Vem är han då, Mo Yan???

Först tyckte även jag – liksom uppenbarligen många andra – att det var trist att jag inte kände till årets Nobelpristagare i litteratur, Mo Yan. Men sen skärpte jag till mig och tänkte att det ju inte är upp till honom att läsa honom – utan mig själv! Om jag vill veta…

Så här ser han ut på svenska Wikipedia där bilden är lånad.

Så jag googlade lite. Egentligen heter Mo Yan Guan Moye, Mo Yan är alltså en sorts pseudonym. Mo Yan skrivs 莫言 på kinesiska! Och Guan Moye skrivs 管谟业 på förenklad kinesiska och 管謨業 på traditionell kinesiska. (Man lär sig, man lär sig!) Pseudonymen Mo Yan betyder Tala inte.

Mo Yan föddes 1955 i Gaomi, i provinsen Shandong. Han kom från en bondesläkt och det sägs vara ett av skälen till att han fick sluta skolan efter bara fem år. Därefter blev det fabriksjobb. Han hade inte tillgång till litteratur, direkt, men däremot till böndernas rika berättartradition. Som 21-åring lämnade han livet på landet för att bli soldat.  Då fick han möjlighet att studera. År 1991 tog han en magisterexamen i litterturvetenskap vid Pekings universitet.

Som författare debuterade Mo Yan 1981. En av hans böcker, Det röda fältet från 1987, har filmats. Det är kanske den boken som är mest känd utanför Kina och den av hans böcker som först översattes till svenska. Men det dröjde tio år, till 1997. Hans böcker har faktiskt översatts till många språk. På svenska finns översatt, förutom Det röda fältet, även Vitlöksballaderna och Ximen Nao och hans sju liv.

Ximen Nao och hans sju liv, en av Mo Yans böcker. (Bilden är lånad från Hallandsposten på nätet.)

Böckerna är samhällsromaner och Mo Yan är ofta kritisk mot myndigheterna. Trots kritiken mot staten är han medlem i kommunistpartiet.

Mo Yan har både varit nominerad och fått motta olika litteraturpriser, men det som smäller högst är gissningsvis årets Nobelpris.

Jag tycker i alla fall att karl’n och hans böcker låter spännande. Och så snart jag kan ska jag införskaffa nån av hans romaner. Jag är ännu inte för gammal för att lära mig och ta in nya intryck. Idag lärde jag mig, till exempel, att det finns två sätt att kastrera grisar: på kemisk väg och på biologisk väg. Jajamens!.. Detta fick jag mig till livs samtidigt som jag vräkte i mig lunch, dränkt i vitlökssås – en hint om att Vitlöksballaderns författare skulle få Nobelpriset, tro..?

Livet är kort.