Det skyddande regnet

Ett inlägg om en bok.

---

 

Den som läser min blogg vet att jag älskar regn. I vart fall föredrar jag regn före stekhet sol. Regn och rusk gör det nämligen tillåtet att kura inomhus och läsa en bra bok. En sån som jag just har avslutat är Jojo Moyes Det skyddande regnet. TACK, FEM, för boken som du köpte mig den helgen du var här!!!

Den här berättelsen börjar i Hongkong 1953. Elizabeth ska krönas till drottning och detta firas i kolonin Hongkong. Vi får följa Joy, då en ung flicka, från den förälskelse hon drabbas av under festen fram till nutid, på Irland, där hon är både mamma och mormor. För ungefär 40 år efter drottningens kröning kommer tonåriga dotterdottern Sabine till sin mormor medan mamma Kate återigen ska separera från en man. Sabine tycker först att det är pest och pina – bara det att det inte finns nån dator, internetuppkoppling och knappt TV gör att hon längtar hem till London. Men så händer det saker med den unga flickan och hon blir kvar hos sin mormor och sin sjuka morfar. Sen kommer Kate på besök och då kommer gamla familjehemligheter i dagen samtidigt som uppgörelserna kanske leder till en försoning. En liten flicka föds och en gammal man dör.

Jojo Moyes har ett helt underbart språk. Dessutom kan hon konsten att berätta. Helst av allt vill jag läsa hennes böcker non stop, men det går ju inte eftersom livet och vissa plikter kommer emellan. Den här boken handlar till stor del om plikter och om livsval. Det jag tar till mig är känslorna av att aldrig duga som dotter. Känslor man kan känna när man inte vet hela sanningen…

Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gulliga, gulliga människor!

Ett vänskapligt inlägg.

---

 

Vännen I tog emot i ett rött hus på landet.

Å vilka gulliga, gulliga människor det finns här i världen! Idag var det så roligt att få åka på okända vägar ut på landet, till ett rött hus. Där möttes mamma och jag av vännen I och hennes H samt sonen J. Så varma och snälla människor – bara det att jag kunde ta med mamma var toppen. Det är ju en hel del knorr när jag är nere i Metropolen Byhålan och vill träffa mina vänner. Mamma vill ha minst 100 procent av mig, helst mer. Nu fick hon var lite i centrum också. För munlädret är det inget fel på. Gärna ska det pratas när andra pratar – och överröstas. Och kan man inte överrösta så säger man elaka saker om att andra pratar för mycket. Ibland kan jag ta det, ibland gör det ont. Men nu är det som det är.

Vi blev bjudna på underbara räkmackor som I hade gjort. Vi misstänkte starkt att mr Lumbago hade fångat den gravade laxen på mackan, men han svor sig fri. Däremot hade hans mamma gjort den underbara flarntårta vi bjöds på till kaffet. Maj gadd, jag hade sett framför mig en slät kopp kaffe och en massa prat. Nu blev det en massa prat OCH en massa gott. Dessutom fick jag med en Dramaten till Fästmön. TACK GOA NI! 

Nog hade jag önskat att vi kunde få prata lite mer, men jag ska ju åka hem till Uppsala i morgon och det måste packas. Innan dess behövde Clark Kent* få lite soppa och det sista i matväg handlas till mamma. Vidare skulle det lagas mat och allt som har med det att göra. Så tyvärr hade jag inte möjlighet att träffa vännen FEM. Men hon hade ändå varit här när vi var ute och lämnat en bok och ett paket. TACK SNÄLLA! Paketet ska jag låta ligga till sig till min födelsedag, jag lovar!

Här är några bilder från dagen:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Avslutningsvis kan jag säga att jag längtar hem väldigt mycket – samtidigt som jag får med mig det dåliga samvetet för att mamma får klara sig själv. Men nu är det som det är, precis som jag skrev ovan. Jag är glad att det finns gulliga, gulliga människor i mitt liv. PÖSS på er!

PÖSS på er, gulliga!

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

On the road again part 4

Idag är det resdag igen. Den fjärde långresan väntar, den tillbaka hem. Jag har vaknat i min bädd på golvet i ett rum som är underbart svalt, snudd på kallt. Övriga lägenheten är uppvärmd och instängd. Samtidigt som jag längtar hem till mitt önskar jag att jag kunde stanna här. Här där livet går på som vanligt och inget vet nånting om mig.

Vackert som ett vykort är det här! Den här bilden tog jag för två år sen, men just den här platsen ser likadan ut idag.

Idag har jag ont lite här och var, men jag vaknade i alla fall och det är jag glad och tacksam för. Det är väldigt tyst här, så jag undrade om jag hade kommit till himlen. Fast det gör ju inte elaka tanter som jag. Det enda som hörs en bit bort är nån som dammsuger. Måsarna hade fest vid 5-tiden i morse, men nu håller de sig lugna. Brobygget tycks ske i det tysta, jag vet inte om de har semester, brobyggarna, nu när det är så nära slutet.

Det blåser en svag vind utanför och det är inte riktigt klar himmel. Det blir bra väder att köra i. Jag försöker komma iväg mitt på dan, senast. Mamma var trött igår efter körningen och jag tror att hon är nöjd med sin semester. Nu vill hon vara ensam, precis som jag.

Livet är kort.

Read Full Post »