Ett inlägg om ilska.
Uppdaterat inlägg: Jag glömde skriva att jag också är arg på alla skitdåliga plastkassar som bara går sönder, allra helst när man använder dem för kompostavfall. Avfall, som då rinner i hinkar, på golv och på kläder när man ska byta påshelvete!…
När det hade gått några timmar idag insåg jag att jag är arg. Jag är jättearg. Fullkomligt skitförbannad. På det mesta och de flesta. Fast egentligen inte. Det är väl den allmänna frustrationen över tillvarons jävlighet. Mycket av det/dem jag är arg på kan jag inte åtgärda/förändra. Då gäller det väl bara att gilla läget. Eller?
Jag är skitarg.
Jag är till exempel skitarg på…
- ungar, som hela tiden måste utstöta oljud i affären och på andra offentliga platser. Vad är det för fel med att prata?
- folk, som skriker i sina mobiler. Sänk rösten eller köp en ny mobil! Eller skaffa hörapparat! Sms:a. Jag vill inte höra era privata samtal!
- personalavdelningen, som inte kan posta papper förrän samma dag jag behöver ha dessa papper i min hand. Varför? Jag fattar inte!
- chefen, som mejlade idag och undrade var pappret är som jag skulle skriva på och skicka in. Jag skickade det för farao för nästan fyra veckor sen. Till personalavdelningen, för det var ju det som stod på det!
- människor, som låtsas vara så förstående och som sen kommer och ber om nån sorts jävla undantag för just dem. Som om de skulle vara heligare än andra…
- myndigheter, som inte kan informera ordentligt på sina webbplatser och inte heller ha en vettig kommunikation mejlledes med samhällsmedborgare. Vilken TUR att jag inte är dement, att jag är svensk, att jag inte är förståndshandikappad, att jag inte har dyslexi och att jag har datakunskaper som är liiite högre än vanliga användare.
- iPhone 5, som vägrar skicka bilder direkt från bildalbumet upp till Twitter. Jag har till och med installerat om appen.
- människor, som bara ska anmärka på varenda jäkla ord jag skriver. Sluta läs om det stör dig så mycket!
Så! Nu har jag lättat på trycket och pyst. Rejält. Hur brukar du göra när du är arg??? Skriv gärna några rader och berätta!
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Antingen exploderar jag där och då på det/den som gör mej arger eller åxå städar jag järnet eller går ut i skogen och svär ve och förbannelse över det/den det ska sväras över.
Ibland, ytterst sällan dock, sansar jag mej och funderar över om det är lönt att ödsla energi på skiten. Kan jag inte påverka det så är det ju egentligen bara dumt att ens bry sej lixom. Men som sagt det funkar bara ibland…
Städa funkar rätt bra för mig också. Skogen ligger inte så nära här, men före hälsporren var jag ofta ute och trampade i villkvarteren och muttrade ilsket för mig själv! 😈
Blir jag arg på jobbet (på nå’n stackare som ringt/mailat och retat gallfeber på mig) så härjar jag med min stackars rumsgranne i några minuter. Alltså, jag skäller inte på henne, utan hon tvingas lyssna på vad jag tycker om dumskallar ;-)! Det är förresten ömsesidigt, hon gör likadant när nå’n knäppis ringt henne…
Är hon inte på plats så pratar jag argt och med hög röst med datorskärmen – snart hamnar jag väl i ”avdelningen för gemsortering”.
Hemma kan jag stampa iväg på ilsken promenad, eller börja tokstäda.
Lätta på trycket är en nödvändighet, men det blir på lite olika sätt beroende på var jag befinner mig.
Ja, jo, man kan ju liksom inte skrika och svära på jobbet, direkt. Men kollegor som pallar att lyssna är bra att ha! 😛
Jag är from som ett lamm och blir aldrig upprörd över något!
Skämt åsido, först svär jag som en borstbindare (om de nu svär), sen vill jag få utlopp för det fysiskt. Kasta en tallrik i väggen är överraskande befriande! Oftast gör jag dock inte det, utan tränar. Sen skriver jag om skiten.
Ha ha ha ha haaaaa, from som ett lamm… Arga Klara..? 😆
Men svär gör jag också, jättemycket! Fast aldrig nåt fysiskt, varken kastar eller slåss. Skriva om skiten är mitt sätt!
Rent spontant, när det händer, kan jag vräka ur mig en massa skit i ord. Det är inget bra sätt, så numera försöker jag gå undan, lugna ner mig och sen fundera på om jag kan göra något eller helt enkelt släppa skräpet dit det hör……….
Jag brukar sällan explodera numera, men jag säger för det mesta vad jag tycker direkt. Om jag är alltför upprörd kan det gå en dag eller två innan jag yttrar mig – för då vill jag inte yttra nåt i yttersta affekt. Oftare än tidigare släpper jag, precis som du, skräpet där det hör. Eller skriver av mig här. I generella termer. Det ”roliga” är då att folk som det INTE handlar om kan ta åt sig. För mig är det deras problem, nåt som de måste jobba med – men också en insikt om att jag faktiskt skriver så att människor blir berörda – på gott och ont…
Jag är rätt bra på att gå och tjura…länge…! Blir jag riktigt arg på jobbet så är det mina stackars rumskompisar som får uppleva mina utbrott. Inte just på dem, men de får höra om det som har hänt och puckot i fråga som det gäller. Då blir det högljutt. Hemma brukar jag gå loss på saker när jag blir arg. Jag är inte så bra på att argumentera och diskutera just då, så då går jag igång med städning, putsning, klampar i trappan, eller nåt. Tills det har lagt sig lite eller nån kommer och säger att ”Det var inte så farligt. Lugna ner dig lite nu.”
Känner igen mig, men faktum är att jag har jobbat med detta. Jag tjurar inte längre. Men jag är jävligt långsint. Det blir nästa grej att jobba med! Om nån sårar mig kan det gå år innan jag kommer över det. Det säger väl en del om vad man har med sig i bagaget och att det är en del som har gjort en väldigt, väldigt illa.
Synd att det är så långt oss emellan, ibland skulle jag behöva en kompis som du närmare som jag kunde ha lite utbrott med. 😈