Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ny genre’

Ett inlägg om en bok.


 

Än finns det hoppDen 1 juli i somras var jag och skrev in mig som arbetssökande vid Arbetsförmedlingen i Uppsala. Det var inte alls nån rolig dag. Därför ville jag göra nåt för mitt humör och passade på att titta in till Kronprinsen i samband med att jag postade min ansökan om a-kassa. Detta var alltså före den stora översvämningen hos Myrorna på gågatan. Jag fyndade tre inbundna böcker för 20 spänn styck – samtliga var i fint skick och säkert bara lästa en enda gång. Nu har jag läst den första av böckerna, Än finns det hopp, av Karin Wahlberg. Detta är också den första delen i en romanserie om människorna på ett lasarett.

Persongalleriet i boken är rikt. Då är det väldigt bra med en redovisning av vem som är vem i början av boken. Året är 1953 och Sverige drabbas hårt av en polioepidemi. I boken får vi följa såväl lasaretts-personal och blivande sådana som anhöriga och patienter. Och märkligt nog hänger de alla ihop på nåt sätt. Min favorit är nog tonåriga Ulla som går sista året i flickskola och som vill bli sjuksköterska. Kärlek finns det också en portion av liksom relationsproblem. Och så ett och annat oönskat barn.

Det är väldigt spännande att läsa om 1950-talets människor, men också om den medicin och de behandlingar som fanns då. Tack och lov har saker och ting utvecklats! Slående är till exempel den storrökande doktorn – det skulle liksom inte få förekomma idag att en läkare röker överallt på en vårdinrättning, så gott som.

Författaren Karin Wahlberg har tidigare skrivit deckare som jag har läst med stor behållning, liksom en och annan historisk roman. Jag var mycket spänd inför läsningen av författarens försök inom en ny genre, kärlek-på-lasarett-genren. Men den här boken är lite mer. Den är historia, stämning och den är en fin skildring av såväl tiden som samhället och människorna där och då. OM jag ska klaga på nånting är det på sidan 202. Doktor Egon kör bil, men han kan rimligtvis inte köra och smeka sin hustru på det viset som beskrivs – år 1953 var det nämligen vänstertrafik i Sverige och bilarna var högerstyrda.

Toffelomdömet blir ändå det högsta! Heja Karin Wahlberg, jag ser fram emot nästa lasarettsdel!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett recenserande inlägg. Eller nja… Jag lyfter fram mig själv i en roll.


 

Igår blev jag bara så uppspelt! Jag läste på Twitter att Elisabeth Ohlson Wallin ger ut en fotobok med titeln Ack Sverige, du sköna i morgon på nationaldagen. Slängde ur mig att jag gärna skulle skriva om dem. Elisabeth svarade då att jag kunde kontakta förlaget för att få ett recensionsexemplar. Och visst är det väl så att om man inget vågar kan man heller inget vinna? Jag kontaktade förlaget – och Björn på Karneval lovade att skicka en bok! 

Skärmdump Twtterdialog Elisabeth OW

 

Jag gillar att recensera böcker. Men det här blir en ny genre för mig eftersom Elisabeth Ohlson Wallin ju är fotograf och hennes bok en fotobok. Jag har sett en del av hennes foton i olika utställningar, bland annat utställningen En garde (kvinnor med funktionshinder), Hetero & Etno Norm (om kön & ras) och delar av Ecce Homo (foton i bibliska situationer med homosexuella modeller och/eller miljöer). Elisabeth Ohlson Wallin är ju en ganska kontroversiell inte någon okontroversiell fotograf, utan hon lyckas verkligen få sina konstverk att… engagera åskådare. Det här ska bli riktigt spännande!

Inte vet jag om du hänger på Flashback? Det gör inte jag, för där är det lite för häftigt för min del. Men kul var det ändå att notera att jag är nämnd där som kylig recensent av den nya Maria Lang-biografin. Skälet till att jag upptäckte detta var genom mina sedvanliga granskningar av trafiken till den här bloggen.

Skärmklipp Flashback om min recension av biografin över ML


Och vem vet…
Kanske ytterligare en recension väntar runt hörnet… Jag anmälde nämligen för ett tag sen mitt intresse som testförare av en viss typ av bil. Det uppdraget omfattar dels att provköra bilen ifråga, men också att skriva om provkörningarna. Alldeles nyss kom ett mejl om att jag hade gått vidare i uttagningen. Jag fick svara på några mer frågor om mig själv och mina körvanor med mera i ett fruktansvärt gräsligt webbformulär (hoppas det kom fram som det skulle!..).  Om jag går vidare får jag svar senast den 16 juni.

Kinderäggbil

 

To be continued…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Sveriges Television startade två nya, brittiska deckarserier i helgen. The shadow line (sju delar) började i fredags och Mord i paradiset (åtta delar) igår, lördag. Jag har länge efterlyst deckare på helgerna och bänkade mig förväntansfull tillsammans med Fästmön.

Hur många av dessa såg vi?


Fredagsdeckaren inleddes
med att två konstiga poliser hittade en dödsskjuten man i en bil. Det visade sig att han var en av två nyligen släppte fångar. Den andra fången fick vi snart se i rutan. Han betedde sig bara ännu konstigare än poliserna. Till exempel ställde han sig alldeles för nära alla han träffade. Enligt SvT:s programtext skulle detta handla om en polisinspektör som nyligen återvänt i tjänst efter att ha blivit svårt skadad i ett undercoveruppdrag. Hans partner dödades och själv fick han en kula i huvet som gör att han lider av minnesförlust.

Jag kan avslöja att vi somnade båda två efter cirka tio minuter, en kvart. Polisinspektören  med en kula i huvet såg vi inte ens. Dessa inledande minuter visade bara upp en ny genre brittiska deckare/polisserier som jag INTE gillar: De Konstiga.

Lägsta betyg!


Lite glad blev jag emellertid
när Anna hade noterat att det var ytterligare en seriestart igår, lördag kväll. Då visades första delen av Mord i paradiset – och den måste väl bara vara bättre än The shadow line? tänkte jag.

De här två såg jag.


I den här polisserien
hamnar en tråkig Londonpolis i det som de flesta upplever som paradiset – den karibiska ön Saint-Marie. Han får i uppdrag att lösa ett fall där en polis hittas mördad i ett säkerhetsrum, ett så kallat panic room. Under arbetet noterar han att de allra flesta ljuger och inte går att lita på. Men vem är mördaren?

Ja detta låter ju spännande. Men så måste man tramsa till det hela med humor: den brittiske polisen går omkring i kostym, vit skjorta och slips och han hatar sol, hav och sand.

Nej, särskilt spännande blev det inte alls. Anna somnade, men jag höll ut till slutet. Så pass att Mord i paradiset får en toffla mer än The shadow line. Och då är jag snäll.

Read Full Post »