Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘presumtiva arbetsgivare’

Ett både tekniskt och mänskligt inlägg.


 

linkedin_logoÄntligen har jag fått ordning på min LinkedIn-profil! Jag skrev ju häromdan om att min sida betedde sig konstigt. Bland annat byttes bilder ut mot bilder som jag hade skickat upp till Instagram. Hur märkligt är inte detta?! Jag försökte på diverse sätt att spara om på LinkedIn, ladda upp på nytt etc. Men det blev bara knäppare och knäppare. Eller vad sägs om att en text som handlar om att det är viktigt att vara med i facket får som illustration en skitstor kanelbulle? Ja, man kan skratta åt det, men det är inte så kul när jag ofta hänvisar presumtiva arbetsgivare till mitt LinkedIn-konto eftersom där finns, förutom CV, även länkar till arbetsprover samt rekommendationer från före detta kollegor och chefer.

kraschad dator

Det går ju inte att göra så här längre med skärmarna, men i tanken gjorde jag detta.

Men… det är inte jag som ska ta åt mig äran utan en av de duktiga supportpersonerna på LinkedIn, Hannah. Hannah tyckte att felet var lika skumt som jag. Hannah är lika envis som jag. Dessutom verkar hon utrustad med en enorm servicekänsla: hon ville hjälpa mig! Felet är märkligt, men faktum är att Hannah själv fick exakt samma fel när hon testade på sitt eget konto! Hon viskade med en kollega. Skälet till att det blir skumt och fel är kodningen. Kodning som inte blir rätt. Och när det gäller en del av mina länkar kan jag inte göra så mycket åt det. Men se Hannah kunde! Hon erbjöd sig att fixa det om jag bara talade om vad som var fel samt skickade de rätta bilderna. Manuellt bytte hon sen ut de fem illustrationer som var felaktiga till de rätta. DET kallar jag service! Och nu slipper jag rodna igen ifall det dyker upp bullar eller amaryllisar eller halvsnuskiga bilder vid puffarna till mina arbetsprover! TACK Hannah på LinkedIn!

Taxi plats HurtigNej, det finns inget som slår människohänder. Teknik i all ära, men det är den mänskliga handen som behöver tala om för tekniken hur den ska funka. När jag telefonerade med mamma berättade hon att färdtjänsten för första gången på flera år kom till rätt ände av huset där hon bor. Skälet till det är att vi påtalade problemet i ett mejl till mammas färdtjänsthandläggare. Denna har i sin tur sett till att detta har angetts hos beställningscentralen. Mamma har själv försökt ett antal gånger tidigare, men förgäves. Bilen har kommit till fel plats – med irritation, oro och förseningar som följd. Ingela har verkligen bemödat sig på flera sätt när det gäller mammas färdtjänst, detta är ett sätt. Hon har engagerat sig, hon har visat vilja att hjälpa, hon har pratat med både mig och mamma – och så har hon rättat till. Jag skickade henne ett mejl med ett tack. Det var det minsta jag kunde göra. (Fast kanske läser hon detta inlägg där hon och hela världen kan se hur tacksam jag är… Vem vet…) TACK Ingela, färdtjänsthandläggare i Metropolen Byhålan!

Bredbandsbolaget loggaDet som nu återstår att få bukt med vad gäller tekniken är mitt trådlösa nätverk. Jag flyttade routern så att våra trådlösa moduler får bättre kontakt där vi använder dem mest. Men detta har fått till följd att vi inte kan surfa trådlöst i halva lägenheten. Jag betalar 349 spänn i månaden till Bredbandsbolaget för skit som inte fungerar. Ska jag behöva ringa igen och höja rösten den här gången???

Upplev noll, upplev noll, upplev noll med Bredbandsbolaaaget…

sjunger jag rätt ironiskt just nu.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg där Tofflan spånar om blottare, bloggare och andra socialt medieaktiva.


Googles styrelseordförande Eric Schmidt tycker att våra unga (alltså är jag undantagen!) blottar sig för mycket på nätet
. På en festival och bokmässa i Wales i lördags deklarerade han att det finns situationer i livet när det är bäst att vi inte finns på nätet. Risken finns ju att man ångrar allt man blottat om sig själv i ungdomen när man blir äldre.

Visserligen var Eric Schmidt på mässan för att marknadsföra sin nya bok, The New Digital Age. Boken granskar den tekniska utvecklingens innebörd för framtiden. Men han hann också kritisera oss för att lägga ut våra ungdomssynder i text och bild. Denna dokumentation av det förflutna går ju inte att glömma. Att lägga ut ultraljudsbilder på foster är ett exempel på att vi har gått för långt.

Det är intressant att fundera över detta, tycker jag. Jag vet en del som menar att man inte behöver blotta allt i sitt liv bara för att man har en blogg. Jag vet andra som tror sig känna bloggare som mig själv bara för att de följer min blogg, för att jag skriver personliga inlägg och för att jag skriver många personliga inlägg. Jag vet till och med en och annan som blev stött när jag backade från personens uppmärksamhet – vilket jag gjorde när personen avslöjade att h*n ville fortsätta (!) tillhöra min familj. H*n har aldrig tillhört min familj och om h*n skrev in sig i min familj börjar man ju undra om personens verklighetsuppfattning…

Nej, jag skriver inte allt i min blogg, men de skäl till att jag en gång startade bloggen finns kvar:

  • jag var/är rädd att tappa min ord och vill/e upprätthålla – och helst utveckla – mitt skrivande
  • jag vill/e skriva av mig om jobbiga saker i livet
  • jag vill/e att presumtiva arbetsgivare/uppdragsgivare skulle/ska fastna för mitt sätt att skriva och engagera mig (ja, jag behöver en inkomst)
  • jag vill/e lämna nånting ”efter mig”, ett dokument om och över mitt liv

Det blir fortfarande många personliga inlägg, men de skildrar långt ifrån mitt dygns alla 24 timmar. Igår var det nån, som jag uppskattar väldigt mycket, som sa att jag har förmågan att skriva personligt, men ändå ha en enormt hög integritet.

maskerad
Hög integritet..?


Förutom har på bloggen finns jag på Twitter.
Twitter använder jag främst för att puffa för nypublicerade blogginlägg och för att få nyheter till livs snabbt. Vidare har jag knutit flera värdefulla jobbkontakter där. Bara lite, lite grann chattar jag. Jag gillar egentligen inte att umgås med människor på det sättet, jag föredrar att ses! Bloggen ser jag egentligen inte som främst en kommunikationskanal utan en kanal för mitt skrivande. Skrivandet är verkligen det viktiga för mig! Samtidigt har jag tack vare bloggen fått både vänner och fiender för livet!..

Facebook finns jag INTE på, just av det skälet att jag inte gillar att umgås genom att chatta. De mina når jag per sms när detta av naturliga skäl är smidigaste kommunikationssättet. Via sms får jag fram mitt budskap, min fråga. Och så får jag svar (förhoppningsvis…) när den jag kontaktar har tid att svara. Mejl är ju lite grann också på det viset. Men mejl i tjänsten är nånting helt annorlunda och ska besvaras så snart det går, anser jag. Det anser många andra inte, så detta är ett av kommunikationsproblemenvi ofta diskuterar på mitt arbete.

I förra veckan började jag testa Foursquare. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om detta än, jag har inte sett så stor nytta av att tala om – och att få veta – var i världen jag – och mina Foursquare-vänner befinner sig. Jag återkommer i frågan.

Hur mycket och var syns du på nätet??? Vilka sociala medier använder du och hur använder du dem??? Jag frågar för att jag vill veta och du får gärna lämna ditt svar i en kommentar här!


Livet är kort.

Read Full Post »

Dan före dopparedan. När jag smög ut i vardagsrummet för att passera det till toa slog grandoften emot mig. Härligt! Den lilla granen blev verkligen fin! Grenarna var täta och hade den varit större att jag klassificerat den som Kalle Anka-gran!!! Du vet en sån där som Musse släpar hem – och som Pluto morrar åt och förstör för att där sitter jordekorrar (Piff och Puff).


Musses och Plutos gran – och Piffs och Puffs…

                                                                                                                                                                Idag står det städning på agendan. Jag måste ta det värsta, mamma är ganska bra på att spilla och smula och jag gillar inte när det krasmar under Tofflan när jag går. (Bra att ha nån att skylla på, som du märker!)

Jag har fått ett sånt bra jobbtips av den vänliga Stattinskan och mina tankar är hela tiden där, det vill säga hur jag ska formulera mig. Äntligen nån som kommer med några konkreta förslag och inte bara en massa tjolahoppsansa-råd om saker som jag redan har försökt med, både en och tre gånger… Det blir tröttsamt i längden, samtidigt som jag förstår att man själv känner sig fyndig och påhittig. Tro mig, jag har prövat det mesta, till och med att till presumtiva arbetsgivare och presentera mig och lämna CV, så där som ungdomar gör… Men i skrivande stund sitter jag i en alltför mjuk säng (aj aj, min rygg!!!), vid den lilla leksaksdatorn där jag knappt kan läsa mejl för att ramen är för stor för skärmen (och går jag ner på 75 procent ser jag nästan inte bokstäverna…) och där mobilstickan indikerar ett otroligt svajigt bredband från Tre. Tröttsamt!

Som vanligt ylas det i huset. Jag fattar inte hur man kan trivas med att ha det så, det måste göra ännu mer ont i öronen när man har oljudet precis inpå. Det är otroligt jobbigt, för att vakna till slammer, lek och stoj från en barnkammare under sig är inte särskilt trevligt eller nåt jag önskar ens mina värsta ovänner. Lägg där till ylande, också, och studs med liten boll, så kanske du förstår hur trist det är att lyssna på en semestermorgon.

I kväll ska jag ut till Himlen och träffa Fästmön en liten stund. Därefter blir det vidare färd till Morgonen där alla julklappskassar ska avlämpas, liksom Anna. Anna inleder nämligen sitt julfirande med Uppesittarkväll på Morgonen. Eftersom hon jobbar i vården, jobbar hon förstås i morgon, men förhoppningsvis hinner hon hem tills Kalle och hans vänner önskar god jul. Om hon nu är lika barnslig som jag och ska se på det… För resten, med Kalle i ovanstående avses herr Anka.  Frågan är hur jag står ut med att se den andre Kalle, det vill säga, Kalle Moraeus som julvärd. Tror jag inte att jag gör, men å andra sidan är det ju såna skitprogram på TV i morgon att vi nog nöjer oss med att se på Kalle samt julfreden i Åbo (till det programmet finns det aldrig nån länk på SvT, jävla rasister!) på förmiddagen. Det sistnämnda så att mina finska rötter ska få sitt.

Och inte ska vi sitta och glo på TV hela dan och kvällen när det är julafton! Nej vi ska äta gott och jag ska öppna en flaska julmumma och ta några centiliter Östgöta sädes innan jag öppnar julklappar. För jag har ju åtminstone fått en stor, grön från FEM! 😛

Read Full Post »

Det var en märklig upplevelse igår kväll att träffa fru Peppningssprej på tåget. Hon var en av dem som var involverad i att försöka hjälpa mig vidare till ett nytt jobb. Ett fruktlöst arbete, det att hjälpa mig vidare. Jag vet inte varför det ska vara så svårt. Är 23 år i lite olika roller men inom samma företag nånting fel och konstigt? Är jag för gammal? Är jag för smal i min kompetens? (Jag tycker att jag liksom har jobbat med det mesta…) Eller handlar det om att själva skeendet i januari 2009 är problemet?

Min person har nu delvis fått upprättelse. Jag kan säga till folk och presumtiva arbetsgivare att

Titta här! Så här gick det för den som slog i spikarna i min kista!

Men varför tror folk att jag jag är glad över detta? Är skadeglädje nån sann glädje? Jag kan inte glädjas. Jag kan känna med, tro det eller ej. Men jag vet ju hur det känns när man degraderas så. Även ens roll i familjen blir lägre. Det är inget man väljer, det blir så. Och trots att nån har gjort mig så ont kan jag inte njuta för det. Det förändrar ju inte min situation. Det är en mycket märklig dubbel känsla som har tagit sin boning inuti mig.

Och tiden rinner ut… Inte har jag fått nån lön från Blogvertiser heller… Måste nog nästan höra av mig dit…


Är jag inget värd?

Read Full Post »

Det gick inte att sova i morse. Trots att jag kände mig tämligen mörbultad efter gårdagens övningar och var rejält fysiskt trött, blev sömnen kort. Men säkert tillräcklig. Tyvärr satte ältandet igång i morse och min enda lösning blev att stiga upp ur sängen, fixa java och slänga på datorn för att skriva av mig på den här gnällbloggen.

Idag är det 28 dar kvar tills den totala förnedringen drabbar mig. Till dess att jag måste gå till Arbetsförnedringen igen och stå med mössan i handen och be om hjälp – som jag inte får. Det första halvåret jag var arbetssökande struntade de i mig totalt. Jag hade ju min försörjning och eftersom jag varken var funktionshindrad eller ungdom så var jag väl inte särskilt intressant att hjälpa.(Jag ska förklara det där med funktionshindrad strax.) Min första handläggare träffade jag aldrig. Jag blev ombedd att rapportera till henne var åttonde vecka. Via e-post.

Men när jag fick en ny handläggare ville JAG ha kontakt och efter några vändor konversation via e-post även med DENNA handläggare fick jag så en tid – efter hennes sommarsemester. Vi träffades några gånger och jag fick också träffa en psykolog där tre gånger eftersom jag var mitt uppe i en kris på grund av det som inträffat. Varje gång jag gick från både psykologen och handläggaren grinade jag. I en vecka. Jag fick höra såna idiotiska saker att jag trodde mina öron skulle trilla av och mina ögon ramla ut med alla tårar. Till exempel: Jag hade ont i en axel. Då tyckte en av dem – minns inte om det var psykologen eller handläggaren – att jag skulle be min läkare skriva ett INTYG att jag hade ett funktionshinder. skulle de lättare kunna hjälpa mig till ett jobb…

Vid ett annat tillfälle frågade jag min handläggare om de förmedlar några jobb eftersom det korrekta namnet är Arbetsförmedlingen. På detta svarade hon nekande, det är inte så de jobbar, sa hon. Ett ärligt svar, men…

Men droppen var nog när min handläggare skulle ha flera veckor på sig att leta fram ett test. Jag bad nämligen om hjälp att titta på mina erfarenehter utöver dem som jag valt ut till mitt CV för att se om jag kunde bredda mina jobbsökningar. Så småningom fick jag ett test som jag skulle göra hemma. Därefter skulle jag gå igenom testet med en annan person på Förnedringen. Testet skulle ta rätt lång tid att göra. HA! Det tog mig högst fem minuter. Och redan efter fråga två slog jag bakut: allting handlade om mina intressen och vad jag skulle kunna kunna tänka mig att skaffa mig för utbildning. Testet var nämligen utformat till att gälla för en 20-åring. Inte för en tant som då nästan var 48… Vid genomgången av testet fick jag åter igen försvara mig varför jag inte vill starta eget. Och så fick jag höra om DEN handläggarens framgångsrika barn i USA. VARFÖR ÄLSKAR HANDLÄGGARE OCH COACHER ATT PRATA OM SINA FRAMGÅNGSRIKA BARN?

Efter detta hade jag åter en tid hos min ordinarie handläggare. Denna tid fick jag avboka eftersom jag blev sjuk. Magsjuk. Då KAN man inte gå ut, allra minst till Arbetsförnedringen. Jag ringde och lämnade ett meddelande på min handläggares telefonsvarare och jag tror också att jag mejlade. Fick senare mejlsvar där det stod att jag skulle höra av mig när jag blev frisk. Det gjorde jag. Jag mejlade och bad att få slippa komma om det nu inte var så att jag måste. Skälet jag angav var att jag inte ville gråta i en vecka efter varje möte. Det var helt OK, svarade hon och avslutade sitt svarsmejl med att jag ju kunde höra av mig om jag behövde hjälp igen.

Och nu är jag snart framme vid den dan när jag MÅSTE kontakta Förnedringen igen. Jag behöver hjälp, men ärligt talat tror jag inte att jag får nån. Men jag gissar att jag måste gå dit om jag ska få nån a-kassa.

Idag har jag valt att skriva ett öppet inlägg om det här. Jag har tidigare skrivit mest låsta inlägg – av olika skäl. Bland annat har jag blivit rådd att lösenskydda dessa inlägg ifall presumtiva arbetsgivare läser min blogg. Det har inte hänt ett skit. Jag är lika arbetssökande som tidigare. Så nu skriver jag öppet.

Jag behöver ett arbete den 1 december. Jag vill inte gå till Arbetsförnedringen och göra förnedrande tester och gråta i en vecka. Jag vill arbeta. Jag har en lång och gedigen erfarenhet som informatör och redaktör. Jag har inga småbarn. Jag vill inget hellre än att arbeta. Mitt CV finns i huvudet på denna blogg.

Varje dag från och med nu ska jag räkna ner dagarna till förnedringens datum. Jag hoppas att alla DLF:ar i hela världen känner sig mycket nöjda nu med det de har åstadkommit. (Och jag orkar inte förklara vad DLF står för, den som vet det vet därför att h*n är smart – eller skyldig.)

Read Full Post »