Mina två liv del två

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Igår kväll visade SvT den andra delen av tre i serien Mina två liv. Ann Heberlein är lysande som programledare, intervjuare och ciceron. Hon har verkligen lyckats få till möten med intressanta personer. Den här gången fick vi tittare möta en programledare, en journalist, en konstnär och en psykiatriker. Vidare fick vi en glimt av en teaterföreställning, baserad på Anna Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Andra delen av dokumentärserien Mina två liv gick igår kväll. I totalt tre delar får vi tittare höra och se människor om livet med bipolär sjukdom.

Ann Heberlein har, som jag nämnde i det jag skrev om förra programmet, själv sjukdomen bipolaritet. Ibland är hon manisk, nåt som sen följs av en period med svår depression. I den här andra delen av tre bjuder hon på spännande möten, men också på sig själv och sina egna erfarenheter. Sjukdomen finns i hennes släkt och en faster till henne tvingades till abort och tvångssteriliserades därefter på grund av att hon ansågs för sjuk för att ha barn.

Vidare berättar Ann Heberlein på SvT:s webbplats om hur dåligt hon mådde medan serien spelades in. Men kampen mot den dagliga ångesten syns inte på TV. I rutan framstår både Ann Heberlein och dem hon möter som välfungerande individer. Och det kanske är det som bidrar en del till dilemmat och skammen kring psykisk sjukdom. Alla vill väl vara välfungerande och framför allt normala individer..?

Lite publikfriande kan det tyckas vara att ta med riktiga kändisar i ett sånt här program. När Filip Hammar dyker upp blir jag aningen besviken – han är egentligen inte utredd för sjukdomen utan har fått höra av en amerikansk läkare att han kan vara bipolär. Men när han sen berättar finns det förstås ett och annat som tyder på att läkarens utslängda ord kan vara sanna. Filip Hammar säger bland annat i programmet:

[…] Jag kan vakna klockan sex och känna mig kanon, sedan när jag rostat min första macka och det kanske gått tolv minuter, då mår jag skitdåligt […]

Aningen intresserantare – om man nu kan gradera människor så – var mötet med konstnären Fia Backlund i USA. Fia Backlund fick riktiga psykoser i sena tonåren. Sen dess har hon medicinerat, men på senare år har hon valt att sluta med läkemedel. Hon fick hjälp att trappa ner. Vidare ägnar hon sig åt en, totalt sett, sundare livsstil som inkluderar träning och vettig kost. Fia Backlund blir därmed beviset för att medicin inte alltid är det bästa och rätta för alla.

Journalisten Kristofer Andersson är den jag som tittare kommer minst nära. Han skriver och driver ett modemagasin. Och just mode har blivit hans räddning, eftersom det handlar om så mycket yta. Han säger:

[…] Yta kan bli det som räddar liv, därför att du får en rustning mot livet. Mode transformerar människor, från att vara den aparta till att bli drottningen eller kungen. […]

Psykiatrikern Simon Kyaga berättade om sin intressanta forskning kring sambandet mellan bipolär sjukdom och kreativitet. Han menar att det finns ett påvisat samband mellan kreativa yrken och personer som har sjukdomen. Och även om bipolär sjukdom är en funktionsnedsättning ser man också ökad kreativitet och ledarskap bland de sjuka. Det sägs ju, för övrigt, att många historiska framstående personer har haft bipolär sjukdom…

Nästa vecka visas det tredje och sista avsnittet. Självklart tittar jag då! Det här är mycket intressanta program som ger mig nya kunskaper om hur personer med diagnosen bipolär sjukdom fungerar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Dold agenda – och öppen

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Jobbet och jag

Ett jobbigt inlägg.

---

 

Ju närmare information jag fick, desto mer intressant blev det. Ungefär som Fästmöns novemberkaktus. MEN…

Det mesta har rört sig om jobb idag på min front. Det har kanske inte setts på bloggen eller så har man inte uppfattat små ledtrådar i alla långa inlägg jag skriver. Nej, jag fattar väl att ingen läser alla mina ord. Men jag skriver ändå.

Jag hade helgen på mig att fundera över om jag fortfarande var intresserad av ett visst jobb efter att jag hade fått mer info i fredags. Samtidigt fick jag även veta arbetsgivarens funderingar kring min person med mera. För det gällde liksom inte ett jobb som ligger nästgårds utan en bit bort. Men ju mer jag fick veta om innehållet i tjänsten, desto mer intresserad blev jag. De hade också haft några intervjuer och tänkbara kandidater. Och min ansökan hade de sparat. De undrade om jag verkligen var intresserad, var jag inte lite för överkvalificerad? Utan att gå in på arbetsplats och arbetsgivare för mycket, kan jag avslöja att tjänsten handlade om webb, språk, skrivande och utbildning. Spontant kände jag att det stod mitt namn på den.

MEN… pendlingstiden skulle bli alltför lång och tjänsten kräver att man är på plats på jobbet åtta timmar varje vardag. Dessvärre är man väl inte så pigg om mycket av ens vakna tid går åt till att resa. Och den här arbetsgivaren behöver en alert anställd! Dessutom blir min bil snart nio år gammal. Jag vet inte hur länge den orkar. Långfärdsbuss funkar inte, eftersom jag lider av åksjuka, tåg skulle ta ännu längre tid. Och flytt är inte aktuellt för min del. Inte än. Jag har familjen här, min mamma på ett ställe och det spännande jobbet ligger nånstans mitt emellan.

Ja det var sannerligen ett dilemma, men jag kände att vi diskuterade oss fram till ett gemensamt nej, jag och arbetsgivarens representant. Och naturligtvis slickade jag i mig slutorden från den senare, ungefär:

Fast när du har ändrat dig och flyttat hit till Xstaden kan du väl höra av dig så kan vi ta en ny diskussion?

I övrigt på jobbfronten har jag sökt ett par intressanta jobb. Vidare fick jag Proffice nyhetsbrev via mejlen idag. Där hittade jag som alltid intressant läsning, bland annat en text om hur man blir en succé på nya jobbet. Tipsen funkar inte på alla arbetsplatser jag har kommit ny till, men de funkar nog på många. Så läs och ta till dig, du lyckliga som kanske börjar nytt jobb snart!

Mindre, men modernare.

Lite lycklig… eller nja, i alla fall lite positiv blev jag när jag fick Tidningen Vision idag. Den har nu blivit månadsmagasin och har ändrat format från tabloid till magasinformat. Det blev mycket snyggt! Och Tidningen Vision, som ju egentligen borde heta Tidskriften Vision, kändes roligare och mer intressant att läsa i sin nya, moderna kostym. För tabloidformatet lämpar sig mer för dagstidningar, nyhetstidningar, tycker jag.

 
 
 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Doften av äpplen, nackont och livet har lite färg

Ett inlägg om dagsläget.

---

 

Mest svart och vitt, men också rött… (Bilden föreställer ett av Annas vardagsrumsfönster.)

I morse förbannade jag mig själv för att jag svingar min personliga piska så obevekligt mot min trötta lekamen. För jag var verkligen, verkligen trött. Funderade på meningen med detta att varje vardag kliva upp klockan sju. Till vadå? En ny dag i svart och vitt. En dag när jag återupptar mitt Sisyfos-arbete utan applåderande skaror.

En dag som kan kännas oerhört lång när man tvingas tillbringa den inom fyra väggar. Det ger mig synnerligen dåligt samvete att inte gå ut och fota den vackra hösten, men hälsporren i högerfoten tackar mig ofantligt för att jag inte belastar foten.

En dag, när jag tillbringar 90 procent av tiden vid datorn, dammsugandes efter lediga jobb, formulerandes oemotståndliga (ja, ja ja, jag är ironisk!) ansökningsbrev och mottagandes nej efter nej efter nej med det obegripliga skälet

Du är överkvalificerad!

I dessa svarta stunder önskar jag att jag kunde trolla bort vissa erfarenheter och meriter på mitt CV. Men det är ju lite svårt eftersom det skapar hål. Och vilka delar av sitt liv vill och bör man ta bort i såna lägen?

Klockan var 6.51 när jag klev ur sängen med det gruvligaste nackontet. Jag tror att Fästmön har smittat mig, för hon hade obegripligt ont i nacken eller nedanför i helgen. Jag lovade massera, men det löftet inser jag att jag inte höll. Straffet blev väl att det onda hoppade över till mig i stället. Nu har jag varit uppe en stund och det känns lite bättre. Min hemarbetsplats vid datorn är också superanpassad och utformad efter mina egna behov, så jag kan möjligen skylla på helgens datoriserande i antingen för mjuk soffa eller vid för högt köksbord. (Fast när jag lyfter på filten noterar jag att jag behöver en ny skrivbordsstol som inte har nån sprucken sits…)

Väldoft i vardagsrummet!

Men ute i vardagsrummet möttes jag av en helt underbar doft av äpplen! Det är äpplen som inte har skakats hit på Europavägar utan äpplen från en svensk koloni-trädgård, även kallad Slottsträdgården. Doften är faktiskt så underbar att jag nästan inte vill äta upp frukten. Men det ska jag, förstås, för nu är det vardag och godispåsen åker in i skåpet. Det är nyttigheter som gäller!

Nu är dagens lediga jobb är sökta. Jag har jobbat i moderna versioner av Word och Excel och det var underbart! Det som återstår är ett telefonsamtal jag ska ringa. Jag har inte helt kommit fram till ett beslut än, vilket måste göras innan dagen går över i kväll. Men jag vet åt vilket håll det lutar och det smärtar mig oerhört eftersom det är nånting mycket intressant som jag gärna hade velat få chansen att… Kanske ska jag föreslå en tripp och ett förutsättningslöst samtal för att båda parter ska få ”klämma och känna”? Men 16 mil är lite långt… Dessa dilemman! Samtidigt, mitt i det svarta och vita sätter de ju färg på tillvaron, onekligen…

Igår kväll noterade jag att livet går vidare även i ett sammanhang i vilket jag har befunnit mig tidigare. Jag såg ytterligare en… lucka och kan förstås inte låta bli att undra vart den som först puttades snäppet neråt till just detta pinnhål har tagit vägen nu. Ibland finns det en grymhet i vissa organisationer, en syn på människor som är kall och hänsynslös. Jag är glad att jag överlevde. Såna som jag passar inte in på ställen där var och en sköter sitt och har isblå, döda ögon. Mina ögon är också blå, men de lever. Och nu sitter jag och undrar om jag ska ta mod till mig att slå en signal för att fråga hur den drabbade människan mår. Eller har jag gått vidare?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

På dejt och många funderingar

Ett tankfullt inlägg.

---

 

Funderingar bland höstlöven…

Det blev snurrigt värre idag i tillvaron. Det var som om jorden snurrade lite extra fort på förmiddagen. Jag fick ett telefonsamtal och jag fick mejl som har gett mig mycket att fundera över. Telefonsamtalet var riktigt spännande för det visade att jag inte har sorterats bort. Samtidigt fick jag bekräftat en del av mina tankar kring hur arbetsgivare kan uppleva mig som överkvalificerad i vissa fall. Men nu ser inte jag själv just detta ”bagage” som det viktiga. Jag var väldigt tydlig med tre saker:

• Jag söker många jobb.
• Jag behöver en inkomst.
• Jag söker bara jobb jag verkligen, verkligen vill ha.

Sen kan det uppstå vissa praktiska problem. Den trevliga personen som ringde mig bad mig ta helgen till att fundera och därefter höra av mig på måndag. Jag får nog ge mig ut bland höstlöven på genomblåsande promenad och tänka. Men ju mer jag tänker på det, desto större blir dilemmat. För det handlar om just ett jobb som jag verkligen, verkligen vill ha…

Och mejlen… Jag har onekligen fått mycket att tänka på. Det känns som om jag behöver backa lite kring ämnet som mejlen handlar om. Fundera, se över och framför allt, lämna i ro en stund.

Skörbjugg eller bara allmän näringsbrist?

Jag blev nästan lite sen på grund av detta till min dejt med Fästmön. Och vi hade rätt bråttom där vi for fram delvis på var sitt håll, som två ystra (?) höstvindar. Hon Som Alltid Upptäcker Skavanker noterade en röd fläck vid min underläpp. Jag har väl ätit för dåligt näringsmässigt sett så det är väl skörbjugg på gång. Kanske borde jag också be om att få lämna lite prover för att kolla läget med de röda blod-kropparna. De som nybildas lite för långsamt och är lite för dåliga. Eller var, hoppas jag.

Anna tog mig i kragen och bjöd på handplockad lunch. Det kändes lyxigt och smaskigt. Innan jag nästan slängde av henne i farten utanför möteslokalen i Förorten svischade vi in för att hon skulle få handla mat till kvällen. Medan Anna satt i möte packade jag in hennes varor. Och passade på att snoka lite i hennes duschrum (<== snyggare omskrivning för ”gå på toa”) innan jag åkte hem till New Village. Men i morgon återvänder jag till brottsplatsen där vi blir en synnerligen decimerad skara under resten av helgen.

Helgen, den här tänkarhelgen… 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Samtal med en tänkare

En timma, ett samtal med en åttaåring. Vi pratade om hur svårt det är att säga ordet

förlåt

Eller JAG tycker att det är svårt, åttaåringen tycker att det är lätt. Men han gillar INTE ordet

aldrig

Det tycker jag är en sund inställning!

Svära och säga fula ord ska man inte heller, men en gång gjorde han det i skolan fast det är förbjudet.

Vad sa du då?

undrade jag.

Men det mindes han inte. Jag mindes en gång när han sa

jävel

till mig. Då blev jag arg. Länge. Men han visste inte vad ordet betydde, för det var ju några år sen. Nu vet han. Nu är han åtta år.

Sen pratade vi om framtiden, jobb och familj.

Om jag inte kan köra Hemglassbilen, vad ska jag göra då?

Ett dilemma…

Ålder. Han sa:

Nu är jag ung, sen blir jag pappa, sen morfar, sen farfar…

Och jag förklarade om farföräldrar och morföräldrar. Och att han måste ha en fru först så att han får barn. Men hur ska en bra fru vara? Snäll? Söt? Duktig??

SNÄLL! Och lite duktig, för jag är också lite duktig.

Fast det där med att pussas, det gör man inte först. Jag höll med.

Nej, man ska nog lära känna varandra lite innan man pussas.

Han tänkte och så sa han:

Och så måste man pröva sig fram för man vill ju inte bara bråka och så.

Smart grabb! Och vilket intressant och lärorikt samtal vi har haft. Han lär mig massor! Jag inser att tiden flyger och snart är han så stor att han inte vill ha såna här samtal med mig.

Avslutningsvis blev jag intervjuad om min favoritfärg och om vad jag tycker är viktigt och roligt att blogga om… Sen googlade vi på Öresundsbron och lärde oss att den är ungefär 7,8 kilometer lång.

Read Full Post »

The stranger inside

I november förra året gick filmen The stranger inside (2007) på TV6. Inte förrän i kväll blev det läge att titta på den – kvällen var för kall för att traska till majbrasan.

En film om hämnd.

                                                                                                                                            Radioprataren Erica Bain och hennes pojkvän David blir misshandlade en kväll när de är ute med hunden. David avlider, men Erica överlever. Efter detta är hon emellertid en helt annan person. En person som söker hämnd. En vigilant. Och hon hämnas inte bara sin pojkvän.

Att ta lagen i egna händer är inte tillåtet. Men vad gör man när lagen inte räcker till? När man VET att de/den skyldiga/e är just skyldig, men det inte finns tillräckliga bevis? Detta dilemma är den här filmens huvudtema. Förvånande nog blir utgången inte den jag trodde. För mig är aldrig våld OK – om det inte handlar om rent försvar i en akut situation.

Huvudrollen spelas alldeles lysande av Jodie Foster! Bara för det blir det högt betyg!

Read Full Post »

Utdraget. Del 48

Censur. Jag smakade på ordet och det hade INTE någon trevlig smak. Men när det gällde D och E blev smaken än bittrare. D belade nämligen den vänlige E med censur. E fick inte uttrycka sina åsikter, E fick inte ens göra det på sin fria tid.

Censuren gällde för övrigt inte enbart E. Alla som hade avvikande åsikter jämfört med D fick smaka piskan. D sträckte sig så långt att han till och med gick in i personers privata skrifter och censurerade.

Detta förfarande har satt mig i ett dilemma eftersom jag själv nu nedtecknar privata och personliga händelser. Konstruktiv kritik är en sak, men oombedda råd och påflugenheten med vilken vissa ständigt hävdar sina åsikter gör mig fundersam. Inte kanske för påflugenheten i sig utan för att den är så fruktansvärt otrevlig och skrämmer bort såväl inspiration som läsare.

Ja, mången har uppfattningen att jag beskriver en hemsk historia, men de skulle bara veta att dessa utdrag blott är en bråkdel av det som verkligen hände. Och om man sutte med hela facit i handen kanske man inte skulle vara varken otrevlig eller påstridig.

Hela facit kommer emellertid inte att presenteras. Därtill känner jag mig alltför inkompetent. Dessutom kan ju berättelsen bara skildras från min sida eftersom jag är den enda av oss tre – E, D och U – som fortfarande är i livet. Eller rättare sagt, som fortfarande är i livet och kan kommunicera… Denna svåra, svåra konst som när man fallerar att leverera korrekt uppfattat budskap kan få otroliga konsekvenser…

Read Full Post »