Bokrektangel: Tofflan om Millie Birds bok om döda saker

Ett inlägg om en bok.

---

 

Både FEM och jag har läst Millie Birds bok om döda saker.  Här kommer min lilla recension:

Det är februari och målet för min bokmånad är att läsa fler andra böcker än deckare. Då passade det alldeles utmärkt att grabba tag i Millie Birds bok om döda saker av Brooke Davis. Den lilla pocketboken på cirka 250 sidor ser vid första anblicken ut som en barnbok. Är den lättläst också, tro?

Det enda som egentligen är barnsligt med den här boken är dess huvudperson. Millie är sju år och hon har en bok som hon antecknar döda saker i. En av de döda sakerna är hennes pappa. En dag försvinner hennes mamma i sina guldskor i stormarknaden dessutom. Millie bestämmer sig för att hitta henne. Som tur är träffar hon på maskinskrivaren Karl och den skrikande Agatha Pantha. Trion ger sig av på en roadtrip tillsammans med en skyltdocka i jakten på Millies mamma.

Vissa saker i boken är rentav dråpliga, medan andra är väldigt sorgliga. Jag slås av de båda gamlingarnas ensamhet – de är precis lika ensamma och övergivna som barnet Millie. Så mitt skratt åt sånt jag citerade här på bloggen tidigare fastnar i halsen. Millie funderar nämligen väldigt mycket på döden. Hon är genuint intresserad av den och den skrämmer henne egentligen inte. Inte förrän hon tänker att det kan finnas flera himlar:

[…] Tanken träffar henne som en spark i magen: Får jag komma till samma himmel som min pappa? Och sedan, mer panikslagen: Vilken himmel kom han till? Hon tänkte aldrig på att fråga. […]

Den här boken handlar om en märklig liten flicka som hanterar sorg och förlust på en sjuårings sätt – och samtidigt väldigt moget. Det är en väldigt annorlunda bok. Bitvis tycker jag att den är jobbig och alltför konstig, bitvis tar den sig rakt in i hjärtat mitt.

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Joan Rivers och jag

Ett inlägg om åldrande och utseende och självinsikt.

---

 

Det verkar som om jag är den enda i hela världen som inte vet vem Joan Rivers var. Jag blev tvungen att googla. Och nu är hon död. Det fick jag veta via (sociala) medier igår kväll. Nu sitter jag och tittar på bilder av henne och undrar hur 17 man kan se ut som 17 tja, 35 fast man är 81 bast. Jag tycker att det är läskiga bilder, ärligt talat, sen må tanten ha varit hur pigg, rolig och bitsk som helst.

Kanske är jag påverkad av mitt bokprojekt. Redan i slutet av 2011 insåg jag att jag hade åldrats 20 år på tre år, om du fattar. Och det syns. Det syns verkligen på mitt utseende. Bilden till vänster föreställer mig år 2009, den i mitten är från den gångna helgen när jag var sjuk. Till höger Joan Rivers från 2008.

Nä, det är väl bara att konstatera att nån skönhet har jag aldrig varit och yngre blir jag inte heller med tiden. Det bekymrar mig egentligen inte så mycket som jag tror att det får andra att reagera negativt. Framför allt åldersdiskrimi-neras man när man söker jobb, det vet jag. Själv har jag ingen åldersnoja. Med stigande ålder har också kommit modet att våga göra fel och att våga göra bort sig – så länge ingen dör av det, förstås.

Varje rynka och linje i ansiktet är en erfarenhet. Alla är jag förstås inte stolt över, men de flesta har ändå lett till nån sorts utveckling. Alla färger i mitt hår, som jag beskrev som fyra igår, bär jag också med stolthet. Ingen av dem är nämligen falsk. Ibland önskar jag emellertid att jag hade lite bättre klädsmak och att jag klädde mig lite mer… moget än som i skrivande stund: svart linne och trasiga blåjeans. Linne och jeans med revor i ger definitivt inte pondus åt min uppenbarelse. Men det är bekvämt.

Vad har du för tankar om ålder och utseende??? Förtälj mig gärna genom att nyttja din rätt att kommentera på den här bloggen!

Och by the way… Joan Rivers… Det jag läser om henne gör mig nyfiken. Många kallar henne elak och skoningslös. Jag får känslan av att hon var mest skoningslös mot sin egen person. Värt att tänka på för somliga!.. Det kallas för självinsikt.

 

PS Alla unga, yngre än jag, som vill få nånting recenserat på en blogg nära sig, bör förse bloggaren med underlag!

PS2 Jerry har skrivit massor om Joan Rivers! Läs mer här!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Usch och aj!

Ett ömkligt inlägg.

---

 

Det var inte alls planerat, men jag är sjuk. Jag blev sjuk i natt och jag mår fortfarande inte bra. Först hörde jag ett gäng utanför mitt öppna sovrumsfönster. (Det brukar ofta samlas folk just där och gapa, skrika och röka.) En upprörd kille skrek:

Hon är en jävla fitta. En hora!

Gissningsvis hade han fått nobben av en tjej. Då brukar en del uttrycka sig så där moget. Gänget stod kvar och diskuterade en stund, uppenbarligen försökte nån lugna den upprörde. Det var väl runt klockan ett. Sen somnade jag.

Typ så här gjorde jag en sex, sju gånger under de tidiga morgontimmarna.

Runt halv fyra i morse vaknade jag med en ohygglig magvärk. Jag har haft det några gånger tidigare, bland annat en gång när vi var i Stockholm på Pride. Det gör fruktansvärt ont högt upp i magen, på höger sida. Min vanliga magmedicin, den mot bråcket på magmunnen, hjälper inte alls. Alltså måste det vara nåt annat. Nån gång har jag tänkt att det kanske är gallen. Fast borde det inte komma oftare då?

Hela morgonen sprang jag mellan sängen och toa och kräktes typ en sex, sju gånger. Jag körde fingrarna i halsen för magen var så spänd och jag hittade inget annat sätt att få lindring. Nånstans vid halv nio-tiden somnade jag till ordentligt. Sen har jag sovit av och till med diverse avbrott av telefonsamtal och sms från Fästmön, mamma och vännen FEM. Det är gott att det finns människor som bryr sig. Det finns folk som inte har nån som bryr sig. Och det finns folk som inte bryr sig alls.

Klockan 15 klev jag ur sängen. Jag har druckit ett glas Pro Viva svartvinbär. Magen är lite mindre  stinn och värker lite mindre. Jag tror att värken håller på att gå över. Men jag känner också att jag nog inte orkar sitta uppe. Ska leta upp ett par strumpor till mina frusna fötter och sen vika ner mig i bästefåtöljen.

Hoppas att du har en bättre söndag än jag har! Jag känner mig rätt ynklig när det blir så här.

PS Jag ska aldrig mer äta ostbågar… Det var inte gott att spy.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gult ljus

Idag på förmiddagen satt jag och uppdaterade mitt CV – kom gärna med synpunkter på mitt CV! Då gick det åt ett antal skrivarpapper – man måste ju se hur det ser ut när man skriver ut det. Blev tvungen att ärta över till Tokerian.

Snacka om gult ljus ute!!! Jag blev tvungen att hoppa uppför trapporna igen och hämta solbrillorna! Och HEPP så blev jag osäker på om jag var jag eller Dolph…

Tofflan och Dolph – eller tvärtom..?

                                                                                                                                                      Bländad av det gula ljuset – jag kanske skulle ha gjort detta till en gul dag även på bloggen, men gult är ju, som bekant, fult – inhandlade jag lite gula ”grönsaker” samt Lemon curd OCKSÅ, förutom papper till skrivaren. Men boken jag såg på bokrean som jag ville ha, den tog jag bara upp och tittade på. Detta, kära läsare, var en bravad från min sida!!!

På vägen ut såg jag en som såg livrädd ut att se mig. Utebliven hälsning är mitt straff sen snart två år tillbaka och det känns väldigt moget – NOT! Det är visst flera som kör samma race, även såna som tidigare häcklade folk av typen Den Livrädda ovan… Kan bara meddela samtliga att jag definitivt inte är farlig, men jag har åsikter.

Read Full Post »

Hail Mary!

Åter igen har hon gjort det! Skrivit en helt lysande och rolig krönika i UppsalaTidningen. Hon? Maria Thuré, förstås!

Den här gången handlar det om studenterna, dessa… existenser som i mångt och mycket bland annat tycker sig stå över lagen. Framför allt de cykelburna… Otaliga är de gånger jag har varit på vippen att köra på dem när de kommer cyklande – på enkelriktad gata, i fel riktning, dårå.

Och inte är det många av dem som tillhör nån sorts nykterhetsloge, heller. Det ska man tro på när Maria Thuré skriver, för det är sant. Det VET jag. Jag har nämligen sett dem ringla och ragla utanför dessa fina gamla byggnader som kallas nationer. Själv gjorde jag min första djupundersökning av min nation, Östgöta, när jag som cirka 35-åring var där på gayfest och vimsade runt i de oändliga källargångerna… Då var inte jag heller särskilt nykter, men att jag lyckats ta mig in som student måste ju ändå ha berott på min otroliga talang som…skådespelare??? Ja ja, inte särskilt moget, jag vet.

Maria Thuré kallar studenter för nördar och liknar kåren vid en viss församling i Knutby (eller den SKULLE kunna vara ”Knutbysekten”, som hon kallar den, om de hade sprungit omkring i sina fula overaller i… Knutby) och så kan det vara. Läser man slutklämmen i hennes underbara krönika, är man benägen att instämma:

Tänk bara vilken betydelse de har för vårt näringsliv. Nördarna bara slänger pengar runt sig. De är ju så kapitalstarka. Sedan det faktum att de flesta studenter drar hem efter examen och betalar skatt till hemkommunen skiter vi fullständigt i för det är ju så mysigt att våra trottoarer ockuperas av galna cyklister.

Underbart, Maria Thuré! Hail Mary! Sluta inte skriva krönikor!!!

Read Full Post »