Ett inlägg om dagsläget.
Mest svart och vitt, men också rött… (Bilden föreställer ett av Annas vardagsrumsfönster.)
I morse förbannade jag mig själv för att jag svingar min personliga piska så obevekligt mot min trötta lekamen. För jag var verkligen, verkligen trött. Funderade på meningen med detta att varje vardag kliva upp klockan sju. Till vadå? En ny dag i svart och vitt. En dag när jag återupptar mitt Sisyfos-arbete utan applåderande skaror.
En dag som kan kännas oerhört lång när man tvingas tillbringa den inom fyra väggar. Det ger mig synnerligen dåligt samvete att inte gå ut och fota den vackra hösten, men hälsporren i högerfoten tackar mig ofantligt för att jag inte belastar foten.
En dag, när jag tillbringar 90 procent av tiden vid datorn, dammsugandes efter lediga jobb, formulerandes oemotståndliga (ja, ja ja, jag är ironisk!) ansökningsbrev och mottagandes nej efter nej efter nej med det obegripliga skälet
Du är överkvalificerad!
I dessa svarta stunder önskar jag att jag kunde trolla bort vissa erfarenheter och meriter på mitt CV. Men det är ju lite svårt eftersom det skapar hål. Och vilka delar av sitt liv vill och bör man ta bort i såna lägen?
Klockan var 6.51 när jag klev ur sängen med det gruvligaste nackontet. Jag tror att Fästmön har smittat mig, för hon hade obegripligt ont i nacken eller nedanför i helgen. Jag lovade massera, men det löftet inser jag att jag inte höll. Straffet blev väl att det onda hoppade över till mig i stället. Nu har jag varit uppe en stund och det känns lite bättre. Min hemarbetsplats vid datorn är också superanpassad och utformad efter mina egna behov, så jag kan möjligen skylla på helgens datoriserande i antingen för mjuk soffa eller vid för högt köksbord. (Fast när jag lyfter på filten noterar jag att jag behöver en ny skrivbordsstol som inte har nån sprucken sits…)
Väldoft i vardagsrummet!
Men ute i vardagsrummet möttes jag av en helt underbar doft av äpplen! Det är äpplen som inte har skakats hit på Europavägar utan äpplen från en svensk koloni-trädgård, även kallad Slottsträdgården. Doften är faktiskt så underbar att jag nästan inte vill äta upp frukten. Men det ska jag, förstås, för nu är det vardag och godispåsen åker in i skåpet. Det är nyttigheter som gäller!
Nu är dagens lediga jobb är sökta. Jag har jobbat i moderna versioner av Word och Excel och det var underbart! Det som återstår är ett telefonsamtal jag ska ringa. Jag har inte helt kommit fram till ett beslut än, vilket måste göras innan dagen går över i kväll. Men jag vet åt vilket håll det lutar och det smärtar mig oerhört eftersom det är nånting mycket intressant som jag gärna hade velat få chansen att… Kanske ska jag föreslå en tripp och ett förutsättningslöst samtal för att båda parter ska få ”klämma och känna”? Men 16 mil är lite långt… Dessa dilemman! Samtidigt, mitt i det svarta och vita sätter de ju färg på tillvaron, onekligen…
Igår kväll noterade jag att livet går vidare även i ett sammanhang i vilket jag har befunnit mig tidigare. Jag såg ytterligare en… lucka och kan förstås inte låta bli att undra vart den som först puttades snäppet neråt till just detta pinnhål har tagit vägen nu. Ibland finns det en grymhet i vissa organisationer, en syn på människor som är kall och hänsynslös. Jag är glad att jag överlevde. Såna som jag passar inte in på ställen där var och en sköter sitt och har isblå, döda ögon. Mina ögon är också blå, men de lever. Och nu sitter jag och undrar om jag ska ta mod till mig att slå en signal för att fråga hur den drabbade människan mår. Eller har jag gått vidare?
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 