen, uppfattade jag också, men gick snällt tillbaka till sin mamma när denna ropade på henne. Samtidigt avfyrade den lilla ett sånt där leende som till och med en icke-barn-människa som Tofflan smälter av.

I scannerkassan hamnade jag så småningom efter den lilla godissugna och hennes mamma. Mamman hade… och nu ljuger jag inte! – ett varuberg i sin vagn. Jag vet inte hur många kassar det var, men hela vagnen var full och det hängde till och med kassar på handtaget.

När mamman ser mig komma med mina två små påsar – plastpåsar av arten som alltid går sönder, Tokerian!!! – vänder hon sig mot mig och säger hur vänligt som helst:

Du kan gå före om du vill, ifall jag får avstämning, du har ju inte så mycket!

Dessa ord, denna gest av vänlighet, fick mig förstås att tacka, men också att bli väldigt, väldigt glad. Tänk så ovanlig sån här enkel vardagsvänlighet är! Fast hur ofta ägnar vi oss åt den? Nej just det, inte särskilt ofta!

Av mammans vänliga ord blev jag inte bara glad och varm, jag blev pratglad. Vi småpratade lite, helt enkelt. Jag sa att jag hade noterat att hennes lilla var av godissugen art.

Jorå, hon blev det när hon hittade en godisbit på golvet, som hon stoppade i munnen…

(Underförstått godiset, inte golvet.) blev mammans svar.

Sen fick jag veta att det var första gången hennes lilla tjej fick gå på egna ben i affären.

Jag har två pojkar också och det är stor skillnad! Hon är lite nyfiken på den där åk-bilen där ute, bara. Hon håller sig alltid här omkring mig.

berättade mamman, när jag undrade om den lilla inte var på väg att rymma från kassaområdet medan vi pratade.

Detta lilla samtal och den vänlighet jag upplevde gjorde mig alldeles varm inuti. Tänk att det finns såväl vänliga mammor som barn, som både är nyfikna och väluppfostrade! DET är jag inte bortskämd med där jag bor, kan jag tala om…

Den varma känslan följde med mig hem! När jag öppnade postboxen hittade jag ett brev från min favoritorganisation vad gäller arbete bland behövande, Läkare utan gränser. De ville att jag skulle skänka en slant. Självklart vill jag det och det skulle jag visst kunna göra – om ni bara gav mig det där jobbet jag har sökt hos er först, så att jag har nån inkomst… Jag är fortfarande hoppfull, för detta är en av de organisationer jag har sett gör ett fantastiskt gott arbete! (Och detta är inget smöreri, för jag tycker verkligen så!)

Brev från Läkare utan gränser

Ett brev från Läkare utan gränser låg i postboxen idag.


Nu har jag fått kraft och ork och lust
att ta tag i nästa punkt på min att-göra-lista, nämligen stryka. Man är lite ovan med sån här vänlighet, men jag skulle kunna vänja mig, det skulle jag…


Livet är kort.

Read Full Post »