Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘1953’

Ett inlägg om en bok.


 

Det skyddande regnetDen som läser min blogg vet att jag älskar regn. I vart fall föredrar jag regn före stekhet sol. Regn och rusk gör det nämligen tillåtet att kura inomhus och läsa en bra bok. En sån som jag just har avslutat är Jojo Moyes Det skyddande regnet. TACK, FEM, för boken som du köpte mig den helgen du var här!!!

Den här berättelsen börjar i Hongkong 1953. Elizabeth ska krönas till drottning och detta firas i kolonin Hongkong. Vi får följa Joy, då en ung flicka, från den förälskelse hon drabbas av under festen fram till nutid, på Irland, där hon är både mamma och mormor. För ungefär 40 år efter drottningens kröning kommer tonåriga dotterdottern Sabine till sin mormor medan mamma Kate återigen ska separera från en man. Sabine tycker först att det är pest och pina – bara det att det inte finns nån dator, internetuppkoppling och knappt TV gör att hon längtar hem till London. Men så händer det saker med den unga flickan och hon blir kvar hos sin mormor och sin sjuka morfar. Sen kommer Kate på besök och då kommer gamla familjehemligheter i dagen samtidigt som uppgörelserna kanske leder till en försoning. En liten flicka föds och en gammal man dör.

Jojo Moyes har ett helt underbart språk. Dessutom kan hon konsten att berätta. Helst av allt vill jag läsa hennes böcker non stop, men det går ju inte eftersom livet och vissa plikter kommer emellan. Den här boken handlar till stor del om plikter och om livsval. Det jag tar till mig är känslorna av att aldrig duga som dotter. Känslor man kan känna när man inte vet hela sanningen…

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Brittiska kriminalserier gillar jag! Därför var jag aningen förväntansfull inför nya serien Grantchester som hade premiär i kväll på SvT1. Fästmön och jag tittade och ingen av oss somnade.

Grantchester Polisen och Prällen

Polisen och Prällen i Grantchester. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Efter att avsnittet inletts 
med en lekande scen mellan prällen och en tjej, fortsätter det med en begravning för en självmördare. Men strax efter begravningen söker den dödes älskarinna upp prästen. Hon ber honom luska lite, för hon tror att älskaren blev mördad. Den unge prästen blir först tveksam, men kan inte låta bli. Och så går han till polisen. Efter en del tveksamheter inleder kommissarien och prästen ett samarbete och tillsammans löser de gåtan.

Totalt blir det sex avsnitt och jag tittar nog på samtliga. Det här är ingen otäck deckare, utan en ganska trivsam serie. Både humor och allvar ingår, liksom professionalism och privatliv. Men det får inte bli för gulligt eller roligt, för då tippar det över. Serien utspelar sig 1953 i en by strax utanför Cambridge. Man får stå ut med att polisen har byxorna uppdragna i armhålorna, man får inte skratta. Så var det då. Man får inte heller blanda ihop skådespelerskor. Det är tur att man har en googlande fästmö som kan fastställa identitet (”verkligen inte Mary Crawly!”) samt härkomst (”hon var med i L Word!”).

Toffelomdömet efter första delen blir högt för detta typiskt brittiska.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett svängande inlägg.


 

Januariregn på fönstret

Januariregn på fönstret häromdan, vilket gjorde att all snö var borta igår, nästan.

Ja jisses det här vädret! Man kan tro att det är april. Igår mitt på dan traskade vi över till Tokerian, Fästmön och jag. Då var det soligt som en vårdag och snön hade i princip smält bort. Det var fläckvis lite halt, med betoning på lite.

Vi tog Den Långa Vägen till affären för att få ljus och luft. Min häl har börjat bråka igen, så det var ingen behaglig promenad, tyvärr. Men fram kom vi och mat inhandlades. Jag hade en kupong som Willys+-kund och den gav god rabatt. Hemma igen var jag helt slut i rutan. Jag vill så mycket, men tycks orka så lite. Luft och ljus behöver jag få mer av, helt klart, men det är lite svårt när man har dumma hälar.

Appassimento

Appassimento var fin till pulled turkey.

Igår serverade köket i New Village pulled turkey. Det blev rejält med kött över till Annas matlåda idag. Den tråkmajan jobbar nu och ända till i kväll. Vi avnjöt ett par glas vardera (små glas) av den andra flaskan vi köpte för julklappen (presentkortet) från Den Hjärtegoda. Det blev flaskan som Anna valde, Appassimento. Jag tyckte att den var lite godare än Zensa som jag valde. Vilken tur att det finns var sitt glas att avnjuta till goda ostar i kväll när Anna har jobbat färdigt!
Tack för två goda viner, LE!

Det trådlösa nätverket här hemma funkar skitdåligt och jag håller på att semla (nej FY! Såna estimerar vi inte!) samla ork för att ringa igen. Igår försökte Anna sitta vid sin dator en stund på eftermiddagen/kvällen, men Bredbandsbolagets skitrouter ger så svag signal att det var helt värdelöst. Trådlöst via Brebandsbolaget = värdelöst, alltså. Det har tidigare fungerat ganska bra, även om det har varit långsamt då och då. Segheten drabbar förstås även vår surfning på mobilerna. Synnerligen irriterande, för jag betalar i dagsläget ganska jävligt mycket pengar till Bredbandsbolaget…

Att ringa tarvar kraft. Mina orksignaler Mina kraftresurser är decimerade just nu efter en annan grej i morse. Min a-kassa är så fiffig (<== ironi) att den skickar mejl till min skräpmapp om att jag har meddelanden att läsa på Mina sidor. Såna mejl skickar a-kassan alltid ut på fredagsnätter. Eftersom meddelandena i nio fall av tio är obegripliga behöver man ringa och prata med En Människa. Men det kan man ju glömma en lördag. Den här gången efterfrågar man ett arbetsgivarintyg eftersom man bestämt hävdar att jag har ett deltidsarbete.

Var då???

undrar jag och tänker otroligt fula saker om deras skitsystem.

Snö utanför

Och så blev det vinter igen i natt. Det snöar och snöar och snöar. Fortfarande…

Och så en U-sväng tillbaka till vädret. I natt blev det nämligen vinter igen, tyvärr. Det har snöat och snöar massor. Eftersom temperaturen ligger runt nollan är snön blöt och tung. Jag skottade lite utanför garaget innan jag skjutsade Anna till jobbet, men skyffeln är med in – det lär ju komma mera. Ryggen gillar inte alls att skotta. Tyvärr har den inget val.

En otroligt trist dag ser detta ut att bli. Jag har kört en maskin tvätt och hängt den och nu ska jag strax bädda rent. Mamma ska få ett telefonsamtal så snart telefonen har laddats upp efter senaste telefonkön.

Kvällen har emellertid ett par höjdpunkter: dels slutar Anna klockan 20, dels börjar en ny brittisk kriminalserie på SvT1, Grantchester i sex delar. Vad jag förstår utspelar sig serien 1953 utanför Cambridge där en präst och en polis löser mordgåtor tillsammans.

Nu har jag blabbat om min fredag och lördag. Kan inte du blabba om din? Vad gör DU idag???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Än finns det hoppDen 1 juli i somras var jag och skrev in mig som arbetssökande vid Arbetsförmedlingen i Uppsala. Det var inte alls nån rolig dag. Därför ville jag göra nåt för mitt humör och passade på att titta in till Kronprinsen i samband med att jag postade min ansökan om a-kassa. Detta var alltså före den stora översvämningen hos Myrorna på gågatan. Jag fyndade tre inbundna böcker för 20 spänn styck – samtliga var i fint skick och säkert bara lästa en enda gång. Nu har jag läst den första av böckerna, Än finns det hopp, av Karin Wahlberg. Detta är också den första delen i en romanserie om människorna på ett lasarett.

Persongalleriet i boken är rikt. Då är det väldigt bra med en redovisning av vem som är vem i början av boken. Året är 1953 och Sverige drabbas hårt av en polioepidemi. I boken får vi följa såväl lasaretts-personal och blivande sådana som anhöriga och patienter. Och märkligt nog hänger de alla ihop på nåt sätt. Min favorit är nog tonåriga Ulla som går sista året i flickskola och som vill bli sjuksköterska. Kärlek finns det också en portion av liksom relationsproblem. Och så ett och annat oönskat barn.

Det är väldigt spännande att läsa om 1950-talets människor, men också om den medicin och de behandlingar som fanns då. Tack och lov har saker och ting utvecklats! Slående är till exempel den storrökande doktorn – det skulle liksom inte få förekomma idag att en läkare röker överallt på en vårdinrättning, så gott som.

Författaren Karin Wahlberg har tidigare skrivit deckare som jag har läst med stor behållning, liksom en och annan historisk roman. Jag var mycket spänd inför läsningen av författarens försök inom en ny genre, kärlek-på-lasarett-genren. Men den här boken är lite mer. Den är historia, stämning och den är en fin skildring av såväl tiden som samhället och människorna där och då. OM jag ska klaga på nånting är det på sidan 202. Doktor Egon kör bil, men han kan rimligtvis inte köra och smeka sin hustru på det viset som beskrivs – år 1953 var det nämligen vänstertrafik i Sverige och bilarna var högerstyrda.

Toffelomdömet blir ändå det högsta! Heja Karin Wahlberg, jag ser fram emot nästa lasarettsdel!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »