Ett rödtonat inlägg, med ett inslag av celadon mot slutet.
Tomater utan kvist, enligt kollegan J.
Bilden här intill föreställer tomater. Det ser du säkert. Det är emellertid en betydligt viktigare bild än så. En måste precisera: det är en bild av tomater. TOMATER. Utan kvist. UTAN kvist. Faktum är att bilden föreställer ett foto av det kollegan J kallar för tomater. Fotot är ett bevis. Ett bevis i en tvistefråga. Kollegan J skulle köpa tomater, kassörskan tyckte att de var KVISTtomater – till ett högre pris. En tvist pågår där kollegan J har begärt en förhandling med affärschefen och en ursäkt av kassörskan. Det går inte att återge hela historian som kollegan J underhöll oss med vid kaffe-på-lunchen-koppen. Jag vet bara att jag skrattade högt och mycket. Inte tänker jag handla på den aktuella Willys-affären heller. För det är inte bara så att kassörskorna där har egna benämningar på tomater, de är fryspåsepoliser också.
Idag bjuckar jag på en selfie! Jag håller mig till bananer, inte tomater.
Det är tur att vi inte har såna galna kassörskor på Tokerian! Eller så är det tur att Vi Som Alltid Har Rätt <== (ironi), såna som kollegan J, Herman i En misstänkt liten kanelgiffel och jag, är spridda över varierade butiker, så att säga… Jag själv, till exempel, stannade vid den ICA-affär jag handlade i som student, under mina första år i Uppsala, idag efter jobbet… På den tiden Emil i Lönneberga jobbade extra där.
Annars har jag hållit mig till bananer och inte tomater idag. Detta har skett medan jag har dykt djupt ner i magasin av blöt karaktär. Jag har slutgranskat produkter hela dan med rödpennan i högsta hugg. Jag har kastat mig på NK*, på författare, på typ ALLA som så här på fredagen behövde komplettera sina verk. Det har gått bra. Ingen blev arg och jag blev färdig. Det känns fint att nå veckomål på jobbet!
Men min dag inleddes faktiskt med en rejäl krasch i morse. Jag har varit så trött om kvällarna att jag inte har orkat gå ut med soporna. Sopberget anföll mig därför i morse, gjorde mig till en baglady och tvingade ut mig i soprummet innan jag åkte och jobbade. Jag tappade en påse på betonggolvet – gissa vilken av tidningspåse, påsen med pappersförpackningar, kompostpåsen eller påsen med glas… Ja det är inte för inte en kan benämna mig
- Syster Duktig
- Syster Lustig
eller
- Syster Hurtig
(valet är ditt).
Nästa krasch kom i orange förpackning när jag anlänt hem efter avslutad arbetsvecka.
Jajamens!
som Bosse J brukade säga, det var pensionskuvertet som nått min postbox! Asså… det var bra tunt… Men… om jag går i pension om sju år får jag ut mer än jag hittills har fått per månad i a-kassa. Vilket lyxliv jag skulle kunna leva! (<== ironi IGEN!) Nu har jag inga planer på att gå i pension om sju år, fast om framtiden vet vi inget. Det enda jag vet är att jag älskar att jobba. Och orange älskar jag – med vissa undantag…
Nä, nu har jag svamlat tillräckligt. Jag ska hälla upp middagen i en celadongrön skål, hälla ner mig själv i bästefåtöljen och lägga Karin Nymans mamma i knäet. Med det sistnämnda menar jag Jens Andersens biografi om Astrid Lindgren. Boken är på cirka 450 sidor, jag har läst ungefär en fjärdedel – och det har nästan bara handlat om Karin Nymans bror Lasse hittills. Hum… (Min mormor, till exempel, nämns inte med ett ord. Hmpfff…)
Ha en riktigt go fredagskväll!
*NK = Närmaste Kollegan
Livet är kort.
Nånstans, nån gång och av nån blev jag tipsad om 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 