Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘hästar’

Ett inlägg i vilket Tofflan avrundar veckans vardagar med en tur i omvärlden.


Dags att kolla runt lite inför helgen.
I media, alltså. Så man vet vad som är på tapeten. Eller bara vad som lyfts fram av… media.

tröttAvslöjar du hälsouppgifter i sociala medier? Det är inte säkert att det är så smart. Det vi skriver om vårt mående i sociala medier sparas och kan utnyttjas av myndigheter. Det kan handla om till exempel huruvida du får ta en försäkring eller är tillräckligt frisk för vara med och slåss om ett nytt jobb. Aj då, jag som har skrivit så ofta på sista tiden att jag är trött. Men samtidigt… är inte de flesta av oss trötta så här vid terminsslutet..? Ett nytt jobb skulle dock få i alla fall mig alert!

Olagligt att sparka direktören. Förvaltningsrätten skriver i sin dom att styrelsens ordförande inte hade rätt att sparka högste direktören i mars i år. Om nån hade rätt att avskeda dirren skulle det ha tagits beslut av hela styrelsen, inte bara dess ordförande. Men frågan är om hon kommer tillbaka, även om beslutet om avsked nu upphävs. Pension, kanske? Hur som helst, detta öppnar ju för andra som har drabbats…

pengarTvå kvinnor bland de högst betalda i Sverige. Det är ju lite lite. Men… vad som inte är lite lite är de löner som dessa de högst betalda svenskarna har. Eller vad sägs om en månadslön på 147 000 kronor (Dan Eliasson, Försäkringskassan)? Angeles Bermudez-Svankvist är generaldirektör för Arbetsförmedlingen och ligger på andra plats i löneligan med ”bara” 142 400 kronor i månaden. Det tycker hon är för lite:

Jag tycker själv att jag skulle ha den högsta lönen med tanke på hur komplext och utmanade mitt uppdrag är, så jag tycker att det är tråkigt att vara tvåa. […] Våra myndigheter [Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen] har de två tuffaste uppdragen i hela Sveriges statsapparat. 

Det senare kanske jag kan hålla med om lite grann, men att det är tråkigt att bara ha näst högst lön i Sverige gör mig förbannad. Hur mycket har en person med a-kassa eller aktivitetsstöd i månaden? Jämför!

Agnetha Fältskog har en låda med minnen. Hon har omgärdats av lite Garbo-mystik efter åren med ABBA. Men faktum är att hon har varit upptagen – med hästar och barnbarn. I sovrummet har hon emellertid en låda minnen från ABBA-tiden. Tänk, den som fick kika lite i den…

Magnus AlkarpOch ifall du har missat det… Magnus Alkarp är årets Jan Fridegård-stipendiat! Det måste kännas extra häftigt när Jan Fridegård var den som fick Magnus Alkarp att vilja skriva böcker…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok som förenar mord, arkeologi och ganska komplicerade relationer.


Halloween i Norfolk,
på en plats mycket nära där min pappas farmor föddes. En gammal kista ska öppnas på Smiths museum. Men när arkeologen Ruth Galloway kommer dit hittar hon museiintendenten så gott som död vid kistan. Jag har just läst sista sidan av en födelsedagsbok från Fästmön, Elly Griffiths Känslan av död.

Känslan av död
En födelsedagsbok som kombinerar så mycket bra.


Ruth Galloways lilla dotters pappa, polisen Harry Nelson,
får hand om fallet. Det visar sig att intendenten har fått hotbrev. Elginisterna kräver att en samling kranier ska återlämnas till aboriginerna. Strax dör ytterligare en person och när Nelson blir akut sjuk inser alla inblandade att det nog handlar om nånting annat, eller i alla fall nånting mer.

Det jag gillar med Elly Griffiths böcker är att hon lyckas där jag tycker att andra författare misslyckas lite: relationerna. För även Elly Griffiths blandar in kärlek och passion i sina deckare. Skillnaden är att Elly Griffiths skildringar inte alltid visar det positiva med just passion, utan snarare det komplicerade. Dessutom är arkeologi en extra krydda i böckerna. I den här boken har också hästar en central roll – och en och annan transgenderperson.

Totalomdömet blir det högsta – den här boken känns både spännande och realistisk!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

I serien Få mig själv att skratta zoomar jag nu in… mina strumpor. Och inte vilka strumpor som helst, mina roliga strumpor.

Ett par, dem med hundar på, visade jag ju upp i förra inlägget. Överhuvudtaget tycks jag ha en förkärlek för djur – på mina strumpor. Ja, jag gillar djur i verkligheten också, det vill säga hundar. Katter är rovdjur, hästar är stora och luktar illa, kossor är dumma, getingar är ilskna (och jag är skiträdd för dem!) och kycklingar äter jag. Moahahahahaaa… 😈

Men åter till mina strumpor. Jag har nyss hängt tvätt och på mina strumpor har jag bland annat sett följande från djurvärlden:

  • ugglor
  • möss
  • storkar
  • hundar
  • apor
  • krokodiler
  • tassar, troligen från hund

Bara i den här maskinen tvätt jag nyss har hängt…

Sen vet jag att det finns strumpor med rivjärn som jagar ostar på och morötter som blir jagade också av rivjärn, tror jag i min strumplåda. Det är nog mina sjukaste två par strumpor…

Morotsstrumporna.

Strumporna på vilka rivjärn jagar ostbitar.


När jag tittade efter nyss
noterade jag att jag bara hade ett enda par strumpor med nån människa på. Och det såg ut som Lenin… Kanske inte mina favoritstrumpor. Nä, mina favvisar är nog dessa, som jag gärna har på fredagar:

I love beer-strumporna är mina favvisar.


Och nu måste jag ju fråga dig,
hur det ser ut i din strumplåda och på dina fötter. Vad har DU för figurer på DINA strumpor???

Read Full Post »

Fruktansvärt att bli rammad i hästdroska på sin bröllopsdag av en bil på Västerbron! (Där ser du, det är farligt att gifta sig!) Hästarna tycks ha klarat sig i alla fall och endast en person i hästdroskan blev skadad, enligt Aftonbladet.

Men man kan ju inte hjälpa att man blir otroligt nyfiken när vittnet Julia Enqvist rapporterar från motsatta körfältet:

Det var en gammal häst- och vagnskjuts med jättestora hjul som hade gett vika. […]  och så var det människor med gamla hattar och bruna kjolar

Gamla hattar och bruna kjolar! Maj gadd!!! Nu har Aftonbladets nyhetsrapportering nått nya höjder!..

Read Full Post »

Jaha. Nu har Tofflan varit på krogen igen. Men lugn, bara lugn, det blev mjölk till maten i kväll. Och min före detta kollega drack mineralvatten. Men jisses, våra käftar gick som om det var… hög procent på dryckerna. Så kan det bli när man inte har setts, knappt, sen… 1998…

Hur hög var procenten i glasen egentligen..?


När det har gått en tonåring
sen man sist satt ner och snackade, då lär man behöva några timmar för att uppdatera varandra. Men jag konstaterade bums när Agneta klev in genom dörren till China Garden att hon var precis sig lik. 14 år, knappt, sen sist, som sagt…

Bilden är oskarp, men Agneta var lika skarp som förr! Till vänster råkade en känd Uppsalaprofil komma med, därav de infärgade solbrillorna.


Agneta och jag jobbade ihop under 1990-talet.
Sen skildes våra arbetsvägar och på 2000-talet lämnade vi båda två Företaget-som-ingen-av-oss-har-så-mycket-gott-att-säga-om. Det var alltså 2 x14 år som vi sammanlagt hade att redogöra för. Och man kan väl säga att livet inte har gått nån av oss spårlöst förbi… Inte har det varit särskilt snällt alla gånger heller. Agneta hade ett extra tufft år 2010 och jag har ju haft en gungande tillvaro sen 2009. Men man har sina knep att ta sig igenom och komma vidare. Agnetas knep är hästar. Mer säger jag inte utan visar här i stället en bildgåta. Vad håller Agneta i handen??? Den som gissar rätt får följa med oss ut och käka nästa gång!

Vad är detta? Gissa rätt och du får hänga med oss nästa gång vi går ut och käkar!


Det blev inte bara utbyte av tunga och sorgliga saker utan massor av skratt.
För med vissa människor är det ju så att man fortfarande kan garva tillsammans och minns den andras lite råa humor trots att det har gått några år. Och en del av oss får dessutom genom sin fortune cookie veta att man är en riktig ”historieberättare”…

”You are a talented storyteller.” ”Jajamens!” som Bosse J skulle ha sagt.


Nu har jag landat hemma,
jag har telefonerat en stund med Fästmön och jag ska ta en liten runda bland mina favoritbloggar. I morgon är det fredag och vi ska äta pizza, Anna och jag, och dricka Amaronevin till. Gott, gott! Men i skrivande stund är jag otroligt full i magen av kinabuffé inklusive päronglass med konseverad frukt och kaffe – och naturligtvis av intrycken från kvällens återseende…

Read Full Post »

Idag var det segare än segast. Det som finns inuti min näsa, alltså. Och i luftrören. Det brukar ta nån timma innan jag kan prata överhuvud taget och när jag väl upplåter min stämma låter jag som en äldre man. Det gör dessutom ONT att prata. I alla fall nu på morgonen.

Fästmön var stoisk och lagade till en utsökt måltid igår afton. Spaghetti och kött-/kycklingfärssås. Min sås var starkt kryddad och full av vitlök. Jag kände inte så mycket smak mer än det starka som på sätt och vis löste upp det sega bakom näsan. Du fattar vad jag menar utan att jag behöver beskriva det mer detaljerat, hoppas jag???

Annars har nog grannarna i Himlen börjat tro att vi har startat grisfarm. För när vi sover låter vi som grisar. Nu har jag ju inte hört mig själv, men min särbo. Gissningsvis låter jag likadant.


Har vi startat grisfarm, månntro?

                                                                                                                                                            I morse var det fyra grader kallt. Jag försökte smyga så att jag inte skulle väcka Anna, hon behövde så väl få sova. Men jag höll på att skrämma livet ur Elias när jag gläntade på hans dörr för att säga god morgon – han hade inte hört mig tassa i hallen utanför! Lillgrabben hade ont i magen, sa han, men eftersom toa redan var provat försökte vi med yoghurt och då blev det lite bättre. I bilen till skolan lyssnade vi till ESC-låtarna och Elias tyckte att Armeniens låt var riktigt bra. Jag har klassat den som OK.

Jag färdades sen genom en grå dag in till stan. Vid Ekeby stod hästarna som vanligt i klunga, men idag såg de extra roliga ut eftersom det såg ut som om de spanade på bilar. Jag bara väntade på att en av dem skulle ta fram block och penna och börja skriva upp bilnummer eller nåt! Minns du det, FEM, när vi höll på med sånt??? Varför gjorde vi det???

Dagen var så grå och disig, men trots det var det förvånansvärt många bilar OCH en länsbuss som inte hade lysena på. Nej, jag kan väl tänka mig att om man inte har blinkers så har man väl inte lysen heller på sitt fordon. 😈 Inga rådjur såg jag idag, men annars brukar de vara synliga på ena sidan av nya E4:an, också de i klunga. Nervösa, smalbenta djur som springer lite hit och dit…

Nu har jag gnällt på gråvädret så mycket att solen tittar fram! TACK för det! 😛

Hemma hos mig hittade jag ett fönsterkuvert i postboxen. Fönsterkuvert är väl inte nån populär post hos nån och själv får jag magknip när de hamnar hos mig. Detta kuvert var dessutom från Skatteverket! HU! Men innehållet var tämligen odramatiskt. Det var den där nationella undersökningen om lägenhetsnummer som Skatteverket fått i uppdrag av regeringen att genomföra. Tanken är att det ska bli lättare att ta fram statistik om oss som bor nånstans än det har varit tidigare genom folk- och bostadsräkningarna. Det var enkelt att logga in hos Skatteverket och utföra ärendet, men man kan också använda telefon eller bara skriva ner på bifogad blankett och skicka in.

Funderar på hur min mamma gör, som inte har dator och som ser illa… Undras om nån tänkte på ”gamlingarna”, invandrarna med flera… Helt lätt att hitta sitt lägenhetsnummer är det inte heller. Enligt den medföljande foldern består numret av fyra siffror

[…] och ska finnas anslaget  på en väl synlig plats i byggnaden. Fastighetsägaren ska dessutom ha lämnat information till dig om vilket lägenhetsnummer som gäller. […]

Ja jag har fått ett brev om detta, men nåt anslag på

[…] väl synlig plats i byggnaden. […] 

hittar jag inte! Det är som vanligt, det. Dåligt med informationen, alltså. Tur att jag hade sparat brevet!

Uppdaterat: Nu var jag nere i entrén och kollade och jag hittade siffrorna. Men inte tack vare att det är utmärkt att det just är dessa fyra siffror man ska ange utan för att jag känner igen dem från brevet jag fick för ganska länge sen…

Nu ska jag informera mig själv lite om vad som har hänt lokalt via lokalblaskan. Nåt besked har jag INTE fått än och jag har för dålig röst för att ringa själv, tycker jag. På måndag har jag bestämt mig för att sjösatta plan B och sätta mig och ringa runt lite. Förhoppningsvis har min röst återgått till det normala då!

Read Full Post »

Med piskan i handen stod jag i hallen och gav alla barn som skulle följa med samt Fästmön var sitt rapp som en liten påminnelse om att vi minsann hade en dejt med mormor och Lasse klockan 17.30 borta vid Trekanten. Skämt åsido, jag slåss aldrig, men jädrar – vi var FÖRST på plats! Jag tror detta imponerade djupt på Lasse!

Det var väldigt, väldigt kallt och kvicksilvret kröp neråt. Vi hade packat med oss sittunderlag och filtar till slädfärden, men som synes såg Anna MYCKET tveksam ut kring hela evenemanget. Vad hade vi gett oss in på och skulle barnen palla?


”Det HÄR blir nog bara jobbigt…” ser det ut som om Anna tänker i bilen.

                                                                                                                                                         Vi följde Lasse och mormor på såväl motorväg som slingrande, smala och glashala vägar. Resan tog ungefär 40 – 45 minuter. Vi satt i bilen och försökte hålla värmen tills slädarna skulle gå, men jag var i vart fall ur och hälsade på Uffe och Lilian, Annas bror med sambo, som kommit för att fira storasyster Carina på 50-årsdagen ända från Norge. För syftet med hela besöket i Tomtens stuga var att fira Carina, ifall du missat det.

Slädfärden blev magisk!.. Det var så vackert, så mörkt och så kallt att det var omöjligt att fånga stjärnorna på vinterhimlen eller träden som gnistrade så det såg ut som om det var diamanter i dem. Det var så… magiskt… Och vi fick åka släde med en vätte, se själv!


Vätten höll i tyglarna på släden.

                                                                                                                                                          Efter cirka 20 minuters magisk resa i fasansfull kyla var vi så framme vid en stuga mitt inne i skogen. Där var kolsvart utanför, men stugans fönster lyste inbjudande och immiga. Och snart hade vi bänkat oss och blev serverade underbar julmat.


Anna och Elias lät sig väl smaka.

                                                                                                                                                       Jag hade mormor till vänster och Linn till höger, men det var ganska svårt att konversera. Vid bordet bakom våra ryggar samt nämligen ett tämligen överförfriskat sällskap som hade en ljudnivå som fått Arbetsmiljönämnden att göra en akututryckning om vi larmat den. Men nu gjorde vi ju inte det, förstås.

Födelsedagsbarnet satt vid ett annat bord och jag försökte fota i mörker och trängsel, med dåligt resultat, dessvärre.


Elias närmast kameran, därefter Annas och Carinas bror Uffe, födelsedagsbarnet Carina och kusin Adrian.

                                                                                                                                                        Elias gillade potatisen bäst, själv var jag LYYYRISK över sillen och hade sån tur att jag fick även Elias och Linns. Annars hade man till varmrätt till nästanvegetariska mig gjort en sorts potatiskaka med paprika och nån grön sak. Den var otroligt salt och otroligt mäktig och varken mormor eller jag kunde definiera vilken grön sak som var i den.

Efter input kommer output – och det, kära läsare, fick man halka över till utedasset för att göra. Inne på Tomtemors dass hade nog Ernst* varit och piffat lite…


Toapapper och lyktor och väldoftande grankvistar är väsentligheter på ett utedass.

                                                                                                                                                         Själva dasset i sig var annars tämligen… ordinärt. Elias hade vissa problem, kan meddelas. Själv blundade jag, satte mig snabbt och hastade därifrån med avkyld rumpa.


Dasset i sig var tämligen ordinärt.

                                                                                                                                                        Jag vet inte hur många som var med på VÅRT kalas (det var ett eller två andra sällskap också med, men de tillhörde inte oss), för Carina och Tommy har sju barn, en del med respektive och två med egna barn. Anna hade med sig tre av sina fyra samt mig. Och så var det mormor och Lasse, morfar Bosse, bror Uffe och hans Lilian. Men lille Ville var den klart yngste i sällskapet! En underbart pigg liten kille och son till Carinas och Tommys näst äldsta dotter Hanna.


Lille Ville, mamma Hanna och morbror Björn (bror till Hanna, alltså, morbror till Ville).

                                                                                                                                                                 Vi åt så magarna blev fyrkantiga och Elias orkade inte med nån dans kring granen. I stället njöt vi av levande musik från dragspel, fiol och nyckelharpa. (Vi njöt emellertid INTE av skrålet från fylltrattarna vid bordet bakom…)Anna såg ut som om hon tränade för nåt Lucia-upptåg och Elias skaffade sig en ny hobby: kapsylsamling.


Elias tyckte kapsylerna var roligare än dansen, Anna verkade träna för nåt Lucia-upptåg. Mörkret gjorde bilden oskarp.

                                                                                                                                                          Det var svårt att fånga födelsedagsbarnet på bild, som sagt, men här har jag lyckats få med jubilaren OCH hennes make!


Tommy, Carina och bror Uffe njöt av musiken från dragspel, fiol och nyckelharpa.

                                                                                                                                                        Vid 21.30-tiden var det så dags att gå ut och invänta slädarna för färd tillbaka till bilarna. Som tur var hade temperaturen stigit något. För Annas och min del hade det INGET med alkohol att göra för ingen av oss drack en droppe sådant. Fast det kunde man inte tro såsom vi gjorde bort oss…

Först höll jag på att göra Anna faderlös. Jag hade lovat Frida att gå ut och kolla var Anna och Elias höll hus och sen komma in och berätta. Det var bara det att dörren var så förb. trög när jag skulle in igen. Så jag la hela min tyngd och kraft på att försöka få upp den. Såg hur Björns ögon blev allt större och rundare och när jag försiktigt undrade om nån idiot stod bakom dörren nickade han. När han senare kom ut kunde jag inte låta bli att fråga vem det var som hade stått bakom dörren. Det var Annas pappa, morfar Bosse… Såååå piiiinsamt!!!

Men värsta grejen gjorde nog Anna ute på backen. När hästarna med de tre slädarna och den enda vagnen kom behövde de vända på backen och vi blev tillsagda att backa så att hästarna inte sprang på oss. Anna ryckte tag i Elias med högerhanden och i… en vilt främmande karl i vänsterhanden. Men det fattade hon inte förrän efter en lång stund, för hon trodde att det var jag. Precis som om jag vore lik en liten, vithårig man med tjocka glasögon… (Vi höll på att skratta ihjäl oss i natt i sängen när vi kom på detta FRUKTANSVÄRDA misstag!) Men plötsligt insåg både Anna och karlen att de inte på nåt sätt hörde ihop, så de släppte varandras händer och karlen sprang till skogs och Anna… till höger.

Anna må vara förlåten för sitt misstag, för det var onekligen väldigt, väldigt mörkt ute…


Carina färgglad mössa, dottern Miriam i pappa Tommys knä på släden på väg till bilarna genom mörkret .

                                                                                                                                                 Tillbakafärden blev minst lika magisk, men den stjärnklara himlen hade nu täckts av moln och temperaturen hade stigit något. Vi var inte hemma i Himlen i Förorten förrän nånstans mellan 22.30 och 23 och då blev det sängen direkt. Elias hade somnat redan i bilen och somnat så fort han la sig ner på kudden. Jag underhöll tjejerna i familjen med i-sprikit* och Johan suckade tungt när det åter blev liv i hemma-luckan. Inte nog med att jag hade plågat dem i bilen ut med att gala i kör med Peter Jöback i bitar som O helga natt och Ave Maria… Man skulle enkelt kunna säga att EN av oss kan sjunga…

Efter en massa flams i sängen somnade två trötta kickor och blev väckta vid niotiden av Elias som tog upp beställning på frukost…

Mitt på dan skjutsade jag Anna till ICA Solen och Linn till sin pappa, men innan vi for blev vi översnöade ett antal gånger av en helikopter som cirkulerade ovanför våra huven. Den verkade leta efter nåt eller nån, kanske en landningsplats, men jag var övertygad om att det var övningskörning.  Sjukstugan i Backens helikopter är ju duktigt sponsrad av det lokala näringslivet i Uppsala så då kunde man vara ute lääänge och övningsköra. Eller flyga, kanske man säger när det gäller ”att göra helikoptern”..?”


Vad gjorde helikoptern? Eller gjorde nån helikoptern INNE i helikoptern?

                                                                                                                                                         Anna och Elias skulle julgrejsa med nåt kletigt brunt som ska in i ugnen och limmas ihop och utsmyckas med nonstop-karameller. Men jag gissar att de har satt i sig alla karameller eftersom det nyss kom ett nödrop per sms om att jag MÅSTE köpa en ny påse på vägen ut… För nu ska jag strax åka ut igen till Himlen för att fira lördagskväll. Nåt annat firar jag inte.

*Ernst = Ernst Kirschsteiger, känd piffare från bland annat TV
**i-sprikit = i-språket. Man byter ut alla vokaler mot i och pratar med mycket pipig röst.

Read Full Post »