Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘förstöra mitt liv’

Ett vårdande inlägg.


 

Apparat i vården

Apparat i vården – men för vad???

Det blev ett tufft besök i vården idag. Det började redan medan jag satt och väntade. Min blick fastnade på en manick som jag inte för mitt liv kunde lista ut vad den skulle användas till – mer än för nån form av mätning, tror jag. Display, knappar och en massa sladdar satte myror i huvudet på mig. Nån som är smartare än en Toffla???

Tufft och jobbigt idag. Det kom till och med tårar och det tycker jag är ännu jobbigare. Jag är inte nån offentlig gråtare. Efteråt bestämde jag mig för att rensa skallen genom att åka och titta på fina och roliga saker. Inte köpa. Därför… alla fynd som nämns och syns i inlägg finns fortfarande kvar för dig som är intresserad!!!

Först fick Myrorna i Boländerna ett besök. Där var det lugnt och skönt och jag kände hur både kropp och själ landade igen – tills ett ungt par kom in i affären och skrikpratade med varandra… En tjej som jobbade där var mycket lyhörd för mitt behov av tystnad och satte inte på nån musik! Tusen tack!

Det fanns en hel del att titta på hos Myrorna. Jag såg en turkosdjävul i form av en virkad pudel över en flaska. Den var så gräslig att jag blev stum. 35 spänn skulle de ha för eländet. Vidare konstaterade jag att man kunde fynda Glaskupan av Sylvia Plath i inbundet och fint skick för 30 kronor. Och så fascinerades jag av en hylla med fina Marilyn Monroebilder. Bilderna var inte prismärkta, men det fanns heller inget på hyllan som sa att inget var till salu!

Nästa stopp på vägen blev Återbruket. Där grälar alltid personalen (idag om lunchrasterna) och så röker alla så det luktar f*n. Men roliga grejor finns där! Idag såg jag till exempel ett fluffigt väggur, inte prismärkt, men säkerligen till salu. Vidare hade nån lagt bananer på barnböckerna. Jag trodde att man sa

lägga rabarber på…

Vid kassan såg jag en söt pappask med änglar. Den kostade bara tio kronor, men se jag har köpstopp (förutom för mat och nån bok på min lista)!

Sista stället för dagen blev Social ekonomi Uppsala. Där var det också en hel del rökare, men jag såg en helt ljuvlig gammal brödrost för 300 spänn. Fast… det är ju halva priset på ALLT i affären, så… Skynda fynda för 150 pix den som kan och vill!


Här kommer några bilder från idag. Notera att alla prylar finns kvar – först till kvarnen får först mala:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Fästmön
och jag hade lite smskontakt
och det blev överenskommet att jag skulle hämta henne från jobbet när hon slutade klockan 14 och skjutsa hem henne till Himlen. Det är inget roligt väder att gå i och även om jag tycker att Anna blir söt när regnet gör hennes hår krusigt, så tycker Anna själv inte det. Jo då, jag fick hämta och skjutsa mot löfte att jag inte skrek idag. Det löftet höll jag.

Medan jag väntade på att klockan skulle bli så mycket att Anna slutade jobba tog jag en kaffe på macken. Satt i bilen och värmde mig huttrande. Nej, det är inget roligt väder alls – grått, kallt och regnigt. Sen kom jag på att jag satt mitt emot huset i vilket personen som förstörde mitt liv bor. Då rivstartade jag och åkte därifrån. Jag såg mig inte om en enda gång.

Hemma i New Village igen kunde jag konstatera att det finns snälla människor som skickar påskgåvor (TACK till dig som jag hade mejlkontakt med idag – du vet själv vem du är!) och andra snällisar som kanske kan hjälpa mig med utskrifter (hoppfullt TACK på förhand till dig som också vet vem du är!)

Vad har du gjort idag, dårå??? Skriv några rader och berätta så jag har nåt intressant att läsa efter att jag har ätit mina stekta fiskpinnar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hissande och dissande inlägg.


 

Nej då! Jag VET att det är torsdag och att ”alla” väntar med spänning på att få läsa om den Tofflianska veckans höjdpunkter och lågvattenmärken (<== ironi). Samtidigt är det faktiskt juldag och en gammal Toffla måste också få vila Toffelfingrarna lite. Men här kommer de nu, den Tofflianska veckans höjdpunkter (Tomten) respektive lågvattenmärken (Tönten). Det är inte svårare än så här:

Tomten 


Tönten

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om bokslut, kort och gott.


Det är inte många veckor kvar
på det här året, 2013. Men än har vi kvar både jul och nyår att fira.

Under tiden sitter jag och funderar över vad jag ska skriva i mitt bokslutsinlägg över året. Inte heller 2013 var ju det bästa av mina år. Men det var bättre än 2009 och 2010, när mitt gamla liv rasade samman. På snart fem år har jag åldrats typ fem gånger tio år. Minst! Att åka berg- och dalbana under nästan fem år gör att man blir gammal – särskilt när man inte kan styra åkattraktionen som man vill. Eller ens hoppa av om man inte vill åka.

En gång i januari 2009 var det en man som sa till mig att jag skulle tacka honom för att han förstörde mitt liv. Ja, alltså, han ansåg ju inte att han förstörde mitt liv, han tyckte att han gjorde mig en tjänst. Jag kan inte tacka honom för det, det lär jag aldrig kunna. Däremot är han skyldig till att så många runt omkring mig har lidit – efter det jag råkade ut för. Och det värsta är att den här mannen bara får fortsätta att förstöra människors liv. Det är ofattbart för mig. Helt ofattbart!

blodpenna

Ibland är det ofattbart… så ofattbart att det inte går att skriva om.


Nu tänker jag inte hämnas.
Jag tror på att det finns en rättvisa nånstans, men det är inte jag som är Hämnaren eller Rättviseskiparen. Det finns det andra som är, andra, som har högre positioner än lilla futtiga jag.

Inte bara har jag blivit gammal de senaste fem åren. Jag har blivit ännu konstigare än jag tidigare var. Nu kan till och med jag se att jag är annorlunda och… konstig. Jag har blivit undfallande i vissa sammanhang. Självkänslan och självförtroendet, som jag trodde åkte ner i botten 2009… De var inte ens halvvägs nere jämfört med hur det är nu.

Det är som om jag inte tror mig klara av nånting. Jag säger så ofta

Nej, det här kan jag inte! Jag kan det verkligen inte! Jag fixar inte det här.

Hittills har jag emellertid fixat allt jag har blivit ombedd att utföra. Jag förvånar mig själv, att jag fortfarande är läraktig och utvecklingsbar!

Det finns ett helt gäng med människor som gillar när det går dåligt för mig och min familj. Som gillar när jag gråter av vanmakt, som njuter när jag fortfarande inte har möjlighet att göra vissa saker eftersom min inkomst bara är säkrad till och med februari nästa år. Jag tänker inte alls göra mig några förhoppningar den här gången. Det gjorde så himla ont sist!

Men gänget som tycker om mig är större än det andra gänget, har jag lärt mig under 2013. Det gör mig varm och glad och det ger mig tillbaka styrka och kraft millimeter för millimeter. Inte lär jag bli den jag var förut, men mitt mål är att bli en människa som jag själv kan lita på igen. De senaste veckorna har jag tagit några stapplande steg mot detta mål. Men det är väldigt, väldigt långt borta.

du o jag o kärleken

Jepp. Så är det.


Det händer saker i mitt liv,
precis som i allas liv. En del är bra, andra är dåliga, några är varken eller. För min del gäller det att komma till ro med den person jag är idag. Inte sakna den jag var för fem år sen, tio år sen, kanske. Tillåta mig att vara konstig, osäker och sen… slå till och med mig själv med häpnad lite då och då. Det är vad jag har jobbat med 2013 och vad jag ska fortsätta jobba med.

Och fortsätta tro att det finns en rättvisa. Att den som gör ont och fel på ett medvetet sätt lär sig en läxa. Att förföljarnas osunda vanor drabbar dem själva. Att den som har missunnat mig och min familj ett bra liv, ska få känna hur det är när familjen blir utan. Jag tror på rättvisan. Men, som sagt, jag är ingen hämnare.


Livet är kort.

Read Full Post »

Frågan i rubriken ställer man sig rätt ofta. Senast i morse blev jag som ett frågetecken när jag läste en notis i lokalblaskan att den koloss organisation som ansvarar för vård i vårt län ska ge alla sina anställda rätt att arbeta heltid. Där kan man inte riktigt ha tänkt. Det handlar om cirka 1 500 personer. Gissningsvis jobbar majoriteten inom vården (kolossen har andra verksamhetsområden också, men detta är det primära). Och det vet väl alla att den som är över 40 och har jobbat i vården hela livet får förslitningsskador i framför allt axlar och armbågar. Då är det inte så himla lätt att orka jobb heltid eftersom ett jobb i vården innebär en del lyft av olika slag och administration (arbete vid dator), uppgifter där främst axlar och armbågar tar stryk. Sen har vi ju småbarnsföräldrarna som inte är intresserade av att jobba heltid eftersom de har andra intressen i livet än att arbeta.

Vad används våra skattepengar till egentligen..? Jag ställer mig frågande…


Nej, jag ställer mig väldigt frågande
till detta! Inte blir mitt frågetecken mindre när jag på samma sida i lokalblaskan där ovanstående notis om heltider finns läser om The Gloryfires stödkonstert i Missionskyrkan i morgon, onsdag, kväll. Konserten ges till förmån för kvinnan som fick betala sin canceroperation själv på Uppsala Cancer Clinic när ovanstående koloss organisation ägnar tid åt att utreda huruvida man ska ha ett avtal med kliniken eller inte. Tid, som en cancersjuk person kanske inte har. Det är skamligt!

Och idag på nätet noterar jag att Miljöpartiet vill lägga ner närakuten i centrala Uppsala och satsa pengar på akutmottagningen på Sjukstugan i Backen i stället. Då har man uppenbarligen inte uppfattat den stora snackisen som pågått i flera år – och som dessutom var orsak till att närakuten en gång öppnade. Snackisen om att det alltför många patienter söker sig till den stora akuten eftersom de inte får hjälp på sin vårdcentral med åkommor som inte kräver ett universitetssjukhus kapacitet…

På tal om nätet ska vi i mitten av månaden ska kunna läsa våra journaler på nätet också. Det är väl bra, eller? Det kan ju vara så att man som patient inte uppfattade vissa saker vid ett läkarbesök. Men det kan ju också vara så att doktorn kanske uppfattade fel. Tänk om det står ”vänster” i stället för ”höger”, till exempel… Då ska patienterna kunna ta kontakt med läkaren, påstås det i artikeln. Jahaja, och det har läkarna tid med? Tror jag inte ett dugg! Säkerheten är jag inte bekymrad över, för den tror jag är bättre på nätet än när det var pappersjournaler som kunde bli liggande lite här och var. Men läkarföreningen är kritisk. Bland annat tycker man att det är mindre bra att patienten kan läsa sin journal innan doktorn har signerat uppgifterna. Det kan ju, som sagt, vara fel. Men värst av allt var den hänvisning som man tyckte att personer som inte kan svenska så bra skulle få: kopiera journalanteckningen och klistra in i Googles översättningsfunktion…

Ja, ja, jag slutar aldrig att ta mig för min panna när det gäller den här organisationen som förstörde mitt förra liv. Jag hoppas att det inte förstör mitt liv en gång till med tanke på vad som väntar mig på måndag och senare…


Livet är kort.

Read Full Post »

I morse när jag kom till jobbet visade telefonen ett konstigt felmeddelande. Och när jag slog på datorn gick den snällt igång, men datorskrivbordet var alldeles svart förutom två vädergadgetar, en klocka och så datorns papperskorg.

Svart är i och för sig snyggt, men…


Tänk så handikappad man blir i mitt jobb
när varken telefon eller dator funkar! Jag kunde inte ens kolla på vårt intranät efter driftinformation… Det visade sig snart att halva ”företaget” hade drabbats. Skälet var ett strömavbrott igår kväll. Strax efter klockan nio nådde vi cyberspace igen. För min del innebar detta svarta en förlust på en timma och en kvart, ungefär, jobbmässigt sett. Men jag satte mig så klart med en utskrift jag hade gjort tidigare, som tur var, och planerade mitt pratmanus inför onsdag om två veckor. Och faktum är att jag klarade av att läsa mina kråkfötter sen, när nätverket var igång igen, och jag skulle föra in ändringar och tillägg i filen på datorn.

Skriver jag för hand blir det mest kråkfötter, men jag klarade faktiskt av att läsa dagens!


Jag skippade därför
förmiddagsfikat och jobbade större delen av lunchen, även om jag hann springa ner med IS och slänga i mig kesofyllda avocador och rödbetsris. Inte särskilt mättande, så i kväll kanske jag kokar lite färsk pasta som jag inhandlade igår.

På onsdag klockan 16 blir det äntligen sjukgymnastbesök! Jag ska träffa Janne som har behandlat min häl tidigare med akupunktur. Det funkade då, så jag hoppas att jag får det och att det funkar nu också. Vet inte hur många behandlingar jag fick sist, men Janne berättade att han satte tolv nålar… Då hade jag ont bak på hälen, nu har jag ont under. Man kan förledas att tro att det gör ont att få tolv nålar instuckna bak på hälen där man inte är så köttig, men det gör det inte! Bara jag slipper se nålarna, för ser jag dem, svimmar jag. Det som gör ont är när Janne kommer och snurrar på dem i halvtid. Uj, då kan det ila till som tusan!

I veckan ska jag väl också förbereda inför fönsterbytet och börja bära bort balkongmöblerna. Nästa vecka måste jag sen flytta möbler och börja plasta in. Bävar för att leva i detta kaos, men samtidigt har jag ju en alien som pockar på min uppmärksamhet så det här med fönstren får gå som det går. Den 25:e ska jag på läkarbesök på Sjukstugan i Backen och det känner jag mig synnerligen kluven till. Jag inser att nåt behöver hända nu, snart, för jag mår allt annat än bra. Samtidigt har jag väl ingen större lust att bli behandlad hos nån som i princip förstörde mitt förra liv. Jag misstänker starkt att jag, när jag får narkosen vid operationsdags, säger ett och annat om en viss förkrympt själ som trampar denna jord… Vem vet, jag kanske avslöjar ett och annat som denna själ trodde att h*n kunde undslippa. Det mesta finns för övrigt nedtecknat, jag bara väntar på rätt tillfälle att göra nånting med det. Det verkar inte som om jag kan förlåta och därmed bränna det jag skrivit ner… Jag har försökt, men hur starkt jag än har gjort det så går det inte. Det är en kamp med minst två förlorare, emellertid, och jag är en av dem. (För att inte tala om när och kära som indirekt har drabbats.) Tro inte för ett ögonblick att jag inte är medveten om det. Jag är inte alls perfekt som människa, men jag är i alla fall inte ond. Det vet jag med säkerhet. Och jag tycker att min strafftid (för vad? lojalitet? pliktkänsla? viljan att åstadkomma nånting?) borde tidsbegränsas. Man kan inte leva såsom jag lever nu. Jag kan inte leva.

Jag har skrivit i mitt eget blod.


Livet är kort. Ibland tvingar det in en på fel vägar.

Read Full Post »

Idag är jag bara trött. Så himla trött. Orkade knappt pallra mig ur sängen i morse. Jag, som annars brukar vara först när vi är lediga. Vi satt väl uppe längre än vanligt igår kväll, men halv tolv hade vi nog lagt oss. När jag vaknade idag var klockan fem över nio… Bara två gånger har jag fått kliva upp i natt. Det får räknas som en bra natt. Och att få sova till klockan nio är inte fy skam. Varför är jag då så trött..?

Om jag hade varit mindre, kunde detta ha varit jag…


Älsklingen gjorde helgfrukost
och jag stapplade upp. Åt rostat bröd med engelsk jordgubbsmarmelad.

Sött! Snabb energi!

tänkte jag.

Men energin uteblev. Satte mig i Annas soffa och försökte få ihop en fråga till Tofflan undrar i veckan. Det lyckades med nöd och näppe. Vi for sen på några ärenden. Jag kunde konstatera att jag hade vunnit 22 spänn på veckans Lotto – att dela med mamma, förstås! Passade på att handla lite mer än jag skulle på bästa ICA-affären ICA Solen när Anna ändå skulle dit. Anna nästan applåderade i affären när jag stoppade ner två paket färsk pasta och en kartong raggmunk. BARA DET ATT JAG TOG FEL OCH TOG PANNKAKOR FRÅN KUNGSÖRNEN I STÄLLET FÖR RAGGMUNK! 👿 (Nu sitter jag bara och väntar på kraft att laga till nåt av detta…)

Tänk om raggmunken kunde micra sig själv…


Vi som är från Östergyllen
säger för övrigt

Hellre owåowaka än dyngowaka!

Och så skrattar vi östgötskt. Prova får du se, det är ganska kul.

Jag anlände till New Village med två matkassar som jag tillsammans med ryggsäck och leksaksdatorn släpade upp i lägenheten. Det tog hundra år innan jag hade packat upp och stoppat in allt, tyckte jag. Min intention var sen att lägga mig raklång och vila, men i stället tog jag hande om en megatvätt som var torr. Därefter valde jag texter till sju stycken I rörelse som jag skrev och tidsinställde. Sen.. SEN la jag mig raklång och ringde till mamma.

Mamma var så orolig för mig och vad som komma skall att hon gjorde mig lika orolig och även stressad. Men jag kunde lugna henne med att det inte blir nån operation den 25:e, bara ett läkarbesök på Sjukstugan i Backen. (Jag bävar att gå dit och befinna mig där den som förstörde det liv jag en gång hade arbetar. Nej, jag kan inte förlåta, för jag kan inte förstå. Skit samma att jag vet att jag aldrig får svar på mina frågor. Jag kan aldrig förlåta. Aldrig. Det är bara att inse.)

Efter ett stressande samtal med fokus på oro grep jag mig an strykhögen. Att stryka brukar jag gilla. Står och tänker och filosoferar. Idag var det bara jobbigt. Jag orkade knappt stå och höll nästan på att ramla över brädan en gång – precis som jag höll på att ramla över ratten tidigare idag. Tror att det är blodtrycket som hastigt faller. Eller de senaste dagarnas blodförlust.

I vart fall var strykhögen en rätt deprimerande syn. Alla kläder var tjockis-svarta. Så kom ihåg det, du som har tänkt gå på min begravning. Det finns gott om kläder att låna av liket – i storlekar från medium till XXXL.

Jag ska läsa morgontidningen nu. Och jag ska plocka fram raggmunk och micra, för jag lockar mig med mammakusinen B:s lingonsylt. Jag är ju helt galen i hennes morellsylt, så lingonsylten är säkert precis lika god! Ska bara orka resa mig från datorn… Åhej å hå! Inte alls lika rask som

FLAPP-dansen

som somliga demonstrerade för mig igår. Jag skrattade så jag tjöt. Du skulle bara veta hur rolig Anna kan vara…


Livet är kort.

Read Full Post »

I morse, innan jag riktigt hade vaknat, låg jag och tänkte på födelsedagar. Anledningen till detta är naturligtvis inte min egen, den är passé för länge sen. Men idag fyller en gammal före detta vän år, jämna år. Och vi firar inte varandra längre. Det hela är så dumt, vi blev osams om en grej för typ fem år sen och sen dess har vi inte nån kontakt. Min version av det hela är att vi hade bestämt träff, vi skulle ses på stan och gå och titta på lokalblaskans första adventsfyrverkerier. Men så ringde vännen och avbokade i sista stund – därför att vännens barn hade aviserat ett besök. Jag blev skitsur – eftersom jag blev besviken – och kunde inte förstå hur man kunde sätta ett barn, ett vuxet barn, före en vän. Detta vuxna barn bodde för övrigt i Uppsala, så det var inte nåt långväga besök.

Hade varit vackert.


Sen bröts vår vänskap.
I ärlighetens namn kan man väl säga att den inte var mycket till vänskap om den inte stod pall för sånt här. Hur som helst, sen dess har jag lärt mig att det här med barn, det sägs ofta vara guld, men visar sig ibland vara… kråkguld…

Höll på att sätta morgonkaffet i halsen när jag halvt om halvt förväntade mig att läsa en hyllningsartikel om min vän i lokalblaskan – och i stället fann en dito artikel om en person som första gången var med om att förstöra mitt liv.  Men inte heller här var jag utan skuld, skulden var till 50 procent min och den får jag leva med resten av mitt liv. Däremot ägnade jag inte de närmast följande åren åt förföljelse av olika slag. Det gjorde jag faktiskt inte. Till skillnad från… somliga. Intressant nog fokuserade artikeln, skriven av den journalist som jag tycker – därmed behöver det inte vara sant! – har flest faktafel all times i i sina artiklar, på karriären. Och det är väl roligt att det har gått bra för vederbörande på nåt plan. Men lite missunnsam känner jag mig allt. Dessutom blev jag påmind om att jag glömt ta tillbaka en jobbansökan till den arbetsplats där jubilaren är chef. Touché, kan man säga, och jag ställer mig utanför IGEN och beskådar alla lyckade människor. Därmed inte sagt att alla dessa är lyckliga!!!

Och så kommer jag tillbaka till det här med barn. Barnen som sägs vara det viktigaste i livet, guldet… Hur kan man sätta dem till världen om man inte vill ta hand om dem eller medvetet ser till att man hamnar i en sån sits att man inte kan? Eller bråkar om vårdnaden, till och med tjafsar om vårdnaden kring ett barn som inte är av ens eget blod? Eller eller… ja, nu blir jag upprörd!… Varför skaffar man barn som man är totalt ointresserad av och låter barnet ifråga skrika och skrika och SKRIKA ARGT för att det inte får uppmärksamhet av nån av de så kallade föräldrarna – som är strängt upptagna med sina Ajfånar?.. Nej, det finns skäl till att jag inte har några barn och jag ska heller inga ha. (Däremot är jag sugen på att skaffa Ajfån, jag också, så jag kan gå omkring med en världsfrånvänd min och trycka på min mobil. Jag skrattade när jag läste Fatous lilla fånbus!)

Med en Ajfån skulle jag kunna köpa denna snigga Fånväska och göra tampongreklam…


Fredag var det igår
och jag var trött, trött, trött på kvällen efter en första arbetsvecka. Men blev lite uppiggad av ett samtal från Min Sister och Anna Ehns ungdomsbok som jag genast kastade mig över. Ja, jag kastade mig över boken, inte Min Sister eller Anna Ehn. Gissningsvis läser jag ut boken under dan idag, så räkna med ett inlägg om den till kvällen.

Fästmön, den tråkmånsan, jobbade till 21 igår och 12 till 21 både idag och i morgon. Men jag var och hämtade henne efter jobbet och vi fick

en mysig stund

med oståkexådruvoråvinåtändaljus innan det blev läggdags. Idag vaknade jag med huvudvärk, men det beror nog inte på vinet utan på sömnstrul. Strul som kommer sig av vissa krämpor som jag inte tänker skriva öppet om för då njuter somliga.

Det hade gått fem dar sen Anna letade skavanker på mig. Detta brukar hon ju ägna sig åt vid frukostbordet, men redan igår kväll hade hon svårt att hålla fingrarna i styr. Hon tog ett rejält tag om vad hon trodde var nåt ludd i en av mina halskedjor. Och så drog hon. Hårt. Jag skrek. Det var nämligen en brun prick som hon drog i. En brun, utstående prick som sitter alldeles fast på min hals. Eller… nu kanske den sitter alldeles löst…

Senare under kvällen fick jag se en intressant fotodokumentation också. Det var så jag baxnade över innehållet, särskilt de där bilderna som togs i smyg, på vissa av mina kroppsdelar som stack fram under täcket…

Idag är det lördag, det är det efter fredag, och jag har alla mina bruna prickar i behåll. Anna är skjutsad till jobbet. Framför mig ligger strykning och ett lååångt samtal med mamma – förutom bokläsning. Dammsugningen fixade jag igår kväll, vilket jag tycker är underbart idag!

Ha en bra lördag, hörru, och berätta gärna vad DU ska göra!


Livet är kort. Och knöligt ibland.

Read Full Post »

Older Posts »