Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘älskarinna’

Ett pocketbokligt inlägg.


 

För flera dar sen trillade det in information om Månpockets aprilutgåvor i min inbox. Dessvärre strular e-posten fortfarande och jag har inte kommit till skott med att skaffa en ny mejlleverantör (det är ju så mycket som redan är knutet till den e-postadress jag har…) – därav dröjsmålet med detta inlägg. Men här kommer några titlar som jag tycker är intressanta – på ett eller annat vis:


Simma med de drunknade av Lars MyttingSimma med de drunknande

När en vackert snidad träkista dyker upp efter farfars begravning vänds tillvaron upp och ner för Edvard. Han har vuxit upp hos sin fåordige farfar på landsbygden, men beger sig ut i världen för att finna svar på sina livsfrågor. Sökandet leder honom till Shetlandsöarna och Frankrike där han tvingas gräva i de mörkaste hörnen av sin familjs historia, sammanvävd med de stora tragedierna i Europa under 1900-talet. Detta låter som en riktigt spännande släktkrönika!

 
 

Vita Spår av Emelie ScheppVita spår

På Norrköpings centralstation står ett tåg stilla i den kalla vinternatten. Ombord har en ung kvinna hittats död. Hennes fingrar är blodiga och från munnen droppar ett vitt skum. Med sig hade hon en väninna som nu är spårlöst försvunnen. Vilka är kvinnorna? Och vad har hänt dem? Jana Berzelius kopplas in som åklagare, men fallet gör att hon återigen ställs öga mot öga med sitt dunkla förflutna. Hon måste hon hitta den misstänkte innan polisen gör det.
Jag har inte läst Emelie Schepp än, men jag ska, jag ska!

 
 

Varats olidliga lätthetVarats olidliga lätthet av Milan Kundera
De lever i exil i Schweiz efter den ryska ockupationen av Tjeckoslovakien. Tereza älskar Tomas djupt men svartsjukt. Hans älskarinna Sabina, konstnär, inleder ett förhållande med Franz, olyckligt gift universitetsprofessor. Tomas och Tereza återvänder till sitt hemland och fråntas möjligheterna att arbeta i sina yrken. Franz reser som fredsaktivist till Kampuchea och Sabina hamnar i USA, skeptisk mot både kommunism och kapitalism. Varats olidliga lätthet från 1984 sammanfattar vår tids politiska, moraliska och erotiska dilemman och har blivit en modern klassiker. Jag såg den på bio. Jag minns den bland annat därför att jag alltid gav den fel titel, typ Tillvarons obändliga varaktighet… Och Lena Olin, förstås…

 

FeberfågelFeberfågel av Maria Nygren
I en febrig augustihetta är den före detta polisen Linn ute i skärgårdsidyllen Sejdarö på Ålands hav. Under täckmanteln att fotografera öns fågelliv utreder hon varför så många olyckor drabbat öborna. Enkla försäkringsbedrägerier visar sig vara något helt annat och djupt fördolt finns en hemlighet. Är orsaken till olyckorna övernaturlig eller världslig? Feberfågel rör sig i gränslandet mellan förnuftet och den gåtfulla naturen – både den mänskliga och den yttre runt om oss.

 

Go’ läsning önskar jag dig!!!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Brittiska kriminalserier gillar jag! Därför var jag aningen förväntansfull inför nya serien Grantchester som hade premiär i kväll på SvT1. Fästmön och jag tittade och ingen av oss somnade.

Grantchester Polisen och Prällen

Polisen och Prällen i Grantchester. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Efter att avsnittet inletts 
med en lekande scen mellan prällen och en tjej, fortsätter det med en begravning för en självmördare. Men strax efter begravningen söker den dödes älskarinna upp prästen. Hon ber honom luska lite, för hon tror att älskaren blev mördad. Den unge prästen blir först tveksam, men kan inte låta bli. Och så går han till polisen. Efter en del tveksamheter inleder kommissarien och prästen ett samarbete och tillsammans löser de gåtan.

Totalt blir det sex avsnitt och jag tittar nog på samtliga. Det här är ingen otäck deckare, utan en ganska trivsam serie. Både humor och allvar ingår, liksom professionalism och privatliv. Men det får inte bli för gulligt eller roligt, för då tippar det över. Serien utspelar sig 1953 i en by strax utanför Cambridge. Man får stå ut med att polisen har byxorna uppdragna i armhålorna, man får inte skratta. Så var det då. Man får inte heller blanda ihop skådespelerskor. Det är tur att man har en googlande fästmö som kan fastställa identitet (”verkligen inte Mary Crawly!”) samt härkomst (”hon var med i L Word!”).

Toffelomdömet efter första delen blir högt för detta typiskt brittiska.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

Coco Livet före ChanelKläder och mode har aldrig intresserat mig. Vackra kvinnor, däremot… Och kloka… I kväll bestämde jag mig för att se hela Coco – Livet före Chanel (2009) som gick på SvT2. (Jag har tidigare bara orkat halva.)

Den här filmen handlar förstås om Coco Chanel, som du säkert redan har listat ut. Den behandlar den del av hennes liv som inföll före berömmelsen. Coco, som egentligen heter Gabrielle, växer upp på barnhem tillsammans med sin syster. Som unga vuxna börjar systrarna arbeta på en bar. Där träffar Coco en rik baron och försöker komma upp sig lite i tillvaron. Det slutar med att hon, om än tillfälligt, flyttar in på baronens slott som hans älskarinna. Hon får inte delta vid middagar och fester, men ganska snart hittar hon sin plats – tack vare sitt egensinne (och att hon lär sig rida). Coco börjar göra hattar åt baronens kvinnor. Hon har många synpunkter på deras kläder och kan till exempel inte tänka sig korsetter och plymer. En dag träffar hon Boy och blir kär på riktigt. Hennes känslor är besvarade, men det är ett problem: Boy ska gifta sig med en annan.

Hela historien blir väldigt sorglig, men jag tänker inte berätta hur och varför. Resten av Coco Chanels historia känner vi ju många till, om än bara i stora drag: hon blev en berömd kläddesigner och mycket rik.

Franska filmer ligger inte överst på min hitlista. De har en tendens att vara för långa, för pratiga och för sega. Den här filmen är inget undantag. Det är först mot slutet som jag blir riktigt fängslad. Det hela är dock otroligt vackert filmat och måste vara underbart att se på storskärm.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Tokigt och slugt där ute

Ett omvärldsspanande inlägg.


 

klubba och lagbokHär sitter jag i min rövarkula och där ute händer det minsann saker. Alldeles nyss läste jag att Helge Fossmo, du vet pastorn i Knutby, har fått sitt livstidsstraff tidsbestämt till 24 år. Helge Fossmo blev dömd 2004 för anstiftan till mord och mordförsök på sin fru och på sin älskarinnas make. Den som utförde dåden var den så kallade Barnflickan, Sara Svensson (hon heter säkert nåt annat nu). Sara Svensson hamnade i rättspsykiatrisk vård i Stöllestan efter att ha pratat med bebisröst på rättegången (jo, jag lyssnade) och är redan fri sen länge. Helge Fossmo blev för övrigt även åtalad för att ha mördat sin första fru 1999, men frikändes. Pastorn har suttit i minst tio år (häktningstiden räknas väl in också). Om han avtjänar två tredjedelar av sitt straff innebär detta att han kan bli villkorligt frigiven 2020. Nog tror jag på syndernas förlåtelse, men i vissa fall tycker jag nog att synderna ska ta lite längre tid att förlåta. Inget av detta kännas bra: en mördare som döms till vård och en som bett mördaren utföra dåden blir frisläppt inom en snar framtid… Det är tokigt, i mina ögon. Och chefsåklagarens. Han har nämligen överklagat.

BakelittelefonPå mitt förra jobb satt jag i kontorslandskap, kan man säga. Eller vi var sex personer i ett och samma rum, det var trångt, dålig luft och fullt av farliga sladdar på golvet. Att prata ostört i telefonen var omöjligt. Man försökte klättra ut till trapphuset för att prata, men där var mottagningen så dålig att samtalen ofta bröts. Fast jag jobbade i en gammal kexfabrik. Psykiatrins Hus i Uppsala är ett nybygge som ofta har kritiserats. Den här gången kommer kritiken från facket och gäller hotad sekretess eftersom läkarna sitter i kontorslandskap. Facket har anmält det hela till Inspektionen för vård och omsorg, IVO. Det som gäller för sekretess är att bara de som jobbar med en viss patient ska ha tillgång till information om sagda patient. Som det är nu ska därför sån information hanteras i så kallade tysta rum. Fast såna finns det inte så gott om och dessutom är rummen ofta inte utrustade med datorer heller, enligt facket. Ledningen säger sig ha utfört ett antal åtgärder för att det ska bli bättre och välkomnar IVO:s inspektion och utredning. Det är tokigt med kontorslandskap, men slugt med en inspektion och utredning i det här fallet, tycker jag.

RolleiflexkameraNär vi nu ändå är på jobbet… Jag läste om en undersökning som Sveriges Radio har gjort om chefer som filmar för att hålla koll på personalen. Allt fler ansöker om kameraövervakning på arbetsplatser. Kamerorna ska användas för att förhindra brott, men SR:s undersökning visar alltså att cheferna spinkar på sina anställda i stället. Det är ju inte så roligt om man går på toa, till exempel, och chefen kollar på via streamad film. Men har man inget att dölja, så… Äh, kameraövervakning ska användas för att bekämpa brott, anser jag, inte för att kontrollera vad den egna personalen har för sig. Tokigt, alltså.

Kraschad datorskärmI det offentliga lokala rummet beslutade våra kommunpolitiker att IT för Uppsala kommun ska upphandlas. Men efter valet blev det en ny politisk majoritet. Och enligt den tillträdande ordföranden i kommunstyrelsen ska man riva upp beslutet om IT-upphandlingen. Idag använder de flesta av oss datorer även i tjänsten. Det är många problem som kan uppstå. De ska lösas nära, är min uppfattning. Ibland kan det nämligen vara svårt att ens beskriva sitt problem för en IT-person utan att visa. Det var ett slugt beslut att riva upp ett tokigt beslut, enligt mig.

skrikande barnI Metropolen Byhålan reagerar polisen snabbt ibland. Igår kväll larmades polisen till ett flerfamiljshus där ett gråtande barn hörts skrika på hjälp. Vid framkomsten kunde farbror Blå emellertid konstatera att det var en mamma som klippte håret på en liten son som uppenbarligen hellre ville vara långhårig. Visserligen synd om klippningen gjordes mot pojkens vilja, men man får väl ändå säga att mamma har sista ordet så länge barnet är runt fem år. Att polisen snabbt ryckte ut på larmet var lika slugt!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Mysteriet på Père LachaiseDet är inte helt fel att bryta vanor och mönster. Men jag är dålig på det generellt sett och inte minst när det gäller den litteratur jag väljer att läsa. I somras hittade jag Claude Izners (pseudonym för två skrivande systrar) andra bok om bokhandlaren och ”hobbydetektiven” Victor Legris, Mysteriet på Père Lachaise för en guldpeng på Emmaus i Gryttby. Eftersom jag hade läst den första boken, Mordet i Eiffeltornet, var jag lite nyfiken på om andra delen var bättre. Den första var nämligen… medelmåttig.

Den här gången försvinner en av Victor Legris före detta älskarinnor – på kyrkogården. Hennes tjänsteflicka letar upp Victor och ber honom om hjälp att hitta matmodern. Plötsligt finner sig bokhandlaren indragen i en värld av vidskepelser, trollkarlar, seanser… och fala kvinnor.

Nja, den här boken känns otroligt mycket segare än Mordet i Eiffeltornet. Här händer liksom inget annat än att läsaren får stifta bekantskap med ett antal udda existenser. Särskilt spännande är det inte, bara i början när Odette försvinner.

Toffelomdömet blir lågt och nån mer Claude Izner-bok följer nog inte med hem till bokhyllorna.

rosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ett gräsligt TV-program.


Igår när vi gick och la oss
åkte TV:n i sovrummet på. Vi ville se slutet av en polisserie. Men sen låg vi kvar och glodde – som två fågelholkar, både Fästmön och jag. Vi såg Cheaters på TV11. Nåt värre lågvattenprogram har jag nog aldrig sett…

banner Cheaters

Ett riktigt lågvattenprogram.


Om du tänker dig en blandning
av program med programledare som Ricki Lake, Oprah Winfrey, dr Phil och allt vad de nu heter. Och så rör du ihop allting och tar bort den lilla centimeter som möjligen är lite, lite bra. Då har du Cheaters!

Programmet går ut på att en partner misstänker sin partner för att vara otrogen. Cheaters-teamet rycker ut och förföljer och smygfilmar ”den misstänkte”. Därefter spelas filmerna upp förfördelade partnern – ja, för de visar ju inga historier där misstankarna har varit fel, heller! Sist men icke minst äger en konfrontation rum mellan parterna, ofta mellan alla tre. Man inser i förväg att smockan hänger i luften. Ändå görs detta. Och det var inte bara en gång igår kväll jag såg Cheaters programledare flina när han hjälpte till att sära på två tjejer som som slogs… Han går säkert igång på sånt.

Igår visades två par där kvinnan hade misstankar om att mannen hade en affär. Naturligtvis var misstankarna korrekta. En man konfronterades med kvinnan, kameror och Cheatersteamet direkt efter en hockeymatch. Mannen såg ut som en förvuxen bebis, medan kvinnorna slogs.

Den andre mannen konfronterades på en krog han besökte med sitt vänsterprassel. Han försökte ta med sig sin älskarinna in i bilen och skydda henne, men annars agerade han också mest som en jättebebis. Dessutom var bilen den bedragna kvinnans. Så inte nog med att hon slängde in älskarinnan i en betongvägg, hon ringde polisen och anmälde en bilstöld också.

Jag vet inte varför vi fortsatte att glo på sån här skit men jag blev totalt fascinerad av skräpet. Det är väl en sak om man anlitar nån att ta reda på fakta när det gäller misstankar om otro – ifall man inte kan prata och vara ärliga mot varandra. Men att filma och göra TV-program om det, det var nog det värsta jag har sett… USCH, vilken skräp-TV!!! 

Om du nu mot förmodan skulle bli nyfiken kan du glo i kväll klockan 23.50 på TV11.

Betyget blir en halv rosa toffla. Och då är jag väldigt, väldigt givmild.

halv-rosa-toffla-mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en thriller.


Fredagströtta floppade vi
framför TV:n SvT1 visade State of Play (2009) och vi fastnade framför den. Både Fästmön och jag höll oss vakna.

State of Play

En politisk thriller i mediemiljö.


Det hela börjar i princip med
att en kongressledamots älskarinna dör. Vid första anblicken ser det ut som självmord, men det är det naturligtvis inte. Kongressledamoten och journalisten Cal, för övrigt väldigt lik min Nästanbror, är gamla skolkompisar. Just den journalisten får i uppdrag att skriva om det hela. Till sin hjälp tar han en av tidningens bloggerskor (!).

Det här är en politisk thriller som handlar om makt och spel för gallerierna. Flera lysande skådespelare lyfter verkligen filmen, såsom Dame Helen Mirren, Ben Affleck och framför allt, Russell Crowe. Det är spännande hela tiden, även om jag tycker att filmen blir i längsta laget (nästan två timmar). Slutet är oväntat, men väl värt att se!

Det blir ett högt Toffelbetyg!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »