Inte bara ett lik, men en del skrik

Uppdaterat inlägg:

Igår kväll kände jag mig inte bara som ett lik utan två… Tom och död.

Två lik = Tofflan igår kväll

Jag började faktiskt skriva det här inlägget igår också, jag brukar göra så att jag skriver några inlägg kvällen före och tidsinställer publicering. Men igår kväll var jag just ett lik… Eller två, dårå. Det började med att jag hade packat ihop för dagen efter två eftermiddagsmöten på raken – full av intryck. Som tur var slängde jag ett öga ut genom fönstret och fann att man asfalterade en grop på väg ut från parkeringen. Så det blev bara att häcka kvar här på jobbet en stund till.

Hemma i New Village väntade jordens största strykhög. Jag gillar att stryka, men nu har jag väldigt ont i fötterna eftersom jag försöker stå och jobba så mycket och ofta jag kan. Du kan ju bara föreställa dig påfrestningen på mina stackars 42:or som ska bära upp denna tjockis-lekamen… Vid halvåtta-tiden var jag färdig med strykningen och innan dess hade jag skrattat gott åt Klaras vykort och skrivit några rader om det. Till middag blev det rostade mackor med whiskymarmelad och ost. Mjölken tog slut och det börjar sina överhuvudtaget i kyl och frys, så jag måste försöka handla. Men det blir inte förrän fredag, för i kväll ska jag på teater i Förorten och jag åker direkt från jobbet.

Den här marmeladen är smaksatt med whisky och smakar mums!

En del av oss är kvällsmänniskor, andra morgonmänniskor. Jag tillhör den senare kategorin. Det innebär att det är tomt och mörkt när jag kommer till jobbet. Jag jobbar på ett universitet och de flesta universitetsmänniskor är typiska kvällsmänniskor. Det noterar jag bland annat på mängden mejl som är författade och avsända kvällen före… Mejl är alltid det första jag läser och besvarar på morgonen när jag kommer. Det tycker jag är jätteviktigt och jag kan inte acceptera att folk har lång svarstid på mejl eller aldrig nånsin svarar. Man kan åtminstone svara att man återkommer och ungefär när, ifall det är en fråga som behöver besvaras.

Jag undrar om detta med kvälls- och morgonmänniskor är något vi föds som. I morse läste jag en intressant artikel i lokalblaskan om skrikande barn som inte vill sova. Enligt BVC-sköterskan som intervjuas i artikeln är skrik ett budskap för nånting, ofta uppmärksamhet. Det finns olika sorters skrik, till exempel när barnet är trött eller hungrigt. Det är ju inte alltid ett skrikande betyder att barnet behöver tröst och närhet, men jag kan inte hjälpa att reagera över barn som skriker i en halvtimma, trekvart utan att nån vuxen bryr sig. Jag har sett fantastiska (!..) exempel på vuxna som ignorerar sitt långskrikande barn genom att antingen vistas utanför hemmet eller i rum långt bort från den skrikande ungen. Personligen fattar jag inte hur föräldrar till långskrikande barn står ut med ljudnivån när omgivningen inte gör det… Och detta upprepas kväll, efter kväll. Jag tycker att det daltas rätt ofta och för mycket med barn och jag menar inte med dessa rader att en förälder borde rusa till sin unge så fort den piper. Men för mig är vissa fall solklara fall av uppmärksamhetstörst. Vilken tur att jag inte är förälder för då behöver jag inte bry mig, bara stoppa in öronproppar och glo på nåt textat på TV eller försöka läsa eller skriva. Det senare är inte alltid så lätt, barnaskrik kan vara otroligt genomträngande. Och så börjar det om på morgonen vid sextiden. Då har jag emellertid lättare att hantera det eftersom jag ju är… morgonmänniska. På nåt sätt kan jag stänga av öronen utan hjälpmedel tidigt på dan… Dessutom vet jag att jag inom nån timma ska åka till min tysta arbetsplats.

BVC-sköterskan i artikeln ger några råd som förhoppningsvis kan vara till nytta för en del föräldrar:

[…] De allra flesta bebisar skriker en stund på kvällen. Man måste tänka att gråten har en funktion. Barn behöver ladda ur för att komma till ro, kanske är det ren stresshantering. Försök acceptera att barnet gråter, håll det nära, prata lugnande och låt barnet bli tryggt av din doft. […]

Read Full Post »

Lite fotfokus i kväll

Nej, det var ingen höjdare att städa i kväll! Jag tryckte i mig de få chokladbitar som fanns kvar i Paradisasken som skymtar på nedre bilden i det här inlägget och sen försökte jag låtsas vara pigg. Vissa rum dammsög jag sittandes. Orken bara tar slut. Jävla lingon, jag som var på väg att må bättre! 😦

”Ja de e… lingonas fel, lingonas fel…”

Med mina sista krafter samlade jag ihop hemmets sopberg. Jag fattar inte hur det kan bli så mycket! En skitstor kasse med tidningar och reklamblad, en påse brännbart, en påse plast, en påse pappersförpackningar och en påse kompost. På mindre än en vecka! Och jag har varit ensam… Sen kutade jag inte precis utan snarare hasade över till Tokerian eftersom jag behövde inhandla vissa saker på grund av lingonen. Och så lite mjölk och ett par laxar till söndag. Ja för bövelen, jag hade lapp och kom hem med allt jag skulle ha utom stjärttvål för sånt säljer uppbarligen inte Tokerian. (Man kan ju bara föreställa sig alla smutsiga stjärtar, så mår man illa…)

NU KOMMER JAG SNART TILL DET INLÄGGET
EGENTLIGEN SKULLE HANDLA OM!..

Inte nog med att jag har bråck lite här och var och att mitt blod tycks vara på upphällningen, nu har jag fått ont i fötterna också! Inte konstigt att jag låter så arg då, eller hur?!

Fästmön fick prova CCS-krämen för spruckna hälar, heel balm, men gillade den inte alls. Och trots att jag inte har testat den själv håller jag med. Annas fötter började nämligen låta av krämen. Det hördes verkligen att hälarna fick liksom en konstig hinna, det knorvade mot underlakanet i sängen. Så nej, hon gav upp kuren och fortsätter med den vanliga fotkrämen.

Fick Annas fötter att låta.

Själv hade jag sååå ont i fötterna i kväll, som sagt! Jag tror knappast det handlar om den långa marschen uppför slottsbacken utan snarare att jag står och jobbar så mycket nu för tiden. Så jag kickade igång mitt fotmassagebad igen och hällde i babyolja och satt och fick fötterna masserade samtidigt som jag bubblade. Underbart! Alla borde ha ett fot- och massagebad!

Ett sånt här fot- och massagebad har jag fast blått, förstås! Verkligen inte lila och definitivt inte turkost! 

Nu känns det som om fossingarna har fått nytt liv igen, så kanske, kanske att jag inte behöver hasa till tandborsten i badrummet utan kan trippa lite lätt på tå. (Kan du föreställa dig en 150-kilos Toffla trippa lätt på tå? Nä, tänkte väl det!)

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om varför manliga komiker ofta tycks behöva köra i par – som om det skulle göra dem dubbelt så roliga. Hälften, anser jag. Men jag orkar inte. De får ligga till sig i hjärnan och skramla lite till en annan dag.

Read Full Post »