Och tisdagen tog vägen vart..?

Ett time flies-inlägg.

---

 

Grannarnas gasbrännare åkte på strax efter 22.30 igår kväll. På trädäcket. I torra marker.

Inte vet jag vart tisdagen igår tog vägen. Men den försvann snabbt. Och glad för det är ju jag, eftersom tisdagar är dagar jag kan klara mig utan. Det känns ofta fortfarande så att tisdagar är jobbiga dagar. Märkligt… Under några veckor i sommar har jag i alla fall kunnat se fram emot Morden i Midsomer, men igår gick sista avsnittet för den här gången. Det betyder återgång till det vanliga: det vill säga, tisdagar är enbart dåliga dagar och sommaren är slut.

Som grädde på tisdagsmoset körde grannarna under mig igång lite gas och eld vid 22.30-tiden. Inte vet jag vad det är för apparat, men gissningsvis har det nånting att göra med vattenpipan de senare rökte. Detta gjorde att jag inte kunde sitta och svalka av mig på ballen* före läggdags som tänkt. Jag försökte en liten stund, men började då hosta. Och blev härmad av grannarna. Som om jag skulle låtsas att jag hade ont av deras rök… Nej, jag är inte min mamma. (Grannarna är uppenbarligen inte bara blåsta som eldar när det är sån hög brandrisk, de är rätt elaka också.) Därför slutade min kväll med att jag gjorde ett skriftligt klagomål till styrelsen där jag i korthet beskrev lite grann vad som hänt samt bad dem vidtala mina grannar. Grannar, som alltså även igår, tisdag, hade lite partaj (dock inte så högljutt) på sin uteplats, långt efter klockan 23. Jag har försökt ringa nån i styrelsen tidigare i veckan, men fick inte tag i nån. Igår var jag väl kanske inte så mycket störd som oroad med tanke på den höga brandrisken som råder. Sen var det väl inte så jätteroligt att ligga och hosta i sovrummet i ett par timmar. Jag behöver ju vara pigg och fräsch idag.

Som jag har längtat efter mjölk!..

Tidigare på dan kunde jag emellertid sitta på ballen av och till. Det var lite bättre än vanligt tack vare det fjantiga regnet. Lucille höll mig sällskap ett tag. Därefter var Linda-boken mitt sällskap. Framåt kvällen värmde jag en fryst pizza i ugnen. Kunde avnjuta middagen tillsammans med ett härligt glas mjölk på ballen. Jag minns knappt när jag drack mjölk sist och jag längtade rejält.

Jag var riktigt nervös igår kväll – men det är inget mot vad jag är just nu. Ändå vet jag ju nästan ingenting om jobbet för vilket jag ska intervjuas idag. Det enda jag vet är det lilla jag har läst på företagets webbplats, en mycket bra webbplats, för övrigt. Det verkar vara lite omständligt att ta sig in på området. Det oroar mig lite också. Sån är jag! Och ingen har jag att dela min oro med. Mamma ringde igår, men det var för att tacka för kortet jag skickade från Stockholm och för att dra sedvanlig harang om städtjejerna. En och annan tumme har vänner och bekanta lovat hålla. Det känns gott att inte vara helt ensam. Jag skulle nämligen behöva det här jobbet, även om det inte är nåt fast jobb. Men det verkar vara ett roligt och intressant jobb det lilla jag vet och det räcker långt. En fördel med att det är ett konsultuppdrag är ju att det tar slut förr eller senare. Är jobbet pest och pina så är det ganska bra att ha ett kontrakt som löper ut… Men jag ska inte gå händelserna i förväg. Jag har inte blivit erbjuden uppdraget och jag har inte ens blivit intervjuad. Än. Men snart…

Mannen från det andra företaget, han som skulle ringa i måndags eller senare igår för att boka en ny intervjutid i stället för den där måndagen jag åkte 14 mil för att gå på toa, har inte ringt. Jag ska skriva några rader i ett mejl till bemanningsföretaget om detta strax. Det kan faktiskt vara så att den stora branden som härjar har gett mannen extra jobb.

Idag är det onsdag och det är mulet. Men klibbigt. Jag ska strax in i duschen. Vad dagens klädsel blir är osäkert, till och med shortsen och linnet klibbar mot kroppen i denna stund… Fast jag tror inte att bikiniöverdel är lämpligt att ha på sig  – enbart – vid en anställningsintervju…

Solen på väg ner bakom husen vid 20-tiden igår.

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Några ord om… omtanke

Promenaden Tokerian tur och retur var ungefär vad jag klarade av innan jag kollapsade ovanpå bädden. Vilken tur att jag strax fick sällskap av en synnerligen god vän – per telefon, dårå. (Vad trodde du??? Fästmön jobbar faktiskt och jag är monogam!)

Sen var jag redo för matlagning. Dagen till ära, med stor omtanke om mig själv, hade jag valt en fryst pizza. Från Dr Oetker. Vegetarisk. Jättegod! Tog den vanliga, inte den stenugnsbakade som visserligen är större men också dyrare. Kompletterade pizzan enligt bilden nedan med ketchup, sweet chili sås och Bluffen. (Bokmärket är fortfarane signerat Milo Lilja och en julklapp från Anna, men tyvärr har jag tappat den lilla lappen med mitt namn på.) Tänkte att en doktor kan ju aldrig vara fel när man är så sjuk, så sjuk som jag är! 😳 *rodnar av feber*

Pizza från den käre doktorn, mjölk och Bluffen utgjorde dagens middag.

                                                                                                                                                             Och nu några fler ord om omtanke. Det är ju ett populärt ämne att blogga om. Jag har själv skrivit om det ett antal gånger och varit tydlig med vad jag anser vara omtanke. Jag har skrivit att omtanke till exempel kan vara en kram. Det kan räcka så!

Min blogg är mitt virtuella vardagsrum, kan man säga. Här är lite stökigt ibland, välorganiserat och städat vid andra tillfällen. Hade det varit mitt verkliga vardagsrum, emellertid, gissar jag att ingen av mina gäster hade kommit på tanken att fälla synpunkter på det. Synpunkter på hur jag har det i mitt rum. Men i cyberspace är det annorlunda. Där tar man sig friheter. Bara det att den så kallade omtanken inte blir nån omtanke ibland utan bara skriverier på näsan.

Som vardagsrummets ägare känner jag mig trampad på tårna, klappad på huvudet, betraktad som lite dum och inte så lite negativ… Jag har inte bara bloggat, jag har talat om detta också åtskilliga gånger. Ibland är det som att man inte vill lyssna på värdinnan. Man vill bara lyssna till sin egen röst. Då slår värdinnan bakut och protesterar. Uppfattar man det som att man trillar i ett betonggolv kanske man borde granska sig själv lite utifrån och in. Man blir lite… för mycket. Och övriga gäster i mitt vardagsrum blir oroliga. Här blir inte trivsamt. För övrigt har jag parkett i mitt vardagsrum. Det står jag för!

Det händer att jag efterfrågar tankar och idéer om hur jag kan möblera och inreda mitt virtuella vardagsrum – och mitt verkliga liv. Jag gör det inte ofta, för se det var länge sen jag var en liten flicka, jag är faktiskt tant nu. Men jag gör det ibland. Jag är inte fullkomlig. Då tar jag ödmjukt och tacksamt emot.

Ingen kan leva eller förstå en annan människas liv till hundra procent. Ingen har heller alla fakta. Det kanske är så att alla fakta inte lämpar sig att lyftas fram eftersom personer i närområdet kan känna sig utlämnade. I min värld är det omtanke att inte lämna ut. Att visa hänsyn och respekt.

Jag har två regler vad gäller umgänget i mitt virtuella vardagsrum: Jag svarar på allt tilltal, men jag publicerar inte allt tilltal. Tilltal som är kränkande mot andra eller en grupp av människor är exempel på sånt jag inte publicerar. Till exempel

Du fröken Fräken är så jävla inskränkt och mossig.

eller

Såna där bögare och flätor tycker jag ska bosätta sig i Narrland. Där är det i alla fall ingen annan som vill bo.

Däremot har jag börjat publicera tilltal som är kränkande mot mig. Jag ska inte skonas. Om mina… mindre välkomna gäster ser hur hedersgäster uppför sig kanske de lär sig ett och annat. Och kanske mina hedersgäster ser en del av skälen till att jag tycks knuffa omkull dem på det hårda golvet ibland. I själva verket försvarar jag min rätt att vara mitt virtuella vardagsrums enväldiga värdinna. Jag visar omtanke. Omtanke om mig själv.

Read Full Post »

Söndagsslut

Snart är även denna söndag slut och kan läggas till handlingarna. En ganska trist dag, tycker jag, men jag försöker att hålla modet och humöret uppe. Fästmön kallade mig nyss

min lilla argbigga

i ett sms. Det stämmer att jag gav ett och annat Ont Toffelöga till fotgängare som inte vet att hålla sig på sin plats när jag släppte av Anna vid arbetet där hon ska tillbringa arbetspass nummer två idag fram till klockan 20.

Jag har fixat lite diverse saker här i hemmet samt kollat på torsdagens Antikrundan, pusslat, läst noveller, sökt jobb, duschat, skjutsat älsklingen, bloggat, handlat, ätit trist fryst pizza samt lämnat in Lotto. Mamma och jag vann hela 23 kronor den här veckan! Varit ganska mycket ensam, men fick hem min Kära knappa tre timmar mitt på dagen och fixade fin söndagsmiddag (köttbullar och makaroner) till henne. Arbeterskan själv fick ägna sina lediga timmar åt att gå igenom papper från jobbet och skriva ner synpunkter.

I kväll stannar vi i stan och då kan vi se tredje och sista avsnittet av Sherlock på SvT 1 klockan 21. I morgon bär det av till Förorten för då kommer barnen, i alla fall ett par av dem.

På gång den kommande veckan är annars ett trevligt och spännande möte med författaren med mera Birgitta Andersson. Birgitta är i Uppsala på torsdag för att föreläsa, bland annat om sin bok Blondie, och då passar vi på att ta en fika tillsammans före evenemanget. Äntligen nåt kul att se fram emot!

Men för att lyfta humöret tar jag fram den färggranna rulltrappan som min gamle blogg-kömpis Kloppan dedicerade till mig!

Det finns ju bara en väg när man står här nere och den leder uppåt!

Read Full Post »