Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tillbringa’

Ett kärleksfullt inlägg.


 

Det förra inlägget blev så… ledsamt. Här kommer därför ett mer upplyftande. Den här tjejen i mitten, det är henne jag bara har ögon för. Ifall du undrar. Det är också henne jag ska tillbringa eftermiddagen med.

Anna omgiven av mig


Grattis på namnsdagen, älskling!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Doften av äpplen, nackont och livet har lite färg

Ett inlägg om dagsläget.


 

Annas vardasgsrumsfönster

Mest svart och vitt, men också rött… (Bilden föreställer ett av Annas vardagsrumsfönster.)

I morse förbannade jag mig själv för att jag svingar min personliga piska så obevekligt mot min trötta lekamen. För jag var verkligen, verkligen trött. Funderade på meningen med detta att varje vardag kliva upp klockan sju. Till vadå? En ny dag i svart och vitt. En dag när jag återupptar mitt Sisyfos-arbete utan applåderande skaror.

En dag som kan kännas oerhört lång när man tvingas tillbringa den inom fyra väggar. Det ger mig synnerligen dåligt samvete att inte gå ut och fota den vackra hösten, men hälsporren i högerfoten tackar mig ofantligt för att jag inte belastar foten.

En dag, när jag tillbringar 90 procent av tiden vid datorn, dammsugandes efter lediga jobb, formulerandes oemotståndliga (ja, ja ja, jag är ironisk!) ansökningsbrev och mottagandes nej efter nej efter nej med det obegripliga skälet

Du är överkvalificerad!

I dessa svarta stunder önskar jag att jag kunde trolla bort vissa erfarenheter och meriter på mitt CV. Men det är ju lite svårt eftersom det skapar hål. Och vilka delar av sitt liv vill och bör man ta bort i såna lägen?

Klockan var 6.51 när jag klev ur sängen med det gruvligaste nackontet. Jag tror att Fästmön har smittat mig, för hon hade obegripligt ont i nacken eller nedanför i helgen. Jag lovade massera, men det löftet inser jag att jag inte höll. Straffet blev väl att det onda hoppade över till mig i stället. Nu har jag varit uppe en stund och det känns lite bättre. Min hemarbetsplats vid datorn är också superanpassad och utformad efter mina egna behov, så jag kan möjligen skylla på helgens datoriserande i antingen för mjuk soffa eller vid för högt köksbord. (Fast när jag lyfter på filten noterar jag att jag behöver en ny skrivbordsstol som inte har nån sprucken sits…)

Fem äpplen

Väldoft i vardagsrummet!

Men ute i vardagsrummet möttes jag av en helt underbar doft av äpplen! Det är äpplen som inte har skakats hit på Europavägar utan äpplen från en svensk koloni-trädgård, även kallad Slottsträdgården. Doften är faktiskt så underbar att jag nästan inte vill äta upp frukten. Men det ska jag, förstås, för nu är det vardag och godispåsen åker in i skåpet. Det är nyttigheter som gäller!

Nu är dagens lediga jobb är sökta. Jag har jobbat i moderna versioner av Word och Excel och det var underbart! Det som återstår är ett telefonsamtal jag ska ringa. Jag har inte helt kommit fram till ett beslut än, vilket måste göras innan dagen går över i kväll. Men jag vet åt vilket håll det lutar och det smärtar mig oerhört eftersom det är nånting mycket intressant som jag gärna hade velat få chansen att… Kanske ska jag föreslå en tripp och ett förutsättningslöst samtal för att båda parter ska få ”klämma och känna”? Men 16 mil är lite långt… Dessa dilemman! Samtidigt, mitt i det svarta och vita sätter de ju färg på tillvaron, onekligen…

Igår kväll noterade jag att livet går vidare även i ett sammanhang i vilket jag har befunnit mig tidigare. Jag såg ytterligare en… lucka och kan förstås inte låta bli att undra vart den som först puttades snäppet neråt till just detta pinnhål har tagit vägen nu. Ibland finns det en grymhet i vissa organisationer, en syn på människor som är kall och hänsynslös. Jag är glad att jag överlevde. Såna som jag passar inte in på ställen där var och en sköter sitt och har isblå, döda ögon. Mina ögon är också blå, men de lever. Och nu sitter jag och undrar om jag ska ta mod till mig att slå en signal för att fråga hur den drabbade människan mår. Eller har jag gått vidare?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-dokumentär.


 

Tove Jansson foto Making Movies

Tove Jansson. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Making Movies)

När jag var barn förstod jag mig inte alls på Mumintrollen. Jag tyckte bara de var knäppa och lustiga. Det kom böcker från släkten i Finland. Den sommar jag tillbringade i Helsingfors som åttaåring blev jag muminbombad. Det handlade om att jag inte förstod. För på senare år, när jag började plugga på folkhögskola, läste vi Tove Janssons roman Pappan och havet. Då blev jag fast. Det var jobbigt, vackert, skört… I kväll, den dag Tove Jansson skulle ha fyllt 100 år, såg jag dokumentären Fången i Mumindalen – Tove Jansson och fick en ny aha-upplevelse.

Tove Jansson var i första hand konstnär. Det var det hon ville vara. Den här dokumentären beskriver bland annat hur hon far till Frankrike för att måla. Hon tar sig till Bretagne, drivs av nån sorts rastlös längtan… Men det är först med Mumintrollen hon blir känd och får en försörjning. Tills de står henne upp i halsen.

Efter pappans död blir hon konstnär ”på riktigt” igen. Och så blir hon för första gången ordentligt förälskad. Förhållandet är passionerat – och varar tre hela veckor. Så småningom träffar hon emellertid den som ska bli hennes arbets- och livspartner.

Nu när jag tittar på filmen upptäcker jag plötsligt att Lilla My är Tove själv så på pricken! Denna självständiga, arga kvinna som inte låter nån sätta sig på henne. Men också en person som med ett enormt stort hjärta. Tuulikki, livspartnern, är förstås Too-ticki. Och själv är jag Knyttet – på engelska Toffle (Who will comfort Toffle? heter boken.)

Om du missade den här dokumentären kan du se den igen i morgon klockan 17.10 eller på onsdag (den 13 augusti 2014) klockan 23.35. Eller också kan du se den här till och med 30 dagar framåt från dagens datum.

 


Livet är kort.

Read Full Post »