Posted in Böcker, Personligt, Vänner, tagged 1953, avsluta, älska, barn, berätta, berättelse, blogg, dator, dö, Det skyddande regnet, dotter, drottning, drottning Elizabeth, födas, förälskelse, föredra, försoning, fest, flicka, gamla familjehemligheter, gammal man, hela sanningen, helg, Hongkong, inte duga, internet, Irland, Jojo Moyes, känslor, konst, kröning, kura inomhus, längta hem, läsa, litteratur, livet, livsval, London, mamma, morfar, mormor, non stop, nutid, omdöme, pest och pina, plikter, regn, rusk, separera, sjuk, stekhet sol, tack, tillåtet, tonåring, underbart språk, uppgörelser on 29 maj 2015|
6 Comments »
Ett inlägg om en bok.
Den som läser min blogg vet att jag älskar regn. I vart fall föredrar jag regn före stekhet sol. Regn och rusk gör det nämligen tillåtet att kura inomhus och läsa en bra bok. En sån som jag just har avslutat är Jojo Moyes Det skyddande regnet. TACK, FEM, för boken som du köpte mig den helgen du var här!!!
Den här berättelsen börjar i Hongkong 1953. Elizabeth ska krönas till drottning och detta firas i kolonin Hongkong. Vi får följa Joy, då en ung flicka, från den förälskelse hon drabbas av under festen fram till nutid, på Irland, där hon är både mamma och mormor. För ungefär 40 år efter drottningens kröning kommer tonåriga dotterdottern Sabine till sin mormor medan mamma Kate återigen ska separera från en man. Sabine tycker först att det är pest och pina – bara det att det inte finns nån dator, internetuppkoppling och knappt TV gör att hon längtar hem till London. Men så händer det saker med den unga flickan och hon blir kvar hos sin mormor och sin sjuka morfar. Sen kommer Kate på besök och då kommer gamla familjehemligheter i dagen samtidigt som uppgörelserna kanske leder till en försoning. En liten flicka föds och en gammal man dör.
Jojo Moyes har ett helt underbart språk. Dessutom kan hon konsten att berätta. Helst av allt vill jag läsa hennes böcker non stop, men det går ju inte eftersom livet och vissa plikter kommer emellan. Den här boken handlar till stor del om plikter och om livsval. Det jag tar till mig är känslorna av att aldrig duga som dotter. Känslor man kan känna när man inte vet hela sanningen…
Toffelomdömet blir det högsta.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Diskutabelt, Familj, HBTQ, Personligt, tagged aktivister, äldre, ögon, Barbro Westerholm, bekvämt, betrakta, buspappa, död, demonstrationståg, driva fråga, födelsedag, föregångare, förnedring, fötter, flagga, foto, Frigörelseveckan, gammal man, genväg, Helsingfors, Henrik Gedda, inte stanna av, kamp, kämpa, komma långt, konstigt, lagar, läkare, märklig dag, minns, oro, pappa, parade, politiker, Pride-veckan, rättigheter, regnbågsflagga, sakna, söder, sjukdomsstämpeln på homosexualtet, skam, slippa vara med om, sluta vara sjuk, sommar, stanna upp, stark pappahand, stärkande promenad, still going strong, Stockholm, Sverige, tacka, tanka, tuffare sätt, uppleva, vet, vinterstövlar on 19 oktober 2014|
2 Comments »
Ett flaggande inlägg.
Regnbågsflagga på Söder, fotad under paraden i somras.
Den 19 oktober skriver vi idag. Det är en märklig dag, en fin dag – i alla fall i mina ögon. Först och främst är det idag exakt 35 år sen såna som jag slutade vara sjuka. Alltså, sjukdomsstämpeln på homosexualitet togs bort. Det var många som kämpade före 1979 för denna ändring. En av de politiker och läkare som kraftfullt drev frågan var Barbro Westerholm, idag 81 år och still going strong. Om världen var full av Barbroar Westerholmare skulle den helt klart se annorlunda ut. Jag har mycket att tacka henne för, för sen sjukdomsstämpeln togs bort kunde HBTQ-aktivisterna driva frågor om våra rättigheter på ett tuffare sätt. Denna kamp la grunden till många av de lagar som finns idag. Vi har kommit väldigt långt nu, i alla fall i mitt land, Sverige. Men det finns fortfarande mycket att göra. Därför bör kampen inte stanna av. Fast kanske att vi nån gång bör stanna upp och skänka en tacksamhetens tanke till Barbro och de andra tidiga kämparna! Vi får aldrig glömma bort vad de har gjort. Det är också ett av flera skäl till att jag tycker att det är så viktigt att försöka gå i paraden under Pride-veckan varje sommar. Då ska du veta att jag OCKSÅ gick i demonstrationstågen under Frigörelseveckan i Stockholm, demonstrationståg som på sätt och vis var föregångare till dagens parad.
Pappa som jag minns honom. (Foto: Henrik Gedda)
Den 19 oktober var även den dagen min pappa föddes i Helsingfors. Pappas födelsedag. Idag skulle han ha varit en gammal man, han skulle ha fyllt 87. Det är konstigt att tänka, för även om han visserligen var äldre när han gick bort, är han på sätt och vis den evige buspappan. Pappan, som tog genvägar när vi var ute på stärkande promenader. Pappan, som gick i vinterstövlar på sommaren för att det var så bekvämt för fötterna att bara stickas ner i. Jag saknar pappa mycket fortfarande, trots att åren har gått. Samtidigt är jag glad att han slapp vara med om det jag fick uppleva två och ett halvt år efter hans död. Förnedringen, skammen och oron. Ändå tror jag att han nånstans vet och betraktar och håller sin starka pappahand över mig.
Det borde flaggas idag, den 19 oktober.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Personligt, TV, Vänner, tagged absurd, arbete, berättarkonst, berättelse, bibliotek, bibliotekarie, fakultet, förstå, gammal man, Haruki Murakami, intryck, japansk, Kafka på stranden, litteratur, Lost, mamma, rymma hemifrån, sten, syster, tack, tala med katter, tonåring, TV-serier, Twin Peaks on 13 april 2012|
2 Comments »
Jag tror att jag aldrig har läst nån japansk författare tidigare. Tack vare Li har jag nu ändrat på detta och stiftat bekantskap med Haruki Murakami genom hans roman Kafka på stranden.
En japansk berättelse på 518 sidor.
Boken börjar med att en femtonårig kille rymmer hemifrån för att leta reda på sin mamma. En mamma, som tillsammans med en syster, bara gav sig av. Så småningom hamnar han på ett bibliotek där han inleder ett förhållande med bibliotekarien. Samtidigt berättar Murakami om en gammal man som kan tala med katter. Och som är på jakt efter en sten.
Jag vet inte riktigt om jag kan förklara handlingen i den här boken. Det är i sanning en absurd historia, i bästa japansk berättarstil. Bitvis får jag tankarna till TV-serier som Lost och Twin Peaks, ändå är detta en mycket djupare berättelse än så. Li gav mig boken några dar innan jag skulle sluta jobba på fakulteten. Hon lämnade över den med orden
Det är den sista bok som gjorde intryck på mig.
Och intryck gör boken, även om jag långt ifrån förstår alltihop… Det blir ett högt betyg för berättarkonsten!
Read Full Post »
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 