”Vägen hem var mycket lång…”

Ett hemvändande inlägg.

---

 

Nja, jag vet inte om rubriken stämmer, men 30 mil är väl överkomligt att köra. Fast… jag lär ju inte vara ensam ute på vägarna idag, så vi får hoppas att vi alla kan köra vettigt och bra och framför allt nyktert. Jag tog tre snapsar till maten igår samt en påsköl. Därför väntar jag en god stund med att köra. På väg ut ur stan tänkte jag hoppa in hos vännen M och säga hej, men det blir bara ett kort besök.

Motalabron åker jag tyvärr inte idag på hemfärden. Men igår nyttjade jag bron två gånger och det var sååå häftigt!

De här dagarna har gått fort. I morgon är jag hemma i vardagen igen och det har jag blandade känslor inför. Jag har sett att det finns ett visst behov av att jag stannar kvar och hjälper till med det ena och det andra, men det är inte lätt att försöka hjälpa nån som inte vill och som nio gånger av tio inte är snäll. Nu är detta inte nåt nytt fenomen, däremot kan jag säga att det har förstärkts. Det blir nog säkert så för den som är ensam en stor del av tiden. Jag behöver bara gå till mig själv. Ursäkter får jag aldrig i form av ord. Däremot fick jag ett mycket generöst bidrag till min skrala kassa igår kväll. Det gör att jag känner mig riktigt rik – jag fick ju en påskpeng av vännen G tidigare också. Tack vare detta tänker jag köpa mig ett par nya gympaskor. Det är lite pinsamt att komma i trasiga skor när man ibland ska göra vissa saker som kräver stil. Sen är gympaskor kanske inte vad gemene man kallar stil. För mig är det vad som funkar ihop med hälsporren. Vidare ska jag använda pengarna till mat och kanske en bakelse till mig och Fästmön på min födelsedag.

Sjön och promenaderna ska jag sakna.

I morse vaknade jag till en kall, men solig sista dag här i Metropolen Byhålan. Jag vet att jag saknar sjön och promenaderna så snart jag har lämnat stan – Fyrisån hemma i Uppsala är inte nåt vatten att skryta om. Jag har administrerat hit och dit nu på morgonen. Gjort det jag ska, helt enkelt. För att inte tappa sugen har jag en del små ljuspunkter att se fram emot nästa vecka. Bland annat ska jag åka till vännen A i morgon kväll och provsitta skrivbordsstolar. Kanske följer nån av stolarna med hem till mig. Min skrivbordsstol hemma är ju numera inte trasig bara i sitsen utan färdig att kollapsa rent allmänt. Jag tror inte att mina grannar skulle estimera om fettberget jag dråsade i golvet. Vidare ska vännen FEM få ett långt telefonsamtal endera kvällen, för det var lite tråkigt att vi inte kunde ses. Och vännen I och jag blev avbrutna mitt i en mening igår. Den meningen vill jag gärna att I avslutar.

I kväll hoppas jag att jag somnar i min egen säng. Jag har emellertid inte haft nåt emot att sova på golvet – ryggen har varit tacksam. Min säng hemma är väldigt mjuk och sängbottnarna har nog gjort sitt. Men det får vänta till bättre tider. Och blir inte tiderna bättre får jag väl göra som hos mamma – sova på golvet. Under förutsättning att jag har nåt golv att sova på. Det vill jag hoppas och tro.

Min säng hos mamma är en madrass på golvet. Det gillar ryggen.

Var sover DU bäst??? Skriv gärna några rader och berätta så blir jag glad!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Söndagspromenad bland julprydnader och somrigt

Ett tisdags-inlägg med en smula självironi.

---

 

Himlen är oskyldigt blå idag.

När himlen är oskyldigt blå kan inte ens en gammal Toffla häcka inomhus med gott samvete. Jag svischade ut (nåja…) och blev så förblindad av februarisolen först att jag missade att hälsa på en granne. Men jag insåg snart mitt misstag och vi växlade några ord innan vinden tog tag i oss och blåste oss i olika riktningar. En annan granne studsade förbi. Kanske var h*n också bländad av solen. Jag tänkte ropa efter grannen eftersom jag har fått höra att det är jag som inte hälsar. Men jag orkade inte. Varför bry sig om människor som är mindre än pingisbollar?

Jag tog i stället det långa benet före det korta och begav mig ut på promenad i kvarter som doftade söndagsstek och familjesammankomst. Mindes min egen familjs söndagar med morfar som middagsgäst mitt på dan. Då, på yngre stenåldern, var det svårt att komma upp till klockan 13 när morfar anlände. Idag hade jag vid 13-tiden varit vaken i sådär en fem, sex timmar.

Det är kyligt idag och vinden är nordlig. Även om himlen är blå och vädret vackert var jag tvungen att locka och pocka mig själv för att få mig runt i environgerna. Jag visste ju att ryggen skulle tacka mig sen, medan hälen snart började gnöla. Sometimes you just can’t win…

För att få fart på mig bestämde jag mig för att kolla hur det står till med undanplockningen av julprydnader hos folk. Här är resultatet. Men notera att tre saker är mina egna! Kan du gissa vilka???

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nåja… Julen varar än till påska brukar ju somliga sjunga. Jag har förberett för påskfirande jämt. Det är faktiskt rätt praktiskt – även om Somliga skulle vilja… rätta till genom att plocka bort dessa som jag har framme året om:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och nu vill jag ju förstås veta hur DU har det med julprydnader och påskkärringar… Skriv några rader och berätta så jag förhoppningsvis får känna mig lite mindre kufisk…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 52: Tomten och Tönten

Ett hissande och dissande inlägg.

---

 

Nej då! Jag VET att det är torsdag och att ”alla” väntar med spänning på att få läsa om den Tofflianska veckans höjdpunkter och lågvattenmärken (<== ironi). Samtidigt är det faktiskt juldag och en gammal Toffla måste också få vila Toffelfingrarna lite. Men här kommer de nu, den Tofflianska veckans höjdpunkter (Tomten) respektive lågvattenmärken (Tönten). Det är inte svårare än så här:

Tomten 

• Uppsalakulan (Vilken underbart vacker sak! Tack, älskling!)
• Min familj (Tack för att ni finns!)
• Alla fina julklappar (Tack snälla alla!)
• Julklappen från Den Hjärtegoda till Anna och mig (Så omtänksam – som alltid, är hon!)
• Den batteridrivna fotfilen (Den är provad och den var lika skön som jag trodde! Tack bonusbarnena!)
• Mammas köttbullar (De är lika goda på kycklingfärs.)
• Rippes fina tulpaner (Underbart vackra!)
• Regnbågssockar och orange tossor (Mina fötter fryser inte i alla fall! Tack Monica och Sister of Pain!)
• Prasslig julklapp från Anders (Nu har jag fått tre nummer!)

Tönten

• Förföljare (Fixerade stalkers som visst aldrig ger sig.)
• Mannen som förstörde mitt liv för snart sex år sen (Nej, jag kommer aldrig att tacka dig för helvetet jag har har fått.)
• Lite för kallt här hemma (Det verkar vara nåt fel, för det är bara elementen åt baksidan som fungerar.)
• Hosta och nästan ingen röst (Det är så irriterande!)
• E-kommentarer (Totalt värdelösa.)
• Bomber i New Village (Nä, fy te rackarns!)
• Moms för second hand-affärer (Nej! Det är bara DUMT!)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Allt som återstår

Ett tomt inlägg.

---

 

Vilken dag det har varit! Jag har haft en bra dag, vädret och allt annat elände till trots. Morgonen ägnade jag åt att treva i mörker – här var svart som natta ju. Lite varmare har det blivit och det tackar vi för.

Mitt på dan skenade jag över till Tokerian och mötte upp A. Vi handlade lite diverse och A skulle hämta ut ett paket med en sophink! En kanske mindre rolig historia i sig, men den är inte min att berätta.

Sen fikade vi hemma hos mig i flera timmar. Lyckades få till drickbart kaffe till de tre wienerbröden. Ja, du läste rätt: tre. Jag är en svag natur och faller för

köp tre, betala för två

Allt som återstår är tomma bullpapper och smulor.

En gång i tiden jobbade vi ihop, A och jag. Det är vi två som tillsammans med dåvarande chefen är de enda som fortfarande lever i den ursprungliga arbetsgruppen. Vi pratade lite om det idag och det var jag som tog upp det. Rökningen tog en av våra före detta kollegor så sent som förra året. Det är såna saker som gör att jag önskar att alla bara ville sluta röka.

Men vi pratade förstås också om glädjeämnen, som barnbarn och skånska och roliga människor. Ändå dröjde jag mig kvar i det sorgliga. Jag bär sorgen och skulden inom mig och det är tung last. Då är det gott att vara omgiven av fina vänner och kärlek, såna som vill mig väl.

I kväll blir det kycklingburgare om jag klarar av att hantera stekpannan. Men jag är fortfarande full i magen av fikat. Och allt som återstår är tomma papper och några smulor.

Kvällens höjdpunkt är förstås Downton Abbey klockan 21.30. Sen återstår bara natten… Den som lever i morgon har fått tillbaka en timme av sitt liv. Glöm inte att flytta tillbaka visarna!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det borde flaggas idag

Ett flaggande inlägg.

---

 

Regnbågsflagga på Söder, fotad under paraden i somras.

Den 19 oktober skriver vi idag. Det är en märklig dag, en fin dag – i alla fall i mina ögon. Först och främst är det idag exakt 35 år sen såna som jag slutade vara sjuka. Alltså, sjukdomsstämpeln på homosexualitet togs bort. Det var många som kämpade före 1979 för denna ändring. En av de politiker och läkare som kraftfullt drev frågan var Barbro Westerholm, idag 81 år och still going strong. Om världen var full av Barbroar Westerholmare skulle den helt klart se annorlunda ut. Jag har mycket att tacka henne för, för sen sjukdomsstämpeln togs bort kunde HBTQ-aktivisterna driva frågor om våra rättigheter på ett tuffare sätt. Denna kamp la grunden till många av de lagar som finns idag. Vi har kommit väldigt långt nu, i alla fall i mitt land, Sverige. Men det finns fortfarande mycket att göra. Därför bör kampen inte stanna av. Fast kanske att vi nån gång bör stanna upp och skänka en tacksamhetens tanke till Barbro och de andra tidiga kämparna! Vi får aldrig glömma bort vad de har gjort. Det är också ett av flera skäl till att jag tycker att det är så viktigt att försöka gå i paraden under Pride-veckan varje sommar. Då ska du veta att jag OCKSÅ gick i demonstrationstågen under Frigörelseveckan i Stockholm, demonstrationståg som på sätt och vis var föregångare till dagens parad.

Pappa som jag minns honom. (Foto: Henrik Gedda)

Den 19 oktober var även den dagen min pappa föddes i Helsingfors. Pappas födelsedag. Idag skulle han ha varit en gammal man, han skulle ha fyllt 87. Det är konstigt att tänka, för även om han visserligen var äldre när han gick bort, är han på sätt och vis den evige buspappan. Pappan, som tog genvägar när vi var ute på stärkande promenader. Pappan, som gick i vinterstövlar på sommaren för att det var så bekvämt för fötterna att bara stickas ner i. Jag saknar pappa mycket fortfarande, trots att åren har gått. Samtidigt är jag glad att han slapp vara med om det jag fick uppleva två och ett halvt år efter hans död. Förnedringen, skammen och oron. Ändå tror jag att han nånstans vet och betraktar och håller sin starka pappahand över mig.

Det borde flaggas idag, den 19 oktober.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lördagsadministration

Ett inlägg om jobb och ledighet.

---

 

Sökta jobb-högen fotad i tisdags, den 14 oktober 2014. Högen är högre nu.

När man är arbetssökande är man aldrig ledig, brukar jag säga. Tyvärr har ju det här med arbetslöshet blivit ”en vana” för mig. Jag brukar ändå försöka hålla lördag och söndag som lediga dagar när jag gör annat än letar intressanta tjänster att söka och skriver ansökningar. Idag låg det ett mejl från a-kassan i min skräpmapp (!) och följaktligen blev jag tvungen att dra fram dosa, sladd och hela skiten och logga in för att se vad som stod på. För när a-kassan anropar står alltid nåt på och jag får alltid ont i magen. Idag var det tack och lov bara en specifikation på nästa veckas utbetalning. På torsdag får jag full ersättning, äntligen, för fyra veckors arbetslöshet. Förra gången fick jag ju inte det.

Jag får 9 900 kronor som arbetslös. Det är inte ens en tredjedel av den lön jag hade sist. Men som tur är har jag haft några dagar kvar på inkomstförsäkringen. Jag misstänker emellertid att de är slut nu, men jag chansade ändå och skickade in en kopia på a-kassespecifikationen till Bliwa. Tidigare fick man alltid brev från Bliwa där det stod hur många dagar man har kvar. Det får man inte längre. Har jag tur kommer ett par tusenlappar i alla fall därifrån om cirkus två veckor. Det är pengar jag lever av resten av månaden eftersom a-kassan inte riktigt täcker månadens räkningar.

Ett brev kom däremot från Bredbandsbolaget häromdan. I brevet informerade de om att de ska höja månadsavgiften för bredband från och med årsskiftet (det vill säga vid december månads räkning). Inte ett ord om att jag skulle få sänkt avgift för bredbandet som inte har fungerat eller fungerat väldigt dåligt den senaste månaden! Hmpff… Jag måste nog ta ställning till om jag ska säga upp, byta bolag eller vad. Ett bredband måste jag ju ha om jag ska kunna söka jobb, men det kanske finns bättre bredbandsleverantörer än Bredbandsbolaget där ute…

Ifyllt efter bästa förmåga.

Den här morgonen har jag också roat mig med att fylla i formuläret från Arbetsförmedlingen. Du vet, formuläret som kom med det illa formulerade brevet. Det gick inte så jättebra, men eftersom jag var inloggad hos a-kassan kunde jag kolla hur många ersättningsdagar jag har kvar. Det var en av de relevanta frågorna i formuläret. För övrigt har jag 156,5 dagar kvar till och med vecka 40. A-kassan envisas ju med att jag har ett deltidsjobb, därav den halva dagen.

I övrigt innehöll formuläret frågor om mina planer framöver. Ja, jag planerar ju inte precis att åka till Bahamas. Den här gången skrev jag inte att jag tänkte ta livet av mig om jag inte får jobb snart, för det gav ingen reaktion från Arbetsförmedlingen sist.

En av de dummaste frågorna i formuläret var

Vad behöver du göra för att få ett nytt arbete?

Hur ska jag veta det, liksom??? Det jag behöver göra är väl att hitta lämpliga jobb att söka. Svarsalternativen var ännu dummare. Men det fanns tre linjer där man själv kunde skriva ner annat man kan göra för att få ett arbete. Jag strök kan och skrev inte kan samt detta :

Idiotiska alternativ. Jag behöver bli yngre och minska mitt CV, känns det som. Men bra kontakter behöver jag, enda sättet för mig att få jobb de senaste tre gångerna.

Ja, jag vet. Jag formulerade mig illa. Men det kanske når fram då till den som eventuellt läser detta på Arbetsförmedlingen. If you can’t beat them, join them…

Mitt svar på den sista idiotfrågan är jag mest nöjd med, för det sätter fingret på Arbetsförmedlingens roll. Frågan löd

Har du något annat du undrar över eller vill ha hjälp med?

Jag svarade:

Jag vill ha hjälp att hitta ett jobb, men Arbetsförmedlingen förmedlar ju inga jobb, så jag räknar med det vanliga från er: ingenting.
Lite peppning och återkoppling på aktivitetsrapporterna som jag ägnar timmar åt att sammanställa vore bra, men jag antar att ni inte ägnar er åt sådant heller.

Nu är ska formuläret stoppas i kuvert, frankeras och skicka in. Ett frimärke är billigare än att åka in till stan och lämna in formuläret. Och då slipper människorna på Arbetsförmedlingen att träffa mig, för det verkar de ju livrädda för.

Hoppas att du har ägnat din lördagsmorgon åt roligare saker än jag. Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta, så kanske jag blir på bättre humör.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Doften av äpplen, nackont och livet har lite färg

Ett inlägg om dagsläget.

---

 

Mest svart och vitt, men också rött… (Bilden föreställer ett av Annas vardagsrumsfönster.)

I morse förbannade jag mig själv för att jag svingar min personliga piska så obevekligt mot min trötta lekamen. För jag var verkligen, verkligen trött. Funderade på meningen med detta att varje vardag kliva upp klockan sju. Till vadå? En ny dag i svart och vitt. En dag när jag återupptar mitt Sisyfos-arbete utan applåderande skaror.

En dag som kan kännas oerhört lång när man tvingas tillbringa den inom fyra väggar. Det ger mig synnerligen dåligt samvete att inte gå ut och fota den vackra hösten, men hälsporren i högerfoten tackar mig ofantligt för att jag inte belastar foten.

En dag, när jag tillbringar 90 procent av tiden vid datorn, dammsugandes efter lediga jobb, formulerandes oemotståndliga (ja, ja ja, jag är ironisk!) ansökningsbrev och mottagandes nej efter nej efter nej med det obegripliga skälet

Du är överkvalificerad!

I dessa svarta stunder önskar jag att jag kunde trolla bort vissa erfarenheter och meriter på mitt CV. Men det är ju lite svårt eftersom det skapar hål. Och vilka delar av sitt liv vill och bör man ta bort i såna lägen?

Klockan var 6.51 när jag klev ur sängen med det gruvligaste nackontet. Jag tror att Fästmön har smittat mig, för hon hade obegripligt ont i nacken eller nedanför i helgen. Jag lovade massera, men det löftet inser jag att jag inte höll. Straffet blev väl att det onda hoppade över till mig i stället. Nu har jag varit uppe en stund och det känns lite bättre. Min hemarbetsplats vid datorn är också superanpassad och utformad efter mina egna behov, så jag kan möjligen skylla på helgens datoriserande i antingen för mjuk soffa eller vid för högt köksbord. (Fast när jag lyfter på filten noterar jag att jag behöver en ny skrivbordsstol som inte har nån sprucken sits…)

Väldoft i vardagsrummet!

Men ute i vardagsrummet möttes jag av en helt underbar doft av äpplen! Det är äpplen som inte har skakats hit på Europavägar utan äpplen från en svensk koloni-trädgård, även kallad Slottsträdgården. Doften är faktiskt så underbar att jag nästan inte vill äta upp frukten. Men det ska jag, förstås, för nu är det vardag och godispåsen åker in i skåpet. Det är nyttigheter som gäller!

Nu är dagens lediga jobb är sökta. Jag har jobbat i moderna versioner av Word och Excel och det var underbart! Det som återstår är ett telefonsamtal jag ska ringa. Jag har inte helt kommit fram till ett beslut än, vilket måste göras innan dagen går över i kväll. Men jag vet åt vilket håll det lutar och det smärtar mig oerhört eftersom det är nånting mycket intressant som jag gärna hade velat få chansen att… Kanske ska jag föreslå en tripp och ett förutsättningslöst samtal för att båda parter ska få ”klämma och känna”? Men 16 mil är lite långt… Dessa dilemman! Samtidigt, mitt i det svarta och vita sätter de ju färg på tillvaron, onekligen…

Igår kväll noterade jag att livet går vidare även i ett sammanhang i vilket jag har befunnit mig tidigare. Jag såg ytterligare en… lucka och kan förstås inte låta bli att undra vart den som först puttades snäppet neråt till just detta pinnhål har tagit vägen nu. Ibland finns det en grymhet i vissa organisationer, en syn på människor som är kall och hänsynslös. Jag är glad att jag överlevde. Såna som jag passar inte in på ställen där var och en sköter sitt och har isblå, döda ögon. Mina ögon är också blå, men de lever. Och nu sitter jag och undrar om jag ska ta mod till mig att slå en signal för att fråga hur den drabbade människan mår. Eller har jag gått vidare?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mycket drama på en dag

Ett dramatiskt inlägg.

---

 

Onsdagen var minst sagt dramatisk. Eller bara händelserik, kanske nån annan skulle säga och tycka. För mig var det aningens lite för mycket drama. Men jag är nöjd med mina insatser och det är viktigt för min självkänsla.

Hela eftermiddagen gick åt till att ringa, nästan. Jag jagade referenter, jag avrapporterade till mamma och vänner som undrade hur det hade gått etc. Däremellan försökte jag också ställa upp på vänner som behövde min hjälp på olika sätt. Och så var det ju en hel del som hörde av sig för att peppa inför och efter intervjun. Jag fick till och med sms från Finland… Sånt gör mig varm om hjärtat – när folk bryr sig om mig. Det räcker med ett

Lycka till!

Jag firade dagens goda insatser med räkmacka, öl och lite läsning.

Vem vet? Det kanske är min lycka/tur den här gången..? Framåt kvällen var jag så nöjd att jag bestämde mig för att åka och jaga rätt på en räkmacka. Jag hade tur – hittade en enda på ICA Heidan! Ett glas vin hade jag tänkt ta till, men sen blev det en öl. Det passade bättre i värmen.

Det var också väldigt rökigt. Brandröken från storbranden nådde hit på eftermiddagen eftersom vindarna vände. Jag fick ta Bricanyl, för jag hade svårt att andas. Som grädde på moset tände grannen under sin grill, som vanligt rakt nedanför balkongen där jag satt. Jag orkade faktiskt inte be honom ytterligare en gång att vara snäll (?!) och flytta sin grill lite, utan jag gick in och stängde balkongdörren och alla fönster som var öppna åt baksidan. Jag tackade inte heller den här gången. Jag kommunicerade inte med okommunicerbara.

Grill i uppstartsfas. Vid pilen en träpinne som det rörs med bland den glödande kolen.

Det gick bra att läsa i köket också. Dessutom telefonerade jag och sms:ade. Och äntligen fick jag tag i bostadsrättsföreningens ordförande. Jag la fram mitt ärende, berättade om gastuben, grillhelvetet, den elektriska golvfläkten intill den tända grillen och partajandet efter klockan 23 vardags- och söndagskvällar. I gengäld fick jag löfte om att nån från styrelsen ska ta upp detta med de berörda. Det märkliga är, att det grillades i tre timmar. Sen blev det tvärtyst och locket på grillen. Månntro nån från styrelsen redan har varit på besök?

Men tro nu inte att det var slut på det dramatiska med detta! När jag stack iväg för att köpa räkmacka noterade jag två registreringsskyltar som stod på ett konstigt ställe. Jag tog en bild och lite senare twittrade jag ut bilden tillsammans med en fråga om nån saknade skyltarna. Fick efter ett tag ett svar från nån som tyckte att jag borde ringa polisen. Så det gjorde jag efter en stunds funderande. Jag pratade med en trevlig poliskvinna som genast kunde konstatera att fordonets ägare hade anmält skyltarna stulna. Hon lovade skicka en bil så snart det var möjligt och fick en beskrivning av mig var skyltarna stod samt mitt mobilnummer. Jag fick i uppdrag att bevaka skyltarna så gott jag kunde. Jag kände mig som en riktig Toffeldeckare! Sherlock Toffla… (<== ironi!) Cirka 20 minuter senare ringde en trevlig polisman och bad om lite mer vägledning till skyltarna. Skyltarna försvann strax tillsammans med polisen – jag såg det själv från ett av mina fönster. Och kände mig rätt nöjd att jag kanske förhindrat ett brott – eller åtminstone hjälpt till lite…

De var stulna!

Nu hoppas jag bara att denna torsdag inte blir lika dramatisk som gårdagen. Fast lite besked om jobb vore ju inte fel. Vem vet, det kanske blir en räkmacka – eller en gravöl – i kväll igen..?

Sniggt skuren citron på onsdagens räkmacka. Men sur som attan var den!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Och tisdagen tog vägen vart..?

Ett time flies-inlägg.

---

 

Grannarnas gasbrännare åkte på strax efter 22.30 igår kväll. På trädäcket. I torra marker.

Inte vet jag vart tisdagen igår tog vägen. Men den försvann snabbt. Och glad för det är ju jag, eftersom tisdagar är dagar jag kan klara mig utan. Det känns ofta fortfarande så att tisdagar är jobbiga dagar. Märkligt… Under några veckor i sommar har jag i alla fall kunnat se fram emot Morden i Midsomer, men igår gick sista avsnittet för den här gången. Det betyder återgång till det vanliga: det vill säga, tisdagar är enbart dåliga dagar och sommaren är slut.

Som grädde på tisdagsmoset körde grannarna under mig igång lite gas och eld vid 22.30-tiden. Inte vet jag vad det är för apparat, men gissningsvis har det nånting att göra med vattenpipan de senare rökte. Detta gjorde att jag inte kunde sitta och svalka av mig på ballen* före läggdags som tänkt. Jag försökte en liten stund, men började då hosta. Och blev härmad av grannarna. Som om jag skulle låtsas att jag hade ont av deras rök… Nej, jag är inte min mamma. (Grannarna är uppenbarligen inte bara blåsta som eldar när det är sån hög brandrisk, de är rätt elaka också.) Därför slutade min kväll med att jag gjorde ett skriftligt klagomål till styrelsen där jag i korthet beskrev lite grann vad som hänt samt bad dem vidtala mina grannar. Grannar, som alltså även igår, tisdag, hade lite partaj (dock inte så högljutt) på sin uteplats, långt efter klockan 23. Jag har försökt ringa nån i styrelsen tidigare i veckan, men fick inte tag i nån. Igår var jag väl kanske inte så mycket störd som oroad med tanke på den höga brandrisken som råder. Sen var det väl inte så jätteroligt att ligga och hosta i sovrummet i ett par timmar. Jag behöver ju vara pigg och fräsch idag.

Som jag har längtat efter mjölk!..

Tidigare på dan kunde jag emellertid sitta på ballen av och till. Det var lite bättre än vanligt tack vare det fjantiga regnet. Lucille höll mig sällskap ett tag. Därefter var Linda-boken mitt sällskap. Framåt kvällen värmde jag en fryst pizza i ugnen. Kunde avnjuta middagen tillsammans med ett härligt glas mjölk på ballen. Jag minns knappt när jag drack mjölk sist och jag längtade rejält.

Jag var riktigt nervös igår kväll – men det är inget mot vad jag är just nu. Ändå vet jag ju nästan ingenting om jobbet för vilket jag ska intervjuas idag. Det enda jag vet är det lilla jag har läst på företagets webbplats, en mycket bra webbplats, för övrigt. Det verkar vara lite omständligt att ta sig in på området. Det oroar mig lite också. Sån är jag! Och ingen har jag att dela min oro med. Mamma ringde igår, men det var för att tacka för kortet jag skickade från Stockholm och för att dra sedvanlig harang om städtjejerna. En och annan tumme har vänner och bekanta lovat hålla. Det känns gott att inte vara helt ensam. Jag skulle nämligen behöva det här jobbet, även om det inte är nåt fast jobb. Men det verkar vara ett roligt och intressant jobb det lilla jag vet och det räcker långt. En fördel med att det är ett konsultuppdrag är ju att det tar slut förr eller senare. Är jobbet pest och pina så är det ganska bra att ha ett kontrakt som löper ut… Men jag ska inte gå händelserna i förväg. Jag har inte blivit erbjuden uppdraget och jag har inte ens blivit intervjuad. Än. Men snart…

Mannen från det andra företaget, han som skulle ringa i måndags eller senare igår för att boka en ny intervjutid i stället för den där måndagen jag åkte 14 mil för att gå på toa, har inte ringt. Jag ska skriva några rader i ett mejl till bemanningsföretaget om detta strax. Det kan faktiskt vara så att den stora branden som härjar har gett mannen extra jobb.

Idag är det onsdag och det är mulet. Men klibbigt. Jag ska strax in i duschen. Vad dagens klädsel blir är osäkert, till och med shortsen och linnet klibbar mot kroppen i denna stund… Fast jag tror inte att bikiniöverdel är lämpligt att ha på sig  – enbart – vid en anställningsintervju…

Solen på väg ner bakom husen vid 20-tiden igår.

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det är måndag morgon…

Ett måndagsmorgoninlägg om ljud och (o)väder.

---

 

Inget ljud från dumburken i sovrummet.

Det är måndagsmorgon i juli och jag är nog baske mig den enda i området som vaken och uppe. Här är så tyst. Inte ens nån unge eller två skriker, än mindre några överhettade föräldrar. Jag vaknade en kvart före sju, en kvart före den tid jag hade satt larmet på.

Natten har varit orolig. Jag fick försöka somna till TV:n. Mitt i natten vaknade jag av att det inte kom nåt ljud från dumburken. Började mickla med detta nånstans mellan två och tre. Höjde så volymen låg på 46. Då hördes det lite grann. Nåja, sovrums-TV:n är en gammal TV och sjunger nog på sista versen. Nån gång i natt stängde jag av den, precis innan jag somnade. Nu på morgonen testade jag TV:n igen. Den vrålade ut nån sorts komedi på volym 46. Jag kastade mig på fjärrkan och sänkte. (Lite hänsyn kan även jag visa mina grannar. Lite.) Jaha. Så eländet ska funka när den vill. Baskat, man skulle ha en Ove här som kunde fixa skiten!

Jag använde en mejsel på min brödrost en gång. Då lagade jag den.

En kvart före sju en måndagsmorgon i juli… Larmet var som sagt ställt på sju, men det var inte det jag vaknade av. Takfläkten har börjat ge ifrån sig störande ljud – till skillnad från TV:n i natt, dårå. Jag vaknade, blängde på den och väste:

Skruvmejseln!

Det hjälpte inte. Därför klev jag upp, tog tag lite i den i farten. Då slutade den låta illa. Jag tror att min takfläkt är uppmärksamhets-sökande, helt enkelt.

Jag brukar masa mig upp runt sju på vardagsmorgnarna för att skriva jobbansökningar. Idag blir det inget skrivet, för jag ska strax fräscha till mig, ta på mig kläder som täcker armar och ben och fötter och åka iväg på en intervju. Jag är nervös. Skitnervös. Jag behöver den inkomst det här jobbet skulle ge mig under ett halvår, men jag vet inte om jag skulle palla pendlingen. I mitt jobbsökarpoängsystem, förresten, motsvarar en intervju tre jobbansökningar. Alltså behöver jag inte skriva några ansökningar idag, men jag kanske gör det ändå. Två stycken annonser har jag som ligger på vänt.

Jag är varm. Det är redan 30 grader utomhus. Det varnas för åska idag igen. Jag hoppas jag hinner hem innan dess. Vill inte fastna i nåt oväder av den typ som drog in igår. Såg på Twitter att Metropolen Byhålan blivit översvämmad. Fästmön messade om det också. Blev såklart orolig för mamma, så klockan var över 22 när jag ringde henne. Hon var rätt cool, men erkände att hon hade varit rädd under ovädret. Regnet hade slagit så hårt på fönstren att hon trodde glaset skulle gå sönder… Men när det gällde översvämningarna var hon ovetande. Jag berättade om de ganska läskiga bilderna som Byhålenytt visade i ett bildspel. Mamma sa att det ju blir översvämning i stan lite då och då. Men ett ställe på bilderna ligger ganska nära där mamma bor, så jag blev lite fundersam. Nu verkar läget vara under kontroll, men ändå. Jag har helt klart respekt för vädrets makter…

Nä, dags att sluta svamla och göra sig redo för den här dan. Nerverna dallrar än så länge, men det brukar bli bättre.

Skriv gärna några rader och berätta om vad DU har gjort eller gör den här dan. Så jag har nåt att läsa om senare!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »