Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kommissarie’

Ett inlägg om säsongsstarten av en TV-serie.


 

Äntligen är midsommar passerat så att Midsomer kan ta vid! Igår kväll gick säsongspremiären Morden i Midsomer, The Dagger Club. Falsksång ville varken Fästmön eller jag lyssna till, men att glo på en och en halv timmes fiktiv mordhistoria i ett lika fiktivt grevskap, det går an, det! Synd bara att det endast blir tre gånger till i sommar som SvT 1 visar detta.

Morden i Midsomer 2015

Morden i Midsomer hade säsongspremiär igår klockan 21 i SvT1. Det blir ytterligare tre avsnitt. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Det första som slår en 
är att det numera finns en Baby Barnaby. Äntligen har det lätt åldrade paret Barnaby fått en bebis. Kommissarien och hans fru är trötta av allt nattskrik, så när ett mord dyker upp verkar John nästan lättad. Som vanligt är modus operandi av det underliga slaget: en kvinna har mottagit ett paket med ett rouletthjul. På en bifogad lapp står det att hon absolut inte får sätta igång snurran – vilket hon förstås gör. Och då dör hon eftersom hon får en elchock. Det är deckarfestival och i samband med mordet, som strax blir ytterligare ett, stjäls ett dittills okänt manus till en deckare av en avliden författare. I en av hans böcker mördas två kvinnor – genom elchocker via ett roulettehjul…

Det allra bästa med det här långfilmslånga avsnittet är förstås att det till stor del utspelar sig i en bokhandel. Redan tidigt anar man irritation, avund och ilska bland deltagarna. Det blir lätt spännande, men mest underhållande. Och naturligtvis fångas mördaren till sist. Intrigen är inte särskilt komplicerad, men just denna brittiska polisserie förlåter jag för nästan vad som helst. Morden i Midsomer hör sommaren till, så är det bara. Och by the way, Sykes rules! (Det är hunden.)

Toffelomdömet blir medel. 

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Backstrom

Backstrom, amerikan.

Backstrom… Namnet lät både svenskt och bekant. Sen avslöjade TV-presentatören det: TV-serien Backstroms huvudkaraktär är baserad på karaktären Bäckström i Leif GW Perssons böcker och i TV-serien där han spelas av Claes Malmberg. Men en amerikansk Backstrom… Kan de va nåt???

I det första avsnittet av 13 möter vi Backstrom hos doktorn. Han får uttryckliga order om att skärpa till sin livsstil. Annars får han fortsätta arbeta som trafikpolis i stället för kommissarie. Men grejen är att Backstrom är en förbannat bra polis. Han kallas hastigt in för att titta på ett fall med en rik collegestudent som har hängt sig. Fast… studenten är mördad, konstaterar Backstrom ganska snart.

Det regnar nästan hela tiden i premiäravsnittet. Backstrom beter sig illa mot allt och alla. Det ska vara roligt. Det ÄR inte roligt. Inte alls som när Claes Malmbergs Bäckström pratar om varmkorvar… Det råa skämtet faller platt.

Toffelomdömet blir det lägsta. Den första delen av Backstrom är varken spännande eller rolig. Jag tänker inte se mer. Den enda tofflan får serien för att den baseras på Leffes karaktär.

rosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Brittiska kriminalserier gillar jag! Därför var jag aningen förväntansfull inför nya serien Grantchester som hade premiär i kväll på SvT1. Fästmön och jag tittade och ingen av oss somnade.

Grantchester Polisen och Prällen

Polisen och Prällen i Grantchester. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Efter att avsnittet inletts 
med en lekande scen mellan prällen och en tjej, fortsätter det med en begravning för en självmördare. Men strax efter begravningen söker den dödes älskarinna upp prästen. Hon ber honom luska lite, för hon tror att älskaren blev mördad. Den unge prästen blir först tveksam, men kan inte låta bli. Och så går han till polisen. Efter en del tveksamheter inleder kommissarien och prästen ett samarbete och tillsammans löser de gåtan.

Totalt blir det sex avsnitt och jag tittar nog på samtliga. Det här är ingen otäck deckare, utan en ganska trivsam serie. Både humor och allvar ingår, liksom professionalism och privatliv. Men det får inte bli för gulligt eller roligt, för då tippar det över. Serien utspelar sig 1953 i en by strax utanför Cambridge. Man får stå ut med att polisen har byxorna uppdragna i armhålorna, man får inte skratta. Så var det då. Man får inte heller blanda ihop skådespelerskor. Det är tur att man har en googlande fästmö som kan fastställa identitet (”verkligen inte Mary Crawly!”) samt härkomst (”hon var med i L Word!”).

Toffelomdömet efter första delen blir högt för detta typiskt brittiska.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

SyndafalletFör ett tag sen träffade jag en av stans trevliga journalister på en sopplunch i Missionskyrkan i Uppsala. Medan jag väntade på mitt lunchsällskap upptäckte jag en hylla begagnade böcker som såldes för en billig penning. Självklart botaniserade jag där, varpå två böcker à fem kronor fick ett nytt hem i New Village. Nu har jag plöjt den första av dem, Syndafallet av Ruth Rendell, en Wexford-deckare som faktiskt har ett Uppsalainslag!

Spänd av förväntan blir jag genast när jag ser att Syndafallet är dedicerad till Karl och Lilian Fredriksson, författare, översättare och förlagsmänniskor här i Uppsala. Sen börjar jag läsa – microstilen i denna ganska slitna pocket, utgiven 2002. Jag hamnar i Sussex, i vars östra delar jag en gång bott i min ungdom. Regnet vräker ner och floden svämmar över. Då får kommissarie Wexford ett samtal från en mamma som tror att hennes båda tonårsbarn har drunknat i vattenmassorna. De är i vart fall inte hemma när föräldrarna återvänt efter en kort tids frånvaro. Dessutom är deras ”barnvakt” också borta. Wexford jobbar med fallet och inser snart att det är nåt knepigt med föräldrarna till de försvunna tonåringarna. När en helgboende så hittar en bil med ett lik i och försöker dölja detta blir det än mer oklart vad som egentligen har inträffat och hur. Genom utredningen hamnar Wexford i Uppsala.

Jag tycker att boken är lite seg, ärligt talat. Under hela läsningen sitter jag och väntar på Uppsala. Det blir en kort stund i stan och det är först mot slutet. Boken är välskriven, men lite för tjock – vissa delar leder inte handlingen särskilt mycket framåt, enligt min mening. Jag irriterar mig även lite på att nya stycken inte är bra markerade alla gånger i kapitlen.

Det samlade Toffelomdömet blir medel. Boken är emellertid helt klart värd den femma den kostade, men jag rekommenderar dig mer att ta en tur till Missionskyrkan och äta en fin och prisvärd sopplunch!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-film.


 

PoirotSom vanligt har det varit en helg med mest skit på TV. Det är ganska skrämmande, egentligen, när helgens enda sevärda, förutom Det blodröda fältet på SvT1, är Poirot… I afton glodde jag på Poirot: The murder of Roger Ackroyd (2000) på Sjuan.

Mästerdetektiven Hercule Poirot har dragit sig tillbaka till en sömnig engelsk by. Men till och med här sker det mord! En änka tar livet av sig och man misstänker att hon har blivit utsatt för utpressning på grund av en kärleksaffär med en rik man. När Poirots vän, mr Ackroyd, mördas, dras Poirot förstås in i mördarjakten.

Nja, särskilt spännande är det väl inte riktigt förrän i slutet. Tvärtom är det lite roligt – särskilt när Poirot återser sin vän kommissarie Japp. Det två männen är så glada att ses att de nästan faller i varandras armar. Sen kommer de på att de är män och skakar hand. Mot slutet är det också lite lustigt när Poirot nästan springer lite. Men i det läget är det ganska spännande, ändå.

Toffelomdömet blir når emellertid inte högre än till medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Halv tio på lördagskvällen var det premiär för brittiska Den unge Morse på SvT1. Totalt blir det fem fristående, långfilmslånga avsnitt. Jag och Fästmön intog sofforna i Himlen.

Den unge Morse
Morse som ung polis. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)


Detta första avsnitt
handlade om en försvunnen tonårstjej. Tiden är 1960-tal och i Storbritannien håller man hårt på the age of consent. I en del kretsar. I andra inte. Unge Morse återvänder till Oxford för att tillsammans med ett gäng andra  poliser vara behjälplig i att hitta flickan. Men först hittas en ung man som uppenbarligen har tagit livet av sig. Morse lägger ihop ett och annat och så småningom hittas även tjejen. Samtidigt avslöjas en kopplerihärva där Morse gamla studiekamrater med flera är inblandade.

Eftersom den här serien är en sorts prequel, det vill säga utspelar sig innan Morse blir etablerade kommissarie, får vi tittare en del kort  information om vad som har hänt före, så att säga. Morse har uppenbarligen studerat vid Oxford, men sen beslutat sig för att lämna universitetet för… Främlingslegionen.  Varför får vi inte veta i den här första delen. Men sen blir han ju polis… Den unge Morse spelas alldeles utmärkt av Shaun Evans, för övrigt!

Jag gillar brittiska serier. Och även om jag sörjde Mr Selfridge och slutet på den serien, kan jag inte påstå att jag är besviken över Den unge Morse. Tvärtom. Dessutom gillar jag deckare på lördagskvällar. Det ska det vara, bara!

Den unge Morse får högsta betyg av mig!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Det vimlar av brittiska kriminalserier på TV. En av dem, Line of duty,  startade i söndags på SvT1. Idag blev det äntligen tillfälle för Fästmön och mig att titta. Och det är bara att konstatera att vissa serier är dåliga, andra är bra.

Är den populäre Gates korrupt?


Polisen Steve
omplaceras efter en otäck händelse där en oskyldig man har skjutits ihjäl. Hans nya uppdrag består av att utreda korruption inom kåren. Hans första uppdrag blir att utreda den populäre kommissarien Gates, Årets polisman. Det hela börjar med en struntsak och Steve ifrågasätter utredningen. Han tvingas emellertid fortsätta och plötsligt framstår Gates inte fullt lika änglalik.  När han en dag hittar en otrevlig ”present” på sitt bilsäte inser han att Gates troligen döljer nånting.

Den här första delen av fem tillhör kategorin Bra Brittiska Kriminalserier, tack och lov. Den är spännande och utvecklingen är delvis oväntad. En till synes enkel sak har flera bottnar. Bra och trovärdigt skådespeleri gör pricken över i:et.

Högsta betyg!


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »