Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘dråplig’

Ett inlägg om en bok.


 

Både FEM och jag har läst Millie Birds bok om döda saker.  Här kommer min lilla recension:


Millie Birds bok om döda sakerDet är februari 
och målet för min bokmånad är att läsa fler andra böcker än deckare. Då passade det alldeles utmärkt att grabba tag i Millie Birds bok om döda saker av Brooke Davis. Den lilla pocketboken på cirka 250 sidor ser vid första anblicken ut som en barnbok. Är den lättläst också, tro?

Det enda som egentligen är barnsligt med den här boken är dess huvudperson. Millie är sju år och hon har en bok som hon antecknar döda saker i. En av de döda sakerna är hennes pappa. En dag försvinner hennes mamma i sina guldskor i stormarknaden dessutom. Millie bestämmer sig för att hitta henne. Som tur är träffar hon på maskinskrivaren Karl och den skrikande Agatha Pantha. Trion ger sig av på en roadtrip tillsammans med en skyltdocka i jakten på Millies mamma.

Vissa saker i boken är rentav dråpliga, medan andra är väldigt sorgliga. Jag slås av de båda gamlingarnas ensamhet – de är precis lika ensamma och övergivna som barnet Millie. Så mitt skratt åt sånt jag citerade här på bloggen tidigare fastnar i halsen. Millie funderar nämligen väldigt mycket på döden. Hon är genuint intresserad av den och den skrämmer henne egentligen inte. Inte förrän hon tänker att det kan finnas flera himlar:

[…] Tanken träffar henne som en spark i magen: Får jag komma till samma himmel som min pappa? Och sedan, mer panikslagen: Vilken himmel kom han till? Hon tänkte aldrig på att fråga. […]

Den här boken handlar om en märklig liten flicka som hanterar sorg och förlust på en sjuårings sätt – och samtidigt väldigt moget. Det är en väldigt annorlunda bok. Bitvis tycker jag att den är jobbig och alltför konstig, bitvis tar den sig rakt in i hjärtat mitt.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

De tystaSånt som är medvetet roligt tycker jag mest är irriterande. Men Björn Hellberg, alltså… Till minne av hans rendez-vous i Uppsala med min fästmö i december köpte jag hans senaste deckare i Lovikenserien, De tysta. Det blev en julklapp till Anna. Och som vanligt lånade jag boken jag gett bort och läste för egen del.

Två parallella historier bildar en gemensam. Men det börjar med ett hastigt dödsfall. Polisen kopplas in eftersom sonen till den döde misstänker att fadern mördats. Strax därpå får ytterligare en person utgå ur handlingen. De två döda har en gemensam nämnare och det är Lyselska skolan. Fast märkligt nog är den som borde vara mördaren redan död för egen hand… Poliserna Carina Keller och Stig-Allan Jönsson är tillbaka i denna den femte delen i serien. Här jagar de mördare och mobbare och träffar på halvtokiga rektorer och vaktmästare.

Det här är riktig underhållning för mig! Jag läser en spännande historia, samtidigt som jag bitvis skrattar läppen av mig åt framför allt de dråpliga männen i romanen. De är så där icke beräknande roliga och sånt gör mig fnissig som bara den. Till och med i slutet vid upplösningen när Stig-Allan räknar förundersökningsledarens glasögontics… Jag ser en hel del av författaren själv i Stig-Allan.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

En granne som visar tuttarna lite hur som helst, ett grannpar som har tältmöten. Livet blir… annorlunda för Selma och Artur Jacobsson när Disa och Arne och Britt Hernemo flyttar till grannskapet. Jag har just lagt boken Rosa elefanter av Karin Brunk Holmqvist till handlingarna. Tack för många glada skratt, älskling (som gav boken till mig i julklapp)!


De rosa elefanterna finns på Arturs slips. Bland annat.

                                                                                                                                                         Selma och Artur Jacobsson bor på en liten gård i en byhåla. De har bara kvar sina höns och de har knappt varit utanför länsgränsen – mer än en gång. Då åkte de till Småland. Deras liv är ganska händelselöst, men bara tills de få nya grannar. Först kommer Disa, en märklig person, en sorts övervintrad hippie. Sen kommer paret Hernemo som har religiösa tältmöten. Samtidigt försvinner en man och Artur funderar på om det inte är den försvunne som Hernemos har begravt i sin trädgård.

Som alltid i Karin Brunk Holmqvists böcker är situationer och karaktärer dråpliga. Man ser verkligen karaktärerna framför sig – alltid äldre, lite byhåleoriginal i vissa fall, men kluriga och inte så tokiga. Det är med glimten i ett vänligt öga författaren skildrar dessa antihjältar som faktiskt blir hjältar i läsarens ögon JUST därför att de inte är så… tokiga som man först kan tro.

Det här är en liten bok för dig som vill fnissa och skratta. Det gör man alltid när man läser nåt av Karin Brunk Holmqivst.

Högt betyg!

Read Full Post »

Allting borde vara bra i den här boken. Men det är det inte. Pseudonymen Hans Koppels lilla bok Vi i villa beskriver dråpligt och vasst verkligheten i ett grannskap, men ger också en delvis skrämmande bild av hur det KAN vara. Tack för denna annorlunda bok, S!


En tung liten bok om livet i familjen – och med grannar. För inte ens när man bor i villa slipper man dem.

                                                                                                                                                     Anders bor med sin fru Filippa och dottern Anna i en villa nånstans. Allt borde vara bra, men… Anders har en älskarinna och han är konstant avundsjuk på vissa grannar, förbannad på andra och irriiterad på ännu fler. Grannar. För inte ens när man bor i villa slipper man dem. Så Anders börjar… jävlas med böghataren (som gissningsvis egentligen är homosexuell själv, det brukar vara så), paret som tycks bada i pengar och de med dottern som är taskig mot hans dotter.

Den här lilla pocketen är en riktigt rolig liten sak! Anders cyniska konstateranden är en alldeles fantastiskt skrivstil som tilltalar mig enormt. Texten går liksom i staccato när han beskriver omgivningens tillkortakommanden. Boken också lite skrämmande – Anders ”skämt” går lite för långt.

Högsta betyg, för det här var en läsfest!

Read Full Post »