Måste fler körkort dras in?

Ett inlägg om bilkörning och sjukdomar och en viss sorts blinkning.

---

 

Frågan i rubriken är omvandlad från ett påstående i en ledare i Expressen den 7 augusti. De farliga bilister som avses är dementa och synskadade – men äldre. Det är så det står i texten. Visst håller jag med om att en dement bilförare med all säkerhet är minst lika farlig som en bilförare som är påverkad av alkohol eller droger. Och jag tycker inte att man ska få köra bil – eller annat fordon – om man inte ser tillräckligt bra med eller utan hjälpmedel.

Jag har ALLTID kontaktlinser i ögonen eller glasögon på näsan när jag kör bil, trots att jag INTE har det som villkor på mitt körkort…

Varje år får ungefär 25 000 svenskar diagnosen demens, enligt ledarskribenten. Men det var bara 2 500 körkort som drogs in av hälsoskäl. I vårt land behöver man inte, i takt med stigande ålder, genomgå några tester av ens lämplighet som bilförare. Däremot har läkare en plikt att rapportera bilförare, som de anser vara olämpliga bakom ratten/vid styret (jag hoppas att det också gäller MC!!!), till Transportstyrelsen. Av olika skäl görs det troligen inte tillräckligt. Varför? Säkert för att det är svårt för doktorn i sin kontakt med patienten att tala om för den senare att h*n inte funkar som h*n ska längre. Det är… jobbigt. Fast ärligt talat, är det inte svårare att lämna ett dödsbud till närstående i samband med att det har skett en olycka där en dement bilförare varit inblandad..?

I ledaren framgår att dessa dementa

[…] i allmänhet […]

är äldre. Och så avslutas texten med ett stycke i fetstil där skribenten återkommer till åldern:

[…] Det faktum att vi lever allt längre kommer göra att vägarna fylls av bilister som fyllt både 80 och 90 och det i sig är inget som helst problem. Men antalet dementa och på andra sätt medicinskt olämpliga bilförare kommer därmed också att öka och det måste vi göra något åt.

Självklart håller jag med om att vi inte kan ha folk som är dementa eller ser för dåligt bakom ratten! Men demens är en sjukdom som drabbar allt fler längre ner i åldrarna. Sämre syn kan också drabba människor i olika åldrar, inte bara människor som ledarskribenter klassar som äldre.

Bakom ratten ska man vara både medicinskt lämplig och kunna blinka när man svänger, tycker jag.

Varför har vi, helt enkelt, inte hälsokontroller lite oftare och inte bara för att vi har körkort? Vissa sjukdomar kanske till och med kan botas vid tidig upptäckt. Men så klart. Det handlar ju om resurser. Som vanligt! Det finns inte tillräckligt med utbildad sjukvårdspersonal. Hade det funnits det skulle vi inte ha råd att betala deras löner.

Sen borde vi satsa på att utrusta våra nya bilar bättre. Idag har jag nämligen noterat att många bilar är väldigt fina och nya. Men de har ett stort problem: de verkar inte vara utrustade med blinkers!.. Ibland undrar jag om vissa bilförare – inte äldre! – tycker att det är pinsamt att blinka när de ska svänga…

Har DU några tankar kring medicinskt – och andra – olämpliga bilförare??? Skriv några rader i en kommentar!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Söndagsskola med fingervisning, till Maxi och planering av en mordresa

Ett fingervisande inlägg med litterära anspelningar, som vanligt.

---

 

Fingervisning pågår!

Det var verkligen TUR att författaren Sofie Sarenbrant inte blev ilsken för att jag la upp bilden här bredvid på Instagram och kallade den Fingervisning pågår! Hon till och med skrattade åt bilden och gillade den. Så nu lånar jag hennes bok igen och kör bilden även på bloggen som illustration till dagens söndagsskola. Sen ska jag läsa boken också, den är riktigt spännande efter cirka en fjärdedel.

Ja, jag skulle ju ha mobiltelefoniutbildning med lilla mamma, numera 80 år. Det var söndagsskolan. Och det gick väl så där. Mamma är nu inne på sin fjärde mobil. Denna gång har jag och Fästmön köpt henne en äkta seniormobil – jag hatar ordet senior, tycker att det är löjligt! – i hopp om att mamma ska använda den, typ ta med sig den när hon går hemifrån ifall hon plötsligt behöver ringa eller nån behöver nå henne.

En seniormobil till mamma.

Motståndet är kompakt från mammas sida. De en gång så flinka flickfingrarna vill inte riktigt hitta snärten på tangenterna. Att detta skulle ha nåt med gamla leder att göra är bullshit – det handlar om min mammas långa naglar. Mamma är ytterst mån om sitt utseende. Jag har till exempel inte sett ett enda grått hårstrå på hennes huvud. Jag har aldrig sett hennes naglar korta och omålade heller…

Jag hoppas att jag har lyckats förmedla hur hon svarar i sin mobil och hur hon ringer. Men man vet inte så noga. Det handlar inte om att mamma är korkad eller dement – hon är ovillig. Vi tragglade ett tag och som belöning (för mamma) åkte vi till ICA Maxi och Ö o B för att handla. Jag börjar allvarligt tro att mamma äter toapapper, för förrådet har nu gått från stort till enormt.

En liten åktur blev det innan vi for hem för att dricka eftermiddagskaffe och skrapa veckans Trisslott. Då var klockan 16.30. Jag tryckte i mig såväl citronmuffin modell gigantisk samt fingerkex antal många. Sen skrapade jag fram en vinst på 60 spänn åt oss. Det blir två nya lotter, har vi bestämt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

En stunds läsning i ovan nämnda bok blev det för min del innan det var dags för middag. Idag lagade vi mat hemma på riktigt. Vi kokade potatis med dill, ställde fram matjessill med tillbehör och jag tog tre snapsar Svenskt vatten, det vill säga Östgöta sädes, det göttaste brännvinet i världen. Östgöta sädes uttalas för övrigt Öschöta sädes och inte på nåt annat sätt, dumma ståkkhålmare.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter maten blev det äntligen tillfälle att ringa Anna! Vi har inte talats vid sen i början av veckan. Det blev en del avrapporteringar och sen berättade jag om ett evenemang som vi eventuellt skulle kunna bevista i sommar. Lite senare började jag kika på olika möjligheter och jag kan avslöja så mycket som att vi planerar en mordresa tack vare en god person vid namn Sven-Bertil. Eller… Sven-Bertil heter nånting annat, men jag vet inte h*ns identitet. Det kanske inte ens är en man..? Oavsett är det en mycket godhjärtad person som tycker att jag ska göra denna ruskiga tripp.

Min kväll avslutades med en promenad ut till sopstationen och sen, utan soppåsar, en promenad längs med vattnet. Trots det trista ljuset fick jag ett par bilder som jag blev ganska nöjd med. Och med dessa bilder avslutar jag det här inlägget för att kunna läsa en stund innan jag släcker. I morgon ska jag inleda dan med byråkrati och administration så att jag kan överleva ett tag till. Men på eftermiddagen ska jag göra nåt roligt igen: träffa vännen FEM!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

De dödas mässa

Ett inlägg om en bok.

---

 

Otrohet, arbetslöshet och fattigdom… Det är detta som leder till att Wendy flyttar hem till barndomsväninnan Janet och hennes familj. Där verkar idyllen råda, men strax krackelerar den. Det måste den ju liksom göra i Andrew Taylors bok De dödas mässa – boken utgör sista delen i den så kallade Roth-trilogin som jag har slukat!

Nu är det 1958. Wendy flyttar tillfälligt till Janet och David. I hemmet finns också dottern Rosie och understundom även Janets pappa, den demente mr Treevor. Wendy får ett tillfälligt jobb med att katalogisera böcker på biblioteket. Hon blir intresserad av poeten Francis Youlgrave och inleder lite egen forskning…

Roth-trilogin består förstås av tre delar som hänger ihop. Man kan läsa dem var för sig och också få behållning av dem. Men läser man den första delen först vill man självklart veta hur allt hänger ihop. Det roliga i den här trilogin är att varje del för läsaren bakåt i tiden. Del ett, De fyra yttersta tingen, utspelar sig i mitten av 1990-talet, del två, Främlingars dom år 1970 och denna den sista delen alltså 1958.

Familjerna Byfield och Appleyards öden hänger ihop. Över dem susar anden av Francis Youlgrave – och ett stort mått av ondska. Den här tredje delen blir inte riktigt ruggig förrän i slutet och är mest att kategorisera som en thriller, medan första delen är otäck hela tiden och andra delen är en mer klassisk detektivroman/deckare.

Toffelomdömet blir högt. Jag rekommenderar verkligen Roth-trilogin som sommarläsning!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det man inte vet

Ett inlägg om en bok.

---

 

Det är inte bara dåligt med Bokus. Som jag skrev i ett tidigare inlägg har de bra priser och bra sortiment samt snabb leverans. I slutet på oktober nätshoppade jag ett par pocketar, en julklappsbok och en inbunden bok på Bokus bokrea. Jag gav bara 29 spänn för Alice LaPlantes Det man inte vet. Och det var en god investering, för den här boken har gett mig bra information samtidigt som den var gripande.

Boken handlar om Jennifer White, en framgångsrik handkirurg. Men när hon uppnår pensionsåldern drabbas hon av alzheimer. Och sjukdomen har ett snabbt förlopp. Barnen anställer en kvinna som sköter Jennifer dygnet runt i hemmet. Fast när grannkvinnan Amanda, Jennifers väninna, hittas mördad blir polisen misstänksam. Amandas fingrar på högerhanden är avlägsnade av nån som är professionell med kniven…

Man skulle kunna läsa den här boken lite som en deckare. Men i mina ögon är det en skildring av demens. Omvärlden skildras via sin dialog med Jennifer. Läsaren får vara med om snabba kast, aggressivitet, hallucinationer, förvirring, glömska – allt som är typiskt beteende hos den som är dement. Intressant nog är det skildrat utifrån den sjuka själv. Naturligtvis är det svårt att avgöra om sjukdomen och dess symtom är korrekt skildrade. Jag läste i vart fall i en artikel att författaren skrev boken lite som en deckare för att hantera sin egen mammans alzheimer. Boken fick priset Wellcome Trust, ett pris som delas ut till litteratur som behandlar medicin och hälsa.

Det här är en välskriven och intressant roman om en fruktansvärd sjukdom. Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vem är klarast i knoppen, tro..?

Ett förundrat inlägg.

 

Faster E en påsk för snart två år sen. Idag blev hon 97.

Idag var det ju som sagt en födelsedag i släkten. Faster E:s födelsedag. Jag hade nogsamt noterat datum – och ålder på damen i fråga. Nu vet jag att det senare är lite ofint, men när en dam kommer över de 90 tycker jag att varje födelsedag och år är värda att komma ihåg. Bara det att jag mindes fel. För faster E blev inte 96 utan 97… Och det talade hon om för mig när jag ringde i kväll. Som tur var hann jag inte säga fel, hon förekom mig. Men så klart jag rodnade lite, på 28 mils avstånd…

En riktigt krutdam är hon i alla fall. Helt klar i knoppen – till skillnad från sina yngre släktingar. Det är bara hörseln det är lite strul med. Fast det må ju vara hänt när man är 96. Nej, jag menar 97… Det är lättare att prata när vi ses, men tyvärr blir det ju inte så ofta på grund av just avståndet. Ska se till att det blir en träff nästa gång jag far neråt.

Lite senare telefonerade jag med Fästmön också. Vi stämde av dagens nyheter och lite annat. Ja, inte precis så att vi pratade om journalister som blivit mördade. Det blir mest rapporter från våra egna små världar. Ibland är jag onekligen glad att jag är så feg att jag inte reser till kriget för att arbeta… Anna gick en demens-kurs idag och fick bland annat lära sig att en del människor faktiskt kan bli dementa redan i 30-årsåldern. Skrämmande, tycker jag!

Personligen måste jag alltid skriva kom ihåg-lappar eller sätta mobilen på påminnelse om jag ska komma ihåg nåt utanför det vanliga. I morse glömde jag till exempel att ta med mig den där jackan jag ska lämna in hos skräddaren runt hörnet från jobbet för att få hjälp med dragkedjan. Nu ligger jackeländet i en påse, som i sin tur hänger på handtaget till ytterdörren. Det vore väl själva f*n om jag glömmer den i morgon!..

Tofflan, 51, ska nu dra sig tillbaka till bästefåtöljen för att..? Eh ja… Vad var det nu jag skulle hitta på..?

Livet är kort. Det är mitt minne också.

Read Full Post »

Arg

Ett inlägg om ilska.

Uppdaterat inlägg: Jag glömde skriva att jag också är arg på alla skitdåliga plastkassar som bara går sönder, allra helst när man använder dem för kompostavfall. Avfall, som då rinner i hinkar, på golv och på kläder när man ska byta påshelvete!…

När det hade gått några timmar idag insåg jag att jag är arg. Jag är jättearg. Fullkomligt skitförbannad. På det mesta och de flesta. Fast egentligen inte. Det är väl den allmänna frustrationen över tillvarons jävlighet. Mycket av det/dem jag är arg på kan jag inte åtgärda/förändra. Då gäller det väl bara att gilla läget. Eller?

Jag är skitarg.

Jag är till exempel skitarg på…

• ungar, som hela tiden måste utstöta oljud i affären och på andra offentliga platser. Vad är det för fel med att prata?
• folk, som skriker i sina mobiler. Sänk rösten eller köp en ny mobil! Eller skaffa hörapparat! Sms:a. Jag vill inte höra era privata samtal!
• personalavdelningen, som inte kan posta papper förrän samma dag jag behöver ha dessa papper i min hand. Varför? Jag fattar inte!
• chefen, som mejlade idag och undrade var pappret är som jag skulle skriva på och skicka in. Jag skickade det för farao för nästan fyra veckor sen. Till personalavdelningen, för det var ju det som stod på det!
• människor, som låtsas vara så förstående och som sen kommer och ber om nån sorts jävla undantag för just dem. Som om de skulle vara heligare än andra…
• myndigheter, som inte kan informera ordentligt på sina webbplatser och inte heller ha en vettig kommunikation mejlledes med samhällsmedborgare. Vilken TUR att jag inte är dement, att jag är svensk, att jag inte är förståndshandikappad, att jag inte har dyslexi och att jag har datakunskaper som är liiite högre än vanliga användare.
• iPhone 5, som vägrar skicka bilder direkt från bildalbumet upp till Twitter. Jag har till och med installerat om appen.
• människor, som bara ska anmärka på varenda jäkla ord jag skriver. Sluta läs om det stör dig så mycket!

Så! Nu har jag lättat på trycket och pyst. Rejält. Hur brukar du göra när du är arg??? Skriv gärna några rader och berätta!

Livet är kort.

Read Full Post »

Järnladyn

Äntligen blev det tillfälle att se filmen Järnladyn (2011), en DVD som har legat ett par månader och väntat på att bli sedd av oss. Vi, Fästmön och jag, bänkade oss för att beundra Meryl Streep.

Beundrad.

Vi får här följa Margaret Thatcher på sin ålders höst, änka och dement. Men det blir förstås glimtar tillbaka genom ett liv i Storbritanniens konservativa parti. Margaret Thatcher, den första kvinnan att leda ett brittiskt parti, men också den första kvinnliga premiärministern. Hon blev vald strax före jag flyttade till England och mycket av det som utspelar sig i filmen minns jag väl. Däremot tycks jag ha förträngt bomben på Grand Hotel i Brighton, ett hotell jag passerade så gott som dagligen.

Det här är bland det bästa i seriös filmväg jag har sett på länge. Meryl Streep är en helt fantastisk skådespelare. Hon kan ju baske mig spela vilken karaktär som helst. Hon är väldigt porträttlik i den här filmen, inte bara utseendemässigt utan även vad gäller rörelsemönster. Helt otroligt!

Det kan inte bli annat än högsta betyg!

Livet är kort.

Read Full Post »

Har jag överlevt? eller När gamla hyndor lär sig själva att sitta

Jorå, det har jag – till somligas förtret, till andras lycka. Men det är svårt att lära gamla hundar sitta. Jag är en gammal hund. Eller hynda, om vi ska vara korrekta. Det är bara vissa sura som tycker att jag är en hen. För snart 33 år sen blev jag myndig. För 31 år sen flyttade jag till Uppsala. Sen dess har jag varit prenumerant på Upsala Nya Tidning. Det har jag varit utan uppehåll, nästan, fram till igår. Den enda gången jag hade uppehåll var när man från mitt förra arbetsliv TOG mitt abonnemang, med guldkort och allt, och flyttade över till chefen. För ett tag hade jag tjänsteexemplar. När jag slutade ville jag givetvis fortsätta ha min tidning, men naturligtvis betala själv. Jag trodde att man, efter 23 års tjänst, kunde visa mig lite vanlig hyfs och respekt och åtminstone informera mig om att man tagit över mitt abonnemang. Men inte då! Jag ringde själv tidningen och fick ta ett nytt abonnemang. Jag hoppas chefen körde upp guldkortet – som var MITT – på nåt mörkare ställe.

Allt det där i inledningen är historia nu. Men vissa saker gör fortfarande ont och är svåra att komma över. Inte heller är det lätt att bryta fleråriga vanor. Jag kommer från en tidningsfamilj. Båda mina föräldrar var anställda vid Corren, min pappa som redaktör. Jag är uppvuxen med en morgontidning. Men idag såg mitt frukostbord ut så här: (nånting saknas definitivt)

Nånting saknas på mitt frukostbord! Vän av ordning skulle säga servett och det stämmer också. Men här finns inte heller nån morgontidning.

I stället för att läsa tidningen surfade jag på nätet och läste nätupplagor av flera andra tidningar. Alla artiklar finns naturligtvis inte tillgängliga och många tidningar tar betalt för att man ska få läsa deras artiklar. Jag håller mig än så länge till gratistexterna.

Vad stod det då i tidningarna? Ja det som lyfts fram som förstanyhet idag är så gott som överallt prinsessan Lilians frånfälle. En 97-årig dam, med ett spännande och brokigt förflutet, har lämnat detta jordeliv. Nån tidning skrev att hon lidit av Alzheimers sjukdom sen 2010. Kanske inte är så konstigt om man är 97 år. Jag menar, att man är dement. Personligen tyckte jag att det var en ganska onödig upplysning. Nåt som roade mig mera var de bilder och den historia man grävt fram om kvinnan, som föddes i en fattig gruvarbetarfamilj i Swansea och som blev prinsessa. Nästan lite som Anni-Frid Lyngstad, som föddes som tyskbarn av en ensamstående norsk mamma och som i sitt senaste äktenskap fick titeln prinsessa…

Nån som inte är ett dugg dement och endast ett år yngre än prinsessan Lilian just idag är mammas faster E! Stort GRATTIS på den 96:e födelsedagen! Jag ringer i kväll! Mamma har två och en halv fastrar i livet. Två av dem, faster E är en av dessa två, är ingifta, medan en är en halvfaster som mammakusinen B hittat genom sin fantastiska släktforskning. Men tänk att ha levt i nästan 100 år… Och tänk den dan faster E fyller 100 – för jag är övertygad om att hon överlever oss alla – vad sjunger man då?

Ja må hon leva, ja må hon leva, ja må hon leva i 150 år…

eller? Tja, det kan man ju fundera över, så här under veckans första dag.

Jag hann knappt in på jobbet förrän min rumsgranne ropade förtvivlat på mig och slet sitt hår. Datorproblem, förstås! Varför tror folk att jag är nån datatekniker? Nåja, jag såg vad problemet är, men kunde inte lösa det, så h*n fick försöka jobba så gott det gick tills den lilla IT-mänskan anlände.

I övrigt fortsätter mitt Husbygge idag. Jag filar lite på de sidor jag skapade i fredags. Har fått återkoppling från Lille M och gjort ett tillägg enligt önskemål. I eftermiddag ska jag ner på vaktmästeriet och plåta och intervjua. Det ska förstås bli en sida om detta. På tur efter det står sidor om konsten och sist, men inte minst, utomhusmiljön. Sen ska allting gås igenom – ja, jag är jävligt petig! – och stötas och blötas. Nånstans här, innan allt är färdigt, lanserar jag webbplatsen. Den är ju än så länge bara lite smyglanserad (har ändå fått respons, vilket förstås är kul!).

Vad händer hos dig idag, dårå??? Har du läst nån morgontidning och tänker du lansera nån webbplats under dagen???

Livet är kort.

Read Full Post »

Katastrofalt på Tokerian

Detta inlägg är tillägnat min vän Karin, som förstod ironi till 200 procent till skillnad från normalpersoner som högst kan förstå 100 procent.

Jag har varit på Tokerian. Och idag var det värre än värst. Det var katastrofalt. Jag menar verkligen katastrofalt.

Först och främst är det ju allt annat än varmt ute. Då tror man ju att Kreti & Pleti ska ha vett att stanna hemma. Men icke! Alla redan överviktiga barn och vuxna måste ju ha lördagsgodis.

Eftersom det är jättekallt tyckte flera bilister att det var OK att parkera precis utanför de fyra affärernas huvudingångar. Med påföljd att vi som promenerade fick gå ute på parkeringen – där en massa bilar cirkulerade runt, runt – i väntan på att nån vid nån huvudingång skulle köra iväg. Det finns handikapparkeringar. Det är inte heller långt från parkeringen till affärerna. Men tro inte att det är handikappade människor som ställer sig direkt utanför. Nej, det är människor som liksom skuttar i och ur bilen och vidare in i nån affär. Har sett det själv. Inte ett handikapptillstånd så långt ögat kan se.

Och vem fan har kört här med vad? Till höger i bild en överviktig vuxen på väg att köpa lördagsgodis mat.

När jag närmade mig Tokerians huvudingång såg jag en en stor hund till synes utan husse, matte eller koppel. Ganska pälslös, men stor. Och antagligen frusen. För den smet in i affären när Ett Korkat Pucko inte kunde vänta en halv minut utan måste kliva in just som hunden passerade. Hunden sprang in, men inte ut. När jag stod och skulle ta min scanner hörde jag nån ropa över affärens högtalare:

Vi har en lös hund i affären!

Som om folk inte märkte det. Det hade samlats en stor klunga utanför kiosken och jag tror att hunden fångades in. Vem vet, kanske av ägaren. Hur som helst, hur 17 kan man ha en sån stor hund utan koppel? Eller hade den lyckats dra ur huvudet ur halsbandet eller vad???  Några svar lär jag aldrig få.

Inne i affären skrattade jag rått inom mig när jag hörde en mamma på både farsi och svenska säga till sitt kinkande barn

Du kan inte sitta i vagnen nu, jag måste köra din yoghurt i den.

Ha! Unga friska ben mår bra av att gå – även inne i en affär.

Lite senare hörde jag samma unge gnälla för att h*n inte fick köpa godis. Mamman svarade stenhårt, både på farsi och svenska:

Det finns godis hemma. Jag ska visa dig sen.

Så agerar en god förälder, tycker jag. Inte som somliga *pekar åt ett visst väderstreck* som antingen ignorerar sina barn genom att hålla på med sina mobiler eller ignorerar sina barn genom att inte låtsas höra. (Nej, somliga borde inte ha barn.)

Framme i kassan var det dags för nästa show. En ung kille försökte byta en vara utan kvitto. Expediterna var justa och lät honom göra det ändå, men eftersom varan han skulle ha var dyrare ville de att han skulle betala mellanskillnaden. Det ville inte killen utan upprepade, gång på gång som ett mantra

Det var min [en äldre generation] som handlade och h*n är senil.

Men hallå! Inte låter man en förälder, morförälder, faster, farmor, storebror eller Fans egen moster gå ensam och handla om h*n är senil?! För övrigt heter det dement och inte senil, har Fästmön lärt mig.

Killen trängde sig före i kön (en farbror och jag) och bakom mig växte kön. Då kom min favorit Loppan och satte ner foten. BRA gjort att be honom vänta på sin tur!

Det här är en bra tjej!

Jag handlade alldeles för mycket och en randig kaviartub gjorde sönder skitpåsen i botten. Påsen var alldeles för tung och jag fick stanna på vägen för att det gjorde ont i operationsärret när jag bar. Men det var nog en av dagens smärre katastrofer…

Livet är kort.

Read Full Post »

Tidsoptimism IGEN och att roa sig i bilen med bilen, bland annat

Idag vet jag inte vad som har hänt med mig. Plötsligt verkar jag inte kunna klockan längre eller så håller jag på att bli dement. Först glömde jag ju att dammsuga två rum och sen höll jag på att glömma att åka och hämta Fästmön klockan halv två från jobbet. Hon skulle nämligen till ett möte på andra sidan stan och det var VIKTIGT att INTE KOMMA FÖR SENT. Fyra minuter i halv två FLÖG jag upp från stolen, slet åt mig jeansen i badrummet och simmade ut till garaget. Ja för nu när vårsolen faktiskt har lyst här idag har det smält en hel del snö… Man behöver typ simborgarmärket för att kunna ta sig till garaget…

Vi hann i god tid. Mötet var dessutom försenat. Anna väntade inomhus, jag vägrade träda över tröskeln till denna byggnad som en gång var mentalsjukhus och häckade därför i bilen.

Jag höll mig på behörigt avstånd från det gamla mentalsjukhuset.

                                                                                                                                                     Mötet var planerat att hålla på i ungefär en halvtimma, men det hela blev nu nästan totalt en timma. Jag hade tyvärr ingen toalett i bilen, vilket jag funderar på att installera, men när jag blev hungrig hittade jag lite bilgodis i det ena handskfacket. För den andliga spisen stod boken jag läser just nu – en väldigt annorlunda roman, kan jag meddela… Jag köpte den, inbunden och fin, för endast 69 pix på bokrean.

En påse bilar finns ALLTID i min bil. Och så hade jag en bok att roa mig med också.

                                                                                                                                                      Efter mötet blev det en tur till Stormarknaden, för jag hade lovat Anna en semla eftersom det är fettisdag. Vi inhandlade lite ”kallt” till middag och så fyndade jag en burk cola-bonbons för tio kronor – mest för att burken är fin! 😀

Fin burk, men cola-karamellerna smakade sisådär.

                                                                                                                                                           Efter mat och kaffe satte jag mig en stund vid pusslet för att försöka få ihop ramen. Men det fattas en fyra, fem bitar och jag misstänker starkt att Hortellskan och hennes kära K har varit här igen och mixtrat. Den här gången har de inte bytt ut bitar från ett annat pussel. Nu har de varit mycket mer förslagna och sågat så att alla kantbitar passar precis överallt på kanterna. Mycket illvilligt, må jag säga.

Nu är det alldeles svart utanför fönstret och det går inte alls att pussla. Sitter en stund här vid datorn för att skratta elakt se när alla gissar fel på den senaste bildgåtan! 😆

Read Full Post »