Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bibliotekarie’

Ett tänkande och drömmande inlägg med vissa inslag av verklighetsförankring.


 

Anteckningsbok för nattankar o dagdrömmar

Den här skrivboken för nattankar och dagdrömmar finns att köpa på Lagerhaus för den som vill. Den kostar, som synes, 39 bagis.

Igår före mitt möte passerade jag en affär som jag tittade in i. Som vanligt var jag lite tidig till mötet och behövde fördriva en fem, tio minuter. Det är roligt – ibland – att titta i affärer. Jag behöver som sagt inte köpa nånting (undantag är mat och böcker och en och annan flaska fint och svindyrt vin), det är kul att bara glo.

Lagerhaus hittade jag en skrivbok med den fantastiska titeln

Night thinking & day dreaming

På svenska som i rubriken på det här inlägget, ungefär. Det fick mig att fundera över dagböcker och nattböcker. Det här att skriva ner vad man är med om under dagar och nätter, eller bara tankar man har. Nu behöver jag inte en särskild skrivbok för det. Jag skriver den här bloggen. En del tankar och drömmar är öppna för alla att läsa, annat för en del och vissa saker bara för mig själv. Det är rätt bra. Framför allt är det gratis – skrivboken på Lagerhaus kostade 39 kronor…

Medan jag strosade omkring inne på Lagerhaus – och i ytterligare ett par affärer – låtsades jag att var spanare. Precis som när jag var barn lät jag mig slukas upp av drömmen att vara detektiv som följde efter en bov. Jag siktade in mig på en kvinna i min egen ålder. Det var roligt ett tag. Sen började allvarligt fundera över min mentala hälsa… Eh ja… Och barn är jag ju inte längre, jag ska ju föreställa vuxen. Spaningarna avbröts.

En bråkdel av mina böcker

Ad libris – till böcker… Ja, som synes behöver jag inte direkt nåt tillskott av böcker, däremot en hylla till. Och ett jobb, framför allt!

Idag läste jag i lokalblaskan om Bonniersägda nätbokhandeln Adlibris som finns på Sveavägen i centrala Stockholm – och i Morgongåva. Adlibris ska bygga ut sin kundservice och ska både flytta till större lokaler och rekrytera hela tio nya medarbetare. I Morgongåva, inte i Stockholm. Tänk dig, tio nya tjänster i en håla smärre än Metropolen Byhålan… Det är mycket, det. Vilket uppsving för orten! Det är annat än för grannhålan Heby där man har sökt en bibliotekarie på deltid väldigt länge. Finns det verkligen ingen som vill jobba med böcker där? Stackars kommuninvånarna! För mig vore det ett drömjobb att få jobba med böcker. Men jag är ju dessvärre inte utbildad bibliotekarie, så det är ju ingen idé att jag söker den tjänsten.

Natten har passerat liksom morgonen och en bit av förmiddagen. Jag ska sluta tänka och dagdrömma och sätta igång med lite hushållsarbete. Ta hand om gårdagens tvätt, till exempel och städa av lite i badrummet och duschrummet. Varifrån kommer allt damm???

Solen skiner, men morgonen jag vaknade till var hela 4,4 grader kall. Jag ska stöka lite här hemma och sen tvinga ut mig på en promenad. I kväll får jag besök av ett antal mackor och personen som tänker äta dem. Sen ska jag glo på Antikrundan, förstås.

Vad har DU för dig idag? Och vad drömde du om som barn eller i natt? Ville du också bli privatdetektiv? Eller kanske bibliotekarie? Skriv gärna några rader och berätta, för nyfiken är jag!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


MumienEn gång när jag var ganska liten,
typ tio bast eller så, såg jag Boris Karloff i filmen Mumien vaknar. Efter den filmen kunde jag inte sova på flera månader. I kväll visade TV6 Mumien fast från 1999. Jag hade fullt sjå att hålla mig vaken.

Den sentida filmen klassas som action i TV-tidningen, men är i själva verket mest komedi. Som sin föregångare handlar det dock om en förbannelse och en mumie som väcks till liv. Mumien som blir levande är en överstepräst som strulat med Faraos kvinna. Prästen mumifierades och begravdes levande – tillsammans med en massa otäcka kryp. Genom att ta sig in i gravkammaren väcks prästen/mumien till liv. Förbannelsen släpps lös sen en bibliotekarie (!) öppnat De dödas bok. (Dessa klåfingriga litteraturmöss!)

Vad tycker jag om 1990-talets mumie då? Tja, två och en halv timme (inklusive reklampauser) är lite väl långt. Det hjälpte inte heller med ostbågar och öl. Nej, visserligen är det häftiga effekter och snyggt filmat, men spännande är det inte, bara tramsigt.

Toffelomdömet blir lågt. De två tofflorna får filmen för effekterna och filmningen, ingenting annat.

rosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om pocketböcker.


Ända sen Månpocket började ge ut
bra pocketböcker har jag gillat dem! OK, jag vet att det är dotterförlag till Stormogulen, men faktum är att de titlar man släpper är läsvärda och har kvalitet – ofta både och…

Här kommer några av Månpockets boksläpp under augusti, i urval av yours truly:

Mord i blåttMord i blått av Jan Mårtenson
På det stora modehuset på Sturegatan är stämningen kaotisk. Husets grundare har avlidit och lämnat över ledningen till sin unga änka. Hans båda döttrar avskyr sin styvmor och dessutom har deras storslagna expansionsplaner gått upp i rök. Samtidigt som maktspelet trissas upp ska företagets överdådiga 50-årsjubileum firas, i Marrakech, den mytomspunna staden i Marocko mellan snötäckta Atlasberg och Saharas sandvidder. Där flockades 1900-talets internationella jetset och där skapade modeikonen Yves Saint Laurent sitt residens i den magnifika trädgården Jardin Majorelle, med hus och dekorationer som skimrar i lysande kraftfullt majorellblått. Johan Kristian Homan, den stillsamme antikhandlaren från Gamla stan, hamnar mitt i firandet.

Led ZeppelinLed Zeppelin av Mick Wall
Led Zeppelin var sextiotalets sista och sjuttiotalets första stora rockband. De reste sig ur askan efter The Yardbirds och skulle med tiden komma att betraktas som ett av världens största och mest inflytelserika band. När Jimmy Pages band The Yardbirds lade av 1968 behövde han nya musiker för att avsluta bandets pågående turnén. Han samlade ihop Robert Plant, John Bonham och John Paul Jones och som The New Yardbirds genomförde de en turné i Skandinavien. Efter turnén bytte det nya bandet namn till Led Zeppelin. Det här är historien om bandet som satte standarden för hur det vilda turnélivet för ett rockband skulle se ut. Och hur illa det kan gå om man lever rockmyten fullt ut.


LivlinanLivlinan av Harlan Coben

När den höggravida f.d. tennisstjärnan Suzze söker upp Myron Bolitar är hon förtvivlad. Hennes make, rockstjärnan Lex Ryder, har försvunnit sedan någon ifrågasatt faderskapet på Facebook. Nu behöver hon Bolitars hjälp. Kan han ta reda på vem som vill henne så illa? Och kan han hitta hennes make? Det här är inte första gången sportagenten Bolitar blir anlitad som privatdetektiv och som vanligt kan han inte tacka nej.


I en människaI en människa av John Irving

Det här är en roman om åtrå, hemligheter och sexuell identitet, kryddad med kärlek, Shakespeare och crossdressing. Billys episka och tragikomiska uppväxtskildring tar sin början i 1940-talets Vermont och för läsaren genom årtionden, från Billys första förälskelse i bibliotekarien miss Frost – som han ska komma att återkomma till under resten av sitt liv – vidare till Wien, Los Angeles och aidsepidemins New York och tillbaka till födelsestaden igen. Med varsam hand och en stor portion svart humor skildrar Irving en del av vår historia sedd ur Billys perspektiv, ett sekel av krig, depression, politisk revolution och sexuell frigörelse. Det är en värld i ständig förändring, som angår oss alla.


En ung kvinnas sista ordEn ung kvinnas sista ord av Regine Stokke

En dag i slutet av augusti får sjuttonåriga Regine Stokke veta att hon lider av akut leukemi. Ett år senare är hon död. Två månader efter beskedet bestämmer sig Regine för att starta bloggen ”Face your fear”, som snabbt blir Norges mest lästa blogg. Hon skriver ärligt om sjukdom och död, men också om livet. Hon låter oss följa med på aggressiva cellgiftsbehandlingar, starka möten med andra dödssjuka barn, djupa samtal om döden och svåra stunder efter allvarliga besked. Men hon delar även med sig av ljusglimtar från sina besök hemma, fina minnen från rockkonserter, egna fotoutställningar och ”världens bästa födelsedagsfirande”. Kort sagt, ögonblick ur en levnadsglad tonårings alldeles för korta liv. Regines blogg, utvalda läsarkommentarer och några utdrag ur hennes familjs och vänners dagböcker har blivit till den här boken.


Livet är kort.

Read Full Post »

Det blev rätt sent i natt. Jag satt ju och dreglade framför TV:n Sista natten med gänget. Njöt av musiken, bilarna och nostalgin. Det glädjer mig att åtminstone Vita Damen och FEM delar min passion för filmen och tidsepoken. Det finns hopp!

Bilar

Bilar, bilar, bilar…


Idag visar tjejen med kjolen
i köket den 28 december. Året går mot sitt slut. Men jag har sett fram emot den här dagen, för i kväll kommer Fästmön! Vi har ju bara setts som hastigast de dagar hon kom och gav mig sprutor. Före dess var vi på sjukhuset och det var ju inte några roliga stunder.

28 december 2012

Från i kväll får Anna och jag några dagar!


Jag har längtat såå
och känt mig så ensam. Trodde ensamheten skulle gå bra och på sätt och vis har den gjort det. När man inte mår så bra är det skönt att kunna lägga sig när man vill utan att behöva ta hänsyn till andra. Men det klart att jag har längtat efter och saknat min älskling! Anna är dessutom så lugn och trygg att ha i närheten att hon inte nämnvärt hade ”stört” mig. Fast det hade väl inte varit så roligt för henne att vara hos en trött sjukling och inte heller att fira jul utan barnen. Det förstår jag fullt!

Tänkte jag skulle försöka tvätta den där fulla maskinen i badrummet och försöka orka torka av handfat och toalett. Nån större städning pallar jag inte än. Jag blir ju trött bara jag reser mig upp för att gå till toa…

Alldeles nyss har jag spelat ett parti Wordfeud med Gunilla. Och trots att jag ledde förlorade jag! Jag lärde mig alltså The Hard Way att inte trycka på Resign när jag inte kan lägga utan Pass… Nåja, det var ett långt och lustigt parti. Mitt första ord gav 144 poäng – och så många poäng har jag aldrig fått! Men sen hämtade Gunilla in mycket!

Wordfeud 144 p

Första och enda gången jag har fått så många poäng…


Nu har vi ett nytt parti igång,
Gunilla och jag, men vill du lira med mig – jag kan ha flera partier igång samtidigt – heter jag Tofflanrules på Wordfeud!

I morse läste jag en riktigt bra ledare i lokalblaskan! Den var signerad Maria Ripenberg och hon har inte direkt imponerat mig tidigare. Men nu slog hon till! Med vaniljsås som smakade riktigt fränt! Jag tycker att du ska läsa den och fundera över det här med böcker, media och det fria ordet. Och har du inte läst Ray Bradburys Fahrenheit 451 tycker jag att du ska göra det. Fahrenheit 451 är det gradantal då papper börjar brinna, för den oinformerade. Till exempel bibliotekarien på Uppsala Stadsbibliotek som inte hade hört talas om boken. Skrämmande! Varför anställde de inte mig där när de hade chansen? Hmpfff…

Vad händer hos dig idag? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag tror att jag aldrig har läst nån japansk författare tidigare. Tack vare Li har jag nu ändrat på detta och stiftat bekantskap med Haruki Murakami genom hans roman Kafka på stranden.

En japansk berättelse på 518 sidor.


Boken börjar med
att en femtonårig kille rymmer hemifrån för att leta reda på sin mamma. En mamma, som tillsammans med en syster, bara gav sig av. Så småningom hamnar han på ett bibliotek där han inleder ett förhållande med bibliotekarien. Samtidigt berättar Murakami om en gammal man som kan tala med katter. Och som är på jakt efter en sten.

Jag vet inte riktigt om jag kan förklara handlingen i den här boken. Det är i sanning en absurd historia, i bästa japansk berättarstil. Bitvis får jag tankarna till TV-serier som Lost och Twin Peaks, ändå är detta en mycket djupare berättelse än så. Li gav mig boken några dar innan jag skulle sluta jobba på fakulteten. Hon lämnade över den med orden

Det är den sista bok som gjorde intryck på mig.

Och intryck gör boken, även om jag långt ifrån förstår alltihop… Det blir ett högt betyg för berättarkonsten!

Read Full Post »

För ovanlighetens skull unnade jag mig själv att se TVÅ TV-program igår kväll. Fästmön TVINGADE jag att se, hon satt med sin dator i vardagsrummet när jag knäppte på TV:n. Fast jag tror att hon blev rätt intresserad också.

Jag erkänner. Jag föll för alla trailers och tittade på första delen av Uppdrag Granskning i SvT1. Bland annat för att jag nyligen lagt in mig och mitt CV i IKEA:s kandidatbank, men framför allt för att det just handlade om IKEA, detta möbel- och prylvaruhus som väl ingen svensk INTE känner till.

Jag har emellertid svårt för Janne Josefsson. Jag gillar inte hans aggressiva stil att göra TV – ÄVEN om han får makthavare och andra att blotta sina svagheter. Men jag gillar inte heller det lilla jag har sett av personen Josefsson. För jag HAR verkligen träffat honom och kan åtminstone uttala mig om DEN gången. Han föreläste och uppträdde tämligen arrogant. På kvällen satt vi vid samma middagsbord och inte blev arrogansen mindre då. Men jag tror att antipatin var ömsesidig och jag tror att den store herr Josefsson tål att få höra att jag tycker att han är aggressiv och arrogant – när han gör TV, när han föreläser och när han umgås med taltidningsjournalister, som jag var på den tiden. Janne Josefsson tycker om att synas och höras. Nu blev det endast Jannes Josefsson i början av programmet och i slutet. Det var Magnus Svenungsson, journalist och barnbarn till en riksdagsman från Högerpartiet, som hade gjort reportaget.


Magnus Svenungsson, reporter på Uppdrag Granskning. Bilden är lånad från SvT:s hemsida.

                                                                                                                                                      Men åter till IKEA… Jag kan väl säga att jag blev chockad och förstummad över reportaget. Jag hade inte ens nån aning om att en stiftelse i Holland – eller Liechtenstein – äger IKEA, detta svenskaste av det svenska, fastän detta har varit känt ett bra tag. Inte heller visste jag att tre procent av allt som säljs på IKEA går till denna stiftelse – som ytterst styrs av… tadaaa! Mr IKEA själv, Ingvar Kamprad. Allt är mycket hemligt och hur Uppdrag Gransknings reporter kommit över vissa dokument förstår jag inte (men det klart att det finns en läcka nånstans, annars hade man ju inte kunnat göra programmet!). Syftet med stiftelsen och att lägga ägandet utomlands är förstås att skatteplanera. Tjäna pengar. Nåt annat kan det väl inte vara? Jag tror inte riktigt på att stiftelsens pengar finns där för dåliga tider, inte när en massa anställda, enligt programmet, varslades förra året för att det var just… dåliga tider. Dåliga tider GENERELLT. Inte på IKEA. IKEA påverkades nästan inte alls.

Hur påverkas jag av att se Uppdrag Granskning om IKEA? Slutar jag att handla där? Mja, IKEA är ju inte ensamt om att skatteplanera och ska man tro att det är skattefiffel finns sånt på närmare håll… Fiffel är emellertid aldrig OK, tycker jag, så. Men jag har inte bestämt mig än vad jag tycker om IKEA. Jag vill se del två först. Därför sätter jag inte heller nåt betyg på programmet än.


Historien om IKEA – hur sann är den?

                                                                                                                                           Gårdagkvällens andra TV-program som jag tittade på var förstås tredje och sista delen av Bibliotekstjuven. Serien som blev bättre med tiden och där jag riktigt njöt av Gustaf Skarsgårds skådespeleri. Man kan tycka att programmet om IKEA och Bibliotekstjuven är otroliga kontraster, men egentligen är de inte det! Båda programmen handlar om pengar, mycket pengar, pengar som tjänas utomlands och så två huvudpersoner från enkla förhållanden som skaffar sig… mycket pengar.


Gustaf Skarsgård, njutbar skådespelare. Bilden är lånad från SvT:s hemsida.

                                                                                                                                                       Jag tycker att det är fruktansvärt när man förstör böcker – och i detta sista avsnitt river John Maneus sönder en gammal bok och dessutom hamnar ett gäng gamla böcker först i en soptunna, sen på pappersåtervinningen. Det är också så programmet slutar. Med en kvinnlig bibliotekarie som inte kan låta bli att rota i ett berg av papper i hopp om att finna nåt att rädda..? Och ja, serien följer den verkliga historia den är baserad på så tillvida att det smäller.

Bibliotekstjuven har en massa mindre bra saker, men också en massa bra skådespeleri, framför allt. Därför ger jag den högt slutbetyg!

Read Full Post »

Igår kväll när jag hade gått och lagt mig låg jag och funderade lite över det här med bloggandet och de läsare som tittar in. Många följer bloggar regelbundet – så även jag. Jag har ju mina Kickor och Pluttar i högermarginalen och det är väl i princip dem jag följer.

När man kollar på siffror, du vet besöksstatistik och sånt, och olika topplistor är det lätt att se vilka bloggar som är populärast. Det är de bloggar som handlar om antingen barn eller mode/skönhet. Jag som inte har några egna barn brukar ju ”låna” Fästmöns ibland. Men inte för ofta. Barnen har egna viljor och de vill inte förekomma på min blogg i tid och otid. Men ibland kan jag inte låta bli, särskilt när vi gör nåt tillsammans. Då är det kul att skriva om det. Eller om nån av dem säger eller gör nåt klurigt eller kul. Däremot är min blogg absolut inte uppbyggd kring barnen. De har för övrigt egna bloggar (i alla fall ett par av dem).

Inte heller skriver jag om mode eller skönhet. Den som känner mig vet att jag är ful som stryk och inte har ett uns klädsmak. Fast jag har så mycket smak att jag undviker Foppatofflor! Jag sminkar mig aldrig och klär mig oftast i jeans och t-shirt, alternativt shorts och linne. Ibland, när jag vill vara fin, sprutar på jag mig lite Hugo Boss, en EdT jag älskar och som sägs passa mig.


Den här sprutar jag gärna på mig när jag vill lyxa och känna mig fin.

                                                                                                                                              Det enda jag bryr mig om utseendemässigt är håret. Jag kan lägga ner hundratals kronor på hårvårdsprodukter och jag går till Mirakulösa Mona var sjätte vecka. Så lite fåfäng är jag, trots allt. Sen använder jag helst linser, för jag tycker att jag ser ut som en skolfröken alternativt en bibliotekarie när jag har brillor (inget fel på dessa yrken, men jag vill ju inte förstöra DERAS image) – trots att mina brillor, precis som fru Hatts nya, kostade en månadshyra och är av ett exklusivt märke


Mina brillor, som jag nog måste ta med mig till optikern och få ”uppgraderade” i styrka.

                                                                                                                                             Nej, som sagt, jag brukar inte skriva så mycket om barn eller mode/skönhet. Jag skriver mest om annat och ofta om sånt som tycks reta upp folk. Men som ett troll sa, bakom min rygg, förstås:

[…]bloggen är ju öppen och då får man tåla att alla läser den. […] 

Även troll, alltså. Och visst tål jag det! Det höjer ju bara min besöksstatistik, så jag gissar att ett tack är på sin plats. TACK!

För övrigt är jag självisk nog att på min egen blogg (sic!) skriva om det som helt enkelt intresserar mig. Svårare än så är det inte. Och den som bara retar upp sig på det jag skriver är ju inte på nåt sätt tvingad att läsa.

Men jag undrar lite nu om jag får några fler besök för att jag skrev liiite om mode och skönhet ovan… 😉

Read Full Post »

Older Posts »