Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bagatell’

Ett relativt inlägg.


 

Karbonpapper gammalt

Jag svarade som ett gammalt karbonpapper idag. Allting är ju relativt…

I eftermiddags efter jobbet åkte jag och handlade på TokerianDet slog mig då hur… oärliga eller ovilliga vi är att säga sanningen om läget. Vi svarar som gamla karbonpapper. När det blev min tur i scannerkassan frågade tjejen:

Har allt gått bra?

Jag svarade slentrianmässigt:

Jadå!

Men när jag fick avstämning ändrade jag mig och sa:

Nej. Precis allt har gått på tok, till exempel nu när jag skulle handla. 

Och medan tjejen gjorde avstämningen berättade jag:

Först fanns det inga lediga scannrar i entrén. Jag gick in för att leta efter nån personal och fann en tjej som just skulle gå och sätta upp lediga scannrar. Jag följde med henne tillbaka varpå hon nog blev lite stressad och tappade korgen med scannrar. Självklart hjälpte jag till att plocka upp dem innan jag drog mitt kort för att ta en scanner. Men nånting gick fel och min scanner, med mitt förnamn på, satt fast. Tjejen fick gå tillbaka in och hämta ett verktyg innan jag kunde dra mitt kort IGEN. Jag bad tusen gånger om ursäkt.
Sen gick jag in och skulle handla. Naturligtvis scannade jag in ett för litet paket kalkonfilé – vi är fler än en som ska äta det i morgon. I stället för att ta bort det felaktiga paketet lyckades jag scanna in ytterligare ett paket först. På fjärde försöket blev jag av med det felaktiga och fick in det rätta.
Nånstans mellan kalkonen och grönsakerna tappade jag min handlingslapp. Jag backade, hittade den på golvet och plockade upp den. En kille tittade konstigt på mig.
Vid kaffet stod en karl i vägen och när jag närmade mig kassorna höll jag på att bli nermejad av en annan karl med varuvagn.
Och nu när jag kom fram till kassan blev det avstämning…

Sen tystnade jag en stund innan jag fortsatte:

Fast allting är ju relativt och det här är ju egentligen enbart bagateller. Ursäkta, men jag är nog lite trött…

Tjejen log och svarade:

Ja men det är ju fredag och då får man vara lite trött. Gå hem och ta helg nu.

Jag tittade på henne och sa att jag skulle göra just det och att jag hoppades att hon inte jobbade hela helgen.

Nä jag är ledig tre hela dar och det ska bli underbart skönt.

Innan jag önskade henne trevlig helg påminde jag henne om att INTE svara i telefonen om jobbet ringer. Sen gick jag ut till bilen utan fler missöden och tänkte att den som har ett jobb att gå till ändå har det väldigt bra…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett amazing inlägg.


 

tårarHäromdan fick jag besök i mitt lilla hörn av arbetsrummet. Inte vet jag hur det kom sig, men plötsligt fick jag veta saker som gjorde ont i mig. Inte för att de hade drabbat mig utan för att såna saker hade drabbat personen som talade. Det var inget Niagarafall som forsade utmed våra kinder. Men tårarna droppade både hos berättaren och hos mig. Det gick inte att vara oberörd inför det förtroende jag fick.

Som så ofta på arbetet blev vi avbrutna av att telefonen ringde och jag var naturligtvis tvungen att svara. Min arbetskamrat gick. I luren mötte mitt hörselorgan rösten av en rabiat person som skällde ut mig för en skitsak – ett fel som dessutom inte jag hade begått. En ren och skär bagatell som den rabiata la ner tid och energi på att gapa om i min telefonlur. Fem minuter av att vara otrevlig.

Strax därpå poppade det upp ett mejl. En byråkratdrapa som skulle hit och dit för att Mrs Si af Så vill. Just det där sista…

mrs Si af Så vill

är ett mantra som nio av tio här kör med för att lägga tyngd bakom sina bagateller. Tänk om nån enda kunde ägna sig åt att göra nåt vettigt, nåt meningsfullt, nåt som är viktigt för andra. Är det ingen mer än jag som hör hur löjligt det låter när vuxna människor hänvisar till att mrs Si och Så vill? Ungefär som att säga att tomten vill att alla barn ska vara snälla, fast det egentligen är mamma och pappa som vill det.

Som att ge en gråtande arbetskamrat lite tid och lyssna på det svåra som vi kallar Verkligheten.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en rätt bra dag.


Idag har det varit
en riktigt bra arbetsdag – förutom slutet. Men det irritationsmoment som kom mot slutet tänker jag inte låta ta över och lägga sordin på mitt goda humör. Samtidigt nämner jag det, trots att det var en sån bagatell. Det visar att jag fortfarande är rädd att misslyckas, att inte räcka till, att tro att jag ”bara” gör fel…

Det känns som om jag har flutit på fläsket i princip hela dan. Jag hade fullt upp att göra, jag fixade allt utan några större problem och jag åstadkom många bra förberedelser inför kommande dagar. Sen kan väl även jag i mitt stilla sinne tycka att vissa människor borde ha bättre koll på sina egna saker än jag. Men det sa jag inte, det tänkte jag bara. Och så hjälpte jag till.

Vågor

Har liksom flutit idag.


Det har varit väldigt
divergerande ämnen, kan man lugnt säga. En del kultur, en del barn och unga, nån del äldre och så lite finskt och samiskt. Ja, man kan ju inte säga annat än att det är varierat, mitt nuvarande jobb, samtidigt som jag så gott som enbart jobbar med en enda kommunikationskanal idag.

två kakor

Belöning på lunchen.


När halva dan hade gått
gav jag mig en belöning i form av två kakor till kaffet på lunchen. Kurre har ju, tack och lov, ersatt clementinerna med småkakor igen. Mycket godare och bättre, tycker jag, som avskyr att skala citrusfrukter.

Eftermiddagen gick i flygande fläng den också. Lite smått motigare, men jag fick rätsida på det mesta. Det mesta, sa jag. Tills det blev lite kollision mot slutet av dan på grund av att jag får samma uppdrag från två håll – i rummet. Det blir liksom ett håll för mycket och det tar tid för mig att repetera saker och ting och att argumentera två gånger. Tid, som jag skulle ha kunnat ägna åt jobb i stället. Så! Nu är den lilla missnöjesprylen för dagen tillfälligt ställt åt sidan. Och nej. Jag tänker inte prioritera om och utföra nån ändring i morgon. Jag hinner helt enkelt inte.

När jag landade hemma i New Village hade Fästmön gjort en underbart god skaldjurspasta. Jag brukar ju inte äta två mål mat om dan, men idag blev det ett undantag. Det var så gott! Man lär sig att uppskatta hemlagad mat så mycket mer när sån mat så sällan serveras.

Skaldjurspasta

Underbar skaldjurspasta.


Två jobb ligger i pipeline
för att bli sökta, men jag är för trött för att skriva ansökningar i kväll. I helgen sökte jag ytterligare två. Inte vet jag hur många gånger jag orkar skriva ansökningar, men skam den som ger sig. Nån gång borde det vara min tur att få ett fast jobb. Jag fick för övrigt åter igen nej på ett jobb som jag åtminstone borde ha fått komma på intervju för. Det svider, men det är ingenting jag kan göra nåt åt. Det är bara att spotta i nävarna och ta nya tag. För om jag slutar försöka kan jag ju aldrig få nån möjlighet.

Det blir nog en stunds läsning i min bok på gång, en julklapp från Anna. En bok av Sara Lövestam, en bok jag höll på att missa! Sara Lövestam ska du lägga på minnet, det är en begåvad tjej som skriver skitbra böcker.

Nu en surfrunda, sen lite läsning och så kanske nåt att slöglo på från bästefåtöljen. Jag har anmält intresse för ett skrivjobb med ett väldigt passande ämne, så jag hoppas att jag får det! Men nu flyter jag nog inte mer idag, nu fläskar jag bara.


Livet är kort.

Read Full Post »

Härom morgonen, vid halv fem-tiden vaknade jag till av att någon skrek utanför. Nej, det var inte katter som slogs. Det var en vuxen mans skrik. Två gånger skrek han. Förtvivlade skrik. Det var riktigt obehagligt. Fästmön hörde ingenting och ett tag tänkte jag att jag kanske hade drömt. Men jag tror inte det. Skriken lät inte bara förtvivlade, de lät som rop på hjälp. Och nu kommer jag till poängen med den här ingressen. Att ropa på hjälp ska man göra om man behöver det. Man kan nämligen inte få mer än ett nej.


Ibland behöver vi stöd och hjälp.

                                                                                                                                                                   Vi är alldeles för blyga och fega när det gäller att söka hjälp. Ibland behöver man lite stöd, ibland mycket hjälp. Men det ska inte behöva gå så långt att man går omkring i ett bostadsområde tidigt en vardagsmorgon och skriker!

Jag undrar om mannen utanför fick nån hjälp eller om nån bara helt enkelt ringde polisen. (Det blev nämligen bara två skrik och sen tyst och jag såg ingen när jag tittade ut.) För så gör man idag när nån beter sig ”konstigt” eller ”avvikande”. Man ringer polisen. Förr i tiden ringde man Bullret, det vill säga mentalvården. Då kom ett gäng människor och satte på den skrikande en speciell sorts tröja. Tröja med knäppning baktill. Det var naturligtvis en förskräcklig och förnedrande handling. Det är tur att tiderna är annorlunda.

Problemet idag är bara att vissa människor är så sjuka att de till och med balanserar på tågräls eller broräcken – utan att få hjälp. Tro mig, jag har sett på ganska nära håll hur en livsglad person i yngre 20-årsåldern förvandlats till en vandrande fågelskrämma, med tom blick, för evigt fast mellan vårdarna mamma och pappa.

Att våga fråga nån om man kan hjälpa till eller göra nåt är inte heller farligt. För ofta finns det alltid nåt man kan göra, även om man inte är proffs. Man kanske kan lyssna eller man kanske kan åka och handla en matkasse. Det behöver inte vara svårare än så. Och faktum är att ett rop på hjälp i bästa fall kan vara början på en vänskap!

Idag har Anna och jag bett om hjälp. Det är en bagatell, men för oss ändå ett problem. Annas mamma ska hjälpa oss att frakta hem den lagade cykeln. Den går nämligen inte in i min bil. Anna vågade fråga och Annas mamma är snäll och hjälper oss trots att hon inte är riktigt kurant.


Ett rop på hjälp kan vara början till en vänskap, vem vet?

                                                                                                                                                             Under tiden har jag en lång handlingslista att beta av inne på Tokerian. I kväll kommer barnen hem och de ska förstås utfodras. Förväntningarna är höga, det är ju fredagskväll. Myskväll. Jag är inte så säker på att de inser hur lyckligt lottade de är som får ha myskväll med god mat och chips med sin mamma. Det är många som sitter ensamma, som inte myser med nån. Många, som kanske inte ens har ett hem eller en soffa att mysa i. Jag kan inte rädda dem. Jag kan inte ta andras problem på mina axlar. Men om nån ropar på hjälp så svarar jag. Jag gör inte som mina före detta vänner, vänder mig ryggen och snackar skit. Jag stannar och jag svarar. Och gör vad jag kan. Jag lovar.

                                                                                                                                                              PS När det gällde den skrikande mannen utanför steg jag upp ur sängen och ut i köket. Där försökte jag se nåt genom fönstren, men ingenting. Och skriken tystnade. Jag vågade inte gå ut, men jag tittade ut. Jag hoppas han fick hjälp.

Read Full Post »