En misstänkt liten kanelgiffel

Ett inlägg om en bok.

---

 

Nånstans, nån gång och av nån blev jag tipsad om Karl-Johan Karlssons bok En misstänkt liten kanelgiffel. Jag letade utan framgång efter den under ett par år  – tills i slutet av november förra året. Jag var i Stockholm med min kära och goda vänner (FEM och Soffan) och DÄR och DÅ hittade jag boken… i källaren hos en bokhandel. Bokhandeln sålde ut boken, som var nån typ av restupplaga, för 65 kronor. Vilket fynd! Självklart slog jag till. Igår kväll läste jag ut boken.

Författaren är journalist och boken är baserad på verkliga händelser omkring en verklig person, i boken kallad Herman Wicksell. De träffas på en fest och då och då hör Herman av sig. Strax efter festen blir han nerslagen på gatan, nåt som kanske ytterligare förstärker hans dåliga mående. Herman har nämligen svåra tvångstankar. Han är en sån som inte drar sig för att skicka in klagomål på allt från kanelgifflars storlek till främmande ämnen i kaviar. Samtidigt är han bra på att förföra tjejer och manipulera människor överhuvudtaget. Det visar sig att Herman är manodepressiv. Eller bipolär. Och det uppstår många underliga situationer innan jag som läsare anser att Herman får rätt hjälp.

Det här är nog en av de mest märkliga böcker jag har läst. En skulle kunna läsa den och skratta åt de konstiga saker Herman gör, men skrattet fastnar snart i halsen. I stället blir det ganska jobbig läsning. Jag står utanför och betraktar en man uppträder väldigt annorlunda – samtidigt som jag ibland kan förstå varför han gör just det.

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mina två liv

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

I tisdags visade SvT den första delen av tre av dokumentärserien Mina två liv. Ann Heberlein, författare, teolog och doktor i etik träffar människor som fått diagnosen bipolaritet och låter dem berätta om sina liv, sin sjukdom och dess symtom.

En dokumentärserie i tre delar om om livet med bipolär sjukdom började i tisdags på SvT 1.

 

Eftersom Ann Heberlein själv är bipolär får samtalen en stor tyngd och trovärdighet – trots att hon inte vill vara sin diagnos. Det är inte så att hon skäms, utan att hon inte vill vara sin sjukdom. Hon säger vid ett tillfälle i programmet, ungefär:

Man är ju inte cancer bara för att man får den diagnosen.

Vi tittare får lyssna till Olofs, Toves och Lizas berättelser om hur de fick sina diagnoser, hur de hanterar att leva med sjukdomen och hur de mår. Olof ser bipolariteten som en liten del av honom själv, som ett lillfinger. Men, tillägger han…

Det är ett lömskt lillfinger!

Prästen Liza skildrar de maniska perioderna och de depressiva ungefär som en bergsklättring. I början går det bra att klättra uppför, det är spännande och man får en annan syn på tillvaron.

Men sen, när man är där uppe, då finns det bara en avgrund när man tittar ner.

Jag tycker att det var en stark start på den här programserien. Efter programmet insåg jag att jag har en del frågor som jag hoppas jag får svar på under de kommande två delarna. Vi satt också och pratade en stund om mående, Fästmön och jag, efter att vi hade sett den här första delen. Det kan ju lätt bli så att man kanske ser många symtom som sina egna och det är viktigt att vara observant på vad som faktiskt är och vad som ”bara” är tankar och funderingar. För egen del känner jag mig djupt deprimerad då och då, men jag försöker hantera det med de verktyg jag har. Nån större hjälp av ”vården” har jag inte fått. Och att vara orolig för sin ekonomi och sin framtid för att man är arbetssökande är ju inte nån sjukdom, trots att man känner sig lika värdelös som en person med bipolaritet kan känna sig. Det är… ett tillstånd som jag snart hoppas ska gå över.

Det här programmet får högsta Toffelomdömet.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

”Om Erik ger ax, ger Olof kaka…”

Om Tofflan vågar ge sig på ax är tveksamt, än mindre att baka nån kaka. Men däremot är jag bra på att ÄTA kakor, vilket syns. Jag har funderat på om jag vågar mig på en spaning i omvärlden utan att folk blir upprörda, men beslutat mig för att skita i konsekvenserna och braka på. Jag är inte mer än människa och jag har ett behov av att skriva ner mina tankar om saker och ting. Sorry, men om du inte gillar, sluta läs.

• Man flydde från flickvän och fastnade i sopnedkast. Detta hände i Tiumen i mellersta Ryska federationen. Eller Sibirien, dårå. Räddningstjänsten kom till undsättning, men det gick inte att dra loss mannen utan man fick använda verktyg. Snacka om att hoppa i galen tunna…
• Sportsko gav varken bättre hälsa eller viktminskning. Ett amerikanskt företag i sportskobranschen tvingas betala skadestånd sedan det visat sig att skorna varken får folk att må bättre eller gå ner i vikt. 300 miljoner kostade den falska marknadsföringen företaget. (I DN-artikeln står det kronor, men har de inte dollar i USA?) Tydligen föll många för reklamen…
• Gaser drabbar kvinnor svårast. Hälften av oss svenskar har problem med våra magar. Men när det gäller gaser i magen är det fler kvinnor än män som är drabbade, visar en undersökning som gjorts av Novus på uppdrag av Kronans droghandel. Jag skulle vilja säga att när Fästmön och jag umgås är det 100 procent av kvinnorna som är drabbade.
• ADHD-inflation ifrågasätts. Ja, det låter lite märkligt att ”alla” plötsligt får diagnosen ADHD. För några år sen var det bipolär sjukdom och innan dess depression. Nej, det känns som psykiska och neuropsykiatriska sjukdomar behandlas enligt nån sorts modetrend och inte riktigt seriöst!!!
• Tyskar är nakna och svenskar är sportiga – på stranden. Detta enligt en undersökning som nätresebyrån Expedia har genomfört om turisters strandvanor.
• Norsk prinsessa ser ut som gangster. Men nu får ni väl ge er?! Bara för att hon bar en  toppluveliknande kreation på 17 maj… Jag tycker att hon ser… norsk ut. Och lite frusen.

Read Full Post »