Salt och söndagsskoj

Ett inlägg om lördagskvällen och en tramsig shoppingrunda idag.

Det var så himla varmt igår!!! Vi satt ute ganska länge och det var nästan 24 grader vid 23-tiden!.. Underbart, men också väldigt tröttande. Jag blir saltsugen som tusan, antagligen försvinner det en massa salt ur kroppen när det är så här varma dagar. Vi inledde därför lördagskvällen med salta pinnar och en öl på ballen*. Detta snaskade vi på medan ett kilo räkor låg och tinade. Sen kladdade vi med räkmackor… Och ja, Fästmön diskade och jag gick ut med räkskalen. Räkskal måste ut direkt till soprummet på sommaren!

Idag var klockan nästan tio innan vi vaknade. Jag drömde en konstig dröm om ett av mina normala X. Det var lustigt. Vet inte varför jag kom att tänka på just henne, men uppenbarligen gjorde jag det.

Vi tog det lugnt resten av förmiddagen. Jag tvättade mitt urskitiga hår och smorde in mina soleksem som kliade som tusan i natt. Tycker inte att salvan som doktorn skrev ut mot mina generella eksem är särskilt bra, föredrog den jag hade tidigare. Men det hjälpte inte att jag protesterade, just nu är det Emovat som är ”inne” och säkerligen står på läkemedelslistan.

Det började regna fram på morgonen och fortsatte en stund in på förmiddagen. Runt 16 grader var det bara. Men när regnet hade upphört traskade vi över rondellen. Passade på att titta in till Arge Kaj för att se vad han var förbannad på sålde för roliga saker. Jag kom ut med ett par insektsfria trosor, piprensare (jaa, gissa vad jag ska ha dem till!..), en ful fisk och ett par svindyra läsglasögon (20 spänn).

Sen gick vi vidare till Tokerian. Somliga börjar ju arbeta i morgon och behövde inhandla lite lunchprylar. Andra behövde handla annat – men glömde hälften. Såg snart f d kollegan S, men eftersom S inte visade att h*n hade sett mig klev jag inte fram. Löjligt av mig, kanske, men jag mår inte så bra efter beskedet jag fick dan före midsommarafton.

Ringde mamma när vi kom hem. Jag har inte pratat med henne sen i torsdags, så jag ville höra läget lite. Idag var det ganska bra – det är ju mycket sport på TV och sånt gillar mamma!

Anna fixade kaffe och vi hällde i oss detta tillsammans med kanelbullar från Tokerian, allt medan vi glodde på en film som berörde. Jaa, till och med den hårdhudade Tofflan fällde en tår.

Jag lagade till en nyttig (ehum…) måltid bestående av tomater, potatisklyftor, kalkon och hot béarnaisesås. Till det korkade jag upp en Villa Puccini (2006).

I kväll blir det Miss Marple och sen läggdags. Anna börjar 7.30 i morgon bitti och jag ska skjutsa henne. I morgon eftermiddag ska jag träffa min uppdragsgivare på Uppsalanyheter.se för en försenad födelsedagsfika på Fågelsången vid Svandammen. Detta innebär att jag måste åka buss och det bävar jag för…

Här kan du se några bilder från igår kväll och idag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

*ballen = balkongen

Livet är kort. Det är semestern också.

Read Full Post »

Extremism frodas på nätet, men inte självrannsakan, precis…

Ett inlägg i vilket Tofflan skriver om olika sorters extremism som finns på internet. 

Jag läser om olika sorters extremism som frodas på nätet. Högerextremism är det som lyfts fram i TT-artikeln, som är spridd i media. Skälet är en granskning som Statens medieråd har gjort på uppdrag av regeringen. Då har man hittat att de sju största högerextrema platserna på webben har 144 000 träffar varje dag. Ja, du läste rätt. Hela 144 000 träffar. Hur kan det komma sig och är den siffran verkligen sann? Jämför med de åtta riksdagspartierna som tillsammans har 19 000 träffar om dagen.

Det är våldsbejakande och antidemokratiska budskap på nätet som Statens medieråd har undersökt. Och det är alltså bland dessa som de högerextrema dominerar – både vad gäller antal sidor på nätet och antal besökare. Men nätforskare i Lund är skeptiska mot de höga besökssiffrorna och menar att det handlar om att läsarna har lagt vissa tillägg i sina webbläsare. Då ser det ut som om sajterna får många fler träffar än andra sidor.

Men också den andra sidans extremister, vänstern, har granskats. Här hittade man två våldsbejakande webbplatser som tillsammans har runt 3 600 besökare varje dag. En tredje grupp man har undersökt är militanta islamister. Här finns endast en webbplats i Sverige och den har bara 90 besökare om dan.

Höger, vänster, islam… Oavsett riktning och ism har dessa tre vissa gemensamma drag som jag även noterar hos andra som inte tillhör nån av de tre grupperna:

• en stark uppdelning i vi-och-dom-tänkande
• en konspiratorisk världsbild
• en självförsvarsretorik
• ett förakt för diskussion och konsensuslösningar
• en idealisering av direkt handling

Ärligt talat tror jag att vi alla som skriver på nätet då och då bör stanna upp och rannsaka oss själva lite grann (eller ganska mycket, vad gäller en del). Det skadar ju aldrig med aha-upplevelser och självinsikt här och var. Personligen är jag mest trött på mig själv och mina ständiga tillkortakommanden – som ju inte är nån annans fel utan mitt eget. (Blir jag förresten klassad som extremist för att jag skrev om katten som mördade en skata i min dröm? Katters rovlystnad är ju en instinkt, ska detta hållas emot dem? Att jag skrev om djur är det kanske straffbart? Eller kränkande, åtminstone, för den stackars fågeln jag liknar mig vid?)

Dessutom är inte verkligheten varken svart eller vit. Där finns nyanser. Nyanser som jag föraktar. Turkost, till exempel…

Livet är kort.

Read Full Post »

Blottar vi oss för mycket på nätet?

Ett inlägg där Tofflan spånar om blottare, bloggare och andra socialt medieaktiva.

Googles styrelseordförande Eric Schmidt tycker att våra unga (alltså är jag undantagen!) blottar sig för mycket på nätet. På en festival och bokmässa i Wales i lördags deklarerade han att det finns situationer i livet när det är bäst att vi inte finns på nätet. Risken finns ju att man ångrar allt man blottat om sig själv i ungdomen när man blir äldre.

Visserligen var Eric Schmidt på mässan för att marknadsföra sin nya bok, The New Digital Age. Boken granskar den tekniska utvecklingens innebörd för framtiden. Men han hann också kritisera oss för att lägga ut våra ungdomssynder i text och bild. Denna dokumentation av det förflutna går ju inte att glömma. Att lägga ut ultraljudsbilder på foster är ett exempel på att vi har gått för långt.

Det är intressant att fundera över detta, tycker jag. Jag vet en del som menar att man inte behöver blotta allt i sitt liv bara för att man har en blogg. Jag vet andra som tror sig känna bloggare som mig själv bara för att de följer min blogg, för att jag skriver personliga inlägg och för att jag skriver många personliga inlägg. Jag vet till och med en och annan som blev stött när jag backade från personens uppmärksamhet – vilket jag gjorde när personen avslöjade att h*n ville fortsätta (!) tillhöra min familj. H*n har aldrig tillhört min familj och om h*n skrev in sig i min familj börjar man ju undra om personens verklighetsuppfattning…

Nej, jag skriver inte allt i min blogg, men de skäl till att jag en gång startade bloggen finns kvar:

• jag var/är rädd att tappa min ord och vill/e upprätthålla – och helst utveckla – mitt skrivande
• jag vill/e skriva av mig om jobbiga saker i livet
• jag vill/e att presumtiva arbetsgivare/uppdragsgivare skulle/ska fastna för mitt sätt att skriva och engagera mig (ja, jag behöver en inkomst)
• jag vill/e lämna nånting ”efter mig”, ett dokument om och över mitt liv

Det blir fortfarande många personliga inlägg, men de skildrar långt ifrån mitt dygns alla 24 timmar. Igår var det nån, som jag uppskattar väldigt mycket, som sa att jag har förmågan att skriva personligt, men ändå ha en enormt hög integritet.

Hög integritet..?

Förutom har på bloggen finns jag på Twitter. Twitter använder jag främst för att puffa för nypublicerade blogginlägg och för att få nyheter till livs snabbt. Vidare har jag knutit flera värdefulla jobbkontakter där. Bara lite, lite grann chattar jag. Jag gillar egentligen inte att umgås med människor på det sättet, jag föredrar att ses! Bloggen ser jag egentligen inte som främst en kommunikationskanal utan en kanal för mitt skrivande. Skrivandet är verkligen det viktiga för mig! Samtidigt har jag tack vare bloggen fått både vänner och fiender för livet!..

Facebook finns jag INTE på, just av det skälet att jag inte gillar att umgås genom att chatta. De mina når jag per sms när detta av naturliga skäl är smidigaste kommunikationssättet. Via sms får jag fram mitt budskap, min fråga. Och så får jag svar (förhoppningsvis…) när den jag kontaktar har tid att svara. Mejl är ju lite grann också på det viset. Men mejl i tjänsten är nånting helt annorlunda och ska besvaras så snart det går, anser jag. Det anser många andra inte, så detta är ett av kommunikationsproblemenvi ofta diskuterar på mitt arbete.

I förra veckan började jag testa Foursquare. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om detta än, jag har inte sett så stor nytta av att tala om – och att få veta – var i världen jag – och mina Foursquare-vänner befinner sig. Jag återkommer i frågan.

Hur mycket och var syns du på nätet??? Vilka sociala medier använder du och hur använder du dem??? Jag frågar för att jag vill veta och du får gärna lämna ditt svar i en kommentar här!

Livet är kort.

Read Full Post »

Nästa idioter, varsågod!

I kväll när jag kom hem från jobbet kunde jag inte låta bli att snegla på gamla mobilen för att kolla om nån idiot telefonförsäljare idiot hade ringt igen. Och tammefan om inte nästa pensionsföretag hade ringt! Jag fattar inte vad det är med dessa företag – jag skiter fullständigt i min pension – jag lever här och just nu. När som helst gör jag inte det. Livet är kort, era puckon!

Idag var det företaget Positiv Pension på 032-2651167, som hade ringt, enligt Vemringde.se. Bara namnet på företaget irriterade mig! Det finns väl inget positivt med pension – inte för mig, i alla fall! Jag vill jobba, inte förlora två tredjedelar av min inkomst och dessutom betala högre skatt än dem som jobbar…

Så jag letade mig fram till ett kundtjänstformulär, skrev mitt namn och telefonnumret till min gamla mobil samt e-postadressen negativ@positivpension.se  Och så lämnade jag följande meddelande:

Var vänlig sluta ring på min pensionerade mobiltelefon – nummer ovan. Jag är inte ett dugg intresserad av att bli kund hos er.

Undrar om detta företag fattar mitt budskap – vad tror du???

Livet är kort.

Read Full Post »

Nu ska vi se…

Jag blir fruktansvärt irriterad på telefonsäljare – om det nu är nån som har missat det. Särskilt irriterande är det när nån ringer min gamla mobil, eftersom jag ju aldrig svarar på den. Jag kollar av den typ en gång i veckan.

Nån dag i veckan hade det ringt nån stolle från Prognosia. Jag är inte ett dugg intresserad av att vara kund i ett företag vars telefonnummer, 021- 6655385, inte finns att hitta på vanliga sajter som Eniro eller Hitta.se Genom att inte finnas där signalerar man skumraskaffärer, tycker jag.

Jag ser rött när vissa ringer…

Ett bra ställe att hitta information om konstiga företag som ringer dig är Vemringde.se Där kan man ofta få veta vilka företag som ringer och hur de beter sig (ringer flera gånger, ringer och är tysta etc.)

Det var alltså på Vemringde.se jag fick veta att det var Prognosia som hade ringt på min gamla mobil. Jag surfade därför in på företagets webbplats och lämnade följande meddelande som jag själv tyckte var tämligen tydligt:

Var vänlig SLUTA ring min mobil (för övrigt har jag ny mobil med nytt nummer). Jag är inte intresserad av att bli kund hos er. Ta genast bort mobiltelefonnumret nedan ur era register.

Som avsändare skrev jag mitt för- och efternamn samt numret till min gamla mobil, det vill säga det telefonnummer företaget envisas att ringa på. Men se det räckte inte. Man skulle ange personnummer och e-postadress också. Jag skrev som personnummer:

000000-00

och som e-postadress

idiot@prognosia.se

Nån som tror att mitt budskap går fram???

Livet är kort. Och just nu är jag jävligt irriterad.

Read Full Post »

Ibland står jag bara inte ut…

Ibland står jag bara inte ut – varken med företeelser eller vissa människor. Idag stod jag mest inte ut med min skröpliga lekamen. Har du försökt handla med två kryckor? Då vet du att det är rätt omöjligt eftersom armarna inte räcker till att hantera fler saker än två – kryckorna.

Min lunch idag var ganska torftig och intogs efter strykning och telefonsamtal med mamma. (Ja, jag  behövde fylla på sockerdepåerna efter detta.)

Kexchoklad, lokalblaskans bostadsbilaga och vatten – en ganska torftig lunch.

Så därför fick jag för mig att åka till en kvarterskrog och käka pizza. Det är inte direkt min kvarterskrog, men en friskfotad person promenerar sträckan Toffelhemmet – Kvarterskrogen på 20 minuter. Jag tog bilen.

Men innan jag kom ut till bilen noterade jag att det låg nåt i min postbox. Jag stapplade fram – och blev skitbesviken och förbannad! Först var det en lapp där jag uppmanades att bli vän på Fejan med en jävla förskola. Förskola! Sen var det ett kuvert från det här skiten:

Postkodlotteriet som aldrig ger sig. 

Sen flera år tillbaka returnerar jag all skit – och det är inte lite! – som jag får från Postkodlotteriet. Jag stryker ett kryssöver mitt namn och mina adressuppgifter och så skriver på nånting som innehåller

Åter avsändaren!

och så lägger jag det på en gul brevlåda nästa gång jag passerar en. Men mitt budskap verkar inte gå hem och jag tänker inte slösa bort ett telefonsamtal eller mejl igen på dem, för det hjälper ju uppenbarligen inte heller. HUR FAN SKA MAN FÅ POSTKODLOTTERIET ATT FATTA ATT MAN INTE VILL HA MER SKRÄP FRÅN DEM???

Kvällens returnerade kuvert. Ja jag vet, jag skriver skitfult, men det står: ” Åter avsändaren. Sluta skicka er skit till mig!”

I vanliga fall brukar jag ha en skarp men hövlig ton på kuvertet. Jag brukar skriva

Ej beställt material.

Men nu orkar jag inte vara hövlig längre, utan provar att vara arg och otrevlig. Vete fan om det hjälper, Postkodlotteriet är ju lika envist som jag. Tänk att år ut och år in skicka grejor till en människa som varje gång returnerar dem… Då är man jävligt envis. Eller bara korkad…

Såå… jag var på rätt dåligt humör när jag anlände till Nån Annans Kvarterskrog. Precis utanför dörren stod två puckon och rökte. Det ena puckot hejade på mig, jag hejade tillbaka. Nån ansats för att hjälpa mig att öppna dörren gjorde puckot inte, det hade ju fullt sjå att hålla i sin giftpinne.

Jag stapplade in och satte mig. Ganska fullt på stället. Jag tänkte att de har ju bra mat här, varför ta en pizza? När servitrisen såg att jag hade satt mig ner vid ett bord kom hon fram och frågade:

Ska du äta här?

Jag svarade:

Jaa…

Men jag tänkte svara:

Nej, jag ska gyttjebrottas.

Hon sa:

Då går jag efter menyn.

Jag tänkte:

Ja gör det, du jobbar ju här.

Tre sekunder efter att hon hade lämnat mitt bord kommer ett av röktrollen fram till mitt bord, rätt dragen och säger:

Får jag spå dig?

Alltså… vid det laget var jag explosiv. Men som den alltmer behärskade Toffla jag ändå är svarade jag, tydligt och klart:

Nej tack, jag vill vara ifred!

Varpå puckot morrade:

Så jävla sur man kan vara då...

Men puckot lommade iväg, tack och lov. Annars hade jag gjort det. Fast jag hade ju inte lommat, jag hade stapplat.

Under hela den halvtimme jag var där och åt min lax med pommes och drack mineralvatten – längre tid stod jag inte ut – sprang detta pucko som en osalig ande mellan olika bord och störde ätande gäster. Däremellan var puckot ute och sög i sig giftig luft. Det hade varit ganska skönt om nån ur personalen lite fint hade försökt be puckot att sätta sig ner, men icke. Personalen kanske inte jobbade där, vad vet jag.

Jag stod inte ut med att be om notan och sitta och vänta på att den skulle anlända med servitrisen, utan jag gick fram till kassan för att betala. När jag hade lämnat min peng bad jag att få 50 kronor tillbaka. Fick det och skulle stoppa ner den när servitrisen med förbryllad min gav mig en tjuga och sa…

Men… du ska ju ha 70 kronor tillbaka..?

Inte vet jag om hon tror att alla människor med funktionshinder är dumma i huvet eller inte kan räkna… Jag svarade matt:

Det var ju dricks…

Sen kryckade jag ut och åkte hem i min tysta, fridfulla boning dit ingen rök sipprar in och inga puckon kommer över tröskeln – mer än jag själv… Och jag står knappt ut med mig själv just nu.

Jag undrar om jag har PMS…

Livet är kort.

Read Full Post »

Inte bara ett lik, men en del skrik

Uppdaterat inlägg:

Igår kväll kände jag mig inte bara som ett lik utan två… Tom och död.

Två lik = Tofflan igår kväll

Jag började faktiskt skriva det här inlägget igår också, jag brukar göra så att jag skriver några inlägg kvällen före och tidsinställer publicering. Men igår kväll var jag just ett lik… Eller två, dårå. Det började med att jag hade packat ihop för dagen efter två eftermiddagsmöten på raken – full av intryck. Som tur var slängde jag ett öga ut genom fönstret och fann att man asfalterade en grop på väg ut från parkeringen. Så det blev bara att häcka kvar här på jobbet en stund till.

Hemma i New Village väntade jordens största strykhög. Jag gillar att stryka, men nu har jag väldigt ont i fötterna eftersom jag försöker stå och jobba så mycket och ofta jag kan. Du kan ju bara föreställa dig påfrestningen på mina stackars 42:or som ska bära upp denna tjockis-lekamen… Vid halvåtta-tiden var jag färdig med strykningen och innan dess hade jag skrattat gott åt Klaras vykort och skrivit några rader om det. Till middag blev det rostade mackor med whiskymarmelad och ost. Mjölken tog slut och det börjar sina överhuvudtaget i kyl och frys, så jag måste försöka handla. Men det blir inte förrän fredag, för i kväll ska jag på teater i Förorten och jag åker direkt från jobbet.

Den här marmeladen är smaksatt med whisky och smakar mums!

En del av oss är kvällsmänniskor, andra morgonmänniskor. Jag tillhör den senare kategorin. Det innebär att det är tomt och mörkt när jag kommer till jobbet. Jag jobbar på ett universitet och de flesta universitetsmänniskor är typiska kvällsmänniskor. Det noterar jag bland annat på mängden mejl som är författade och avsända kvällen före… Mejl är alltid det första jag läser och besvarar på morgonen när jag kommer. Det tycker jag är jätteviktigt och jag kan inte acceptera att folk har lång svarstid på mejl eller aldrig nånsin svarar. Man kan åtminstone svara att man återkommer och ungefär när, ifall det är en fråga som behöver besvaras.

Jag undrar om detta med kvälls- och morgonmänniskor är något vi föds som. I morse läste jag en intressant artikel i lokalblaskan om skrikande barn som inte vill sova. Enligt BVC-sköterskan som intervjuas i artikeln är skrik ett budskap för nånting, ofta uppmärksamhet. Det finns olika sorters skrik, till exempel när barnet är trött eller hungrigt. Det är ju inte alltid ett skrikande betyder att barnet behöver tröst och närhet, men jag kan inte hjälpa att reagera över barn som skriker i en halvtimma, trekvart utan att nån vuxen bryr sig. Jag har sett fantastiska (!..) exempel på vuxna som ignorerar sitt långskrikande barn genom att antingen vistas utanför hemmet eller i rum långt bort från den skrikande ungen. Personligen fattar jag inte hur föräldrar till långskrikande barn står ut med ljudnivån när omgivningen inte gör det… Och detta upprepas kväll, efter kväll. Jag tycker att det daltas rätt ofta och för mycket med barn och jag menar inte med dessa rader att en förälder borde rusa till sin unge så fort den piper. Men för mig är vissa fall solklara fall av uppmärksamhetstörst. Vilken tur att jag inte är förälder för då behöver jag inte bry mig, bara stoppa in öronproppar och glo på nåt textat på TV eller försöka läsa eller skriva. Det senare är inte alltid så lätt, barnaskrik kan vara otroligt genomträngande. Och så börjar det om på morgonen vid sextiden. Då har jag emellertid lättare att hantera det eftersom jag ju är… morgonmänniska. På nåt sätt kan jag stänga av öronen utan hjälpmedel tidigt på dan… Dessutom vet jag att jag inom nån timma ska åka till min tysta arbetsplats.

BVC-sköterskan i artikeln ger några råd som förhoppningsvis kan vara till nytta för en del föräldrar:

[…] De allra flesta bebisar skriker en stund på kvällen. Man måste tänka att gråten har en funktion. Barn behöver ladda ur för att komma till ro, kanske är det ren stresshantering. Försök acceptera att barnet gråter, håll det nära, prata lugnande och låt barnet bli tryggt av din doft. […]

Read Full Post »

Politiker för monolog på twitter

En ny avhandling från Anders Larsson vid Uppsala universitet visar att många kommunalråd i Uppsala finns på Twitter. Men inte för att föra dialog med (presumtiva) väljare eller skapa kontakter, utan för att föra fram sina egna åsikter och möjligen ”prata” med andra politiker.

Många politiker twittrar, dock inte med syftet att föra dialog.

Anders Larsson har kommit fram till att Twitter särskilt används för information, det vill säga som enkelriktad kommunikationskanal. Nån kommunikation med presumtiva väljare eller väljare sker inte.  De flesta politiker för endast fram sina egna budskap eller länkar till den egna bloggen eller andras bloggar. Om de nån gång chattar på Twitter är det med andra politiker.

Det är många politiker som twittrar, sex av tio kommunalråd, enligt lokalblaskan. Mest aktiv är vänsterpartisten Ilona Szatmari Waldau, med närmare 3 000 tweets hittills. Hon har också flest följare. Ändå har hon inte så ofta kontakt med väljare. Hon säger till lokalblaskan att hon vill ha samtal, men det blir väldigt lite. Hon vet inte varför, men tänker att det kanske är svårt att föra en dialog på enbart 140 tecken. Hon ställer ofta öppna frågor, men får sällan svar.

En annan twittrare är folkpartisten Mohamad Hassan. Hans ambition är att föra en dialog, men det har inte blivit så mycket av det. Mohamad Hassan tror att det beror på att väljare helt enkelt inte följer politiker på Twitter. Samtidigt hoppas han att folks beteende ska ändras när de märker att det är lätt att få snabbt svar från en politiker.

Forskaren själv tycker att de folkvalda ändå ska fortsätta twittra och söka kontakta via Twitter. Det tar tid att förändra beeenden, anser han också.

Den som vill kolla in Ilona Szatmari Waldau på Twitter kan söker @IlonaWaldau. Den som vill kolla in Mohamad Hassan på Twitter söker @Uppsala_Hassan

Read Full Post »

Eurovision Song Contest 2012: Andra halvan av bidragen i den första semin

I kväll var det dags för den andra hälften av första semins låtar i Eurovision Song Contest 2012 att presenteras, avlyssnas och kommenteras. Som vanligt skiter jag i Lena, Måns & co, även om jag höll med dem starkt i vissa lägen.

Så här tycker jag:

1. Israels låt var nån sorts konstigt cirkusnummer med en massa hoppjerkor bland musikerna. Nej tack.
2. San Marino – men vad är det här? Jo det ska jag berätta! Tysk töntpop på dålig engelska.
3. Cypern och äntligen en låt jag gillar och vill dansa till. Fast jag gillar inte riktigt det där lallandet…
4. Danmarks låt = tråkig. Låten framfördes av en Anna Bergendahlstrist tjej med gitarr.
5. Ryssland – sex babusjkor (mer eller mindre) trallar fram en ganska enformig låt. Man blir lätt mållös. Låten lär man tröttna på ganska snart, men tanterna RULE!
6. Ungern. Aha. En låt med ett budskap. Tråkig och entonig.
7. Österrikes låt och jag utbrister NÄÄÄÄ så hemskt! Rap på österrikisk tyska. Jag får ont i huvet och blir trött.
8. Moldaviens bidrag – hemsk scenklädsel, jobbiga hoppetossor, vidrig engelska, knäpp låt.
9. Irland och åter igen Duracellkaninerna med tioliter spray i håren. Men låten är rätt OK och jag blir liiite danssugen ändå.

Njae, dagens halva av första semin var sämre än den första halvan – förutom Cypern som jag gillar starkt! Vad tyckte du???

Läs även andra bloggares åsikter om Eurovision song contest 2012,Eurovision Song Contest 2012, ESC 2012

Read Full Post »

En go lunch i gott sällskap!

Det blev en alldeles extra go lunch idag, för tillsammans med B kom även ”Lisbeth”! Du kanske minns denna fena på att slänga ur sig citat, till exempel det här, detta och vad sägs om detta?! B och Lisbeth är nog de två jag gillar allra mest från förra jobbet. B är så allt igenom snäll utan att vara mesig och Lisbeth, ja, hon är bara för rolig.

Idag åt B och jag kycklinglår. Lisbeth är anarkist, så hon blandade friskt kycklinglår med dagens vegetariska. Mattanterna sliter sitt hår när det är dags att betala…

Lunchen gick alldeles för snabbt. Hepp, så hade en timma gått och vi var tvungna att herta tillbaka alla tre. Men jag avtvingade mina båda före detta kollegor ett löfte om att snart komma på besök. Vi hade massor att prata om och hälften hanns inte med. De var förstås nyfikna på mitt jobb och vad jag gör där och jag ville ju veta lite vad som hänt på fakulteten sen sist. Inte mycket, visade det sig, mer än att det pågår nån sorts flyttrockad idag. Sen pratade vi om en massa annat också och bland annat fick vi höra om Lisbeths granne som går under namnet

Mr Naken.

Anledningen till namnet kan du säkert lista ut. Jag tänker inte skriva nån förklaring, för detta är en sedesam blogg. I alla fall är den sedesam då och då. För övrigt vet vi ju att grannar, de kan vara lite

hipp som happ

som mitt x L:s mormor sa. Om L. Ja, hon var en rolig mormor!

Nu ska jag inte sitta här och tramsa till det alltför mycket, för idag är vi seriösa här. Jag har varit så seriös att jag bland annat har gått runt och fotat vissa inredningsdetaljer. Inte för att jag tycker att de är chica, möjligen extremt shabby – eller snarare tacky – chica, utan för att ta ett samlat och protesterande grepp för att få ordning på åtgärder mot solen. Vi är nämligen många som har svårt att se vad det står på våra datorskärmar allt eftersom dagen går. Detta på grund av att vi har markiser som vi inte får använda som solskydd eller persienner. De befintliga gardinerna är otroligt färgmatchande – och fruktansvärt genomskinliga… Som synes av bildspelet nedan är uppfinningsrikedomen stor. Men det är inte snyggt. Så jag hoppas att min protest får önskad effekt. I annat fall planerar vi protest nummer två. Och då snackar vi skyltar i fönstren ut mot bussgatan. Skyltar med budskap…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Read Full Post »