Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘understatement’

Ett inlägg om andra halvan av helgen.


 

Ett par meningar ur mitt manus

Rean på mitt manus fortsätter. Här är en titt på sidan… 69, tror jag.

Livet må vara torftigt på vissa sätt, men jag lider ingen nöd som en del andra människor gör. Dessutom skulle många säga att mitt liv inte ens är lite torftigt. Fästmön tycker att jag ska sluta skriva manus om jobbiga och svåra saker jag har varit med om och i stället skriva om de roliga saker vi har gjort. (Hon kanske har rätt. Mitt manus är fortfarande på rea och intresset är… ja, gissa…) Anna är den som kan få mig att tokskratta när livet är kolsvart. Senast igår i bilen skrattade jag så att jag egentligen borde ha stannat mitt fordon och skrattat färdigt. I morse uppstod en annan dråplig situation. Somliga skulle arbeta och jag skulle vara snäll och skjutsa min kära arbeterska denna kalla morgon i februari (-6,2 grader). Men jag var trött. Jag var så trött att jag tog fel jacka och började kränga på mig. Den fastnade redan vid överarmarna. Då brast det för Anna – det vill säga hon brast ut i gapflabb: jag hade ju tagit hennes… ”kvinnojacka” (figursydd och så) och sånt passar inte alls på en Toffelkropp, nio kilo minus till trots.

 Caldora multepulciano dabruzzo 2003

Lördagskvällens vin, en Caldora multepulciano dabruzzo från 2003.

De nio kilona minus… Ja jag kanske ska kommentera dem. Jag kör verkligen ingen diet, men om jag ska likna det hela vid nånting får det väl bli 4:3. Under fyra dar i veckan äter jag inget godis, fikabröd, snacks och sånt, nåt som jag tillåter mig de andra tre dagarna i veckan. På vardagar äter jag rätt torftiga frysrätter till lunch och rostat bröd eller yoghurt till middag. Lördagar och söndagar försöker uppbringa ork och lust att laga mat. Låt oss säga att det är betydligt roligare (understatement) att laga mat och dricka en flaska gammalt, gott vin när en har sällskap vid middagsbordet.

Min söndag… resten av helgen… Efter morgonens utflykt lyckades jag somna om och vaknade strax före nio av att en av mina Wordfeudmotspelare gjorde ett drag samtidigt som nån i huset stängde en skåpslucka eller en garderobsdörr hårt. Eller hårt och hårt… Det är väl normalt enligt deras standard. Personligen anser jag att det är fel på samtliga gångjärn i deras skåpsluckor och garderobsdörrar – de är för hårt spända. Lyhördheten kan jag inte göra nåt åt och inte heller kan jag plinga på med en mejsel i handen. Däremot funderar jag på att lämna en karta med små självhäftande dämpningskuddar i deras postbox. Jag är nämligen ganska säker på exakt vems gångjärn som är för spända.

Det är soligt idag också, så jag är inne. Jag känner mig som den stora och läskiga Tove Jansson-Mårran och jag vill inte visa mig offentligt. Jag har i stället ägnat mig en stund åt Berit Hård. Det är en både rolig och heterosexig tredje och sista del som Unni Drougge har skrivit om henne! Alltså jag ömsom skrattar, ömsom rodnar.

Jag deltog i en utlottning på Instagram i morse, hos @retrolyckan. Det tycker jag att du också ska göra, för du har möjligheten att vinna två fina ostindiska kaffekoppar. Tävlingen pågår fram till klockan 21 i kväll – vilket ju är perfekt tajming. Då sänder TV4 nämligen Maria Langs Kung Liljekonvalje av dungen. Jag har visserligen sett både den gamla och den nya filmen och självklart läst boken, men jag tänker titta ändå – och äta godis. Den som spar hon har… Det vill säga hon hade så mycket lördagsgodis kvar från förra helgen att hon inte mäktade påbörja gårdagens inhandlade godispåse. Eh… ja…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Bäddad dubbelsäng

Renbäddat med ord. Ikonen ovanför sängen har pappas moster Tron (Vera) målat.

Efter instagrammande och lässtund rev jag ut lakanen ur sängen, sparkade igång en maskin tvätt och bäddade rent. Nån nytta måste en göra även på vilodagen. Rena lakan kräver förstås en ren kropp också. Jag skurade av lite badrummet och i duschrummet/toan innan jag tog en skön dusch, tvättade håret, slipade fötter, smorde in mig… Söndagslyx och absolut inte torftigt.

Minst en gång varje helg telefonerar jag med lilla mamma. Idag ringde jag på eftermiddagen och vi pratade i nästan 52 minuter. Det vill säga mamma pratade 50 minuter och jag två. Men jag vet hur det är när det inte finns nån att prata med om dagarna. Då blir den som sen hör av sig bombarderad med ord. Det är ju lite tur att mamma har en och annan go kusin som ringer ibland och att mamma har en dotter som också hör av sig. För egen del vågar jag inte tänka på vad som händer när jag blir gammal. Om jag nu blir gammal.

Jag har varit ute på vift en stund på seneftermiddagen/kvällen. Trött, trött, trött ska jag nu sätta mig och äta lite söndagsmiddag, en middag som består av ostrester, kex, fikonmarmelad, ett glas vin och nyinköpta, blåa vindruvor (20 kronor för en ask). Berit Hård gör mig sällskap fram till klockan 21 när Maria Lang tar vid. Sen ska jag krypa ner mellan rena lakan…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


Denna säsong av Stjärnorna på Slottet
börjar gå mot sitt slut. Nån kallade den tam och tråkig. I kväll var det Maria Lundqvists dag – och den var allt annat än just tam och tråkig. För alla människor har en historia att berätta – även en stjärna och skådespelare… Sen behöver man inte tjafsa med eller vara otrevlig mot sina med-stjärnor för att det ska bli ett bra program.

Maria Lundqvist

Maria Lundqvist berättade om sin familj, om mobbning och om sitt yrkesval under sin dag på Slottet. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Maria Lundqvist avslöjade
att hon redan som väldigt liten ville bli skådespelare. Och hon hade tur, på sätt och vis, och blev det också. Vidare tycker jag och många med mig, troligen, att hon det inte bara är tur utan skicklighet. För det är inte alla som kallar sig skådespelare som har en sån bredd som Maria Lundqvist har. Inte heller klarar alla av att pendla mellan komik och drama såsom hon kan. Kanske nånting gott som mobbningen hon blev utsatt för som barn förde med sig? Liksom säkerligen de flesta andra blev jag impad av hur hennes pappa hanterade mobbarna. Smart drag, verkligen!

Under dagen bjöd Maria Lundqvist sina medstjärnor på en båttur med mackor och ravioli – och kondomer. Eftermiddagen avslutades med en rejäl go-fika, ett riktigt understatement…

Vid middagen fick Maria Lundqvist frågor om sin nya relation och sin skilsmässa. Att det var svårt att prata om och rörde upp många känslor blev väldigt tydligt. Extra tufft att prata om det framför en TV-kamera, tycker jag – utan att vara taskig mot nån inblandad.

När Maria vid kvällsfikat avslöjade sin gäst, brast det för Leif Andrée och även för mig, kan jag meddela.

Toffelbetyget blir återigen det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Nästa gång
visas säsongens sista program i serien. Det är Lasse Åbergs dag. Om honom vet jag att han har gjort en del filmer i genren komedi, en genre som inte är min favorit. Men han har också ett alldeles fantastiskt museum utanför Bålsta!


Så här tyckte jag om Stjärnorna på Slottet 2014: Leif Andrées dag.

Så här tyckte jag om Stjärnorna på Slottet 2014: Malena Ernmans dag.

Så här tyckte jag om Stjärnorna på Slottet 2014: Claes Månssons dag.


Livet är kort.

Read Full Post »

Orden i rubriken är inte mina utan sex av tio kommunalpolitikers/kommunala chefstjänstemän. Så många anser nämligen att det inte finns nåt klimathot, enligt en undersökning av Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.

FOI skickade en enkät till politiker och chefer i 63 kommuner. Knappt 2 400 personer svarade. Och som sagt, sex av tio på höga positioner eller beslutsfattare inom kommuner anser att det inte finns nåt klimathot. En av tio förnekar helt den globala uppvärmningen.

Annika Carlsson-Kanyama är forskningschef för klimat- och energifrågor på FOI och står bakom rapporten. Hon säger i en artikel i Dagens Nyheter:

Det är klart att det inte är bra. De här personerna känner ju att de inte behöver ta ansvar för miljöarbetet i sin kommun […]

Och det är väl en understatement, eller?.. Global uppvärmning kan nämligen vara ett stort säkerhetsproblem för vårt land. Om ingen planerar för till exempel översvämningar, vad händer när såna katastrofer sker? För att de sker vet vi ju.

Allvarligt är det också att så många tvivlar på forskningen på området. Men det finns alltså så kallade

klimatförnekare

i en del kommuner, ofta små och konservativa kommuner, enligt rapporten.

Men kanske är det mest allvarligt att både klimatförnekare och klimatövertygade ser mindre allvarligt än gemene man på utmaningarna för kommunerna. För vem vill ta itu med att minska utsläppen av koldioxid i sin kommun om man är skeptisk rent generellt till klimathot? Vem tar ansvar om kommunalpolitiker och höga kommunala tjänstemän inte gör det?

Read Full Post »

Alltså jag är ju lätt glömsk (understatement of the year). Igår hade jag glömt att tanka Clark Kent* och det är ganska dumt om man nu ska på långkörning uppåt landet och hem… Jag åkte från mamma nånstans vid halv tolv och fick cirkulera runt i hela Metropolen Byhålan efter en Preem-mack.

Och sen bar det sig inte bättre än att jag inte bara passerade ICA Maxi, jag stannade till där också. Skälet var att inhandla den där skitsnygga duschdraperiet jag inte hann se mig mätt på när mamma var helt fokuserad på pastejen. Duschdraperiet är verkligen jättefint och priset var bra, så jag fick alltså en gul bil med mig hem. Detta trots att jag ständigt säger att gult, som bekant, är klart fult.

Jag blev jätteförtjust i den gula bilen.


Sen blev det sporrsträck hem
till Uppsala och New Village. ”Alla” hade ojat sig över att det skulle bli så mycket trafik och att det skulle komma snö. Längs med de vägar jag färdades var det normalt med trafik och nederbörd kom det endast punktvis och i form av några regndroppar. Jag körde på de vanliga tre timmarna.

Här hemma var allt sig likt, fast krukväxterna var kruttorra och jag tror att den fina hortensian jag fick av Fästmön och barnen förra året har avlidit. Jag hällde på litervis med vatten på växterna och ställde hortensian i vatten i diskhon medan jag ringde mamma. Slängde på en maskin tjockis-svart och maskinen blev lika tjock som jag… Messade Anna och frågade om hon ville bli hemskjutsad i kväll efter jobbet och det vill hon – om jag orkar. Jag orkar.

Men jag blev faktiskt alldeles matt här ett tag. Började kallsvettas och kände mig allmänt klen. Då slog det mig att jag inte hade ätit nåt sen klockan elva, så jag tryckte i mig de sista bitarna påskgodis innan jag for iväg för att äta pizza. Slängde tre stinky bags med sopor på vägen också, jag glömde göra det innan jag for. (Ja, jag ÄR glömsk.)

På pizzerian var det lugnt först. Jag satt bakom en trio människor som jag tror hörde ihop på nåt sätt i form av barn och föräldrar. ”Barnet” var vuxet (äldre än jag) och hade fruktansvärda tics, en av föräldrarna hörde illa och den andra föräldern såg illa. Själv ser jag bara illa ut. Men det var som sagt ganska lugnt – till dess att tre tonårsbrudar kom in och intog bordet bakom mig. De pratade, sjöng och skrattade på så kallad Rinkebysvenska. Märkligt, för när de beställde mat vid disken var deras svenska perfekt. Ja, ja… Jag slängde i mig min flottiga pizza och en Christer Lindarw**, det satt fint.

Flottig pizza och Christer Lindarw satt fint.


Nu ska jag läsa igenom högen
med tidningar och post. Jag tror bestämt att där låg en påskhälsning från fru Engelwinge, tusen tack i efterskott! 

Klockan kvart i åtta åker jag och skjutsar Anna och får förhoppningsvis en puss eller två för det. (Ja, jag har förstås baktankar med min snällhet!)

Tänkte få en lugn stund, men nån granne har bultat och borrat, en annan har grillat så jag fick svårt att andas och somliga gömmer sig bakom några klisterremsor på fönstren. Jätteskönt, för då slipper mina ögon gå i kors på grund av turkos-chock. Förutom detta är huset väldigt tyst jämfört med mammas, men här leker ju inte föräldrarna med sina små barn, de bara vaktar dem… Och följden blir en vända till av ungar som skriker för att få uppmärksamhet. JA JAG ÄR SKITTRÖTT OCH GRINIG!!!


*Clark Kent = min lille silverman

** en Christer Lindarw = en stor mjölk 

Read Full Post »

Äh, jag slängde till den gamla klyschan

Ny dag, nya möjligheter 

lite i rubriken! Jag tycker i och för sig att dagarna allt mer innehåller möjligheter, men samtidigt är det lite tärande att må illa och ha ont och känna sig svag. Det tar liksom ner det goda humöret lite. (Understatement of the year..?) Men, men, jag gnäller av mig här och sen försöker jag visa upp en behärskad – och glad! – min utåt. För jag är ganska glad för övrigt. Det är till exempel fortfarande otroligt stimulerande att jobba här. Och roligt. Enda smolket i bägaren är att jag inte har lika mycket tid för familjen i Himlen. Det stör mig lite. Samtidigt kämpar jag för att få jobb och en försörjning och det måste gå före just nu. Men det är många dagar som jag längtar och saknar och känner mig väldigt ensam. Jag värmdes i alla fall av Fästmöns morgon-sms idag och bär med mig orden genom hela måndagen.

Min kollega B har kommit tillbaka från en resa i Indien och nu ser jag fram emot att få höra ”allt” på morgonfikat idag. Ett otroligt spännande resmål! Jag minns, från ett annat liv, en annan person som reste till Indien. Det enda vi fick höra om var alla billiga skräddarsydda kläder h*n hade köpt. Det får mig att nynna lite på en gammal rödstrumpelåt…

Ty sådan eeeeee kapitalismen…

Det klart att man vill shoppa lite när man är utomlands, men det bör väl ändå kanske vara upplevelserna som är de väsentliga, inte prylarna man kommer över hur billigt som helst..? Eller? Jag vet inte, jag är ingen van resenär, jag har ju inte varit utomlands sen 1996.

Taj Mahal, det är väl bara vackert? (Bilden är lånad från sajten Allposters.se. Där kan du hitta en massa fina affischer och bilder!)


Efter fikat har jag ett möte
med företagets presschef. Vi ska diskutera omvärldsbevakning och kanske lite medieträning också. Jag håller ju på att få till en utbildning i det senare och har fått ett förslag på program att ta ställning till.

Veckan i övrigt innebär bland annat en annan utbildning som jag har anordnat, i vår videokonferensutrustning. Vidare blir det ett och annat halvtidsseminarium som våra forskare ska hålla.på torsdag kväll ska jag klippa kalufsen. Härligt!

Read Full Post »

Söndagseftermiddag och jag omvärldsspanar efter intressanta nyheter, galenskaper och annat. Har nyss talat med mamma i telefonen och från och med mitten av december ska äldreboendets restaurang i huset mitt emot inte längre servera mat på helger. Hon vet inte hur hon ska få mat då. Detta är Sverige, 2011. (Mamma bor 30 mil här ifrån så jag kan inte åka över med mat.)

På tal om telefon… (Jag försöker läsa en artikel på DN:s hemsida, men irriteras alltmer av att sidan laddar långsamt OCH en annons från Telia med Per Holknecht poppar upp! SUCK!) Fasta telefoner är nåt som försvinner allt mer. I alla fall på jobbet. Det menar en forskare i Uppsala som har undersökt hur vi i jobbet kommunicerar med andra. Det är mejl och mobiltelefoni som gäller, men chatt vinner mark när vi är trötta på överfulla inboxar och störande telefoner.

Att säga om det fasta telefonabonnemanget är faktiskt nåt jag seriöst överväger – för att spara pengar. Telia vet att ta betalt för… tja, vadå? Vad är det mina abonnemangsavgifter går till, egentligen?

Folk i gemen tycks emellertid ha otroligt gott om pengar. Så gott att polisen vittnar om att folk under den här helgen, när det varit löning, har legat i drivor. Aspackade. Fylla, fylla. Är det roligt att slänga pengar på att bli så full att du hamnar i en hög… bestående av fulla människor? Man behöver ju inte fundera länge i alla fall för att inse varför alla fyllisar inte har pengar sen, efter alla lönehelger. (Men för den som är fyllis finns det visst alltid pengar till alkohol.)


Snart ligger inte bara fyllisar i drivor utan även tompavor. I snödrivor. Suck… Vet inte vad som är mest tröttsamt – fyllisar eller snö…

                                                                                                                                                         Människor är inte bara fulla, de är galna också. En pappa i Linköping var ute och gick med sitt barn i barnvagn när en okänd kvinna försökte stjäla ungen. Men hallå! Vem vill frivilligt stjäla ett barn?* Skämt åsido, vilken fruktansvärd upplevelse. Kvinnan anses inte vara psykiskt stabil. Det var väl The Understatement of the Year, eller..? Det är ju så här det blir när psykiskt sjuka inte får den hjälp de behöver! Sverige, 2011, var det ja…

Humorlösa är en del. Grannar, framför allt. Och många fattade inte att den sura lappen undertecknad Grannen var reklam från Rix FM. Radiokanalen tvingas nu be om ursäkt. Be om ursäkt??? VA??? Nä, folk, läs: grannar, har sannerligen ingen humor (eller självinsikt).


Åter är det bevisat att grannar är humorlösa. För en gångs skull tycker jag att reklamen var rolig och bra!

                                                                                                                                                              Själv funderar jag på att fly från omvärlden och in en biosalong. Tintin – datoranimerad i 3D – lockar som 17. Och en biobiljett fick jag gratis från ”jobbet” i veckan som gick. Hoppas att Fästmön hänger på i morgon!

                                                                                                                                                     *Humorlösa bör inte läsa meningen efter kolonet: Jag kan tipsa om en eller annan skitunge som hon kan stjäla i stället. OBS! Skämt!

Read Full Post »