Posted in Epikuréiskt, Familj, Krämpor, Musik, Personligt, tagged acceptera, Ainbusk, Alicia Vikander, anekdot, arbetsdag, arbetsplats, astmaanfall light, Älska mej, överlämning, överleva, betala skatt, bråkdel, brevbärare, chef, citera, datormöte, eftermiddagsfika, envis, exakt, facklig tidning, fara illa, försvinna snabbare än en avlöning, förtvivlad, Findus, frustration, gå bort för tidigt, gör mig ont, ge fan i, goa människor, godispåse, ha fel, handgrepp, huggen i ryggen, hylla, idylliskt, ilska, innehåll, inte ge upp så lätt, Josefin Nilsson, kamrat, klaviatur, klokskap, kollega, konstellation, läskunnighet, lindra, ljus, loser, lukta ve och fasa, lyssna, mamma, mandelfisk, manus, mössa, metronom, olycksbådande, personaltidning, pianofröken, pinne, pris, problem, röja, rea, resa kors och tvärs, reta, sänka mina mål, söta druvor, september, sjukskriven, skattsedel, slå mig på fingrarna, smaka ingenting, städningsmöte, stryktålig, svårt att andas, svida, tand, ticka, tryck, ung duktig talang, utbyte, utlandssemester, verkligheten, vidrig lunch, vila handlederna on 29 februari 2016|
2 Comments »
Ett inlägg om ljus i tillvaron… och mörker.
Faktum är att jag citerar mig själv i rubriken. Mitt manus är ännu på rea och när jag sneglar på vissa sidor ramlar historien över mig igen – som en jävla ångvält. Och kanske är det för att allt inte är så idylliskt ute i verkligheten. Det gör mig ont om goa människor som far illa, jag blir förtvivlad när jag känner fina människors ilska och frustration. Ingenting kan jag göra för att lindra, bara lyssna och finnas där som kamrat. Var det nåt jag saknade, för övrigt, när Det hände, var det kamrater. Det fanns en och annan, men de flesta försvann snabbare än en avlöning. Vem vill förknippas med en loser, liksom? Ondast gjorde det när den närmaste kamraten visade sig vara en av några stycken som huggit i min bortvända, vid den tiden sjukskrivna, rygg.
”…det finns ett ljus…”
Skatt vill jag betala, men rätt sådan.
Nåja. Det retar säkert många att jag har överlevt. För en del bevisar det nog att jag är stryktålig, envis och inte ger upp så lätt. Jag har visat mig själv det, om inte andra… Men var lugn… Historien är inte över än. Jag håller fortfarande på att lära mig att sänka mina mål och acceptera sånt som att jag inte har varit på utlandssemester sen 1996. Det tänkte jag på senast idag och ja, det svider när andra reser kors och tvärs.
Idag har jag i alla fall fått skattsedeln jag beställde häromdan, för se skatt vill jag betala, men korrekt sådan. Brevbäraren hade dessutom stoppat ner två ex av min fackliga tidning. (Förutom att jag fick ett astmaanfall light av den undrar jag hur det står till med läskunnigheten.) På en av mina föregående arbetsplatser hade vi samma problem med våra personaltidningar: trycket luktade ve och fasa och jag, med flera, fick svårt att andas.
Min arbetsdag… På förmiddagen inledde vi med ett sista datormöte i den konstellation vi har varit sen i september. Därefter hade jag ett ”städningsmöte” med min chef. Vi röjde lite här och var och jag visade några… ”handgrepp”. Efter lunch hade jag nån sorts överlämning av en bråkdel till NK*. Jag hade ett intressant utbyte med en av de unga duktiga talangerna. Ibland blir jag positivt förvånad över klokskap hos de yngre. Det var annat än den mossa jag kände växte flera centimeter på mig under eftermiddagsfikat när jag talade om pianofröken som slog mig på fingrarna med en pinne om jag råkade vila handlederna mot klaviaturen. Allt medan metronomen tickade olycksbådande…
Lunchen idag var fullkomlig vidrig. Den smakade ingenting och jag behövde inte en tand för att äta den. Nej du, mamma, den här gången hade du fel! Det finns inget gott eller bra med Findus mandelfisk!
Den smakade inget, mandelfisken, och ingen tand behövdes för att äta den.
Lite hungrig är jag allt i kväll. Det jobbigaste är att jag vet att det finns en godispåse. Jag vet exakt var den ligger, i vilket skåp, på vilken hylla och vad påsen innehåller…
Gott…
Men jag har bestämt mig för att ge fan i påsen. Och står jag inte ut kan jag alltid ta några söta druvor, för även såna finns det kvar sen igår. Jag ska läsa en stund nu och fundera över det faktum att jag faktiskt inte vet hur den prisade Alicia Vikander ser ut eller vad hon har gjort. JA, JAG ÄR OBILDAD! Däremot vet jag vem Josefin Nilsson var och när nån är 46 år när hon går bort har hon gått bort alldeles för tidigt. Jag har en underbart rolig anekdot om låten Älska mej som hon sjöng med Ainbusk. Men det passar sig inte att berätta den nu. Kanske nån annan gång…
*NK = Närmaste kollegan
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Vänner, tagged Brooke Davis, dråliga situationer, granntant, humor, läsvärd, litteratur, mamma, maskinskrivare, märklig, Millie Birds bok om döda saker, omdöme, resa, sorglig, varuhus on 29 februari 2016|
Ett gästbloggarinlägg om en bok.
Både FEM och jag har läst Millie Birds bok om döda saker. Här kommer hennes lilla recension:
Det här är en märklig bok. Sorglig, tragisk, men samtidigt med humor, dråpliga situationer och den är helt klart läsvärd.
Den handlar om Millie Bird vars pappa har dött. Hon följer med sin mamma till varuhuset och mamma säger: Jag kommer tillbaka alldeles strax.
Millie väntar och väntar. Men mamma kommer inte tillbaka. Millie börjar gå omkring i varuhuset och träffar på maskinskrivaren Karl. Han ser till så Millie springer hem. Mamma är inte där heller. Granntanten Agatha Pantha och Millie ser varandra genom fönstren och Millie går över till henne.
Millie, Maskinskrivaren Karl och Agatha Pantha börjar en resa för att försöka hitta Millies mamma och är med om diverse äventyr under tiden.
Det händer ganska mycket i boken och det är lätt att man skriver för mycket och avslöjar vad som händer. FEM-omdömet blir högt!
5 5 5 5
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Personligt, tagged annorlunda, övergiven, barn, barnbok, barnslig, bokmånad, Brooke Davis, citat, död sak, döden, dråplig, ensam, försvinna, februari, flera himlar, gamling, genuint intresserad, hantera sorg och förlust, himmel, hitta, hjärta, huvudperson, jobbig, konstig, lättläst, litteratur, mamma, maskinskrivare, Millie Birds bok om döda saker, moget, pappa, pocketbok, roadtrip, skrämma, skrika, skyltdocka, sorglig, spark i magen, tanka, tanke, trio on 29 februari 2016|
Ett inlägg om en bok.
Både FEM och jag har läst Millie Birds bok om döda saker. Här kommer min lilla recension:
Det är februari och målet för min bokmånad är att läsa fler andra böcker än deckare. Då passade det alldeles utmärkt att grabba tag i Millie Birds bok om döda saker av Brooke Davis. Den lilla pocketboken på cirka 250 sidor ser vid första anblicken ut som en barnbok. Är den lättläst också, tro?
Det enda som egentligen är barnsligt med den här boken är dess huvudperson. Millie är sju år och hon har en bok som hon antecknar döda saker i. En av de döda sakerna är hennes pappa. En dag försvinner hennes mamma i sina guldskor i stormarknaden dessutom. Millie bestämmer sig för att hitta henne. Som tur är träffar hon på maskinskrivaren Karl och den skrikande Agatha Pantha. Trion ger sig av på en roadtrip tillsammans med en skyltdocka i jakten på Millies mamma.
Vissa saker i boken är rentav dråpliga, medan andra är väldigt sorgliga. Jag slås av de båda gamlingarnas ensamhet – de är precis lika ensamma och övergivna som barnet Millie. Så mitt skratt åt sånt jag citerade här på bloggen tidigare fastnar i halsen. Millie funderar nämligen väldigt mycket på döden. Hon är genuint intresserad av den och den skrämmer henne egentligen inte. Inte förrän hon tänker att det kan finnas flera himlar:
[…] Tanken träffar henne som en spark i magen: Får jag komma till samma himmel som min pappa? Och sedan, mer panikslagen: Vilken himmel kom han till? Hon tänkte aldrig på att fråga. […]
Den här boken handlar om en märklig liten flicka som hanterar sorg och förlust på en sjuårings sätt – och samtidigt väldigt moget. Det är en väldigt annorlunda bok. Bitvis tycker jag att den är jobbig och alltför konstig, bitvis tar den sig rakt in i hjärtat mitt.
Toffelomdömet blir högt.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Epikuréiskt, Familj, Film, Personligt, TV, tagged 4:3, arbeterska, överarmar, badrum, bädda rent, Berit Hård, bil, blåa vindruvor, bombarderad med ord, brista, den som spar hon har, dotter, dråplig situation, dusch, duschrum, en karta självhäftande dämpningskuddar, en ren kropp, ett glas vin, fastna, Fällan, februari, fel jacka, figursydd, fikabröd, fikonmarmelad, fordon, frysrätter, gammal, gapflabb, garderobsdörr, gångjärn, godis, godispåse, gofika, helg, heterosexig, ikon, Instagram, intresse, jobbig, kall morgon, kex, kolsvart, kränga på mig, Kung Liljekonvalje av dungen, kusin, kvinnojacka, laga mat, lakan, läskig, lördag, lördagsgodis, livet, lunch, lust, lyhördhet, lyx, mamma, manus, Maria Lang, måla, Mårran, mejsel, middag, minus nio kilo, moster, nöd, normalt, ork, ostindiska kaffekoppar, ostrester, pappa, plinga på, postbox, rea, Retrolyckan, rodna, rolig, roliga saker, rostat bröd, sällskap vid middagsbordet, sång, söndag, skåpslucka, skjutsa, skratta, skriva, skura, slipa fötter, smörja in, snacks, snäll, solig, somna om, spänd, stänga för hårt, Stor, svåra saker, telefoni, toa, Toffelkropp, tokskratta, torftigt, Tove Jansson, trött, TV4, tvätta håret, tvättmaskin, understatement, Unni Drougge, ute på vift, utlottning, vakna, vardagar, vilodag, vin, Wordfeud, yoghurt on 28 februari 2016|
2 Comments »
Ett inlägg om andra halvan av helgen.
Rean på mitt manus fortsätter. Här är en titt på sidan… 69, tror jag.
Livet må vara torftigt på vissa sätt, men jag lider ingen nöd som en del andra människor gör. Dessutom skulle många säga att mitt liv inte ens är lite torftigt. Fästmön tycker att jag ska sluta skriva manus om jobbiga och svåra saker jag har varit med om och i stället skriva om de roliga saker vi har gjort. (Hon kanske har rätt. Mitt manus är fortfarande på rea och intresset är… ja, gissa…) Anna är den som kan få mig att tokskratta när livet är kolsvart. Senast igår i bilen skrattade jag så att jag egentligen borde ha stannat mitt fordon och skrattat färdigt. I morse uppstod en annan dråplig situation. Somliga skulle arbeta och jag skulle vara snäll och skjutsa min kära arbeterska denna kalla morgon i februari (-6,2 grader). Men jag var trött. Jag var så trött att jag tog fel jacka och började kränga på mig. Den fastnade redan vid överarmarna. Då brast det för Anna – det vill säga hon brast ut i gapflabb: jag hade ju tagit hennes… ”kvinnojacka” (figursydd och så) och sånt passar inte alls på en Toffelkropp, nio kilo minus till trots.
Lördagskvällens vin, en Caldora multepulciano dabruzzo från 2003.
De nio kilona minus… Ja jag kanske ska kommentera dem. Jag kör verkligen ingen diet, men om jag ska likna det hela vid nånting får det väl bli 4:3. Under fyra dar i veckan äter jag inget godis, fikabröd, snacks och sånt, nåt som jag tillåter mig de andra tre dagarna i veckan. På vardagar äter jag rätt torftiga frysrätter till lunch och rostat bröd eller yoghurt till middag. Lördagar och söndagar försöker uppbringa ork och lust att laga mat. Låt oss säga att det är betydligt roligare (understatement) att laga mat och dricka en flaska gammalt, gott vin när en har sällskap vid middagsbordet.
Min söndag… resten av helgen… Efter morgonens utflykt lyckades jag somna om och vaknade strax före nio av att en av mina Wordfeudmotspelare gjorde ett drag samtidigt som nån i huset stängde en skåpslucka eller en garderobsdörr hårt. Eller hårt och hårt… Det är väl normalt enligt deras standard. Personligen anser jag att det är fel på samtliga gångjärn i deras skåpsluckor och garderobsdörrar – de är för hårt spända. Lyhördheten kan jag inte göra nåt åt och inte heller kan jag plinga på med en mejsel i handen. Däremot funderar jag på att lämna en karta med små självhäftande dämpningskuddar i deras postbox. Jag är nämligen ganska säker på exakt vems gångjärn som är för spända.
Det är soligt idag också, så jag är inne. Jag känner mig som den stora och läskiga Tove Jansson-Mårran och jag vill inte visa mig offentligt. Jag har i stället ägnat mig en stund åt Berit Hård. Det är en både rolig och heterosexig tredje och sista del som Unni Drougge har skrivit om henne! Alltså jag ömsom skrattar, ömsom rodnar.
Jag deltog i en utlottning på Instagram i morse, hos @retrolyckan. Det tycker jag att du också ska göra, för du har möjligheten att vinna två fina ostindiska kaffekoppar. Tävlingen pågår fram till klockan 21 i kväll – vilket ju är perfekt tajming. Då sänder TV4 nämligen Maria Langs Kung Liljekonvalje av dungen. Jag har visserligen sett både den gamla och den nya filmen och självklart läst boken, men jag tänker titta ändå – och äta godis. Den som spar hon har… Det vill säga hon hade så mycket lördagsgodis kvar från förra helgen att hon inte mäktade påbörja gårdagens inhandlade godispåse. Eh… ja…
Detta bildspel kräver JavaScript.
Renbäddat med ord. Ikonen ovanför sängen har pappas moster Tron (Vera) målat.
Efter instagrammande och lässtund rev jag ut lakanen ur sängen, sparkade igång en maskin tvätt och bäddade rent. Nån nytta måste en göra även på vilodagen. Rena lakan kräver förstås en ren kropp också. Jag skurade av lite badrummet och i duschrummet/toan innan jag tog en skön dusch, tvättade håret, slipade fötter, smorde in mig… Söndagslyx och absolut inte torftigt.
Minst en gång varje helg telefonerar jag med lilla mamma. Idag ringde jag på eftermiddagen och vi pratade i nästan 52 minuter. Det vill säga mamma pratade 50 minuter och jag två. Men jag vet hur det är när det inte finns nån att prata med om dagarna. Då blir den som sen hör av sig bombarderad med ord. Det är ju lite tur att mamma har en och annan go kusin som ringer ibland och att mamma har en dotter som också hör av sig. För egen del vågar jag inte tänka på vad som händer när jag blir gammal. Om jag nu blir gammal.
Jag har varit ute på vift en stund på seneftermiddagen/kvällen. Trött, trött, trött ska jag nu sätta mig och äta lite söndagsmiddag, en middag som består av ostrester, kex, fikonmarmelad, ett glas vin och nyinköpta, blåa vindruvor (20 kronor för en ask). Berit Hård gör mig sällskap fram till klockan 21 när Maria Lang tar vid. Sen ska jag krypa ner mellan rena lakan…
Detta bildspel kräver JavaScript.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Epikuréiskt, Ironi, Personligt, TV, tagged After Eight, Akademibokhandeln, alkohol, öl, önskelista, Berit Hård, bilder, blunda, bokrea, burkar, choklad, dedikation, dricka, efterfrågan, en platta öl, Fällan, förråd, första meningen, flytande, fredagskväll, Gåsmamman, gofika, Gränby centrum, hela kostcirkeln, hylla, jobb, kamp, kossor flyger över månen, laga mat, litteratur, ljus, ljust utomhus, manus, mörker, middag, minnas, närvaro, nätshopping, nödtorft, nyheter, obarmhärtig, orden tryter, orka, otäck, parmesanringar, pinsamt, rea, realistisk, rostade mackor, sällskap, sång, skitig bil, skriva, skugga, snacks, sol, sovmorgon, specifik, spotta i nävarna, svart kaffe, Systembolaget, tung vecka, varuvagn, vårsol on 27 februari 2016|
4 Comments »
Ett inlägg om första halvan av helgen.
Jag orkade inte tända sällskapsljuset.
En tung vecka ligger bakom mig. Ljusen har varit få. En dag var så svart att jag inte ens ville tända mitt sällskapsljus. Jag åt min kvällsmacka i mörker. Nödtorftig middag, ett par rostade mackor, men det räcker bra för mig. Igår på fredagskvällen orkade jag inte ens rosta mackor. Det blev parmesanringar och After eight – hela kostcirkeln – medan jag tittade på ett par TV-program som jag spelat in under veckan. Andra delen av Gåsmamman var ett av programmen. Det är en realistisk och otäck serie.
Idag fortsatte kampen. Som så många gånger förr spottade jag i nävarna och drog på i 200 knyck. En kort sovmorgon med några kapitel ur min bok på gång och en svart kaffe. Sen var jag redo att skriva åtta specifika ”önskelistor”. Och efter det städade jag.
Vårsolen är obarmhärtig.
Det börjar bli ljust utomhus och då tarvas nödtorft av flytande sort. Därför var jag iväg i min skitiga bil och fyllde på ölförrådet. Vårsolen är obarmhärtig och min närvaro på Stormarknaden passerade inte obemärkt. Varför är det så pinsamt att möta nån från jobbet när en drar en varuvagn som endast innehåller en platta öl? Det är ju inte precis så att jag ska dricka upp alla 24 burkarna idag. En platta öl brukar räcka flera månader för mig. Det blir kanske en eller två burkar om helgen.
Jag blundade åt alla andra affärer på Stormarknaden än Systemet (som har fina, nya lokaler men inte en enda hylla där de visar upp inkomna nyheter. Dåligt!). Akademibokhandeln med sin bokrea fick vara ifred för mig – jag har ju nätshoppat några reaböcker. De senaste dagarna har jag också reat ut mitt eget manus. Efterfrågan har varit enorm och kossorna har en efter en flugit över månen.
Nu orkar jag inte skriva mer. Orden tryter och jag lämnar plats för lite bilder. Trots allt vill jag minnas den här dan, hur nödtorftig den än var. Snart blir dagen förhoppningsvis bättre och i kväll ska jag laga mat åt nån.
Första halvan av min helg i bilder:
Detta bildspel kräver JavaScript.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Familj, Personligt, Vänner, tagged baserad på verkliga händelser, bipolär, bokhandel, En misstänkt liten kanelgiffel, fastna i halsen, få rätt hjälp, förföra, förstå, fest, främmande ämne, fynd, höra av sig, jobbig läsning, journalist, kanelgiffel, Karl-Johan Karlsson, kaviar, källare, litteratur, manipulera, manodepressiv, märklig, må dåligt, nerslagen, november, restupplaga, skratta, Stockholm, storlek, tipsad, tvångstankar, underlig, uppträda väldigt annorlunda on 27 februari 2016|
Ett inlägg om en bok.
Nånstans, nån gång och av nån blev jag tipsad om Karl-Johan Karlssons bok En misstänkt liten kanelgiffel. Jag letade utan framgång efter den under ett par år – tills i slutet av november förra året. Jag var i Stockholm med min kära och goda vänner (FEM och Soffan) och DÄR och DÅ hittade jag boken… i källaren hos en bokhandel. Bokhandeln sålde ut boken, som var nån typ av restupplaga, för 65 kronor. Vilket fynd! Självklart slog jag till. Igår kväll läste jag ut boken.
Författaren är journalist och boken är baserad på verkliga händelser omkring en verklig person, i boken kallad Herman Wicksell. De träffas på en fest och då och då hör Herman av sig. Strax efter festen blir han nerslagen på gatan, nåt som kanske ytterligare förstärker hans dåliga mående. Herman har nämligen svåra tvångstankar. Han är en sån som inte drar sig för att skicka in klagomål på allt från kanelgifflars storlek till främmande ämnen i kaviar. Samtidigt är han bra på att förföra tjejer och manipulera människor överhuvudtaget. Det visar sig att Herman är manodepressiv. Eller bipolär. Och det uppstår många underliga situationer innan jag som läsare anser att Herman får rätt hjälp.
Det här är nog en av de mest märkliga böcker jag har läst. En skulle kunna läsa den och skratta åt de konstiga saker Herman gör, men skrattet fastnar snart i halsen. I stället blir det ganska jobbig läsning. Jag står utanför och betraktar en man uppträder väldigt annorlunda – samtidigt som jag ibland kan förstå varför han gör just det.
Toffelomdömet blir högt.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Personligt, tagged allting är relativt, avstämning, bagatell, be om ursäkt, bil, entré, ett gammalt karbonpapper, förnamn, fel, fredag, gå bra, golv, grönsaker, handlingslapp, helg, hjälpa till, jobb, kaffe, kalkonfilé, kassa, kärl, korg, le, ledig, lite trött, missöde, nerjmejad, oärlig, ovillig, paket, på tok, plocka upp, relativt, scanner, scannerkassa, shopping, sitta fast, skönt, stå i vägen, stressad, tappa, telefoni, titta konstigt, trött, trevlig helg, tystna, varuvagn, verktyg, Willys on 26 februari 2016|
Ett relativt inlägg.
Jag svarade som ett gammalt karbonpapper idag. Allting är ju relativt…
I eftermiddags efter jobbet åkte jag och handlade på Tokerian. Det slog mig då hur… oärliga eller ovilliga vi är att säga sanningen om läget. Vi svarar som gamla karbonpapper. När det blev min tur i scannerkassan frågade tjejen:
Har allt gått bra?
Jag svarade slentrianmässigt:
Jadå!
Men när jag fick avstämning ändrade jag mig och sa:
Nej. Precis allt har gått på tok, till exempel nu när jag skulle handla.
Och medan tjejen gjorde avstämningen berättade jag:
Först fanns det inga lediga scannrar i entrén. Jag gick in för att leta efter nån personal och fann en tjej som just skulle gå och sätta upp lediga scannrar. Jag följde med henne tillbaka varpå hon nog blev lite stressad och tappade korgen med scannrar. Självklart hjälpte jag till att plocka upp dem innan jag drog mitt kort för att ta en scanner. Men nånting gick fel och min scanner, med mitt förnamn på, satt fast. Tjejen fick gå tillbaka in och hämta ett verktyg innan jag kunde dra mitt kort IGEN. Jag bad tusen gånger om ursäkt.
Sen gick jag in och skulle handla. Naturligtvis scannade jag in ett för litet paket kalkonfilé – vi är fler än en som ska äta det i morgon. I stället för att ta bort det felaktiga paketet lyckades jag scanna in ytterligare ett paket först. På fjärde försöket blev jag av med det felaktiga och fick in det rätta.
Nånstans mellan kalkonen och grönsakerna tappade jag min handlingslapp. Jag backade, hittade den på golvet och plockade upp den. En kille tittade konstigt på mig.
Vid kaffet stod en karl i vägen och när jag närmade mig kassorna höll jag på att bli nermejad av en annan karl med varuvagn.
Och nu när jag kom fram till kassan blev det avstämning…
Sen tystnade jag en stund innan jag fortsatte:
Fast allting är ju relativt och det här är ju egentligen enbart bagateller. Ursäkta, men jag är nog lite trött…
Tjejen log och svarade:
Ja men det är ju fredag och då får man vara lite trött. Gå hem och ta helg nu.
Jag tittade på henne och sa att jag skulle göra just det och att jag hoppades att hon inte jobbade hela helgen.
Nä jag är ledig tre hela dar och det ska bli underbart skönt.
Innan jag önskade henne trevlig helg påminde jag henne om att INTE svara i telefonen om jobbet ringer. Sen gick jag ut till bilen utan fler missöden och tänkte att den som har ett jobb att gå till ändå har det väldigt bra…
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Diskutabelt, Personligt, TV, tagged anförande, Anna Lindh, barn, begravning, biobesök, chock, död, dömas, dokumentär, extra starkt, får, frikännas, gör mig ont, Göran Ellung, hatad, hätsk, hovrätt, hustru, illa omtyckt, Ingvar Carlsson, inte färdigutrett, journalist, karriär, klipp, kontrahent, lära sig, Lisbeth Palme, Mårten Palme, mördare, media, moderat, mord, motiv, Olof Palme, ovisshet, pajas, Palme: sista timmarna, partikamrater, person, promenad, regering, säkerhetsvakt, skjuta, socialdemokrat, son, sosse, spontan, statsminister, Stockholm, Sverige, tal, tillbakablickar, TV4, Ulf Adelsohn, vice statsminister on 26 februari 2016|
4 Comments »
Ett inlägg om en TV-dokumentär.
Det har snart gått 30 år sen statsminister Olof Palme mördades. Varje år vid den här tiden påminns jag, men framför allt Olof Palmes familj, om detta. I år är det som sagt 30 år sen mordet. Då lyfts det fram ännu mer i media.
För grejen är ju att mordet inte är färdigutrett. Det är inte klart vem mördaren är och motivet är därmed inte heller klarlagt. En man dömdes för mordet efter att ha blivit utpekad i en konfrontation av Olof Palmes fru Lisbeth som var med när maken sköts. Senare frikändes mannen i hovrätten. Och nu är han död.
Jag är inte sosse, men jag tycker att den här ovissheten gnaver. Jag vill verkligen veta mördarens identitet och motivet. Frågan är om det nånsin blir utrett. Men förutom detta gör det mig dessutom så ont om Olof Palmes familj. Ingen hustru ska behöva se sin man bli mördad på gatan, inget barn ska behöva förlora sin far genom ett mord.
Under två kvällar har jag sett dokumentären Palme – sista timmarna på TV4. Bakom dokumentären står journalisten Göran Ellung. I programmet medverkar bland annat paret Palmes son Mårten. Han är övertygad om att mördaren är den man som först dömdes för mordet och senare frikändes – Mårten vet ju att hans mamma såg mördaren.
Den första delen i serien behandlar Olof Palmes karriär, men också hans person. Olof Palme kunde vara ganska hätsk i sina anföranden och han var illa omtyckt, till och med hatad, på många håll. Tillbakablickarna består av olika klipp. Vidare får vi höra partikamrater i dåvarande regeringen berätta, liksom kontrahenten och moderaten (och i mina ögon pajasen) Ulf Adelsohn. Första delen handlar också om makarna Palmes sista kväll, från promenaden utan säkerhetsvakter till det ganska spontana biobesöket i stan.
Den andra delen behandlar det som hände efter mordet. Sverige är i chock – ingen kunde nog tänka sig att vår statsminister skulle mördas mitt i Stockholm. Ingvar Carlsson får, som vice statsminister, ta över. Han är givetvis skakad av förlusten samtidigt som han får rollen som ledare för regeringen i vårt land.
Programmet avslutas med Anna Lindhs tal vid Olof Palmes begravning. På nåt vis kändes det som att Sverige inte lärde sig nånting efter mordet på Olof Palme. Anna Lindh blev ju, som bekant, själv mördad sjutton år senare.
Det här är en mycket sevärd dokumentär. Särskilt uppskattar jag att människor som kände Olof Palme får komma till tals. Det blir förstås extra starkt när sonen Mårten syns i rutan.
Toffelomdömet blir det högsta.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Familj, Ironi, Personligt, TV, tagged Adam och Eva, annorlunda, antikkunnig, Antikrundan, Antikrundan 2016: Simrishamn 2, blomkruka, bokstöd, diplom, Expert, fågelstatyett, fina saker, flykt, häftig, inspelningsplats, intresseklubben antecknar, jardinjär, Karl XV, möbelgrupp, nakna kvinnor, porfyrljusstake, realistiskt värde, skitsnygg, spännande saker, tavla, teak, trailer, träskulpturer, tungt bord, Uppsala on 26 februari 2016|
Ett inlägg om en antik TV-serie.
En stunds flykt. Antikrundan var på torsdagskvällen tillbaka i Simrishamn. Jag hängde förstås med dit IGEN. Ja, det kommer så mycket folk med så fina saker att varje inspelningsplats får två program. Detta betyder att vi är tillbaka i Uppsala nästa vecka. Missade du Fästmön och mig då i vimlet förra gången kanske du får en ny chans. Jag har i alla fall sett mig själv på en trailer. (Intresseklubben antecknar, va’?)
Här är några av de spännande saker som visades vid det andra programmet från Simrishamn:
- Fågelstatyetten var både annorlunda och häftig. Jag värderade den till 40 000 kronor, Antikrundans expert till mellan 20 000 och 30 000 kronor.
- Träskulpturerna av Adam och Eva värderade både experten och jag till mellan 30 000 och 40 000 kronor.
- Tavlan av Karl XV värderade vi till mellan 10 000 och 15 000 kronor.
- Möbelgruppen i teak värderade vi till 20 000 – 30 000 kronor.
- Det tunga bordet värderade experten och jag till nånstans mellan 60 000 och 70 000 kronor.
- Bokstöden i form av nakna kvinnor värderade jag helt korrekt till 5 000 kronor.
- Porfyrljusstakarna värderade vi till 50 000 kronor.
- Jag tyckte att jardinjären (”blomkrukan”) var skitsnygg och värderade den till 75 000 kronor. Knutte gillade den också, men satte ett mer realistiskt värde på mellan 10 000 och 15 000 kronor.
Den här gången gick det bättre för mig som amatörvärderare. Jag fick diplom som antikkunnig.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Familj, Personligt, Vänner, tagged arbetsdagens slut, asgarva, avstå, äktenskap, önska, överleva, bästa kollegorna i hela världen, bokrea 2016, chef, De underkända, Denna dagen ett liv, Det som inte dödar oss, exempel, följeslagare, full förståelse, hålla tårarna tillbaka, hjälpsam, hopp, jobb, jobbnivå, juste, knacka på, kollega, kortsiktig, lägga vantarna på, Leon, livsvilja, mätbar, mål, mått av mindre tur, möjlighet, Nödrop När krisen kommer, nivå, normal, omtänksam, omväg, paket, poledance, Rörelsen, realistisk, relation, rolig, sänkt ribba, skratt, skriva, slungas mellan ytterligheter, snäll, spännande, spontan, stark, tacksam, tårar, tjäna pengar, tufft läge, unna mig, vad händer, varm, ventilationsstolpe, vilja on 25 februari 2016|
2 Comments »
Ett inlägg om att slungas mellan ytterligheter.
Det är tufft läge just nu. Det är svårt att inte kunna skriva om det så mycket som jag skulle vilja och önska. Hoppet är vår följeslagare, även om målen för våra förhoppningar är olika. Ribban sänks än en gång för min del. Den sänks till nivåer jag aldrig tänkte på för åtta år sen. Mål ska vara realistiska och mätbara. Mina mål blir kortsiktigare och kortsiktigare. Rätt som det är handlar de kanske om dagen – eller del av den. Det handlar om att överleva. Och hur det än känns ibland är livsviljan stark. Men… utan Fästmöns och mammas och en och annan väns uppbackning hade jag inte klarat det.
Dessutom tror jag att jag har de bästa kollegorna i hela världen. Det är inte så att vi alla älskar varandra, men det är justa människor, roliga människor, snälla, omtänksamma, hjälpsamma, tacksamma, varma, spännande, normala… jaa… kort sagt de bästa.
Till exempel:
Efter att ha suttit och till sist inte kunnat hålla tårarna tillbaka gick NK* och jag en liten omväg tillbaka. På omvägen möter vi kollegan F, en man, som spontant utför en poledance vid en ventilationsstolpe. Då går det liksom inte att låta bli att asgarva…
eller…
kollegan E frågar vad som händer
eller
kollegan H knackar på vid arbetsdagens slut och vill veta
eller
chefen avstår från att tjäna pengar och låter en få en möjlighet
eller
NKs och min relation som är som ett äktenskap fast på jobbnivå och ändå finns det full förståelse för den andras… mått av mindre tur…
En dag kanske du får se en bild på mitt gäng. Nu får du i stället titta på ett paket som jag la vantarna på efter jobbet:
Jag la vantarna på ett rätt stort och tungt paket från Bokus.
Även om det finns personer som tycker att jag inte ska unna mig nåt har jag gjort just det. Jag har unnat mig ett köp på årets bokrea. HA! Visst är det en härlig hög?
Mina bokinköp på bokrean 2016.
*NK = Närmaste kollegan
Livet är kort.
Read Full Post »
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 