Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘hälften’

Ett självutlämnande inlägg.


 

Serien Tofflan talar ut kan tyckas ha inletts för många år sen, men utan nån titel. Från och med idag har den fått en titel och jag ska härmed bjucka på mina tillkortakommanden och sånt som jag har svårt för. Jag har så många gånger fått höra hur dålig jag är och hur många fel jag har att jag känner att jag måste ta bladet från munnen och själv bekänna en del av dessa. För jag tycker att det har gått lite för långt när man till och med attackerar min mormor, som har varit död i 43 år. Så den här bekännelsen, mormor Svea, är till dig:

Jag gillar inte att öppna vissa saker!!!

Det handlar främst om saker i hem och hushåll. Till exempel… att öppna en ny påse kaffe, vilket i och för sig doftar underbart. Men att fylla på kaffe i kaffeburken… UFF! Kaffekornen kommer ju överallt utom i burken och sen krasmar det äckligt under tofflan när Tofflan hasar sig fram i köket.

Eller att öppna en mjölpåse och göra liknande! Det slår väl aldrig fel att hälften av mjölet hamnar på mig och större delen av den andra halvan på golvet. Som bonus får jag svårt att andas också, eftersom jag lyckas dra ner mjölet i luftrören.

För att inte tala om att öppna alla refillförpackningar i mjukplast, typ flytande tvål och dito tvättmedel. Det är ju baske mig omöjligt att hälla över skiten tvålen och tvättmedlet i tvålpump respektive flaska i hårdplast! När man har hällt i en minut inser man att precis allting har runnit utanför…

Men… det värsta av allt… och nu hörs väl en rejäl trumvirvel… det är att…

öppna en ny ost!

Fy f***n på ren svenska! Idag är nämligen många ostar plastfilmade så tajt att ingen luft finns mellan förpackning och ost. Bara att hitta ett ställe att sticka in kniven för att få upp den fastsvetsade plasten kan ta en bra stund. Sen ska man sticka och skära och ta med händerna på osten, som vid det här laget har blivit SVETTIG! Nog för att jag gillar ost, men jag vill helst äta den, inte ta i den!!! Fast hantera ostbiten måste man ju, för att bland annat skära av en del av duk och vax som sitter på bakkanten. Då smular man ner överallt också – särskilt som jag gillar långlagrade ostar som i sig är smuliga. Vid min hantering blir de dessutom svettsmuliga.

Men problem och svårigheter är till för att övervinnas. Eftersom jag inte har ett jobb och kan köpa terapi, som jag har blivit rekommenderad eftersom det är så många och stora fel på mig enligt en del sagofigurer, får jag helt enkelt KBT:a mig själv: jag utsätter mig! 

Och si! Varde ljus – och det vart det! Nu ska jag avnjuta min Västerbottenost på en frukostmacka, lagom till lunch.

Ost

En öppnad ost, redo att skivas.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett bokligt inlägg.


Uppdaterat: Här kan du läsa en artikel om författaren i Hemmets Journal på webben!!!

 

Råna är guld

Låna är silver, råna är guld verkar vara både rolig och spännande.

Å, vilken härlig att-läsa-hög jag har nu! Igår kväll nätshoppade jag  sju böcker att lägga till dem jag fått av Fästmön och till dem jag har lånat av henne. Och så kom Annas snälla mamma nyss med ytterligare ett hårt paket!

Det är alltid spännande när andra köper böcker åt en eftersom de väljer böcker de gillar och böcker de tror att jag också ska gilla. Jag tycker att det är väldigt kul att få sånt som jag kanske inte själv skulle ha valt – och gärna böcker som inte är deckare. Låna är silver, råna är guld, som jag fick nu, verkar vara en både rolig och spännande bok – med betoning på rolig. Extra kul blir det när det är galna pensionärer som gör oväntade saker. Jag tyckte till exempel att Pensionärsjävlar var ett av de roligaste humorprogrammen på TV ett tag. Nu har det inte visats på länge, tyvärr.

Annas mamma skrev i födelsedagsboken

Annas mamma skrev i födelsedagsboken från henne och L.

När jag får en bok tycker jag också att det är roligt om givaren skriver några rader på insidan. Då minns jag vem jag har fått boken av och i vilket sammanhang. Anna avskyr när jag tvingar henne att skriva i de böcker hon ger mig och jag tror inte heller att Annas mamma tyckte att det var kul. Men jag tvingade henni! Så snäll är jag…

Fast lite snäll på riktigt var jag också: jag gav bort Kymriska Drakens sista scone! Och jag kan meddela Draken att Annas snälla mamma gav sconen med beröm godkänt! Hon försökte få mig att ta en halva, men se jag hade ju redan ätit två hela. Hepp – så hade hon petat i sig hela på egen hand. Det är ett gott betyg, Draken!

Nejlikor

Nejlikor från I och L.

Blommor fick jag också och jag ska dela med mig av hälften till Anna. Jag ska alldeles strax packa ihop mina pinaler och draschla ut till Himlen medan det fortfarande finns kanelbullar kvar det är ljust.

Jag hoppas att du som läser här får en bra helg! Nån dator kommer inte med ut till Himlen, som sagt, men jag kan fortfarande svara på kommentarer via iPhonen.

 

 

 

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en märklig TV-serie.


I kväll gick sista delen
av Top of the lake. Det har varit en märklig resa genom sex avsnitt. Första avsnittet fick ett högt Toffelbetyg. Men hur blir totalomdömet?

johnno-robin

Johnno och Robin, två av huvudrollerna i Top of the lake. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


TV-serien inleds
med att en tolvårig flicka går ut i vattnet. Hon tas till sjukhus. Där konstaterar man att hon är gravid. Strax därpå försvinner den gravida flickan Tui.

Händelserna utspelar sig i en riktig byhåla. Alla som bor där är mer eller mindre märkliga. Robin är född och uppvuxen där och är nu på besök hos sin mamma som är döende. Pappan drunknade. Robin vill inte ge upp sökandet efter Tui. Det blir ett sökande som delvis är Robins sökande efter sig själv. Den här berättelsen innehåller inte bara korruption och våld, den innehåller pedofili och incest. Till sist vet man inte vad man ska tro. Eller vem man ska tro på. För vem är far till Tuis barn och vem var Robins far?

Det här är ingen Nya Zeeländsk TV-serie som jag trodde, utan en brittisk-amerikansk samproduktion. Men i övrigt håller många av mina intryck från första avsnittet i sig genom serien.

Bakom serien står Jane Campion. Jag skrev redan efter första avsnittet att serien påminner om Twin PeaksLost och Gengångare. En ganska salig – eller osalig! – blandning, vill säga. Hela serien är konstig. Jag förstår inte riktigt syftet med att stoppa in ett märkligt kvinnoläger i berättelsen, det gör historien bara ännu mer konstig. Bitvis är det otroligt segt. Vissa avsnitt känns oändligt långa. Men så finns det andra avsnitt som känns snabbare. Det avslutande, till exempel.

Det är jättesvårt att ha en entydig åsikt om Top of the lake. Jag vill självklart veta hur det går för Tui. Men det är, som sagt, väldigt långsamt ibland. Historien rör sig knappt framåt från avsnitt till avsnitt. Kanske hälften av avsnitten hade räckt?

Tyvärr måste Toffelbetyget bli sänkt från högt till medel. Och då är jag rätt snäll…

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om gårdagen och dagen idag.


Igår fick vi sannerligen
känna på höstrusk! Det blev en sån kontrast till lördagen när jag och mina gäster kunde sitta utomhus och luncha!

Medan det ännu såg lite torrt ut utomhus gick jag över till Tokerian på söndagspromenad. Det är ju så roligt att promenera ensam när alla andra är två. Äh, jag behövde frisk luft och 2 x 5 minuters promenad räckte för mig och mina onda fötter. Faktum är att foten jag trampade i hålet med är ondare än hälsporrefoten. Eller, för att uttrycka mig mer positivt: hälsporren är bättre!

Slog en signal till mamma sen. Det var nog första gången i världshistorien jag berättade – och beklagade mig över! – att jag ska försöka klara ekonomin i september på 5 000 kronor, det vill säga hälften av mina ordinarie månadskostnader exklusive mat… Jag tror inte hon riktigt förstod. Eller ville förstå. Det är det många som inte vill, får jag känslan av. Men varför ska man bry sig om andras ekonomiska bekymmer? Hur som helst, jag kämpar på och det ska nog bli nån lösning. Det brukar det bli. Jag får väl gräva djupt ner i näbbstöveln och se om jag hittar några guldpengar. På veckans Lotto blev det inte en spänn… Men mamma och jag har var sin femhundring i våra vinstplånböcker (de ligger i en av mina skrivbordslådor) och mamma sa att jag får låna av dessa pengar om jag behöver. Alltid något! Vidare kan jag hoppas på att få pengarna från reparationsfonden utbetalade. Det skulle inte vara helt fel…

Jag läste ut boken jag hade fått låna för recension och skrev ett blogginlägg om den och själva recensionen. La in recensionen en samt bild för publicering på Uppsalanyheter. Känner jag Pe rätt trycks recensionen ut till lunch idag..? Det var ingen ny bok jag recenserade, men en bok som jag vet engagerar människor.

Sen kom regnet och blåsten! Det blev ett helt fantastiskt väder! Jag njöt av att se regnet piska gräsmattan och tennisbanan och höstvinden ruska om björkarna så livligt att träden kändes levande! En bild säger inte så mycket, den blir bara platt, men…

Höstrusk

Höstrusk på baksidan av huset!


Härinne var det varmt och gott.
Och varmare blev det! Jag fixade söndagsmiddagen i ugnen! Men faktum är att jag har mycket behagligare temperatur efter fönsterbytet än före. Mycket!

Korv med bröd

Tofflisk söndagsmiddag.


Kvällen ägnades ytterligare en stund
åt att skriva och läsa, men sen hällde jag ner mig i bäste fåtöljen till klockan 21 för att glo på säsongspremiären av Bron. Förra gången retade jag mig en del på Saga Norén, en av rollerna. Nu tycker jag bara att hon är häftig! Ibland önskar jag att jag själv var så där totalt i avsaknad av känslor… Onekligen praktiskt… Men en som är fullkomligt utan pokerface kan ju bara drömma om det…

Ostbågar och öl

Ostbågar och öl – Toffliskt söndagsgodis.


Direkt efter Bron
kopplade jag över till Miss Marple. Men innan dess hade jag laddat med söndagsgodis för här skulle mysas av bara 17! Mys för mig är inte det ätbara, dock, det vill jag ha till protokollet! Mys är den goa stunden man har tillsammans med, i det här fallet, bra TV och nåt gott att äta och dricka. Tillsammans med nån levande varelse är det förstås ännu bättre. Igår fick jag nöja mig med att vicka på tårna så att jag kände att jag åtminstone själv levde.

Tänk att i morse vaknade jag prick klockan sju! Jag var förstås trött, för jag kom inte i säng förrän runt halv ett. Det gick inte att somna genast, utan jag fick sätta på sovrums-TV:n. Men uppe med tuppen innebär för min del att jag kan utnyttja den del av dagen när jag är som mest alert och kreativ. Och den blåa himlen utanför fönstret hjälpte förstås till att puffa upp mig…

Blå himmel

Måndagens himmel är alldeles blå. Notera den yttepyttiga månen.


Jag har fått fin coachning
och praktisk hjälp av Twitter-Asa, så dagens första uppdrag var att skriva en ny sorts ansökningar. Tre jobb sökte jag totalt, för det var tre intressanta jobb jag hade hittat under helgen. Vidare jobbade jag med min sammanfattning på LinkedIn. Helt nöjd med den är jag inte, så jag kanske tar ett tag med den senare idag.

Inte ett uns lust att umgås med nån har jag idag, inte ens genom Wordfeud, som jag börjar bli hjärtligt trött på. Men jag ska slänga i mig lite brunch (det vill säga frukost fast vid nästan lunchtid med tanke på att jag har varit vaken så länge), fixa till mig och tvinga ut mig i höstsolen. Vem vet, den kanske gör underverk för en som kom på sig själv med att packa jobbväskan igår kväll… Till ingen nytta.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om onsdagen, när vi bland annat fejkade mammas födelsedag.


Nån skönsång blev det inte i morse,
ej heller nån tidig uppvaktning. Jag vaknade i sedvanlig semestertid (runt åtta) – vilket ju är två timmar senare än när jag arbetar. Onekligen skönt. Jag skulle kunna vänja mig. Men jag sitter också uppe längre om nätterna och skriver, ungefär till halv två, två. En bra grej med mamma är att hon gillar sovmorgnar. Därför kan jag skriva på morgnarna från det jag vaknar till cirka klockan tio, det vill säga ungefär ett par timmar.

Idag inleddes vår gemensamma del av dagen med presenter. Jag hade åtta paket och mamma valde att spara hälften till den riktiga dagen, som infaller nästa vecka.

Presenter till mamma
Presenter till mamma.


Framåt lunchtid blev jag rastlös.
Mamma hade ingen lust att gå ut, så jag erbjöd mig att utföra några ärenden åt henne på stan – bara för att få komma ut i solen och friska luften. Mamma vill helst sitta i sitt TV-rum med stängd balkongdörr. Hon fryser. Jag är varm. Jag vill ha luft! Jag vill ha ljus!

Sköldpadda
Mötte en sköldpadda på väg till stan.


Ärendena var snabbt avklarade,
så jag passade på att kika på en utställning som jag sprang på av en händelse. Efter det strosade jag över torget. Jag var törstig. Och inte blev jag mindre törstig när jag såg en liten pojke förse sig med kallt vatten från pumpen på Stora torget…

Vattenpump på Stora torget
Den funkar och vattnet är gott!


Sen gick jag till Bokia.
Bokia är inte alls det som Nilssons bokhandel en gång var. Walfrid Nilssons bokhandel… Suck… Idag säljer till exempel Bokia både disktrasor och muggar. Och så lite böcker. Nä, det är ingen ordning med nånting längre. Och ja, det var bättre förr. Åtminstone i bokhandeln.

Böcker disktrasor muggar på Bokia
Böcker till vänster, disktrasor och muggar till höger.


Fast jag hittade en rätt rolig grej,
som inte var nån bok men som har bokanknytning. En sorts bokkudde, eller saccosäck för boken du läser så att du slipper hålla i den! Frågan är bara om grejen är värd de 300 spännen den kostar…

Bokkuddar
Bokkuddar eller en sorts saccosäckar för böcker.


Lustiga spel hade de på Bokia också.
Byhålevarning tycker jag att detta signalerar…

Kampen mellan kvinna och man
Kampen mellan kvinna och man. Hjälp, rena stenåldern! Heteronormativt så man baxnar…


Innan jag gick tillbaka hem till mamma
slank jag in på Systembolaget för att botanisera bland vinerna. Jag kom ut med en italienare och en Nya Zeeländare argentinare. Spännande!

Ros
En italienare… Närå, en fin ros i området där mamma bor.


Jag passerade väldoftande blommor på vägen
och naturligtvis kunde jag inte låta bli att stanna och fota.

Ros 2
Väldoft.


På nytt försökte jag få med mig mamma ut
– och på nytt misslyckades jag. Vet du hur fruktansvärt det är att sitta i en varm lägenhet med stängda fönster och balkongdörrar? Nåja, i stället för att ta med oss kaffekorg ner till sjön –

Usch, sitta bland fiskmåsarna!

väste mamma –

tröståt vi inomhus. Det gick i och för sig bra – om mamma hade köpt rätt kaffe, vill säga. Det hade hon inte. Kokkaffe i en perkolator smakar vatten. Det spelade ingen roll att mamma tog fyra extra kaffeskedar till de sex ordinarie. Det smakade fan. Men kakorna var goda!

Ungherrar kolakakor och choikladkakor
Ungherrar, kolakakor och chokladkakor slank ner fint.


Sen ville mamma titta på mina foton
och jag hade en visning  i köket på datorn av mappen

Vackra bilder.

Jag försökte berätta om bilderna, men mamma tappade snart koncentrationen och pratade om sin frissa, som vanligt, eller om nån tant jag inte känner, eller om sina krämpor (nu har hon fått ont i fötterna precis som jag har, också) eller om… tja, vad som helst men inte mina bilder.

Bildvisning på datorn i mammas kök
Bildvisning på datorn.


Vid 18-tiden traskade vi sen längs Vätterpromenaden
ner till hamnen för att äta födelsedagsmiddag på Hotell Nostalgis restaurang. Mamma var så duktig och rollade hela vägen – jag tror att hon blev överraskad själv över att det gick så fort och bra! Vi stannade bara en gång på vägen dit – bland fiskmåsarna (!..) – och satt en stund på en bänk.

Himmel mellan grenarna
”Jag lyfter ögat mot himmelen…”


Vi åt och drack,
men blev inte särskild mätta. Jag blev bara kissnödig av allt vatten som jag försökte bli mätt på. Även på hemvägen stannade vi till en stund, men då flög fiskmåsarna iväg. Kvar var bara detta loja gäng:

Sovande änder
Sömniga änder.


Efter några timmars sömn
ska jag vakna till min namnsdag. Den ska firas med en tripp till Skänninge (äldst av Sveriges städer!) där mamma vill gå i klädaffärer. Jippi… NOT! Men så klart jag gör det. Min tid kommer väl… sen..?

Nu tar jag med mig Andreas och viker mig bakåt på madrassen. Sen somnar jag till regnet som har börjat  droppa ovanifrån.


Livet är kort.

Read Full Post »

Så har jag då försökt det här med julbord. Nej, det är inte ett dugg synd om mig! Jag har tak över huvudet och mat på bordet.

Sillbord

Mitt sillbord.


Potatisen struntade jag i,
jag hade ju både Jansson och kålrotslåda.

Janssons frestelse o kålrotslåda i ugnen

Janssons frestelse och kålrotslåda.


I stekpannan stekte jag kalkonetter
och värmde kycklingköttbullarna från Fästmön.

 Kalkonetter o kycklingköttbullar i stekpannan

Kalkonetter och kycklingköttbullar i stekpannan. 


Dagens dryck
var förstås Östgöta sädes och mumma.

Östgöta sädes o mumma

Dagens dryck: Östgöta sädes och julmumma.


Min första tallrik
bestod av sill, lax och ägghalvor. Jag åt ungefär hälften, slängde resten. Jag skäms, man slänger inte mat, men det gick inte att få ner.

Julltallrik 1

Jultallrik 1.


Mitt sällskap var fem julskivor
med blandade låtar. Skönt med en CD-växlare ibland!

stereo

Mitt sällskap under julmiddagen.


Jag försökte pressa ner
lite från det varma julbordet också. Mindre av hälften av detta gick ner, resten i sopen. Förlåt!

Jultallrik 2

Jultallrik 2.


Man kan tro
att jag har gjort en GBP-operation, men det har jag alltså inte. Det är bara det att min aptit opererades bort under den operation jag gjorde.

Mamma har nyss ringt igen, för nu kände hon sig lite ensam. Jag mår jätteilla och jag orkade inte prata mer än fyra minuter. Maten åker hiss. Jag har druckit två och en halv snaps samt ett halvt glas julmumma. Är inte särskilt påverkad av alkoholen. Bara önskar att den här jävla dan vore över. För när man är sjuk räknas man inte. Det sved att inse det, men jag har förstått nu och tar konsekvenserna. Snart är det läggdags. Jag skiter i julklapparna.

To be continued..?


Livet är kort.

Read Full Post »

Jamen hej å hå! Av lunchens övning har jag lärt mig tre saker:

  1. Tro inte att du vet var stans sportaffärer ligger!
  2. Tro inte att iPhonens kartläsare kan leda dig dit!
  3. Tro inte att du klarar av att boka tid via internet!

Jag måtte vara hur blåst som helst! (Jorå, ser hur en och annan nickar medan h*n läser detta.) Jag trodde alltså att jag hade bokat tid hos en ortopedtekniker på Team Sportia i Boländerna idag kl. 11.30 för avgjutning av mina fötter. Det hade jag inte lyckats med. Jag trodde också att jag visste var Team Sportia i Boländerna ligger. Det visste jag inte – men det vet jag nu! Och jag gav iPhonen en ny chans efter totalmissen i fredags när den skickade oss till Tibble kyrka i stället för till Täby kyrka. Den klarade inte av att hitta till Team Sportia heller. Men en iPhone är också en mobiltelefon. Det slutade med att jag ringde affären och fick kördirektiv från gokartbanan, där jag hade hamnat… Stort tack för den mänskliga insatsen, Team Sportia!

Som tur var har Team Sportia inte bara serviceinriktad kassapersonal, affären har en ytterst serviceinriktad orotpedtekniker vid namn Jerry Berglund också. För trots att han inte hade fått in nån bokning på mig kl. 11.30 tog han emot mig. Jag fick kliva upp på en spegelpall medan Jerry klämde och tittade. Han var väldigt varsam, men det klart att lite ont gjorde det allt. Sen fick jag hoppa upp på britsen, på mage, medan Jerry ritade på mina fötter och sen göt av dem. Det visade sig att mina fötter, tvärtemot vad jag alltid har trott, är smala. De må vara stora – storlek 41 – 42 – men de är smala. Och vänsterfotens häl är smalare än högerfotens.

Ortopedtekniker Jerry Berglund med avgjutningen av min vänsterfot.


Från avgjutningarna
ska Jerry göra inlägg till mina skor. Han bygger upp båda inläggen exakt efter hur mina fötter är skapta. Det blir nån sorts upphöjning i valven och själva hälen ska liksom klämmas ihop sidledes och lyftas upp, allt enligt de ritningar som Jerry först gjorde på min fot och därefter på avgjutningarna.

Avgjutningen av min vänsterfot. Pilarna visar var jag har ont och var det ska klämmas ihop, så att säga.


Totalt kostar mig ett par inlägg
1 599 kronor. OK, det är mycket pengar, men jag vill inte att den här mindre roliga åkomman blir kronisk. För det kan den faktiskt bli, enligt Jerry! Om en vecka exakt får jag hämta mina nya inlägg. Och nästa gång lär jag ju hitta…

Utsläppt, med nytvättade fötter, tog jag en sväng runt hörnet, mest för att försöka hitta en toa, men också för att få i mig lite lunch innan jag åkte tillbaka till jobbet. Toan fann jag i sista minuten, lunchen blev… lite stor… Jag orkade äta ungefär hälften.

Lite mycket lunch, dårå…


Nu stinker hela jag friterade strips.
Jag hade sett framför mig en tallrik kyckling med ris, det blev detta. Men nöden hade ingen lag och hälften av maten hamnade i min mage. Frågan är om jag kan äta nånting mer alls idag.


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »