Ett undrande inlägg.
Det var en märklig dag igår. Jag gick inte utanför min dörr – jo, fast bara ner till postboxen. Jag pratade inte med nån. Jag öppnade alltså inte käften, uttalade inte ett ord med min röst. Det du! Men jag hade kontakt med människor via mejl och cyberspace, så helt utan mänsklig kontakt var jag inte. Ändå är det märkligt. Ingen att prata med. Ingen, på en hel dag.
Är jag på väg att skrumpna precis som dessa druvor jag kastade igår?
Vissa dar är jag bara fruktansvärt ensam. För det mesta har jag inga problem med ensamheten, men ibland… Ibland skrämmer den mig otroligt mycket. Att inte ha ett jobb att gå till varje dag gör sitt till i detta. Du som har det tänker nog inte ens på det. Du går till ditt jobb, du kanske inte umgås jättemycket med dina kollegor, men du småpratar säkerligen några gånger om dan. Minst. Här småpratas inte alls vissa dar. Här pratas överhuvudtaget inte. Sverige, 2014.
Igår skrev jag det näst sista kapitlet i min bok och idag skrev jag det sista. Ska jag drabbas av den stora tomheten nu? Nej då, det finns massor att gå igenom, redigera, skriva om, dra ifrån och lägga till. Men även mina skrivna ord får vila ett tag.
Ute i världen blev det tågkaos igen. Ytterligare nån nerriven ledning orsakade stopp i tågtrafiken nånstans mellan Stockholm och Uppsala. Argast var folket som satt förväntansfulla på tåget på väg till Bokmässan. Ärligt talat kan jag bli smått nipprig på alla som Twittrar om mässan – flera dar i förväg. Den öppnar liksom idag. Ska jag behöva tillfälligt avfölja Twittermänniskor eller vad? Ja, jag är jädrigt avundsjuk att jag inte heller i år kan vara på Bokmässan. Jädrigt avundsjuk!!!
Snällhet stavas bubbelbad med massage för fötterna, bland annat.
Jag var lite snäll mot mig igår i alla fall. Dels för att jag kände mig så ensam och utanför, dels för att jag hade jobbat så hårt. När ingen annan klappar en på huvudet och säger att man har varit duktig får man göra det själv. Jag vispade ihop våffelsmet (nej, absolut inte från grunden utan från pulver!) och glufsade i mig en massa smaskiga våfflor med hjortronsylt som fanns i kylen och sprejgrädde som fanns hos Tokerian i tisdags. Och sen tände jag äppeldoftande värmeljus och fyllde i hett vatten och parfymerat salt i fotbadet. Satt och njöt en god stund av såväl varma bubblor som fotmassage. DET kändes lyxigt! Resten av kvällen läste jag och glodde på läskigheter på TV. En ny kanal, FOX, hade plötsligt dykt upp utan att jag har ändrat nån inställning. Gissar att det är Com Hems sätt att skapa nya behov hos oss som är anslutna utan egen förskyllan genom vår bostadsrättsförenings avtal.
Det var först nu på morgonen jag läste det ofattbara och hemska som skedde igår kväll, runt tiden när jag med sköna fötter gick till sängs. Två tonåringar har dött, troligen genom att den ena har skjutit den andra först och därefter sig själv. Vad är det för värld vi lever i? Är den helt på väg att skrumpna när vi inte ens kan ta hand om våra unga – förutom att vi struntar i vår gamla och våra arbetslösa? Sverige, 2014, som sagt…
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
Självvald ensamhet, det kan vara skönt, men inte påtvingad…
Vad duktig du är som skrivit klart din bok och jag ser verkligen fram emot att läsa den 🙂
Tragiskt det där med ungdomarna, man undrar ju vad som kan ligga bakom och jag tycker så synd om föräldrar och eventuella syskon.
Här har det varit mulet och grått ute, ända tills nu, då solen faktiskt gör tappra försök att ta sig genom molnen.
Ha dé!/Kram
Klart och klart, men… Grunden är klar. Det återstår mycket arbete. Roligt att åtminstone EN person vill läsa min bok! 😉 Och roligt att det är DU!
Fruktansvärt med ungdomarna! 😥
Samma väder här, med regninslag. Man blir inte pigg, minsann, men nu ska jag äta lite frukost och sen städa. En perfekt dag för det!
Kram!
Sådana där dagar har jag också. Ibland är det skönt, men ibland gör det mig rädd… men då pratar jag med de ”andra”… de som finns där omkring mig och som jag är så tacksam för.
Och så har du ju dina fyrbenta bröder hos dig att prata med också! 😛
Vad det gäller att inte prata, ja det kan gå dagar här med, de enda jag pratar med är hundarna. Vad det gäller bokmässan, jag var där förra året då jag satt i mitt förlags monter en hel helg. Det är så jävla mycket folk, köer till allt, man ser ingenting och det är alldeles för stort och skitsvårt att hitta från punkt a till b. Gräm dej inte allt för mycket.
Men du har hundarna att prata med, här finns inga djur mer än dammråttor (och dessa har jag förhoppningsvis städat bort i eftermiddag).
Bokmässan vill jag vara med om innan jag kan dissa den! Till dess är jag avundsjuk. 😛