Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘sporrsträck’

Ett roat inlägg.


 

På pingstdagen gjorde jag nåt så ovanligt som ett stadsbesök. Jag minns inte när sist jag var i centrum, för besöken hos en viss myndighet i utkanten av stadskärnan, räknar jag inte. Två kärestor skulle stråla samman i Uppsala och då kunde jag inte låta bli att tränga mig på en stund. Min egen käresta arbetade ju och jag behövde skingra mina tankar och komma hemifrån en stund. Utanför centralen träffade jag Ingela och Gunilla.

Ingela o Gunilla

Två härliga pinglor, Ingela och Gunilla.


Vi promenerade ner mot floden
Vid Fadimes plats blev vi stannandes en stund för att jag skulle fota blommor. Bilderna blev kassa, tyvärr. Sen gick vi till Güntherska, som ägs av en Landing. Vi hittade ett ledigt bord på uteserveringen och för mig blev det årets första utefika. Jag har tidigare bara fikat på Annas balle* en gång. Eftersom det är gratis att parkera i stan på söndagar hade jag råd att köpa kaffe och ostsmörgås. Det var väldigt mycket smör på mackan…

Det är glest med sociala kontakter IRL för min del. Jag märker att jag pratar alldeles för mycket. Jag babblar. Men jag fick ändå höra paret berätta om hur de träffades och hur det kom sig att Ingela blev Kerstin. En dråplig historia, den sistnämnda.

Gunilla fyllde år häromdan och av den anledningen hade jag med ett litet paket till henne (vid ett annat tillfälle ska jag berätta mer om det exklusiva innehållet). Jag är lika dålig på att slå in paket som på att laga mat, så snöret hade åkt av. Jubilaren fick därför inleda med att slå in sitt eget paket, ungefär. Innehållet anspelade på Gunillas härkomst och person. Hon är en sån positiv människa att jag skulle önska att hon kunde smitta av sig.

Ett par timmar gick snabbt, men sen lämnade jag dem. Clark Kent** och jag for hemåt i sporrsträck, för jag hade glömt ta ur kycklingfärs, som skulle tillagas till middag, ur frysen. Handla hann jag också och hämta hem Anna. Där emellan flydde jag in i litteraturen, som vanligt. Ändå nådde sårande ord fram till mig. Värst av allt var nog det bifogade hånskrattet.


Här är några bilder från pingstdagen:

Detta bildspel kräver JavaScript.


*Annas balle = Annas balkong
** Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en respit.


Det sägs att om man sjunger
på morgonen, så gråter man före kvällen. Jag blev väckt av sång i morse och grät innan solen gick ner. Uppenbarligen är det gamla ordspråket utvidgat.

Det är en skör, skör tråd jag står på. Jag vickar fram och tillbaka. Hur lätt som helst att falla. Lätt som ett tunt löv som blåst mot fönstret och som plötsligt lossnar från glaset när vinden rör vid det.

Löv på fönstret

Lika lätt att falla som ett löv…


Jag misslyckas hela tiden.
När jag för en gångs skull försöker vara snäll, blir det fel. Det måste jag lära mig att acceptera, att alla inte uppskattar eller vill ha uppmärksamhet. Att föra andras talan har jag slutat med. Det gjorde bara ont och blev fel och ingen blev nöjd.

Det lilla räcker. Jag var på väg till spåret, för nu är jag så trött, så trött att jag inte vet om jag orkar ta ett endaste steg till. Ville inte tänka på andra, bara vara självisk och sluta. Men vet du vad som hindrade mig, ironiskt nog? En trasig lampa. En jävla trasig lampa i bilen.

En sån som jag är så förbannat plikttrogen. Inte kunde jag ställa in bilen med en trasig strålkastare i garaget, heller! Jag for i sporrsträck – som värsta stridshingsten stridsstoet – till bilverkstan. Hann precis få hjälp av en snäll Robert innan de skulle ta helg.

Tillbaka i garaget hemma hånskrattade jag åt mig själv. Saved by a bulb…

Nu håller jag mig inomhus och drar nåt gammalt över mig. I morgon är en ny dag. Jag är inte ens ung nog att bli ett vackert lik. Jag har fått veta hut idag. Jag har fått läsa att jag är en lögnare. Men jag har också fått läsa att jag är fin, att jag är uppskattad och att jag är förlåten. Det är inga halmstrån, det är tjocka rep för mig.


Livet är kort. En dag till har jag överlevt.

Read Full Post »

Ett inlägg om den lilla människans utsatthet, om bullar och om brännare.


Du ska veta att jag verkligen, verkligen
försöker hålla humöret uppe. Jag gör saker som är bra och vettiga för mig, men jag gör framför allt det jag måste och bör göra: söka jobb. Mitt mål är att söka minst tre jobb om dan, samtidigt ska det vara jobb som jag verkligen är intresserad av. Jag vill inte slösa nån bort varken min egen eller nån annans tid. Igår sökte jag därför tre spännande jobb, alla i Stockholm, idag tre lika spännande jobb i Uppsala. Fick ett urtrevligt mejlsvar, personligt ställt till mig (inget jävla autosvar) från ett företag i Stockholm, där kontaktpersonen är på semester, men uppenbarligen ändå läser både mejl och kollar in min profil på LinkedIn. Där har vissa företag och myndigheter ett och annat att lära…

Städningen tog min förmiddag. Därefter blev det ett besök på Tokerian för att inhandla förnödenheter. Hur det var med skåpen? Tja… så här såg det ut den 28 juli:

Trasiga skåp

Trasiga skåp på Tokerian. Bilden är tagen den 28 juli.


Och så här såg det ut idag:

Trasiga skåp 6 augusti

Lika trasiga skåp idag den 6 augusti.


Det här blir garanterat
en spännande fortsättning, att se vad som händer, menar jag. Om det överhuvudtaget händer nåt. To be continued…

Jag slog en signal till mamma, för jag kände att hon nog var ganska ensam. Efter det messade jag Fästmön och erbjöd hämtning och hemskjutsning – allt för att få en puss. (Hann knappt få en…)

Sen ringde a-kassan…

För tredje gången var det en trevlig person i andra änden. Jag pratade ju med a-kassan ett antal gånger förra svängen jag var arbetssökande och tro mig: de flesta var så jäkla otrevliga. Som medlem känner man sig ganska liten och utsatt när man ringer…

Tjejen som ringde idag tackade för min ansökan och mina papper. MEN… hon hade inte fått nån signal från Arbetsförnedringen att jag var inskriven där! TACK SÅ JÄVLA MYCKET, ARBETSFÖRNEDRINGEN! Ytterligare dar åt skogen, utan ersättning. Ytterligare längre väntan på pengar, förutom de karensdagar som a-kassan har. Dessutom behövde jag komplettera med ett intyg om utbetalad ersättning från Försäkringskassan. Jag hade ju lite tumörer som opererades bort i vintras, remember? Enligt a-kassetjejen kunde jag ringa både AF kundtjänst och FK kundtjänst och be att de registrerade mig respektive skickade det intyg som erfordras. (Man får inte ha svårt med språket, har jag lärt mig.)

Jag ringde AF kundtjänst, som jag också har goda erfarenheter av. Min plats i telefonkön var… 111… Nåja, efter en kvart kom jag fram, framförde mitt ärende och fick hjälp. Tjejen som svarade där sa att de normalt inte gör såna anmälningar till a-kassan, men när hon gick in och läste såg hon ju att jag hade varit på Arbetsförnedringen den 1 augusti (min första arbetslösa dag). Dessutom stod det att Arbetsförnedringen hade meddelat min a-kassa. Det hade man INTE gjort! Så nu gjorde hon på AF kundtjänst det. Får vi hoppas!!!!

Klockan tickade på och jag skulle hämta Anna klockan 16. Men jag behövde ringa FK kundtjänst också och de stänger klockan 16. En halvtimme kvar… Nästa telefonkö. Jag blev nummer 77. Ytterligare en kvarts väntan. BÅDA mina öron kokade efteråt. Men även på FK kundtjänst fick jag hjälp och intyget bör vara hos mig om två dar. Sen ska jag skicka det vidare till a-kassan. Ytterligare fördröjning! Det hade ju varit bra om det stod nånting om att man måste skicka in intyg även från Försäkringskassan om man har varit sjukskriven en längre tid… Jag blev sjukskriven fyra veckor och trots att jag långt ifrån hade återhämtat mig började jag jobba heltid direkt. (Så otroligt duktigt! Nej, men jag ville jobba och jag behövde få en lön.)

TRO NU INTE ATT JAG TYCKER SYND OM MIG SJÄLV, FÖR DET GÖR JAG INTE, ÄR BÄST ATT SKRIVA HÄR!!!

Men det som gjorde mig riktigt förbannad är att Arbetsförnedringens miss att inte lyckas skicka in en bekräftelse till min a-kassa att jag hade varit där och skrivit in mig! Jag blir fullkomligt rasande, till och med! Det förutsätts att vi som söker hjälp via olika myndigheter, till exempel arbetssökande eller sjuka, enbart är ute efter att luras och sno åt oss pengar. HA! Om en sån som jag ens skulle försöka lura till mig en hundring lovar jag dig att det skulle bli påkommet och jag skulle få straff! Men när myndigheterna gör fel, vad händer då? INTE ETT JÄVLA SKIT!

(Dessutom tvingades jag, medan jag häckade i de två telefonköerna, lyssna till en viss unges skitsnack om en annan unge som sagda unge brukar leka med. Skulle ungen inte ha gjort, jag överväger starkt att rapportera till den omtalades mamma som är en vän till mig! Dumma, mobbiga unge!)

Tre minuter i fyra stod jag utanför Annas jobb. Prick klockan 16 kom hon ut. Vi åkte i sporrsträck (kan man göra det i en bil?) till ICA Solen. Där tittade vi på bullar, en aktivitet som är mycket lugnande för uppretade Toffelnerver. Men vi tittade bara och köpte inga.

Kanelbullar

Att titta på kanelbullar inverkar lugnande på uppretade Tofflor.


Däremot hittade jag kalkonbrännare
som jag inhandlade två paket av. Cayenne och chipotle, riktig dynamit, alltså! Dessa ska vi klämma nån kväll nästa vecka när Anna är här.

Kalkonbrännare cayenne o chipotle

Riktig dynamit köpte jag!


Till middag i kväll blir det också korv,
men kokt sådan. Jag tänkte tvinga i mig de två kvarvarande wienerkorvarna i paketet jag åt ur häromdan. De var inte goda, men nu har jag inte råd att vara knusslig. Sen floppar jag i fåtöljen med min bok på gång och försöker hålla mig vaken till klockan 22.50 när nionde delen av Bates Motel går på SvT 1.

Vad ska du göra i kväll??? Skriv gärna några rader och berätta! Om du har lust. Annars låter du bli.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan pratar om ätbart samt undrar över vart tiden tog vägen. Lite grann, i alla fall.


Det blev jättesent
innan jag kom iväg ut till Förorten. Storebror* var lite kinkig och tvättmaskinen seg. För att inte tala om mig själv. Fästmön och jag stack iväg direkt och hämtade en huvudbonad som kommit per post att avhämtas på livsmedelsbutik. Vi handlade ingenting där, för är det nån affär som kan betalt är det denna Coop-butik. Inte konstigt att Coop går så dåligt. Nej, vi for i sporrsträck till min favoritaffär ICA Solen. Dagen till ära var det druv-bjudning. Vi lät oss förstås väl smaka, glupska små (?) kickor som vi är.

Smaka gärna druvor
Titta vilket bra initiativ! Är det inte kakor eller kolor så är det druvor! ICA Solen är bra på att bjuda sina kunder på saker.


Vi köpte med oss glassar hem
och Anna och snaskade i oss våra på hennes balle**. Det började mulna på. Vi funderade över middagen. Ingen hade lust att ställa sig vid spisen i det kvava vädret. Vi noterade hur några arbetade med att gräva upp (!) sin uteplats, medan andra sprättade sin första öl runt halv fyra. Själva satt vi mest och latade oss och drack vatten. Och funderade över vilket namn det senaste Us-barnet kan tänkas få.

Bakom spaljén på Annas balle
Bakom spaljén på Annas balle.


När de första regnstänken kom
travade vi iväg till Kreta. Ja inte till ön Kreta utan till restaurang Kreta. Att sitta utomhus var inte att tänka på, så vi blev hänvisade ett av ställets två större bord – vi var ju fem personer (Storasyster åkte iväg på bio, annars hade vi varit fulltaliga). De tre medföljande yngre förmågorna valde var sin pizza, medan vi Äldste tog kyckling. Den enda som kastade sig över pizzasalladen var Kronprinsen. Jag vågar inte tänka på vad kålen gör med hans mage och vilka dofter som cirkulerar som bruna moln bakom hans stängda dörr i skrivande stund…

Pizzasallad
Pizzasallad.


Nåt av det finaste och godaste ätbara
på Kreta är lökarna som är skurna som näckrosor och innehåller tzatziki. Mums!

Lök med tzatziki
Lök, som näckros, med tzatziki i.


Vi åt och drack
och hade det gott, men med måtta idag. Läskigt nog blev summan på notan the number of the beast… Servitören hade aldrig sett det tidigare.

666 på kvittot
Usch vilken summa… 666 – the number of the beast…


Under promenaden hem
hade regnet ökat från dropp till strilande. Jag hade tänkt stanna och fota några fina blommor jag såg på väg till restaurangen, men det fick bli endast dessa väldoftande syréner.

Syrén
Väldoft på vägen.


I ett buskage hittade vi ett anslag
som nog var bättre tänkt än stavat. Tyvärr hade regnet suddat ut en del av texten.

Stop för dom som inte kener
”Stop för dom som inte kener dom som bor här…”


Vart den här lördagen tog vägen
vet jag inte riktigt. Det är redan kväll. Vi sitter/ligger i Annas vardagsrum med var sin kaffe. Jag skriver på Lapdancen, Anna surfar på sin iPhone. Prinskorven och Kronprinsen skypar (!) – ja Storasysters rum ligger ju mellan deras respektive rum. Fritzlan smaskar chips på sitt rum. En skrikande unge blåser såpbubblor som passerar Annas balle på väg upp mot skyn. Mr Sam and his homeboys sitter på loftgången och ölar. Ingen jävla studsmatta här, inte. Snart är det söndag, vilodag. Då ska vi storhandla. Tjolahopp, liksom…


*Storebror = Stordatorn

**balle = balkong


Livet är kort.

Read Full Post »

Alltså jag är ju lätt glömsk (understatement of the year). Igår hade jag glömt att tanka Clark Kent* och det är ganska dumt om man nu ska på långkörning uppåt landet och hem… Jag åkte från mamma nånstans vid halv tolv och fick cirkulera runt i hela Metropolen Byhålan efter en Preem-mack.

Och sen bar det sig inte bättre än att jag inte bara passerade ICA Maxi, jag stannade till där också. Skälet var att inhandla den där skitsnygga duschdraperiet jag inte hann se mig mätt på när mamma var helt fokuserad på pastejen. Duschdraperiet är verkligen jättefint och priset var bra, så jag fick alltså en gul bil med mig hem. Detta trots att jag ständigt säger att gult, som bekant, är klart fult.

Jag blev jätteförtjust i den gula bilen.


Sen blev det sporrsträck hem
till Uppsala och New Village. ”Alla” hade ojat sig över att det skulle bli så mycket trafik och att det skulle komma snö. Längs med de vägar jag färdades var det normalt med trafik och nederbörd kom det endast punktvis och i form av några regndroppar. Jag körde på de vanliga tre timmarna.

Här hemma var allt sig likt, fast krukväxterna var kruttorra och jag tror att den fina hortensian jag fick av Fästmön och barnen förra året har avlidit. Jag hällde på litervis med vatten på växterna och ställde hortensian i vatten i diskhon medan jag ringde mamma. Slängde på en maskin tjockis-svart och maskinen blev lika tjock som jag… Messade Anna och frågade om hon ville bli hemskjutsad i kväll efter jobbet och det vill hon – om jag orkar. Jag orkar.

Men jag blev faktiskt alldeles matt här ett tag. Började kallsvettas och kände mig allmänt klen. Då slog det mig att jag inte hade ätit nåt sen klockan elva, så jag tryckte i mig de sista bitarna påskgodis innan jag for iväg för att äta pizza. Slängde tre stinky bags med sopor på vägen också, jag glömde göra det innan jag for. (Ja, jag ÄR glömsk.)

På pizzerian var det lugnt först. Jag satt bakom en trio människor som jag tror hörde ihop på nåt sätt i form av barn och föräldrar. ”Barnet” var vuxet (äldre än jag) och hade fruktansvärda tics, en av föräldrarna hörde illa och den andra föräldern såg illa. Själv ser jag bara illa ut. Men det var som sagt ganska lugnt – till dess att tre tonårsbrudar kom in och intog bordet bakom mig. De pratade, sjöng och skrattade på så kallad Rinkebysvenska. Märkligt, för när de beställde mat vid disken var deras svenska perfekt. Ja, ja… Jag slängde i mig min flottiga pizza och en Christer Lindarw**, det satt fint.

Flottig pizza och Christer Lindarw satt fint.


Nu ska jag läsa igenom högen
med tidningar och post. Jag tror bestämt att där låg en påskhälsning från fru Engelwinge, tusen tack i efterskott! 

Klockan kvart i åtta åker jag och skjutsar Anna och får förhoppningsvis en puss eller två för det. (Ja, jag har förstås baktankar med min snällhet!)

Tänkte få en lugn stund, men nån granne har bultat och borrat, en annan har grillat så jag fick svårt att andas och somliga gömmer sig bakom några klisterremsor på fönstren. Jätteskönt, för då slipper mina ögon gå i kors på grund av turkos-chock. Förutom detta är huset väldigt tyst jämfört med mammas, men här leker ju inte föräldrarna med sina små barn, de bara vaktar dem… Och följden blir en vända till av ungar som skriker för att få uppmärksamhet. JA JAG ÄR SKITTRÖTT OCH GRINIG!!!


*Clark Kent = min lille silverman

** en Christer Lindarw = en stor mjölk 

Read Full Post »