Omvärldsåk

Ett inlägg i vilket Tofflan åker omkring lite i omvärlden på nätet, bland media och så.

Det är svårt att ta sig ut hemifrån ibland. Vissa dar får man tvinga sig. Men idag ska vi nicka pick framåt seneftermiddagen och det blir gott! Först gör jag emellertid ett åk bland nättidningarna. Man måste ju hålla sig lite à jour… Häng med om du vill, stå kvar om du känner för det. Dä bar’ å åk, annars!

 

En del människor är katter utan stake svans.

Pelle Svanslös hus stänger. Och skälet är att ekonomin inte går ihop. Redan på söndag den 25 slår portarna igen. Huset invigdes 2004. Lite synd, dårå, tycker jag, för Pelle Svanslös är ju liksom en riktig Uppsalaprofil. (Sen finns ju Pelle utan Svans, men vad jag har hört av en liten fågel har denne flyttat till en mindre ort utanför stan. Eller… hur var det nu? Var Pelle utan Svans sambo eller..?)

Köerna till UL-center är kvar. Men jisses… Nu har ju till och med jag lyckas läsa mig till att jag kan byta in mitt värdekort hos ett ombud och inte nödvändigtvis hos UL-center på stan. Jag åker hellre bil till mitt ombud än till centrum med mitt kort. Före den 29 augusti bör jag byta in värdekortet, för efter den dan kan det inte användas längre. Men när de nya värdekorten kan börja användas förtäljer inte historien. Lär inte bli mycket folk på stan den sista helgen i augusti… Om folk inte åker bil. Men det har man knappast råd med med tanke på de parkeringsavgifter som är i centrum.

 

Nu får doktorn remittera till UCC!

Landstinget kovänder om UCC. Och DET tycker jag är bra! För det här har varit en av de löjligaste och mest prestigefyllda dumheterna jag har varit med om! I vintras vägrade Sjukstugan i Backen att skicka patienter till kliniken, där det finns såväl medicinsk expertis som högteknologisk utrustning för behandling av patienter med bukhinnecancer. Alltså i vårt landsting. Andra landsting har remitterat sina patienter hit. Våra patienter har fått remiss till exempel till Frankrike. Eller betalat själva för vård på UCC.
Som han den där i rosa tränkan brukar säga när Horace avslöjar namnet på Nobelpristagaren i litteratur:

Äntligen!

”Fler borde tänka på språklagen”. Det säger författaren Thomas Bannerhed och då tar Dagens Nyheter och slår upp det stort. Inte när en ödmjuk – HA! -Toffla bloggar om det, inte (det har jag gjort så många gånger att det inte går att länka till allt jag har skrivit om klarspråk…). Då reagerar knappt nån. Men detta ÄR ett problem och myndigheter följer inte språklagen som de borde! Så bra att även Thomas och Dagens Nyheter uppmärksammar det, ändå.

 

Min egen kamera.

De använder Instagram mest. Jag har inte reggat mig på Instagram, för jag fotar, publicerar och sparar bilder på annat sätt. Men lite sugen är jag allt… Inte hade jag nån aning om att det redan är 1,2 miljoner svenskar som finns där! Uj, uj, uj… Den typiska instagrammaren är en ung jämtländsk kvinna, enligt en studie som nyligen gjorts. Där ser man!

Sveriges mest populära kaka. Gissa vilken det är? Jag kan bara hålla med och hoppas på att NÅN bakar nåt smarrigt åt mig endera dan… Har jag inte namnsdag snart? Är det inte Toffledagen? Eller… fyller jag inte 51 och ett halvt alldeles strax..?

Livet är kort.

Read Full Post »

Att man ska behöva bli arg varenda dag…

Ett inlägg om den lilla människans utsatthet, om bullar och om brännare.

Du ska veta att jag verkligen, verkligen försöker hålla humöret uppe. Jag gör saker som är bra och vettiga för mig, men jag gör framför allt det jag måste och bör göra: söka jobb. Mitt mål är att söka minst tre jobb om dan, samtidigt ska det vara jobb som jag verkligen är intresserad av. Jag vill inte slösa nån bort varken min egen eller nån annans tid. Igår sökte jag därför tre spännande jobb, alla i Stockholm, idag tre lika spännande jobb i Uppsala. Fick ett urtrevligt mejlsvar, personligt ställt till mig (inget jävla autosvar) från ett företag i Stockholm, där kontaktpersonen är på semester, men uppenbarligen ändå läser både mejl och kollar in min profil på LinkedIn. Där har vissa företag och myndigheter ett och annat att lära…

Städningen tog min förmiddag. Därefter blev det ett besök på Tokerian för att inhandla förnödenheter. Hur det var med skåpen? Tja… så här såg det ut den 28 juli:

Trasiga skåp på Tokerian. Bilden är tagen den 28 juli.

Och så här såg det ut idag:

Lika trasiga skåp idag den 6 augusti.

Det här blir garanterat en spännande fortsättning, att se vad som händer, menar jag. Om det överhuvudtaget händer nåt. To be continued…

Jag slog en signal till mamma, för jag kände att hon nog var ganska ensam. Efter det messade jag Fästmön och erbjöd hämtning och hemskjutsning – allt för att få en puss. (Hann knappt få en…)

Sen ringde a-kassan…

För tredje gången var det en trevlig person i andra änden. Jag pratade ju med a-kassan ett antal gånger förra svängen jag var arbetssökande och tro mig: de flesta var så jäkla otrevliga. Som medlem känner man sig ganska liten och utsatt när man ringer…

Tjejen som ringde idag tackade för min ansökan och mina papper. MEN… hon hade inte fått nån signal från Arbetsförnedringen att jag var inskriven där! TACK SÅ JÄVLA MYCKET, ARBETSFÖRNEDRINGEN! Ytterligare dar åt skogen, utan ersättning. Ytterligare längre väntan på pengar, förutom de karensdagar som a-kassan har. Dessutom behövde jag komplettera med ett intyg om utbetalad ersättning från Försäkringskassan. Jag hade ju lite tumörer som opererades bort i vintras, remember? Enligt a-kassetjejen kunde jag ringa både AF kundtjänst och FK kundtjänst och be att de registrerade mig respektive skickade det intyg som erfordras. (Man får inte ha svårt med språket, har jag lärt mig.)

Jag ringde AF kundtjänst, som jag också har goda erfarenheter av. Min plats i telefonkön var… 111… Nåja, efter en kvart kom jag fram, framförde mitt ärende och fick hjälp. Tjejen som svarade där sa att de normalt inte gör såna anmälningar till a-kassan, men när hon gick in och läste såg hon ju att jag hade varit på Arbetsförnedringen den 1 augusti (min första arbetslösa dag). Dessutom stod det att Arbetsförnedringen hade meddelat min a-kassa. Det hade man INTE gjort! Så nu gjorde hon på AF kundtjänst det. Får vi hoppas!!!!

Klockan tickade på och jag skulle hämta Anna klockan 16. Men jag behövde ringa FK kundtjänst också och de stänger klockan 16. En halvtimme kvar… Nästa telefonkö. Jag blev nummer 77. Ytterligare en kvarts väntan. BÅDA mina öron kokade efteråt. Men även på FK kundtjänst fick jag hjälp och intyget bör vara hos mig om två dar. Sen ska jag skicka det vidare till a-kassan. Ytterligare fördröjning! Det hade ju varit bra om det stod nånting om att man måste skicka in intyg även från Försäkringskassan om man har varit sjukskriven en längre tid… Jag blev sjukskriven fyra veckor och trots att jag långt ifrån hade återhämtat mig började jag jobba heltid direkt. (Så otroligt duktigt! Nej, men jag ville jobba och jag behövde få en lön.)

TRO NU INTE ATT JAG TYCKER SYND OM MIG SJÄLV, FÖR DET GÖR JAG INTE, ÄR BÄST ATT SKRIVA HÄR!!!

Men det som gjorde mig riktigt förbannad är att Arbetsförnedringens miss att inte lyckas skicka in en bekräftelse till min a-kassa att jag hade varit där och skrivit in mig! Jag blir fullkomligt rasande, till och med! Det förutsätts att vi som söker hjälp via olika myndigheter, till exempel arbetssökande eller sjuka, enbart är ute efter att luras och sno åt oss pengar. HA! Om en sån som jag ens skulle försöka lura till mig en hundring lovar jag dig att det skulle bli påkommet och jag skulle få straff! Men när myndigheterna gör fel, vad händer då? INTE ETT JÄVLA SKIT!

(Dessutom tvingades jag, medan jag häckade i de två telefonköerna, lyssna till en viss unges skitsnack om en annan unge som sagda unge brukar leka med. Skulle ungen inte ha gjort, jag överväger starkt att rapportera till den omtalades mamma som är en vän till mig! Dumma, mobbiga unge!)

Tre minuter i fyra stod jag utanför Annas jobb. Prick klockan 16 kom hon ut. Vi åkte i sporrsträck (kan man göra det i en bil?) till ICA Solen. Där tittade vi på bullar, en aktivitet som är mycket lugnande för uppretade Toffelnerver. Men vi tittade bara och köpte inga.

Att titta på kanelbullar inverkar lugnande på uppretade Tofflor.

Däremot hittade jag kalkonbrännare som jag inhandlade två paket av. Cayenne och chipotle, riktig dynamit, alltså! Dessa ska vi klämma nån kväll nästa vecka när Anna är här.

Riktig dynamit köpte jag!

Till middag i kväll blir det också korv, men kokt sådan. Jag tänkte tvinga i mig de två kvarvarande wienerkorvarna i paketet jag åt ur häromdan. De var inte goda, men nu har jag inte råd att vara knusslig. Sen floppar jag i fåtöljen med min bok på gång och försöker hålla mig vaken till klockan 22.50 när nionde delen av Bates Motel går på SvT 1.

Vad ska du göra i kväll??? Skriv gärna några rader och berätta! Om du har lust. Annars låter du bli.

Livet är kort.

Read Full Post »

Arg

Ett inlägg om ilska.

Uppdaterat inlägg: Jag glömde skriva att jag också är arg på alla skitdåliga plastkassar som bara går sönder, allra helst när man använder dem för kompostavfall. Avfall, som då rinner i hinkar, på golv och på kläder när man ska byta påshelvete!…

När det hade gått några timmar idag insåg jag att jag är arg. Jag är jättearg. Fullkomligt skitförbannad. På det mesta och de flesta. Fast egentligen inte. Det är väl den allmänna frustrationen över tillvarons jävlighet. Mycket av det/dem jag är arg på kan jag inte åtgärda/förändra. Då gäller det väl bara att gilla läget. Eller?

Jag är skitarg.

Jag är till exempel skitarg på…

• ungar, som hela tiden måste utstöta oljud i affären och på andra offentliga platser. Vad är det för fel med att prata?
• folk, som skriker i sina mobiler. Sänk rösten eller köp en ny mobil! Eller skaffa hörapparat! Sms:a. Jag vill inte höra era privata samtal!
• personalavdelningen, som inte kan posta papper förrän samma dag jag behöver ha dessa papper i min hand. Varför? Jag fattar inte!
• chefen, som mejlade idag och undrade var pappret är som jag skulle skriva på och skicka in. Jag skickade det för farao för nästan fyra veckor sen. Till personalavdelningen, för det var ju det som stod på det!
• människor, som låtsas vara så förstående och som sen kommer och ber om nån sorts jävla undantag för just dem. Som om de skulle vara heligare än andra…
• myndigheter, som inte kan informera ordentligt på sina webbplatser och inte heller ha en vettig kommunikation mejlledes med samhällsmedborgare. Vilken TUR att jag inte är dement, att jag är svensk, att jag inte är förståndshandikappad, att jag inte har dyslexi och att jag har datakunskaper som är liiite högre än vanliga användare.
• iPhone 5, som vägrar skicka bilder direkt från bildalbumet upp till Twitter. Jag har till och med installerat om appen.
• människor, som bara ska anmärka på varenda jäkla ord jag skriver. Sluta läs om det stör dig så mycket!

Så! Nu har jag lättat på trycket och pyst. Rejält. Hur brukar du göra när du är arg??? Skriv gärna några rader och berätta!

Livet är kort.

Read Full Post »

Fredagstur

Ett inlägg i vilket Tofflan avrundar veckans vardagar med en tur i omvärlden.

Dags att kolla runt lite inför helgen. I media, alltså. Så man vet vad som är på tapeten. Eller bara vad som lyfts fram av… media.

Avslöjar du hälsouppgifter i sociala medier? Det är inte säkert att det är så smart. Det vi skriver om vårt mående i sociala medier sparas och kan utnyttjas av myndigheter. Det kan handla om till exempel huruvida du får ta en försäkring eller är tillräckligt frisk för vara med och slåss om ett nytt jobb. Aj då, jag som har skrivit så ofta på sista tiden att jag är trött. Men samtidigt… är inte de flesta av oss trötta så här vid terminsslutet..? Ett nytt jobb skulle dock få i alla fall mig alert!

Olagligt att sparka direktören. Förvaltningsrätten skriver i sin dom att styrelsens ordförande inte hade rätt att sparka högste direktören i mars i år. Om nån hade rätt att avskeda dirren skulle det ha tagits beslut av hela styrelsen, inte bara dess ordförande. Men frågan är om hon kommer tillbaka, även om beslutet om avsked nu upphävs. Pension, kanske? Hur som helst, detta öppnar ju för andra som har drabbats…

Två kvinnor bland de högst betalda i Sverige. Det är ju lite lite. Men… vad som inte är lite lite är de löner som dessa de högst betalda svenskarna har. Eller vad sägs om en månadslön på 147 000 kronor (Dan Eliasson, Försäkringskassan)? Angeles Bermudez-Svankvist är generaldirektör för Arbetsförmedlingen och ligger på andra plats i löneligan med ”bara” 142 400 kronor i månaden. Det tycker hon är för lite:

Jag tycker själv att jag skulle ha den högsta lönen med tanke på hur komplext och utmanade mitt uppdrag är, så jag tycker att det är tråkigt att vara tvåa. […] Våra myndigheter [Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen] har de två tuffaste uppdragen i hela Sveriges statsapparat. 

Det senare kanske jag kan hålla med om lite grann, men att det är tråkigt att bara ha näst högst lön i Sverige gör mig förbannad. Hur mycket har en person med a-kassa eller aktivitetsstöd i månaden? Jämför!

Agnetha Fältskog har en låda med minnen. Hon har omgärdats av lite Garbo-mystik efter åren med ABBA. Men faktum är att hon har varit upptagen – med hästar och barnbarn. I sovrummet har hon emellertid en låda minnen från ABBA-tiden. Tänk, den som fick kika lite i den…

Och ifall du har missat det… Magnus Alkarp är årets Jan Fridegård-stipendiat! Det måste kännas extra häftigt när Jan Fridegård var den som fick Magnus Alkarp att vilja skriva böcker…

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 12: Vår och Det-som-är-mellan-tår

Nej, jag är inte helt sänkt även om det skramlar tomt inuti. Torsdag är det och jag roar dig genom att berätta om höjdpunkterna (Vår) respektive lågvattenmärkena (Det-som-är-mellan-tår) i mitt liv under den gångna veckan. Det är inte svårare än så här:

Vår

• Det var vårdagjämning igår (Nu kan det bara bli ljusare!)
• #ssmw-webinarerna (Alltid intressanta föreläsare som pratar om hur företag, myndigheter och organisationer använder sociala medier)
• Trädkollsprojektet (Ett vettigt projekt inom Kulturarvslyftet)
• Lördagen med Elias (Vi hade det så mysigt med spel och LEGO!)
• UnderCover (Som är världsbäst på att klura ut bidgåtor!)
• Det enda rosa jag äger (Måste ju få skryta lite)

Det-som-är-mellan-tår

• Utköp av obekväma och oliktänkande (Nej, det är inte OK – av flera skäl.)
• Förbannad – på såväl skambud som envisa telefonförsäljare (Nej, det är inte OK. Jag har min yrkesstolthet. Och jag inte svarar när telefonförsäljare ringer betyder det att jag inte vill prata med dem. Capisce?!)
• Älsklingens ryggskott (Sist jag såg henne var hon som lutande tornet)
• Oroande siffror inför nästa års val (Nej men nu…)
• Skavlan (som hade Agnetha Fältskog på besök men som lät Loreen avsluta. VA?)

Livet är kort.

Read Full Post »

Kultur bara för eliten? eller Är alla sjukskrivna okunniga om kultur?

Som bekant har jag ingen morgontidning i pappersform längre. I stället läser jag tidningar på nätet. Och tro det eller ej, jag fastnade för en artikel i lokalblaskan idag. Artikeln handlar om ett trädkollsprojekt inom projektet Kulturbärarna, projekt där man involverar personer som har varit arbetslösa eller sjukskrivna en längre tid. Projektet Kulturbärarna ingår i det nationella projektet Kulturarvslyftet.

Projektet startade i november förra året och drivs av Skogsstyrelsen (nej, lokalblaskan kan inte stava rätt till Skogsstyrelsen…) och Länsstyrelsen, i samarbete med Arbetsförmedlingen. Det hela går ut på att inventera träd i Uppsala, Enköping och Österbybruk. De natur- och kulturvärden projektdeltagarna får in läggs sedan ut på Trädportalen.se. Där har sen såväl myndigheter som privatpersoner möjlighet att se ”sina” träd. Myndigheterna får dessutom en viss ledning i beslut som gäller trädfällning eller trädbevaring, nåt man kan ha nytta av när man till exempel ska bygga hus nånstans.

Värt att inventera.

Man kan tycka vad man vill om såna här arbetsmarknadsåtgärder. Min åsikt är att de för det mesta inte är särskilt lyckade. För ett par år sen skrev jag till exempel om högutbildade arbetssökande som inom ett projekt satt och virkade i en butik. Om jag minns rätt var det en kemist.

Totalt sett har projektet inte gett så många nya arbetstillfällen som det var tänkt. I Kulturarvslyftet har 4 400 personer ingått. Av dessa har 188 fått nya jobb. Och en fjärdedel av dem, det vill säga 47 personer, har fått jobb i Uppsala län.

I artikeln i lokalblaskan berättar en anonym ung man om hur han kom att delta i trädkollsprojektet och hur viktigt han tycker att det är. Den unge mannen, som blev arbetslös efter att hans tidigare arbetsgivare gått i konkurs, andas en positivism som jag tycker är underbar! För hur många unga arbetslösa – gamla också, för den delen! – kan känna sig positiva när tillvaron utan jobb ger dem bevis för att de är värdelösa, mer eller mindre?

Jag är fullkomligt övertygad om att det finns fler liknande projekt som kan drivas inom Kulturarvslyftet. Projekt som är meningsfulla och som ger deltagarna en del självkänsla tillbaka, men där de också får utföra ett användbart arbete.

Därför blir jag minst sagt rasande (det är en underdrift här) när Upsala Nya Tidning tillåter att en sån här nedsättande kommentar till artikeln får stå kvar, när man från tidningens sida annars är så kvick med att rensa i kommentarsfälten:

MagnusJ kommenterade kl. 20.54 igår [16 mars 2013] kväll:

”Regeringen tycker att sjukskrivna ska arbeta med kultur, för då behöver man inte kunna något. Jag tycker sjukskrivna kan arbeta i regeringen.” – Mark Levengood

Ännu mer rasande blir jag när jag noterar att den som citeras kommer från den så kallade kultureliten i vårt land. Vad är det för syn på sjukskrivna människor, Mark Levengood??? Hur vet du att sjukskrivna inte kan nånting om kultur?  Skämmes!

Livet är kort.

Read Full Post »

Motionspass och webinarpass

Min förmiddag slutade med ett rejält motionspass. Meh, tro nu inte att jag kutade tvärs över gatan till Friskis & Svettis träningsföretaget eller ens att det var frivilligt! Nej, en Toffla springer ju som bekant aldrig, utan hasar bara. Skämt åsido, jag sprang FAKTISKT runt i huset och affischerade överallt där jag kunde – jag blev åthutad vid ett tillfälle, till och med!

Plastfickorna på glasdörrarna får endast användas för evenemang som ligger nära i tiden!

sa en dam och tittade lika ampert på mig som Storasyster kan göra.

Vilken tur då att det här går av stapeln nästa vecka!

svarade jag och log mitt allra blidaste leende.

Jag skenade upp och ner i trapporna och det var inte så skönt för hälen där hälsporren är särskilt trilsk idag (kylan?). Men jag gjorde det ändå så gärna eftersom det är ett evenemang som jag tror lockar besökare. Ett angeläget evenemang, vill säga.

Sen var det skönt att få bänka sig framför datorn, sätta på sig lurarna och delta i ytterligare ett #ssmw-webinar om sociala medier och affärsnytta, c/o Bengt Littorin. Dagens webinar handlade om bilder och hur företag kan använda sig av tjänster som Instagram. De två föreläsarna representerade en klädkedja och ett hotell. Delvis använder de sig av Instagram och bilder på liknande sätt. Hotellet har en enda fotograf som tar alla bilder till webbplatsen, men när det gäller Instagram varierar fotograferna. Tanken är att bilderna ska locka, men också vara ganska enkla. Det blir de när man lite småfyndigt fotar verkligheten, menade Daniel Wångsten på Hotel Tylösand. På klädfirman fotar de olika butikerna till Instagram, men max två bilder per dag får de lägga ut.

Här har jag fotat Toffelfoten storlek 42 (till vänster) och en kollegas fot storlek 36 (?). Bilden tillför inte det här inlägget nånting mer än att vara lite lustig, knappast småfyndig, men ge dig en paus i läsningen,

Men vad ger bilder för vinster och förtjänster? Går det att mäta till exempel hur många gäster som bokar hotellvistelse eller köper vintagekläder bara för att de har sett en Instagrambild? Njae, viss statistik går ju att ta fram över hur ofta bilderna är tittade på etc. Och det går ju att se hur många likes och delningar som görs. Men det handlar förstås mest om att skapa goodwill. Och att involvera kunderna, menade Ulrika Enström från Beyond Retro. Ett av misstagen många företag sen gör är att inte kommunicera med kunderna genom att strunta i att besvara kommentarer etc på Instagram.

Lite knepigt är ju detta med bilder överhuvudtaget. Det lånas friskt över nätet, trots att det är fotografen som äger rätten till sina bilder och ingen annan (om det inte är avtalat annat, vill säga). Men om nån fotar till exempel ett plagg och taggar Beyond Retro känns det som att röra sig lite i ett gränsland. För självklart vill affärskedjan visa upp den taggade bilden (förutsatt att den är positiv, förstås). Fotografen har troligen inte nåt emot det eftersom h*n har taggat affären. Mer oroande, tycker jag, är att Instagram faktiskt har rätt att använda bilder som är upplagda där, till exempel i reklamsyfte, utan att fråga först. I och med att fotograferna har skapat ett Instagramkonto har var och en också godkänt detta. Frågan är hur det känns ifall ens bild används i marknadsföringen av en vara eller tjänst som man som fotograf inte gillar…

Jag tror emellertid att det är massor av människor som, utan att fråga mig, har lånat bilder jag har tagit från min blogg. Lägger man ut dem på nätet får man liksom vara beredd på det. Men det finns också personer som har kontaktat mig och bett att få/köpa högupplösta kopior för att illustrera texter i tidningar och böcker. Generellt sett brukar jag inte ta betalt för bilder, men jag vill gärna att jag nämns som fotograf.

Webinarerna tar upp intressanta ämnen och det är alltid spännande människor som föreläser! Nästa webinar ges den 19 mars:

19 mars appell: I samtal med medborgarna

Ett mer fokuserat Appell där vi med ett antal kortpresentationer undersöker på vilket sätt myndigheter använder sociala medier för att förbättra samtalet med medborgarna.

Deltagare: Naturvårdsverket, Länsstyrelsen i Värmland, Skatteverket m.fl.

Håll utkik på Twitter efter hashtaggen #ssmw

Livet är kort.

Read Full Post »

Myndighetssajt byggs upp för att bli din digitala brevlåda

Våra myndigheter vill slippa skicka post till oss. Just nu bygger svenska myndigheter upp en sajt där all post mellan dem och oss medborgare ska samlas, avslöjar Dagens Nyheter idag. Det handlar förstås om att spara pengar. Flera hundratals miljoner… Frågan är bara om den nya sajten funkar för alla. Och hur säker den är.

Ett sånt här brev, ett utdrag ur belastningsregistret, skulle kunna hamna i min digitala brevlåda. För övrigt vet jag fortfarande inte vem som falskeligen beställde detta utdrag i mitt namn…

Den digitala brevlådan har faktiskt redan ett namn, Minameddelanden.se. Men det är väl inte många som har hört talas om. Sajten är inte marknadsförd och det känns som om det jobbas på den i tysthet. Eller hemlighet så att man inte kan ha några synpunkter när tjänsten är klar och lanserad, eller? Som Toffla undrar man lite…

Enligt DN-artikeln är det nån sorts ”superhemsida” som skapas där all korrespondens mellan myndigheter och den enskilde ska hamna. Det handlar om besked om sjukersättningar, skattebesked, meddelanden från CSN och annat. Vad landsting och kommuner kan bidra kan vi spekulera om, men gissningsvis kan det vara allt från provsvar till beslut om färdtjänst. Det funderas också på att man ska kunna ha sina fullmakter där också.

Men redan nu kan ju den som vill sköta en del ärenden hos Försäkringskassan, deklarera och läsa sin journal på nätet. Tydligen har det efterfrågats en samlingsplats för den enskildes kommunikation med Staten. Frågan är om det är bra eller dåligt. Spontant tycker jag att det låter rätt bra, men naturligtvis är man som alltid orolig för säkerheten. Och dessutom kan jag inte låta bli att undra hur många som, likt min mamma, blir utestängda från detta eftersom de varken har tillgång till dator eller internetuppkoppling eller ens basala datakunskaper. Eftersom många äldre är storkonsumenter av vård och omsorg, läkemedel med mera kan man ju inte låta bli att fundera lite. För det får jag inte bli så nån utestängs. Jag ser nämligen att det finns vissa risker för det. Och då blir det inte rättvist! Många gamla har det tufft nog som det är med banker där de inte kan ta ut kontanter eller knappt betala räkningar hos, med mera.

Får man till bra säkerhet kring detta skulle jag personligen vara intresserad. Men jag gillar inte tanken att en grupp – eller flera! (för man undrar ju om myndigheterna tänker på anpassningar för personer med varierande funktionshinder, till exempel) kanske stängs ute. Enligt artikeln ska det vara frivilligt att ansluta sig till tjänsten. Men frågan är om och i såna fall hur den som inte ansluter sig straffas. Gissningsvis blir de påförda administrationskostnader eller liknande.

Har du några tankar och åsikter kring detta – vad gäller din egen person och vad gäller övriga samhällsmedborgare???

Livet är kort.

Read Full Post »

Så väldigt trött…

Det är snudd på helt fantastiskt hur trötta vi var igår kväll, Fästmön och jag. Min arbetsvecka tog slut och den var en dag kortare än vanligt eftersom jag ju gjorde annat i måndags. Men Annas fortsätter några dagar till. Egentligen skulle hon ha varit ledig igår, i stället blev det kursdag.

Så vi köpte ett kilo räkor som vi tinade, kokade ägg, ställde fram aioli och dill, rostade bröd och hällde upp vitt vin framåt kvällen. Det var med nöd och näppe jag orkade gå ut med räkskalen och lite andra skulor till soprummet, medan Anna vispade rent våra tallrikar… Och rätt som det var noterade jag en stund senare att nåns ögon var slutna och det kom konstiga ljud från soffan. Vid halv tio masade vi oss i säng. Jag läste ett kapitel och strax sov vi som två björnar i ide.

Jag hade en sån märklig dröm framåt morgonen! Det är ju över åtta år sen jag slutade röka nu i höst, men i drömmen var jag inte ärlig om rökningen. Jag SA till folk att jag hade varit rökfri i åtta år – samtidigt som jag rökte. Mer och mer… När jag vaknade till vid femtiden tyckte jag att drömmen hade varit så verklig att jag var osäker på om den var sann eller inte.

Frusna höstlöv.

I morse visade termometern på nollan när Anna och jag traskade iväg till garaget. Det var liksom fruset överallt. När jag tittade på bilarna som stod på parkeringen såg det nästan ut som om det hade snöat på dem. Jag har både parkeringsplats och garage, men Clark Kent* står förstås för det mesta i garaget. Det är väldigt skönt att slippa skrapa rutor den här säsongen…

Hemma igen kände jag mig fortfarande lite trött, men gjorde en kompromiss med mig själv så att det blev ”en FEM”. Att göra ”en FEM” innebär att man går och lägger sig igen – och läser. Jag tog med mig lokalblaskan. Det blev väl en halvtimma och sen var det ingen idé att ligga kvar. Övriga i huset var redan vakna, det noterades på flera sätt redan tidigt, och då är det liksom bara omöjligt och irritationsväckande att ligga och försöka slumra lite. Dessutom började jag hosta.

Det här lövet låg ensamt på ett ställe på gräsmattan på framsidan och såg ut som om det gjorde ”en FEM”.

Det sista Anna sa till mig innan hon skuttade(!) in på jobbet var att

Börja inte städa på en gång nu! Vila lite också!

Och jag lydde, alltså. Men det kliar i fingrarna så strax ska jag greppa dammvippan och gå ett varv med den innan jag promenerar med snabeldraken**.

Jag dricker min första senapsmugg kaffe och jag har satt min gamla mobil på laddning. Den ligger på bänken i köket med ljudlöst på och jag hånskrattar elakt varje gång jag noterar att det har ringt en säljare. (Jag behöver ju aldrig svara nu för tiden!)

Försök med det, du!

skrockar jag och tänker att det dröjer innan jag svarar. Jag tänker att när jag måste lämna tillbaka Ajfånen vid årsskiftet när min visstidsanställning tar slut, så införskaffar jag nog en sån i stället för den gamla Nokian. Nokia-mobilen blir det fortfarande bättre bilder med, men den har ju inte alla funktioner som en iPhone har. Alltför många instanser i samhället – till och med myndigheter – bygger jag upp system som har med appar att göra. Då går det inte att komma med en gammal Nokia, hur bra kamera den än har. Jag är inte emot ny teknik, men jag tycker att många, framför allt äldre och de som inte har råd, utestängs från saker eftersom de kanske inte har varken dator eller iPhone. Hoppas det finns nån som hjälper dem.

Nu är muggen kaffe snart slut och jag ska bädda innan jag börjar städa. Anna slutar klockan 14 idag och vi ska på shoppingtur efter det, har vi tänkt. Själv måste jag hinna duscha också, vill ju inte se ut som och lukta dammråtta när jag går och handlar. Hoppas hälen uppför sig hyfsat, den var synnerligen ond igår och i förrgår. I förrgår trampade jag förresten snett – med den andra foten. Hjärtat hamnade i halsgropen, men det blev inte ens en stukning, tack och lov!

Vad har du för dig idag, då???

*Clark Kent = min lille bilman
**snabeldraken = dammsugaren

Livet är kort.

Read Full Post »

Vem är han då, Mo Yan???

Först tyckte även jag – liksom uppenbarligen många andra – att det var trist att jag inte kände till årets Nobelpristagare i litteratur, Mo Yan. Men sen skärpte jag till mig och tänkte att det ju inte är upp till honom att läsa honom – utan mig själv! Om jag vill veta…

Så här ser han ut på svenska Wikipedia där bilden är lånad.

Så jag googlade lite. Egentligen heter Mo Yan Guan Moye, Mo Yan är alltså en sorts pseudonym. Mo Yan skrivs 莫言 på kinesiska! Och Guan Moye skrivs 管谟业 på förenklad kinesiska och 管謨業 på traditionell kinesiska. (Man lär sig, man lär sig!) Pseudonymen Mo Yan betyder Tala inte.

Mo Yan föddes 1955 i Gaomi, i provinsen Shandong. Han kom från en bondesläkt och det sägs vara ett av skälen till att han fick sluta skolan efter bara fem år. Därefter blev det fabriksjobb. Han hade inte tillgång till litteratur, direkt, men däremot till böndernas rika berättartradition. Som 21-åring lämnade han livet på landet för att bli soldat.  Då fick han möjlighet att studera. År 1991 tog han en magisterexamen i litterturvetenskap vid Pekings universitet.

Som författare debuterade Mo Yan 1981. En av hans böcker, Det röda fältet från 1987, har filmats. Det är kanske den boken som är mest känd utanför Kina och den av hans böcker som först översattes till svenska. Men det dröjde tio år, till 1997. Hans böcker har faktiskt översatts till många språk. På svenska finns översatt, förutom Det röda fältet, även Vitlöksballaderna och Ximen Nao och hans sju liv.

Ximen Nao och hans sju liv, en av Mo Yans böcker. (Bilden är lånad från Hallandsposten på nätet.)

Böckerna är samhällsromaner och Mo Yan är ofta kritisk mot myndigheterna. Trots kritiken mot staten är han medlem i kommunistpartiet.

Mo Yan har både varit nominerad och fått motta olika litteraturpriser, men det som smäller högst är gissningsvis årets Nobelpris.

Jag tycker i alla fall att karl’n och hans böcker låter spännande. Och så snart jag kan ska jag införskaffa nån av hans romaner. Jag är ännu inte för gammal för att lära mig och ta in nya intryck. Idag lärde jag mig, till exempel, att det finns två sätt att kastrera grisar: på kemisk väg och på biologisk väg. Jajamens!.. Detta fick jag mig till livs samtidigt som jag vräkte i mig lunch, dränkt i vitlökssås – en hint om att Vitlöksballaderns författare skulle få Nobelpriset, tro..?

Livet är kort.

Read Full Post »