Formulär och annat arbetsamt

Uppdaterat!
Jag kom på ett sätt att spara filer som PDF ändå och skulle komplettera min ansökan på ett ställe. Det gick inte. Jag fick skicka in en helt ny ansökan. Rekommendation: sluta med webbformulär – de funkar ju inte som de ska.

Den här lååånga, lediga helgen är snart förbi. Även helgerna tycks ha en förmåga att svischa, inte bara vardagarna. Jag känner hur lite tid jag har över till att göra det jag både vill och borde göra privat, men…

Två maskiner har jag tvättat idag. Fästmön var gullig och rev ut smutsiga lakan och jag ska bädda med rent senare. Förmiddagen har jag suttit vid datorn för att fixa några ansökningar. Det har tagit sina modiga timmar och det handlar inte om att jag har svårt att formulera mig utan att vissa arbetsgivare envisas med att ha

webbformulär. 

För arbetsgivaren är webbformulär ett enkelt sätt att få en snabb överblick över inkomna ansökningar. Ansökningarna blir jämförbara och innehåller inte nån ovidkommande information. För den som är arbetssökande är webbformulären inte bara trista utan också rätt jobbiga. Du måste som vanligt först klura ut bra formuleringar, själva din ansökan, så att säga. Den kan du sen kopiera och klistra in i formuläret. Så långt är det inte så besvärligt.

När det gäller dina arbetslivserfarenheter, utbildningar och referenter måste du lägga in dessa som poster i formuläret. Det tar ganska lång tid. Och då har jag ändå ett färdigskrivet CV samt en lista över referenter i Word så jag behöver egentligen bara copy-and-paste. Men även ctrl+c, ctrl+v tar sin lilla tid…

Visserligen kan du bifoga filer, men du måste fylla i formuläret för det är formulärets uppgifter arbetsgivaren går på i första hand. De filer du bifogar ska sen vara sparade i särskilda format. Både min hårdvara och min mjukvara är gamla, så jag kunde varken göra PDF:er eller docx-filer av mitt CV i Word på nån av mina datorer.

Webbformulär är lika jobbiga att fylla i som pappersblanketter – när man inte har modern mjukvara, till exempel.

Jag tycker att man ska kunna skriva sina ansökningar hemma och inte på jobbet på arbetstid. Men på jobbet finns ju bättre utrustning och nyare program än hemma, så jag ångrar nästan att jag inte gjorde det. Fast på arbetstid har jag ju inte tid för privata göromål som tar en god stund att genomföra.

Nu protesterar säkert en del och tycker att jag tar mig tid att blogga på arbetstid. Det är faktiskt väldigt sällan jag bloggar på arbetstid. Ofta tar jag mina raster till det, men ännu oftare skriver jag inläggen kvällen före eller tidigt på morgonen, hemma, och tidsinställer publiceringen. Så tro inte att jag alltid sitter vid datorn när det plötsligt kommer ett nytt inlägg! Jag kan vara flera mil därifrån…

Det är inte så kul att ta av timmarna på vår lediga helg, men idag var jag tvungen att göra det. Anna sitter och tittar ikapp på TV-serier på Play och på DVD:n under tiden. Sötnosen har också varit och handlat, för i kväll ska vi laga Chili con carne enligt Mathems-recept fast på kycklingfärs, och det behövdes kompletteringshandlas. Lite fikabröd slank visst ner i kassarna också, så jag ska  sparka igång perkolatorn strax.

Jag har telefonerat med mamma och hon ville ha mig att ringa om riksfärdtjänsten till påsk i morgon. Det fick jag säga att jag definitivt inte kan, jag har inga som helst möjligheter att göra sånt på arbetstid. Nu skulle hon försöka själv och jag hoppas att hon fixar det. Tanken är att hon kommer hit på onsdagen i påskveckan. Anna börjar klockan 16 då och hinner då ta emot henne hemma hos mig medan jag jobbar. Sen kom vi överens om hemfärd den 5 april, alltså fredagen efter påsk. För som det ser ut nu måste jag till Arbetsförmedlingen direkt efter påsk och registrera mig. Jag känner att jag vill ligga i för att fixa nytt jobb, inte gå långtidsarbetslös igen. Då går jag under…

Efter eftermiddagskaffet ska jag ta en surfrunda hos bloggvännerna. Igår skippade jag den rundan eftersom vi dels var på stan, dels hade hemmakväll. Förresten skrev lokalblaskans Roger Berglund för en gångs skull riktigt bra om gårdagens deltävling i Melodifestivalen, men som vanligt rekommenderar jag herr Olssons sammanfattning av deltävling fyra samt hans tankar om finalen – även om jag inte håller med om mycket allt! 

Och… ja just det… framåt kvällningen gläntar jag på nytt på Tofflans Svarta Bok… Håll utkik på en blogg nära dig!

Livet är kort.

Read Full Post »

Inte bara ett lik, men en del skrik

Uppdaterat inlägg:

Igår kväll kände jag mig inte bara som ett lik utan två… Tom och död.

Två lik = Tofflan igår kväll

Jag började faktiskt skriva det här inlägget igår också, jag brukar göra så att jag skriver några inlägg kvällen före och tidsinställer publicering. Men igår kväll var jag just ett lik… Eller två, dårå. Det började med att jag hade packat ihop för dagen efter två eftermiddagsmöten på raken – full av intryck. Som tur var slängde jag ett öga ut genom fönstret och fann att man asfalterade en grop på väg ut från parkeringen. Så det blev bara att häcka kvar här på jobbet en stund till.

Hemma i New Village väntade jordens största strykhög. Jag gillar att stryka, men nu har jag väldigt ont i fötterna eftersom jag försöker stå och jobba så mycket och ofta jag kan. Du kan ju bara föreställa dig påfrestningen på mina stackars 42:or som ska bära upp denna tjockis-lekamen… Vid halvåtta-tiden var jag färdig med strykningen och innan dess hade jag skrattat gott åt Klaras vykort och skrivit några rader om det. Till middag blev det rostade mackor med whiskymarmelad och ost. Mjölken tog slut och det börjar sina överhuvudtaget i kyl och frys, så jag måste försöka handla. Men det blir inte förrän fredag, för i kväll ska jag på teater i Förorten och jag åker direkt från jobbet.

Den här marmeladen är smaksatt med whisky och smakar mums!

En del av oss är kvällsmänniskor, andra morgonmänniskor. Jag tillhör den senare kategorin. Det innebär att det är tomt och mörkt när jag kommer till jobbet. Jag jobbar på ett universitet och de flesta universitetsmänniskor är typiska kvällsmänniskor. Det noterar jag bland annat på mängden mejl som är författade och avsända kvällen före… Mejl är alltid det första jag läser och besvarar på morgonen när jag kommer. Det tycker jag är jätteviktigt och jag kan inte acceptera att folk har lång svarstid på mejl eller aldrig nånsin svarar. Man kan åtminstone svara att man återkommer och ungefär när, ifall det är en fråga som behöver besvaras.

Jag undrar om detta med kvälls- och morgonmänniskor är något vi föds som. I morse läste jag en intressant artikel i lokalblaskan om skrikande barn som inte vill sova. Enligt BVC-sköterskan som intervjuas i artikeln är skrik ett budskap för nånting, ofta uppmärksamhet. Det finns olika sorters skrik, till exempel när barnet är trött eller hungrigt. Det är ju inte alltid ett skrikande betyder att barnet behöver tröst och närhet, men jag kan inte hjälpa att reagera över barn som skriker i en halvtimma, trekvart utan att nån vuxen bryr sig. Jag har sett fantastiska (!..) exempel på vuxna som ignorerar sitt långskrikande barn genom att antingen vistas utanför hemmet eller i rum långt bort från den skrikande ungen. Personligen fattar jag inte hur föräldrar till långskrikande barn står ut med ljudnivån när omgivningen inte gör det… Och detta upprepas kväll, efter kväll. Jag tycker att det daltas rätt ofta och för mycket med barn och jag menar inte med dessa rader att en förälder borde rusa till sin unge så fort den piper. Men för mig är vissa fall solklara fall av uppmärksamhetstörst. Vilken tur att jag inte är förälder för då behöver jag inte bry mig, bara stoppa in öronproppar och glo på nåt textat på TV eller försöka läsa eller skriva. Det senare är inte alltid så lätt, barnaskrik kan vara otroligt genomträngande. Och så börjar det om på morgonen vid sextiden. Då har jag emellertid lättare att hantera det eftersom jag ju är… morgonmänniska. På nåt sätt kan jag stänga av öronen utan hjälpmedel tidigt på dan… Dessutom vet jag att jag inom nån timma ska åka till min tysta arbetsplats.

BVC-sköterskan i artikeln ger några råd som förhoppningsvis kan vara till nytta för en del föräldrar:

[…] De allra flesta bebisar skriker en stund på kvällen. Man måste tänka att gråten har en funktion. Barn behöver ladda ur för att komma till ro, kanske är det ren stresshantering. Försök acceptera att barnet gråter, håll det nära, prata lugnande och låt barnet bli tryggt av din doft. […]

Read Full Post »