Torftigt, men ingen nöd

Ett inlägg om andra halvan av helgen.

---

 

Rean på mitt manus fortsätter. Här är en titt på sidan… 69, tror jag.

Livet må vara torftigt på vissa sätt, men jag lider ingen nöd som en del andra människor gör. Dessutom skulle många säga att mitt liv inte ens är lite torftigt. Fästmön tycker att jag ska sluta skriva manus om jobbiga och svåra saker jag har varit med om och i stället skriva om de roliga saker vi har gjort. (Hon kanske har rätt. Mitt manus är fortfarande på rea och intresset är… ja, gissa…) Anna är den som kan få mig att tokskratta när livet är kolsvart. Senast igår i bilen skrattade jag så att jag egentligen borde ha stannat mitt fordon och skrattat färdigt. I morse uppstod en annan dråplig situation. Somliga skulle arbeta och jag skulle vara snäll och skjutsa min kära arbeterska denna kalla morgon i februari (-6,2 grader). Men jag var trött. Jag var så trött att jag tog fel jacka och började kränga på mig. Den fastnade redan vid överarmarna. Då brast det för Anna – det vill säga hon brast ut i gapflabb: jag hade ju tagit hennes… ”kvinnojacka” (figursydd och så) och sånt passar inte alls på en Toffelkropp, nio kilo minus till trots.

Lördagskvällens vin, en Caldora multepulciano dabruzzo från 2003.

De nio kilona minus… Ja jag kanske ska kommentera dem. Jag kör verkligen ingen diet, men om jag ska likna det hela vid nånting får det väl bli 4:3. Under fyra dar i veckan äter jag inget godis, fikabröd, snacks och sånt, nåt som jag tillåter mig de andra tre dagarna i veckan. På vardagar äter jag rätt torftiga frysrätter till lunch och rostat bröd eller yoghurt till middag. Lördagar och söndagar försöker uppbringa ork och lust att laga mat. Låt oss säga att det är betydligt roligare (understatement) att laga mat och dricka en flaska gammalt, gott vin när en har sällskap vid middagsbordet.

Min söndag… resten av helgen… Efter morgonens utflykt lyckades jag somna om och vaknade strax före nio av att en av mina Wordfeudmotspelare gjorde ett drag samtidigt som nån i huset stängde en skåpslucka eller en garderobsdörr hårt. Eller hårt och hårt… Det är väl normalt enligt deras standard. Personligen anser jag att det är fel på samtliga gångjärn i deras skåpsluckor och garderobsdörrar – de är för hårt spända. Lyhördheten kan jag inte göra nåt åt och inte heller kan jag plinga på med en mejsel i handen. Däremot funderar jag på att lämna en karta med små självhäftande dämpningskuddar i deras postbox. Jag är nämligen ganska säker på exakt vems gångjärn som är för spända.

Det är soligt idag också, så jag är inne. Jag känner mig som den stora och läskiga Tove Jansson-Mårran och jag vill inte visa mig offentligt. Jag har i stället ägnat mig en stund åt Berit Hård. Det är en både rolig och heterosexig tredje och sista del som Unni Drougge har skrivit om henne! Alltså jag ömsom skrattar, ömsom rodnar.

Jag deltog i en utlottning på Instagram i morse, hos @retrolyckan. Det tycker jag att du också ska göra, för du har möjligheten att vinna två fina ostindiska kaffekoppar. Tävlingen pågår fram till klockan 21 i kväll – vilket ju är perfekt tajming. Då sänder TV4 nämligen Maria Langs Kung Liljekonvalje av dungen. Jag har visserligen sett både den gamla och den nya filmen och självklart läst boken, men jag tänker titta ändå – och äta godis. Den som spar hon har… Det vill säga hon hade så mycket lördagsgodis kvar från förra helgen att hon inte mäktade påbörja gårdagens inhandlade godispåse. Eh… ja…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Renbäddat med ord. Ikonen ovanför sängen har pappas moster Tron (Vera) målat.

Efter instagrammande och lässtund rev jag ut lakanen ur sängen, sparkade igång en maskin tvätt och bäddade rent. Nån nytta måste en göra även på vilodagen. Rena lakan kräver förstås en ren kropp också. Jag skurade av lite badrummet och i duschrummet/toan innan jag tog en skön dusch, tvättade håret, slipade fötter, smorde in mig… Söndagslyx och absolut inte torftigt.

Minst en gång varje helg telefonerar jag med lilla mamma. Idag ringde jag på eftermiddagen och vi pratade i nästan 52 minuter. Det vill säga mamma pratade 50 minuter och jag två. Men jag vet hur det är när det inte finns nån att prata med om dagarna. Då blir den som sen hör av sig bombarderad med ord. Det är ju lite tur att mamma har en och annan go kusin som ringer ibland och att mamma har en dotter som också hör av sig. För egen del vågar jag inte tänka på vad som händer när jag blir gammal. Om jag nu blir gammal.

Jag har varit ute på vift en stund på seneftermiddagen/kvällen. Trött, trött, trött ska jag nu sätta mig och äta lite söndagsmiddag, en middag som består av ostrester, kex, fikonmarmelad, ett glas vin och nyinköpta, blåa vindruvor (20 kronor för en ask). Berit Hård gör mig sällskap fram till klockan 21 när Maria Lang tar vid. Sen ska jag krypa ner mellan rena lakan…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Redan torsdag…

Ett inlägg om min onsdagskväll och min favoritdag.

Tänk! Det är redan torsdag. Min nya favoritdag. Skälen till det senare är ju att det verkligen är nerförsbacke nu mot helgen plus att Antikrundan visas på TV i kväll. Ja, som du ser har jag inte stora krav på livet. Helg och ett TV-program…

Nåja, jag tänker sitta med appen framför Antikrundan i kväll och värdera prylar. Försöka få ett nytt och BÄTTRE diplom. Jag skickade för övrigt in länkar till mina två inlägg om appen till Antikrundan via e-post, enligt tips från en inblandad på Twitter. Jag har fått noll återkoppling. Noll! Det i sig är nästan värt en svart bak till Antikrundan, men nu råkar jag gilla programmet ändå. Så en sån värdering blir det inte härifrån. Än. Men det är dåligt att inte svara på mejl!

Nivån ska höjas i kväll!

Onsdagskvällen var en lustig kväll. Jag hade jobbat av och till med ett inlägg under gårdagen på raster, så jag kastade mig direkt in i badrummet och duschrummet/toan för att städa. Det behövdes. Sen telefonerade jag med mamma. Hon pratade i 30 minuter, jag i två. Det enda jag fick säga var att hon kan köpa Allers idag om hon vill se en rätt fin bild på sin dotter samt att Anna och jag ska träffa några kompisar i helgen. Det senare visste hon om sen tidigare, men hon frågade faktiskt vilka de var. Jag ljög inte, men jag undanhöll sanningen. Och sånt har jag skitsvårt för! Nåja, all shall be revealed på söndag, eller nåt, gissar jag.

Vidare hade jag två sms-dialoger samtidigt. Dessutom försökte jag äta mackor också. Den ena dialogen var med en förälskad vän, den andra med en vän som skrev om rökning. Det gällde att hålla tungan rätt i mun när jag svarade, om jag säger så. Jag är jätteglad för min förälskade väns skull, men rökning är nåt jag avskyr. Ja, du förstår kanske problemet?.. Det hade ju blivit lite lustigt om jag svarade fel…

Det blev en välbehövlig dusch innan jag kunde slå ner röven i favoritfåtöljen och lägga Nyckeln på magen för att läsa. Jag är mer än halvvägs i den över 800 sidor långa boken. Den är ganska snabbläst, kan jag meddela. Däremot har det väl inte hänt så där jättemycket på över 400 sidor, vilket ju är lite förvånansvärt. Eller kanske har jag lite för höga krav, det är ju trots allt en ungdomsbok.

Torsdagen startade i kyla. Temperaturen har sjunkit igen och ligger nu på ungefär elva minusgrader. Jag lyckades sträcka mig i ryggen på ena sidan redan i morse. Det gör djävulusiskt ont, ända upp till nacken, men påminner mig om dem som har ont i sina ryggar jämt. Jag lär ha ont en dag. En viss skillnad.

Ajsan bajsan, den gör ont idag.

Men dagen startade med ett riktigt gapflabb. Just när jag skulle rusa ut genom ytterdörren gjorde grannen det också. Vi höll på att skrämma slag på varandra på trappavsatsen i mörkret. Sen asgarvade vi!

Min torsdag ska jag ägna åt att jobba på dagtid. Jag och K har dessutom köksvecka, så jag hänger en del i lunchrummet bland skitiga tallrikar och muggar också.

Men vad gör du idag??? Skriv gärna några rader och berätta! Nyfikenheten är det inget fel på här!

Livet är kort.

Read Full Post »

Regn, fler nej och stimulans

Ett inlägg om att försöka hålla humöret uppe och sånt.

Igår regnade det av och till hela dan. Rejält, dessutom. Bara en stund mitt på dan var det uppehåll och då passade jag på att gå till Tokerian och köpa körv med tillbehör. Ja, som du ser är inte matlagningskonsten på topp när jag ska stå vid spisen… Men körv är gött och vi blev mätta på chorizo – en åt en smalisvariant (inte jag), den andra åt en kycklingvariant (jag).

Det regnade även vid läggdags. Här en bild från sovrumsfönstret, lite photoshoppad.

Fästmön jobbade över igår och jag blev ju försenad av internetavbrottet, så dan bara gick, känns det som. Plötsligt var det kväll och vi hade ätit. Satt vid var sin dator en stund och skrev, spelade Wordfeud och Quiz Battle (jag åker på däng hela tiden!) och så glodde jag på näst sista avsnittet av Top of the lake. Det är en märklig historia, jag ska ärligt säga att jag inte riktigt begriper den. Men jag ska försöka sammanfatta vad jag tycker om den när serien är avslutad.

Anna var så fruktansvärt rolig igår med sina sångstunder. Det var härligt att få brista ut i ett riktigt gapflabb! Jag skrattade till och med när vi gick och la oss. Hon kan verkligen vara rolig, Anna. Rolig på det sättet jag gillar – det vill säga det är inte alltid planerat…

Här försöker vi vara lite roliga båda två.

Det är viktigt att få ha lite roligt när livet i övrigt mest känns som en kamp. Nåt annat som är viktigt är återkoppling på ens ansökningar. Igår kväll kom nej på två tjänster jag har sökt hos ett företag. Jag bad om återkoppling för att få veta vad jag saknade för tjänsten, men än har jag inget hört. Nu har jag totalt fått fem nej och bara två företag, Kaplan och Proffice har lämnat återkoppling. Dessutom sparar de mina handlingar för eventuellt kommande uppdrag/tjänster och Proffice vill definitivt ha mig kvar i kandidatbanken.

Tre arbetsgivare – Hammer & Hanborg, Upplands Väsby kommun och Oxenstierna & Partners har inte gett nån återkoppling trots att jag bett om sådan. För mig som arbetssökande är det viktigt att förstå varför jag blir bortsållad och jag tycker att det inte vore så svårt att skriva två rader om det i ett mejl. Men uppenbarligen är detta nånting som vissa arbetsgivare inte prioriterar. Och då blir man ju som sökande inte särskilt sugen på att återkomma med några nya ansökningar. Dessutom pratar i alla fall jag med mina vänner och bekanta om jobbsökeriet. Detta innebär att jag pratar om arbetsgivare som är intressanta och verkar bra och om arbetsgivare som jag upplever vara det motsatta. Man är inte mer än människa!

Det är fortfarande fuktigt i luften idag. Jag somnade till regnets smatter på taket. Anna är ledig idag. På seneftermiddagen ska jag klippa mig och därefter tänkte vi försöka få biljetter och gå och se Monica Z-filmen. Jag har presentkort som jag har fått via jobbet och till min 50-årsdag kvar, så det kostar oss inte ett smack. Tror till och med att vi kan besöka nåt matställe av budgetvariant före filmen!

I skrivande stund känner jag mig ostimulerad och lite låg. Det är känslor jag ska mota bort. Typ NU!

Ska du göra nåt kul idag??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

Livet är kort.

Read Full Post »

Blött och trött och något mer

Ett inlägg om hur Tofflan behövde simborgarmärket, varför kisset luktade illa och hur man kan roa sig själv framför badrumsspegeln när man är rätt ful.

Gårdagen började blött och blev blötare allt eftersom dagen fortskred. Men framåt hemgångsdags sprack molnen upp och solen tittade fram. Varmt blev det också. Vid 22-tiden på kvällen var det fortfarande över tio grader varmt.

Efter jobbet var planen att jag skulle städa – jag får ju gäster i kväll. Men jag orkade bara skura badrummet och dusch-/toarummet samt damma. Dammsugningen får vi ta en annan dag.

Åkte och hämtade Fästmön när hon slutat jobba klockan 20. Vi planerade fredagen lite och uppdaterade varandra något om senaste nytt.

Tog ingen bild på översvämningen, så du får titta på Vätterns klara vatten i stället!

Ute i Förorten, ju närmare vi kom Himlen, insåg vi att vi behövde simborgarmärket. Där måtte ha blivit stopp i gatubrunnarna, för sista biten av gatan var som en mindre sjö. Översvämning. Hoppas det sjunker undan snart eller att nån kommer och pumpar bort eländet.

Jag körde gamla vägen dit till Förorten och hem. Brukar föredra att göra det om jag inte har bråttom. Men nu har grävningarna vid Gamla Uppsala börjat få större konsekvenser för trafiken. Vägen är lite omledd på ett ställe och farten där är sänkt till 30 km i timmen. Jag blev därför rätt irriterad när det kom ett spjut bakom mig och körde om, i betydligt högre hastighet än 30. Sen såg jag att det var en polisbil. Nu är ju det inte riktigt nån ursäkt för att få köra fortare än tillåten hastighet – om det inte var en utryckning. Men det såg det inte ut att vara – varken sirener eller blåljus. Det verkade helt enkelt som om föraren hade missat 30-skyltarna…

Ajsan bajsan, farbror polisen!

Övertrött och rastlös kan man sammanfatta kvällshumöret på torsdagen. Det kändes trist att komma tillbaka till ett tomt hem, men jag får ju sällskap snart. Jag hade så tråkigt att jag stod en stund framför badrumsspegeln och gjorde miner. Det var roligt och alldeles gratis. Och tänk så lätt det är att skratta åt sig själv. Det var inte många ansiktsmuskler jag behövde röra för att kollapsa i gapflabb. Jag är rätt ful, nämligen.

Nåt riktigt ruggigt vidrigt hände på torsdagen. Jag åt omelett med svampstuvning och sparris till lunch. Och den där sparrisen… Anna har alltid sagt att det luktar väldigt illa om… urinen när man har ätit sparris. Jag har då aldrig märkt det förut – inte förrän igår. Fy te rackarns, jag trodde nästan att jag hade fått nån infektion av det osedliga slaget! Nej, nu lär det dröja innan jag äter sparris igen, that’s for sure… Ännu på kvällen luktade det… illa!

Hade lite mejlkontakt med Mammakusinen B på kvällen. Hon kommer inte in till boksläppet på tisdag, men hade lyssnat på författaren på Vetenskapsradion i eftermiddags. Jag har också lyssnat på inslaget (som även handlade om queera drottning Kristina som kanske inte var så queer egentligen who knows?) och är nu mycket förväntansfull inför tisdagen!

Jag hoppade i säng tidigt och la mig för att försöka läsa ut min bok på gång. Den är spännande och bra, men jag har inte riktigt haft tid eller ro att sitta koncentrerat och läsa. Nu har jag drygt 50 sidor kvar, mer blev inte läst.

Livet är kort.

Read Full Post »

Underhållande morgon på bilverkstan

Uppe med tuppen idag. Sov lite rackigt, men det gick ändå bra att vakna och kliva ur sängen när larmet gick på. Det slog mig igår att jag använder iPhonen som väckarklocka. Ytterligare ett argument för att köpa en egen när jag måste lämna ifrån mig statens egendom. Dessutom slog det mig igår att jag har satt mitt jobbmobilnummer på mina ansökningar och mitt privata mobilnummer på mitt CV. Inte så smart. Men vad ska jag göra? Den som vill få tag i mig får nog tag i mig ändå. Jag har för övrigt mobilsvar på min gamla mobil. Jag vill inte säga upp abonnemanget där än eftersom jag funderar på att behålla numret när jag köper en egen iPhone. Eller så tar jag ett nytt. Jag orkar inte tänka på det just nu.

Uppe med tuppen. 

I morse styrde Clark Kent* och jag kosan till bilverkstan för att han skulle få hjälp att byta till sommartofflor. Jag har tidigare om vårarna åkt till billigast möjliga ställe. Men efter två dundermisstag (en liten verkstad resp. en bekanting som skulle hjälpa mig) anlitar jag nu min vanliga bilverkstad. Det känns säkrast så. Min bekantings

ingrepp 

på Clark Kent kostade mig för övrigt inte bara pengar för för delarna h*n skulle byta utan dessutom ett antal nya delar plus arbetskostnad vid märkesverkstan. Nej, Clark Kent lämnar jag aldrig mer i händerna på nån klåpare, that’s for sure! Det värsta är att denna klåpare, vad jag vet, jobbar på… en bilverkstad. Stackars kunder!..

Men i morse åkte jag alltså till min vanliga bilverkstad. Jag var där två minuter över sju. Medelåldern var hög. Det var därför jag inte kom före sju. Som 50 år ung i detta fall har man nämligen inte en chans att komma fram då. Bättre att vänta så alla jäktade pensionärer och sega laptopmänniskor (ständigt uppkopplade) fått lämna in sina darling cars. Här kommer ett sammandrag av morgonens upplevelser:

Jag hittar en ledig clubfåtölj i verkstans fikahörna. Vid samma bord sitter en tjej och skriver frenetiskt på sin laptop, vilket jag tycker bådar gott. Jag vill sitta och läsa, nämligen. Vid ett annat bord sitter en tant (tja, hon var typ fem, sex år äldre än jag) som har megafonröst. Uppenbarligen är hon pratsugen. (Jag twittrade lite om detta, men för dig som missade mina tweets/inte finns på Twitter kommer de här med lite kommentarer:)

Tant 1 försöker konversera Tant 2. Tant 2 vill läsa tidningen o säger: Du kan inte prata så där!

Först tror jag att jag hör fel, men nej. Tant 2 vill verkligen läsa tidningen och inte prata! Till sist ger Tant 2 emellertid upp. Tant 1 är uppenbarligen megasocial och kan sina knep för att få folk att svara. Dessutom misstänker jag att hon… går på något…

Tant 1 (den pratsugna) jagar personalen o säger: Har du nåt socker, jag behöver nåt uppåttjack? Tant 2 gömmer sig i tidningen.

Nytt folk strömmar hela tiden till. Fikahörnan blir full – tills en i personalen ropar ut att bussen till stan avgår. Många reser sig, även hon med laptopen (hon sörplade när hon drack kaffe och snorade, för övrigt. Otroligt irriterande!). En man reser sig och går iväg till bussen. Vid hans bord sitter Tant 3 och läser en tidning. Vid ett annat bord sitter en kille vid en laptop. Hans mobil ringer. Han skriker högt när han pratar, så högt att Tant 1 tar en liten promenad för att kolla om det finns nån hon kan prata med som inte pratar högre än hon själv.

Tant 4 kommer in och ska slå sig ner vid samma bord som Tant 3. Hon tar platsen där mannen som rusade till bussen satt. Men attans! Hon vispar till hans kvarglömda kaffemugg! (Tanterna fick fel nummer i mina tweets, nedan har jag korrigerat)

Tant 4 vippar en kvarglömd kaffemugg. Kaffe överallt. Tant 3 hjälper till. Säger: Han fick lite brått han s satt här. Tant 4: Gubbjävel! 

Eh..? Jo, jag hör rätt! Och som du förstår har jag liiite svårt att koncentrera mig på min bok. Jag är på väg att brista ut i gapflabb, helt enkelt. En farbror, som har hållit sig lite i bakgrunden, närmar sig försiktigt mitt bord. Han och jag tittar på de två tanterna som hjälps åt att torka upp. Den ena tanten har rumpan i vädret mot vårt bord. Vi kan liksom inte låta bli att titta.

Tant 4 säger: Det var väl skit att jag skulle spilla just idag när städerskan inte är här!

Tant 3 håller med. Hon springer efter papper och tycker att det ligger jävligt många tidningar på borden… Jag är mållös över tanternas vokabulär. Fan, vad de svär!

Till sist kommer en servicekille och ropar upp Clarks reg.nummer. Han är nyskodd och klar. Jag reser mig, stoppar ner min bok och sätter på mig jackan.

Farbror vid samma bord: Nu får du äntligen lugn och ro!

Och det var ju faktiskt sant! För jag åkte till jobbet och där är det Tysta Leken. Folk på institution 2 är på konferaaaaaaans och jag  går upp på institution 1 för att ha morgonmöte.

Har du fått nån underhållning så här på tisdagsmorgonen???

*Clark Kent = min egen stålman, min lille bil

Livet är kort.

Read Full Post »

Öltunna, snedseglarfrilla och armar – en bristvara

Jag var så himla slut igår kväll att jag inte orkade skriva några inlägg för tidsinställd publicering. Därför tar jag mina raster i anspråk till bloggande i stället. För det är liiite svårt att hämta kaffe när man går med två kryckor. Det känns inte bra att stoppa ner kaffemuggen med vätskeinnehåll i jobbväskan, nämligen. Att gå och äta lunch utan att först tvinga nån att agera assistent känner jag inte för idag. Det var ju så mycket folk och så rörigt igår och då kan det vara knepigt även för en assistent att ta sig fram med två brickor. Det skrivna ordet i stället för kaffe och mat, alltså! Men var lugn, jag svälter inte ihjäl! Magen ser ut som en öltunna just nu, eller som Obelix, ungefär…

Min mage är som Obelix, fast jeansen sitter inte i armhålorna utan nedanför magen. Hundens roll i sammanhanget är oklar, den är säkert bara en linslus.

Det har gått bra att strutta omkring på kryckor, men det gör baske mig inte mindre ont. Sen är det, som sagt, lite opraktiskt också eftersom jag inte har bläckfiskarmar utan bara två ganska vanliga. Men vänta bara! Snart kommer ett gnäll-inlägg om blåsor i händerna! Jag känner mig själv…

Dagen började med ett gapflabb i badrummet åt morgonfrisyren. Alltså jag vet inte vad jag håller på med om nätterna! Snedseglat, såg det ut som… I morse vaknade jag för övrigt halv fem och det var inte roligt när harpan på Ajfånen inte trillrar igång förrän 6.10. Men jag låg och funderade lite, svarade på ett par kommentarer på bloggen och HEPP! så hörde jag att kaffet var klart. Det är helt suveränt med timer till perkolatorn på morgnarna, det har jag kört med sen 1980-talet!

Snedseglarfriysr med uppståndelse och platthet i… annorlunda kombination. Kort sagt: jag inte bara snackar skit, enligt nån, enligt mig själv ser jag ut som skit också.

När jag anlände till jobbet hade skeppet kapsejsat och frisyren antagit ett mer neutralt utseende. Klockan åtta hade jag en utbildning och tekniken krånglade som 17. Det slutade med att eleven fick sitta vid min dator och jobba, allt medan jag i varannan mening skrek

Klicka inte på publicera! Klicka INTE på publicera!

Efter denna märkliga upplevelse (eleven såg mycket trött ut efter utbildningen, jag kan nu lägga till hes till min bank av åkommor) var det dags att svara på lite mejl kring bland annat projektsidor på webben. Jag försöker också köpa grafisk form av en mall, det ser mycket lovande, men dyrt ut. Kanske skulle jag kunna göra det själv, men nu ska jag ju inte jobba som varken grafiker eller formgivare, så…

I eftermiddag ska jag skriva lite nyheter med anledning av en helikopterleverans idag. Snälle C har lovat ta en bild eftersom det är lite knepigt att klara av rent praktiskt – två kryckor och en kamera, men bara två armar = omöjligt.

I morse var det mer än sju grader kallt. Enligt Ajfån-appen är det tre grader plus ute. Mellan wellpapprullarna i fönstret (man tager vad man haver så att man kan se vad som står på datorskärmen trots solljus) noterar jag att solen skiner för fullt. Det vore skönt med en promenad, men jag har alltför ont.

Efter jobbet ska jag handla på Tokerian och det blir en intressant upplevelse. Eller nej, det blir det inte. Kryckorna får stanna kvar i bilen och jag får göra som mamma när hon storhandlar – hänga på varuvagnen. Det slog mig alldeles nyss via min observanta Fästmö att jag blir mer och mer lik mamma:

• jag hänger på varuvagnen
• jag rapar och skyller på bråcket på matstrupen
• jag pratar skit
• jag är rätt ilsk rent generellt
• jag är allmänt DAAAN!

Att vara daaan är en östgötsk företeelse som jag nog måste blogga om!

Den hjärtegoa L har jag haft mejlkontakt med under förmiddagen och L vill överraska oss kulinariskt i efterskott på förlovningsdagen. Tills vidare skjuter vi det på framtiden eftersom det är som det är med hälsan, men en lunch ska vi försöka få till snart. Vi jobbar ju inom samma fakultet, så det borde ju inte vara så knepigt. Om armarna räcker till, vill säga… I dagsläget är just armar en bristvara.

Nu ska jag ta en liten inomhuspromenad denna lunch. Jag ska gå på toa och där ska jag… inte berätta mer. Jag sparar nämligen en del av skitsnacket för en intern publik.

När jag har hämtat hem Anna från jobbet i kväll, nån gång runt 21.30, blir det ost, kex och rödvin. Vad blir det för fredagsmiddag hemma hos dig???

Livet är kort

Read Full Post »

En konversation

Min Storasyster och jag brukar höras minst en gång i veckan, vanligen, av nån anledning, på torsdagskvällar. I kväll blev det ovanligt mycket skitsnack, vilket kanske berodde på våra respektive krämpor.

Här följer delar av vår konversation, som inte på nåt sätt är hemlig eller privat utan bara får mig att brista ut i gapflabb – när jag som mest behöver få skratta. (Och ja, jag vet att det finns folk som missunnar mig det, men det skiter jag i!):

Storasyster (SS):

Jag såg din släkting på TV i kväll. 

Lillasyster (LS):

Han har det skittufft, de är inte snälla mot honom, grisarna.

SS:

Vilka bajskorvar!

LS:

Jag har tagit fram en chokladask, jag ska äta så jag spyr!

SS:

Men inte kräkas nu! U har inte kommit hem än! Och fy va jag avskyr den där kvinnan!

LS:

Ja hon är överallt!

SS:

Hon är hemsk! Känns inte Snyggve gay?

LS:

Klart han är bögare, det har jag ju sagt förut!

SS:

Jag tycker inte att han är snigg.

LS:

Varför tog de bort noisettepralinen ur Paradisasken?

SS:

Visst är det fräckt?!

LS:

F*n va jag mår illa…

SS:

Men lilla gumman…

LS:

😀

SS:

Ha ha, han såg ut som han var med i Mad!

LS:

Ja inte var han snygg. Usch, vad vi är elaka!

SS:

Vi är realistiska. Men hjälp va många färger han har på sig!

LS:

Beckers färgkarta…

SS:

Snipig tant…

LS:

Hon är lik en kompis morsa.

SS:

Men hon kanske är snäll?

LS:

Nej, hon var inte snäll!

SS:

Då var snipig rätt!

LS:

Har du sett nåt enda snyggt än?

SS:

Nä, bara fula saker idag.

LS:

Vapenfritt, tack!

SS:

Ja absolut! Har nog med böcker om krig här hemma… 

LS:

Knappsatsen till min mobil är helt utsliten.

SS:

Min med! Den bara hakar upp sig…

LS:

Vad gör du – pratar du i telefonen eller kissar du?

SS:

Ja jag pratade i luren lite. Vilken läskig pryl!

LS:

Prylen och kvinnan ser lika läskiga ut. Snacka om sådan herre, sådan hund…

SS:

Ser ut som en häxa… Kolla den där tanten då! Ser ut som en raggare!

LS:

Henne missade jag! Men du… Varför tror alla rödhåriga att de måste ha gröna kläder? Det är nåt som Fästmön och jag har undrat över!

SS:

Det undrar jag också. De skulle vara snygga i blått.

LS:

Den där, du… Vilken stjärna… Han trodde att det var… choklad…

SS:

Han blir lite upprörd, farbrorn.

LS:

Vilken röd jacka!

SS:

Väldigt röd! Sen är han lite korkad också.

LS:

GAH! Vilken gräslig väst!

SS:

Rutig. Gör ont i ögonen… Nu kommer U, lagom till ångmaskinerna!

LS:

Fattar du det roliga med ångmaskiner?

SS:

Nej, inte ett dugg. Ska det vara skoj det här? U är helt lyrisk!

LS:

Vi måste göra upp en strategi så vi tar ur U all dålig smak.

SS:

Absolut, det måste vi göra. Men U är ganska söt. 🙂

LS:

U är mycket söt! 🙂

SS:

Tanten, däremot, är ful.

LS:

Tänk att alla är fula utom vi! 

SS:

Det är faktiskt vi som är bäst!

LS:

Jag måste gå på toa innan det händer en olycka.

SS:

Gör så.

LS:

F*n va vi tycker lika om allt!

SS:

Vi är ju systrar! 

LS:

Är hon på smällen, tro?

SS:

Njae, hon börjar väl lägga på sig.

LS:

Vi är i alla fall inte rödhåriga som Judit & Judith!

SS:

Mycket snyggare och bättre på alla vis!

LS:

Vi slipper ha gröna kläder.

SS:

Jag har ätit mjölkprodukter…

LS:

Jag har ätit ärtsoppa…

SS:

Stackars dig! 😦

LS:

Mer synd om omgivningen.

SS:

Fnissar.

LS:

Kolla ringen!

SS:

Underbar ring!

LS:

Nej fy! Skitful ju! 😦

SS:

Jag tyckte den var cool!

LS:

Du vet ju att jag inte gillar saker som sticker ut.

SS:

Gapskratt.

Sen brakade det samman, mobilnätet…

Read Full Post »

Bak jag höll mig undan, men tårar och två gapflabb är nära

För omväxlings skulle höll jag mig undan BAK idag. Och då ska du veta att jag är ganska BAKfixerad. Fast idag var det ju inte favoritBAKen som skulle knådas utan en deg som plötsligt, med Fästmöns arkitekthänder och assistans av Elias, blev till detta mästerverk:

Tjusigt! Men karamellerna räckte bara till takets ena sida, KONSTIGT nog…

                                                                                                                                                             Nu sitter Anna i sin soffa med fötterna upplagda på bordet och vilar sig en stund. Ser rätt skönt ut. Det måste vara jobbigt att vara mästarinna på både BAK och arkitektur.

Det är ansträngande att jobba med BAK.

                                                                                                                                                             Själv sitter jag vid min lilla leksakslåda och brister ut i gapflabb då och då när jag läser om/tänker på Annas handhållning igår kväll. Det är bara min Anna som kan göra sånt – och som kan få mig att flabba så!

Jag sitter och funderar över en årskrönika över detta år 2010. Detta fasansfulla år. Först trodde jag att 2009 var det värsta, men det blev sämre ändå. Därför är jag så glad att Anna finns i mitt liv – hon är nämligen den enda som kan få mig att verkligen gapflabba. Titta här, till exempel!

Och skratt har ju en förlösande effekt – precis som tårar. Bara det att det har varit lite för många tårar de två senaste åren. När jag går tillbaka så långt som till hösten 2008 och läser i min dåvarande dagbok om iskylan jag utsattes för på jobbet, då gör det ont ända längst in i mitt inre. Du som har tillgång till mitt lösenord kan läsa en beskrivning av ett grymt händelseförlopp här. Jag läste inlägget häromdan och det gör så ont, så ont fortfarande och känns precis som om det var igår.

Det jag ville komma fram till är att Anna är den som har lockat ur mig de två senaste årens två gapflabb. TVÅ gapflabb på lika många år. Igår kom det andra och det var cirka ett och ett halvt år sen jag gapflabbade sist. Åt Anna. Jag skrattade krampaktigt. Jag skrattade hjärtligt. Jag skrattade så. Tack, älskling, jag skrattar fortfarande då och då!

Fast lite bekymrad är jag över huruvida morfar har fått ryggraden totalt uträtad och en fruktansvärt akut uppnäsa efter min tilltryckning. Vi kanske skulle ringa och kolla…

(Elias leker som sagt skola just nu och har utnämnt Anna till rektor, sig själv till biträdande rektor och mig till assistent. Biträdande rektor tar alltid så lång lunch för han har så mycket att göra, enligt Elias. Vidare har tydligen biträdande rektor ansvar för dagens grönsaker, för nu har ämnet svängt från frånvarande elever, som rapporterades till mig, assistenten, till majs, paprika och gurka. Hmmm… Det gäller att hänga med i svängarna här så man inte gör som en viss annan Uppsalaskola än Elias som hade annons i lokalblaskan idag. Med ett stavfel i annonsen. Vem vill skicka sin unge dit, liksom???)

Nu är det en viss ung man som har börjat att tjata enträget om mat, så jag tror att jag ska resa mig och göra en insats. BAK undkom jag, men inte mat.

Read Full Post »