Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘pappersförpackningar’

Ett rödtonat inlägg, med ett inslag av celadon mot slutet.


 

Tomater

Tomater utan kvist, enligt kollegan J.

Bilden här intill föreställer tomater. Det ser du säkert. Det är emellertid en betydligt viktigare bild än så. En måste precisera: det är en bild av tomater. TOMATER. Utan kvist. UTAN kvist. Faktum är att bilden föreställer ett foto av det kollegan J kallar för tomater. Fotot är ett bevis. Ett bevis i en tvistefråga. Kollegan J skulle köpa tomater, kassörskan tyckte att de var KVISTtomater – till ett högre pris. En tvist pågår där kollegan J har begärt en förhandling med affärschefen och en ursäkt av kassörskan. Det går inte att återge hela historian som kollegan J underhöll oss med vid kaffe-på-lunchen-koppen. Jag vet bara att jag skrattade högt och mycket. Inte tänker jag handla på den aktuella Willys-affären heller. För det är inte bara så att kassörskorna där har egna benämningar på tomater, de är fryspåsepoliser också.

Jag äter en banan

Idag bjuckar jag på en selfie! Jag håller mig till bananer, inte tomater.

Det är tur att vi inte har såna galna kassörskor på Tokerian! Eller så är det tur att Vi Som Alltid Har Rätt <== (ironi), såna som kollegan J, Herman i En misstänkt liten kanelgiffel och jag, är spridda över varierade butiker, så att säga… Jag själv, till exempel, stannade vid den ICA-affär jag handlade i som student, under mina första år i Uppsala, idag efter jobbet… På den tiden Emil i Lönneberga jobbade extra där.

Annars har jag hållit mig till bananer och inte tomater idag. Detta har skett medan jag har dykt djupt ner i magasin av blöt karaktär. Jag har slutgranskat produkter hela dan med rödpennan i högsta hugg. Jag har kastat mig på NK*, på författare, på typ ALLA som så här på fredagen behövde komplettera sina verk. Det har gått bra. Ingen blev arg och jag blev färdig. Det känns fint att nå veckomål på jobbet!

Men min dag inleddes faktiskt med en rejäl krasch i morse. Jag har varit så trött om kvällarna att jag inte har orkat gå ut med soporna. Sopberget anföll mig därför i morse, gjorde mig till en baglady och tvingade ut mig i soprummet innan jag åkte och jobbade. Jag tappade en påse på betonggolvet – gissa vilken av tidningspåse, påsen med pappersförpackningar, kompostpåsen eller påsen med glas… Ja det är inte för inte en kan benämna mig

  • Syster Duktig
  • Syster Lustig

eller

  • Syster Hurtig

(valet är ditt).

Nästa krasch kom i orange förpackning när jag anlänt hem efter avslutad arbetsvecka.

Jajamens!

som Bosse J brukade säga, det var pensionskuvertet som nått min postbox! Asså… det var bra tunt… Men… om jag går i pension om sju år får jag ut mer än jag hittills har fått per månad i a-kassa. Vilket lyxliv jag skulle kunna leva! (<== ironi IGEN!) Nu har jag inga planer på att gå i pension om sju år, fast om framtiden vet vi inget. Det enda jag vet är att jag älskar att jobba. Och orange älskar jag – med vissa undantag…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Nä, nu har jag svamlat tillräckligt. 
Jag ska hälla upp middagen i en celadongrön skål, hälla ner mig själv i bästefåtöljen och lägga Karin Nymans mamma i knäet. Med det sistnämnda menar jag Jens Andersens biografi om Astrid Lindgren. Boken är på cirka 450 sidor, jag har läst ungefär en fjärdedel – och det har nästan bara handlat om Karin Nymans bror Lasse hittills. Hum… (Min mormor, till exempel, nämns inte med ett ord. Hmpfff…)

Ha en riktigt go fredagskväll!

Ett glas vin


*NK = Närmaste Kollegan

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

I eftermiddags har vi påbörjat ett litet projekt kring information om källsortering på jobbet. Källsortering är verkligen nåt som kan leda till irritation. Eller som på min arbetsplats, till samarbete. Så småningom, i alla fall…

Varken elektronisk post eller snigelpost utan kompost.


Privat har jag källsorterat
i nästan tio år, tror jag. Jag tycker inte att det är särskilt svårt eller jobbigt, men jag blir förvånad när andra tycker det. Att sen irritera sig på sakfrågan, huruvida det lönar sig eller inte, eller gagnar miljön eller inte, är det ju egentligen ingen idé att ge sig in på. Min bostadsrättsförening bestämde för länge sen att vi ska källsortera. Styrelsens primära syfte var att få ner kostnaderna för sophanteringen. Jag är lite osäker på om det blev så, men jag känner mig i alla fall nöjd med att källsortera.

Hemma sorterar jag massor:

  • plastförpackningar
  • kompost
  • metall
  • pappersförpackningar
  • tidningar
  • färgat glas
  • ofärgat glas
  • batterier
  • glödlampor och lysrör
  • elektronikskrot
  • brännbart
  • grovsopor

På jobbet källsorterar vi inte lika mycket, men ändå

  • tidningar
  • papper
  • kompost
  • plastförpackningar
  • pappersförpackningar
  • brännbart

Det finns gott om plats för alla kärl eller hinkar eller vad vi nu har både hemma och på jobbet. Hemma har jag ett lock till komposthinken. Inte behöver jag gå till soprummet särskilt ofta heller, men när jag går blir det med flera påsar. På jobbet kommer det en snäll farbror och tömmer kärlen. Varken hemma eller på jobbet luktar det illa heller – om man inte har diskat ur vissa förpackningar dåligt. Så i soprummet kan det lukta rätt läbbigt.

Nej, för min del är det inget problem att källsortera. Jag är en sån som kan gå i taket som när det i morse låg ett bananskal i kärlet för plastförpackningar på jobbet. För det var väl ändå rätt klantigt ”sorterat”, eller hur? Men vi försöker samarbeta i stället för att irritera oss. Många kommer från länder där man inte alls källsorterar och då kan man ju inte bli arg om en sån person gör fel. Då får man samarbeta och informera i stället för att krevera.

Detta hör hemma i komposten och ingen annanstans!


Den information vi ska ta fram nu
ska ge massor av exempel i bild. För en del saker – dock inte bananskal – kan vara svåra att avgöra var man ska slänga när man källsorterar. Det handlar om sånt som hushållspapper, diskborstar, tuggummi, för att nämna några saker.

Källsorterar du hemma hos dig och på jobbet? Vad tycker du om det???


Livet är kort.

Read Full Post »

Nej, det var ingen höjdare att städa i kväll! Jag tryckte i mig de få chokladbitar som fanns kvar i Paradisasken som skymtar på nedre bilden i det här inlägget och sen försökte jag låtsas vara pigg. Vissa rum dammsög jag sittandes. Orken bara tar slut. Jävla lingon, jag som var på väg att må bättre! 😦

”Ja de e… lingonas fel, lingonas fel…”


Med mina sista krafter
samlade jag ihop hemmets sopberg. Jag fattar inte hur det kan bli så mycket! En skitstor kasse med tidningar och reklamblad, en påse brännbart, en påse plast, en påse pappersförpackningar och en påse kompost. På mindre än en vecka! Och jag har varit ensam… Sen kutade jag inte precis utan snarare hasade över till Tokerian eftersom jag behövde inhandla vissa saker på grund av lingonen. Och så lite mjölk och ett par laxar till söndag. Ja för bövelen, jag hade lapp och kom hem med allt jag skulle ha utom stjärttvål för sånt säljer uppbarligen inte Tokerian. (Man kan ju bara föreställa sig alla smutsiga stjärtar, så mår man illa…)

NU KOMMER JAG SNART TILL DET INLÄGGET
EGENTLIGEN SKULLE HANDLA OM!..

Inte nog med att jag har bråck lite här och var och att mitt blod tycks vara på upphällningen, nu har jag fått ont i fötterna också! Inte konstigt att jag låter så arg då, eller hur?!

Fästmön fick prova CCS-krämen för spruckna hälar, heel balm, men gillade den inte alls. Och trots att jag inte har testat den själv håller jag med. Annas fötter började nämligen låta av krämen. Det hördes verkligen att hälarna fick liksom en konstig hinna, det knorvade mot underlakanet i sängen. Så nej, hon gav upp kuren och fortsätter med den vanliga fotkrämen.

Fick Annas fötter att låta.


Själv hade jag sååå ont i fötterna i kväll, som sagt!
Jag tror knappast det handlar om den långa marschen uppför slottsbacken utan snarare att jag står och jobbar så mycket nu för tiden. Så jag kickade igång mitt fotmassagebad igen och hällde i babyolja och satt och fick fötterna masserade samtidigt som jag bubblade. Underbart! Alla borde ha ett fot- och massagebad!

Ett sånt här fot- och massagebad har jag fast blått, förstås! Verkligen inte lila och definitivt inte turkost


Nu känns det som om fossingarna
har fått nytt liv igen, så kanske, kanske att jag inte behöver hasa till tandborsten i badrummet utan kan trippa lite lätt på tå. (Kan du föreställa dig en 150-kilos Toffla trippa lätt på tå? Nä, tänkte väl det!)

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om varför manliga komiker ofta tycks behöva köra i par – som om det skulle göra dem dubbelt så roliga. Hälften, anser jag. Men jag orkar inte. De får ligga till sig i hjärnan och skramla lite till en annan dag.

Read Full Post »