Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘skrikande barn’

Ett inlägg i vilket Fästmön och Tofflan är på ett rätt grisigt färgäventyr.


 

Fästmön och Tofflan

Anna och jag. Man kan ju inte påstå att vi ser så seriösa ut. Notera min irriterande hårfjöpp som sticker upp ur solbrillorna.

Fästmön hade aviserat att hon behövde köpa färg idag och jag lovade skjutsa. Alltså åkte vi… till en zooaffär. Ja, det är en lång historia och den får faktiskt Anna berätta sin del av själv. Jag tjatar på henne nästan varje dag att hon ska blogga, bara så du vet. Hur som helst, att köpa färg med Anna är en typisk sån där grej som utmynnar i ett litet äventyr där vi skrattar gott tillsammans.

Anna och jag bor inte tillsammans. Och på zooaffären gick vi skilda vägar. Medan Anna tittade på kattgrejor, strosade jag runt bland hundsakerna. Till skillnad från Anna shoppade jag emellertid inget. Anna handlade desto mer. Hon handlade faktiskt så mycket att hon behövde bärhjälp med lavendeldoftande (maj gadd!) grus. Det var där jag kom in i bilden – och senare även äldsta bonusdottern.

Man kan väl säga att Anna är en kattmänniska medan jag är en hundmänniska. Om jag kunde, skulle jag ha hund. OM det nu blir så att jag får ha en liten hundkille hos mig tre dar i veckan så behöver han ju ha matskålar, leksaker, godis, en egen filt… eh ja, du fattar. Katter däremot, är inte min grej. De är rovdjur och jag är lite rädd för dem, en rädsla jag har ärvt från min mamma. Fast nu heter det att hon är allergisk mot katter. Anna har inget emot hundar, men eftersom hon jobbar som hon gör passar katter bättre. Det var därför vi valde olika delar av affären.

Katter är ju, som ovan nämnt rovdjur. Därför ska de uppenbarligen skrämmas med monsterleksaker. Hundar, däremot, ska leka med… gummiråttor?! Nja, detta stämmer inte riktigt i mitt fördomsfulla huvud…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Det fanns ganska många
 roliga och knäppa saker, allt från katthalsband med bling-bling till kattleksaker som såg ut som sexleksaker för människor. Jag skrattade så att bilderna blev oskarpa. Sen undrar jag också vem som köper leksaker av märket RIP (Rest In Peace) till sin hundälsking…

Detta bildspel kräver JavaScript.


När Anna betalat
för det hon skulle handla släpade packåsnan ut varorna i bilen. Det var lite sol och vi strosade över en livlig parkeringsplats till nästa affär. Där fanns det också konstiga saker. Nedanstående pryl är en barnlampa med blå mössa. Jag tycker att den ser ut som nåt helt annat, nåt mer åt… vuxenhållet till igen. Vad tycker DU???

Barnlampa

Barnlampa med blå mössa. Fast jag tycker ju att det ser ut som nåt heeelt annat, jag…


Det fanns emellertid också ganska snygga lampor
i affären. Denna, till exempel, hade jag kunnat tänka mig hemma i salen:

Kristallkrona

Denna skulle passa hemma i salen.


En sista affär besöktes
och då ringde mamma på mobilen. Hon skulle kolla sitt saldo, men hamnade hos mig. Ja, ja, det är inte lätt. Hon försöker i alla fall.

Tanken var att vi skulle avsluta med en fika. Där vi hade tänkt att fika serverades mest mat och några små kakor som inte så lockande ut. Vi for ut till Gamlis i stället och tog glass och kaffe. Två slick på glassen gjorde jag utomhus, sen fick vi gå in för att regnet kom. Där tvingades vi lyssna på skrikande barn och övertydlig personal, men vi överlevde.

Storstrutglass

Två slick på denna, sen fick vi gå in.


Om vi köpte nån färg?
Ja det gjorde Anna. Hon köpte vit färg. Själv passade jag på att spela in en grisigt bra smalfilm. Det är Anna som provar grisar medan jag regisserar och filmar.


Det blev ett grisigt äventyr idag.
Och vi som bara skulle köpa färg… Om DU påstår att DIN dag har varit mer händelserik än min, skriv några rader i en kommentar här nedan och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Uppdaterat inlägg:


Igår kväll
kände jag mig inte bara som ett lik utan två… Tom och död.

Två lik = Tofflan igår kväll


Jag började faktiskt skriva det här inlägget igår också,
jag brukar göra så att jag skriver några inlägg kvällen före och tidsinställer publicering. Men igår kväll var jag just ett lik… Eller två, dårå. Det började med att jag hade packat ihop för dagen efter två eftermiddagsmöten på raken – full av intryck. Som tur var slängde jag ett öga ut genom fönstret och fann att man asfalterade en grop på väg ut från parkeringen. Så det blev bara att häcka kvar här på jobbet en stund till.

Hemma i New Village väntade jordens största strykhög. Jag gillar att stryka, men nu har jag väldigt ont i fötterna eftersom jag försöker stå och jobba så mycket och ofta jag kan. Du kan ju bara föreställa dig påfrestningen på mina stackars 42:or som ska bära upp denna tjockis-lekamen… Vid halvåtta-tiden var jag färdig med strykningen och innan dess hade jag skrattat gott åt Klaras vykort och skrivit några rader om det. Till middag blev det rostade mackor med whiskymarmelad och ost. Mjölken tog slut och det börjar sina överhuvudtaget i kyl och frys, så jag måste försöka handla. Men det blir inte förrän fredag, för i kväll ska jag på teater i Förorten och jag åker direkt från jobbet.

Den här marmeladen är smaksatt med whisky och smakar mums!


En del av oss är kvällsmänniskor,
andra morgonmänniskor. Jag tillhör den senare kategorin. Det innebär att det är tomt och mörkt när jag kommer till jobbet. Jag jobbar på ett universitet och de flesta universitetsmänniskor är typiska kvällsmänniskor. Det noterar jag bland annat på mängden mejl som är författade och avsända kvällen före… Mejl är alltid det första jag läser och besvarar på morgonen när jag kommer. Det tycker jag är jätteviktigt och jag kan inte acceptera att folk har lång svarstid på mejl eller aldrig nånsin svarar. Man kan åtminstone svara att man återkommer och ungefär när, ifall det är en fråga som behöver besvaras.

Jag undrar om detta med kvälls- och morgonmänniskor är något vi föds som. I morse läste jag en intressant artikel i lokalblaskan om skrikande barn som inte vill sova. Enligt BVC-sköterskan som intervjuas i artikeln är skrik ett budskap för nånting, ofta uppmärksamhet. Det finns olika sorters skrik, till exempel när barnet är trött eller hungrigt. Det är ju inte alltid ett skrikande betyder att barnet behöver tröst och närhet, men jag kan inte hjälpa att reagera över barn som skriker i en halvtimma, trekvart utan att nån vuxen bryr sig. Jag har sett fantastiska (!..) exempel på vuxna som ignorerar sitt långskrikande barn genom att antingen vistas utanför hemmet eller i rum långt bort från den skrikande ungen. Personligen fattar jag inte hur föräldrar till långskrikande barn står ut med ljudnivån när omgivningen inte gör det… Och detta upprepas kväll, efter kväll. Jag tycker att det daltas rätt ofta och för mycket med barn och jag menar inte med dessa rader att en förälder borde rusa till sin unge så fort den piper. Men för mig är vissa fall solklara fall av uppmärksamhetstörst. Vilken tur att jag inte är förälder för då behöver jag inte bry mig, bara stoppa in öronproppar och glo på nåt textat på TV eller försöka läsa eller skriva. Det senare är inte alltid så lätt, barnaskrik kan vara otroligt genomträngande. Och så börjar det om på morgonen vid sextiden. Då har jag emellertid lättare att hantera det eftersom jag ju är… morgonmänniska. På nåt sätt kan jag stänga av öronen utan hjälpmedel tidigt på dan… Dessutom vet jag att jag inom nån timma ska åka till min tysta arbetsplats.

BVC-sköterskan i artikeln ger några råd som förhoppningsvis kan vara till nytta för en del föräldrar:

[…] De allra flesta bebisar skriker en stund på kvällen. Man måste tänka att gråten har en funktion. Barn behöver ladda ur för att komma till ro, kanske är det ren stresshantering. Försök acceptera att barnet gråter, håll det nära, prata lugnande och låt barnet bli tryggt av din doft. […]

Read Full Post »