”Har allt gått bra?” ”Jadå!”

Ett relativt inlägg.

---

 

Jag svarade som ett gammalt karbonpapper idag. Allting är ju relativt…

I eftermiddags efter jobbet åkte jag och handlade på Tokerian. Det slog mig då hur… oärliga eller ovilliga vi är att säga sanningen om läget. Vi svarar som gamla karbonpapper. När det blev min tur i scannerkassan frågade tjejen:

Har allt gått bra?

Jag svarade slentrianmässigt:

Jadå!

Men när jag fick avstämning ändrade jag mig och sa:

Nej. Precis allt har gått på tok, till exempel nu när jag skulle handla. 

Och medan tjejen gjorde avstämningen berättade jag:

Först fanns det inga lediga scannrar i entrén. Jag gick in för att leta efter nån personal och fann en tjej som just skulle gå och sätta upp lediga scannrar. Jag följde med henne tillbaka varpå hon nog blev lite stressad och tappade korgen med scannrar. Självklart hjälpte jag till att plocka upp dem innan jag drog mitt kort för att ta en scanner. Men nånting gick fel och min scanner, med mitt förnamn på, satt fast. Tjejen fick gå tillbaka in och hämta ett verktyg innan jag kunde dra mitt kort IGEN. Jag bad tusen gånger om ursäkt.
Sen gick jag in och skulle handla. Naturligtvis scannade jag in ett för litet paket kalkonfilé – vi är fler än en som ska äta det i morgon. I stället för att ta bort det felaktiga paketet lyckades jag scanna in ytterligare ett paket först. På fjärde försöket blev jag av med det felaktiga och fick in det rätta.
Nånstans mellan kalkonen och grönsakerna tappade jag min handlingslapp. Jag backade, hittade den på golvet och plockade upp den. En kille tittade konstigt på mig.
Vid kaffet stod en karl i vägen och när jag närmade mig kassorna höll jag på att bli nermejad av en annan karl med varuvagn.
Och nu när jag kom fram till kassan blev det avstämning…

Sen tystnade jag en stund innan jag fortsatte:

Fast allting är ju relativt och det här är ju egentligen enbart bagateller. Ursäkta, men jag är nog lite trött…

Tjejen log och svarade:

Ja men det är ju fredag och då får man vara lite trött. Gå hem och ta helg nu.

Jag tittade på henne och sa att jag skulle göra just det och att jag hoppades att hon inte jobbade hela helgen.

Nä jag är ledig tre hela dar och det ska bli underbart skönt.

Innan jag önskade henne trevlig helg påminde jag henne om att INTE svara i telefonen om jobbet ringer. Sen gick jag ut till bilen utan fler missöden och tänkte att den som har ett jobb att gå till ändå har det väldigt bra…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett halvt ark papper…

Ett inlägg inspirerat av Nobelpristagaren i litteratur 2013 – fast egentligen inte…

Det här med noveller… Alltså det är inte min grej! Nån jag följer på Twitter formulerade just det jag känner: precis när texten börjar bli bra, kanske spännande, tar den slut.

En av mina favoritnoveller är August Strindbergs Ett halvt ark papper. Den är riktigt, riktigt bra, tycker jag. Har du förresten sett så lika August och jag är???

Tofflan? August? Vem är vem?

Hur som helst, i VÅR familj, Fästmöns och min, har nu Ett halvt ark papper fått en helt ny betydelse. En mycket INTERN betydelse. Det är lika bra att jag beskriver lite varför, för annars lär en viss annan person göra det.

Det handlar helt enkelt om ett upphittat… papper. Ett papper som satt fast på… fel ställe… OCH NU SÄGER JAG INTE MER UTAN DU FÅR GISSA RESTEN! Men det var på mig pappret satt, så mycket erkänner jag… 😳

Ett halvt ark papper satt på fel ställe, upptäckte min kärlek…

Och nu vill jag ju förstås veta om DU har gjort bort dig när det gäller… papper..?

Livet är kort.

 

Read Full Post »

Tystnad och tid för reflektion

Ett inlägg om just tystnad och reflektion över saker och ting.

Det finns personer som vill skrämma mig till tystnad. Jag tänker inte låta mig bli skrämd längre. Allting anmäls dessutom. Men för att du som vanlig läsare ska få en inblick i saker och ting vill jag ge dig en kort glimt av hur det är att vara förföljd av nån.

Jag använder bloggen som kanal för att skriva om stort och smått. Här ventilerar jag mina åsikter, men här skriver jag också om djupt personliga saker. Inte allt i mitt liv finns här – långt ifrån allt. Men mycket.

Ibland kommer man ihop sig med människor om saker och ting. Man har olika åsikter. För ungefär tre och ett halvt år sen hände detta. Jag bad vid tillfället personen att ha en mer civiliserad ton när h*n kommenterade på min blogg. Detta hade föregåtts av att jag hade hört från flera andra som kommenterade här att de tyckte att personen var otäck och skrämmande. Bland annat fick jag veta att flera personer tänkte både sluta kommentera och läsa min blogg så länge personen utan civiliserad ton kommenterade.

Men den otrevliga tonen fortsatte. Jag valde då att blockera personen från att kommentera på min blogg. Det är mitt val, det är min blogg. Ingen kan se det som en rättighet att få kommentera här – det är en möjlighet som jag ger de allra flesta. När flera människor upplever obehag, även jag själv, tappar man förmånen att få skriva på min blogg. Det är inte svårare än så.

Det straff jag har fått för detta är att personen har förföljt mig i sociala medier – inte bara här i bloggen, alltså – i tre och ett halvt år. Tre och ett halvt år. Vissa dagar är personen till exempel på besök på min blogg tätare än en gång i timmen. Rekordmätningen ligger på 32 gånger under ett dygn.

Så många nya inlägg som 32 stycken skriver jag inte på ett dygn. Är det nåt friskt beteende, tycker du? Jag tycker inte det. Men se rädd är jag inte! Jag vägrar att skrämmas till tystnad.

Vem personen är? Ja, det vet bara min familj (den är kanske större än somliga tror, dock…) och polismyndigheten där jag har lämnat min anmälan. Jag övervägde ett slag att vara med i TV3:s program Stalkers efter att redaktionen där hade tagit kontakt med mig. Men jag avböjde.

Personen själv, däremot, har kontaktat mina vänner och bekanta och velat delge dem ”den rätta historien”. Personen har alltså outat sig själv. Jag har inte lämnat ut nåt namn. Jag vill bara slippa bli förföljd. Tre och ett halvt år räcker. Jag tog kontakt med personen förra året eftersom jag trodde att jag skulle dö och inte vill lämna några lösa trådar. Min förhoppning var att vi kunde lösa upp knutarna och gå vidare. Tyvärr fanns inte den viljan hos motparten, som då – och även nu – sitter fast i händelser tre och ett halvt år tillbaka i tiden.

Om jag själv skulle bli blockerad från att kommentera skulle jag välja att hålla mig undan. Bryta totalt med personen ifråga. Direkt. Varför hänger man sig envist kvar? Varför förföljer man nån bara för att man inte gillar den personen, för att man hyser antipati? Förföljelse av andra människor har vi sett skrämmande exempel på i såväl historien som i nutid. Men lita på mig, jag tänker inte tystna på grund av nåt ökänt webbtroll!

↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔

Idag är det söndag. Det blev så att jag tar den här dagen för reflektion. Igår hade jag delvis andra saker än familjen på min agenda, idag gör Fästmön saker som jag inte hänger med på. Jorå, lite ensamt och trist är det allt, men jag försöker använda tiden till nåt vettigt.

Min älskling reflekterar också.

Några av mina texter har granskats av den vänliga ”Asa”. Jag har fått konkreta och bra tips och förslag på hur mina texter kan bli bättre. Jag reflekterar över detta och tänker ägna morgondagen åt att skriva om, skriva nytt, skriva bättre!

Det blir en söndagspromenad över till Tokerian, så att jag får lite frisk luft. Dagen idag är betydligt tristare och gråare än dagen igår. Lördagen bjöd på strålande sol. Tänk bara det att kunna sitta utomhus och äta lunch den 21 september… Härligt!

Mamma ska få ett samtal framåt kvällen. Och kvällen i övrigt tänker jag avsluta med Miss Marple på Sjuan, som vanligt! Men före dess, säsongstarten av svenskdanska Bron! Tio nya avsnitt väntar, det första på SvT1 klockan 21 i afton.

Vad gör du idag???

Livet är kort.

Read Full Post »

Skavanker, födelsedagar och guld, till exempel

I morse, innan jag riktigt hade vaknat, låg jag och tänkte på födelsedagar. Anledningen till detta är naturligtvis inte min egen, den är passé för länge sen. Men idag fyller en gammal före detta vän år, jämna år. Och vi firar inte varandra längre. Det hela är så dumt, vi blev osams om en grej för typ fem år sen och sen dess har vi inte nån kontakt. Min version av det hela är att vi hade bestämt träff, vi skulle ses på stan och gå och titta på lokalblaskans första adventsfyrverkerier. Men så ringde vännen och avbokade i sista stund – därför att vännens barn hade aviserat ett besök. Jag blev skitsur – eftersom jag blev besviken – och kunde inte förstå hur man kunde sätta ett barn, ett vuxet barn, före en vän. Detta vuxna barn bodde för övrigt i Uppsala, så det var inte nåt långväga besök.

Hade varit vackert.

Sen bröts vår vänskap. I ärlighetens namn kan man väl säga att den inte var mycket till vänskap om den inte stod pall för sånt här. Hur som helst, sen dess har jag lärt mig att det här med barn, det sägs ofta vara guld, men visar sig ibland vara… kråkguld…

Höll på att sätta morgonkaffet i halsen när jag halvt om halvt förväntade mig att läsa en hyllningsartikel om min vän i lokalblaskan – och i stället fann en dito artikel om en person som första gången var med om att förstöra mitt liv.  Men inte heller här var jag utan skuld, skulden var till 50 procent min och den får jag leva med resten av mitt liv. Däremot ägnade jag inte de närmast följande åren åt förföljelse av olika slag. Det gjorde jag faktiskt inte. Till skillnad från… somliga. Intressant nog fokuserade artikeln, skriven av den journalist som jag tycker – därmed behöver det inte vara sant! – har flest faktafel all times i i sina artiklar, på karriären. Och det är väl roligt att det har gått bra för vederbörande på nåt plan. Men lite missunnsam känner jag mig allt. Dessutom blev jag påmind om att jag glömt ta tillbaka en jobbansökan till den arbetsplats där jubilaren är chef. Touché, kan man säga, och jag ställer mig utanför IGEN och beskådar alla lyckade människor. Därmed inte sagt att alla dessa är lyckliga!!!

Och så kommer jag tillbaka till det här med barn. Barnen som sägs vara det viktigaste i livet, guldet… Hur kan man sätta dem till världen om man inte vill ta hand om dem eller medvetet ser till att man hamnar i en sån sits att man inte kan? Eller bråkar om vårdnaden, till och med tjafsar om vårdnaden kring ett barn som inte är av ens eget blod? Eller eller… ja, nu blir jag upprörd!… Varför skaffar man barn som man är totalt ointresserad av och låter barnet ifråga skrika och skrika och SKRIKA ARGT för att det inte får uppmärksamhet av nån av de så kallade föräldrarna – som är strängt upptagna med sina Ajfånar?.. Nej, det finns skäl till att jag inte har några barn och jag ska heller inga ha. (Däremot är jag sugen på att skaffa Ajfån, jag också, så jag kan gå omkring med en världsfrånvänd min och trycka på min mobil. Jag skrattade SÅ när jag läste Fatous lilla fånbus!)

Med en Ajfån skulle jag kunna köpa denna snigga Fånväska och göra tampongreklam…

Fredag var det igår och jag var trött, trött, trött på kvällen efter en första arbetsvecka. Men blev lite uppiggad av ett samtal från Min Sister och Anna Ehns ungdomsbok som jag genast kastade mig över. Ja, jag kastade mig över boken, inte Min Sister eller Anna Ehn. Gissningsvis läser jag ut boken under dan idag, så räkna med ett inlägg om den till kvällen.

Fästmön, den tråkmånsan, jobbade till 21 igår och 12 till 21 både idag och i morgon. Men jag var och hämtade henne efter jobbet och vi fick

en mysig stund

med oståkexådruvoråvinåtändaljus innan det blev läggdags. Idag vaknade jag med huvudvärk, men det beror nog inte på vinet utan på sömnstrul. Strul som kommer sig av vissa krämpor som jag inte tänker skriva öppet om för då njuter somliga.

Det hade gått fem dar sen Anna letade skavanker på mig. Detta brukar hon ju ägna sig åt vid frukostbordet, men redan igår kväll hade hon svårt att hålla fingrarna i styr. Hon tog ett rejält tag om vad hon trodde var nåt ludd i en av mina halskedjor. Och så drog hon. Hårt. Jag skrek. Det var nämligen en brun prick som hon drog i. En brun, utstående prick som sitter alldeles fast på min hals. Eller… nu kanske den sitter alldeles löst…

Senare under kvällen fick jag se en intressant fotodokumentation också. Det var så jag baxnade över innehållet, särskilt de där bilderna som togs i smyg, på vissa av mina kroppsdelar som stack fram under täcket…

Idag är det lördag, det är det efter fredag, och jag har alla mina bruna prickar i behåll. Anna är skjutsad till jobbet. Framför mig ligger strykning och ett lååångt samtal med mamma – förutom bokläsning. Dammsugningen fixade jag igår kväll, vilket jag tycker är underbart idag!

Ha en bra lördag, hörru, och berätta gärna vad DU ska göra!

Livet är kort. Och knöligt ibland.

Read Full Post »