Socialträning med katter och fölk

Ett tränande inlägg.

---

 

Den här helgen ägnar jag mig åt socialträning. Ja, det här med att umgås med människor – och djur – och att vistas utanför hemmet. Det känns som om jag är nyvaken, uppväckt ur nån sorts märklig dvala. Och jag är så trött, så trött. Hur ska det bli när jag träffar människor hela dagarna? Faktum är att jag känner spänd förväntan. I grund och botten gillar jag att träffa nya människor. Det är när jag känner mig som en loser jag inte gillar att möta andra. Eller som en fiskpinne bland Vätternrödingar. För tillfället känner jag mig… som en winner, en röding.

Den här fiskpinnen känner sig lite som en Vätternröding just nu.

 

Räkfrossa!

Igår eftermiddag for jag alltså ut till Himlen där min helg inleddes med lördagsfika på Fästmöns balle* tillsammans med lägenhetsinnehavaren och barnafadern. Tänk att det var så soligt och fint att vi kunde sitta där en stund. Så blev det förstås lite kattgos, men sen bar det av ut i verkligheten på promenad. Jag överlevde.

På kvällen hade vi räkfrossa, men konstigt nog orkade vi inte äta upp ett helt kilo. Mamma Katt fick de sista räkorna. Inte heller hon åt upp dem. Kanske är det en katta som inte gillar räkor så mycket… Lite TV blev det innan vi stöp i säng. Trött, trött, trött hela tiden, som sagt.

Idag är det finväder igen. Anna tar en nypa luft på ballen medan jag kollar mejl, skriver det här och datoriserar lite diverse. Jag inser att jag till min att-göra-lista behöver lägga

• rensa mobilen så att jag kan uppdatera till iOS9
• uppdatera systemet på datorn till Windows 10.

Men det gör vi… sen… Idag ska jag fortsätta min socialträning och vi ska ut och promenera. En vet aldrig vem en kan möta på vägen. Och att få lite sol på sin bleka nos är aldrig fel.

Ha en skön söndag! Här är några nya kattbilder:

Detta bildspel kräver JavaScript.

*balle = balkong

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Inte bara ett lik, men en del skrik

Uppdaterat inlägg:

Igår kväll kände jag mig inte bara som ett lik utan två… Tom och död.

Två lik = Tofflan igår kväll

Jag började faktiskt skriva det här inlägget igår också, jag brukar göra så att jag skriver några inlägg kvällen före och tidsinställer publicering. Men igår kväll var jag just ett lik… Eller två, dårå. Det började med att jag hade packat ihop för dagen efter två eftermiddagsmöten på raken – full av intryck. Som tur var slängde jag ett öga ut genom fönstret och fann att man asfalterade en grop på väg ut från parkeringen. Så det blev bara att häcka kvar här på jobbet en stund till.

Hemma i New Village väntade jordens största strykhög. Jag gillar att stryka, men nu har jag väldigt ont i fötterna eftersom jag försöker stå och jobba så mycket och ofta jag kan. Du kan ju bara föreställa dig påfrestningen på mina stackars 42:or som ska bära upp denna tjockis-lekamen… Vid halvåtta-tiden var jag färdig med strykningen och innan dess hade jag skrattat gott åt Klaras vykort och skrivit några rader om det. Till middag blev det rostade mackor med whiskymarmelad och ost. Mjölken tog slut och det börjar sina överhuvudtaget i kyl och frys, så jag måste försöka handla. Men det blir inte förrän fredag, för i kväll ska jag på teater i Förorten och jag åker direkt från jobbet.

Den här marmeladen är smaksatt med whisky och smakar mums!

En del av oss är kvällsmänniskor, andra morgonmänniskor. Jag tillhör den senare kategorin. Det innebär att det är tomt och mörkt när jag kommer till jobbet. Jag jobbar på ett universitet och de flesta universitetsmänniskor är typiska kvällsmänniskor. Det noterar jag bland annat på mängden mejl som är författade och avsända kvällen före… Mejl är alltid det första jag läser och besvarar på morgonen när jag kommer. Det tycker jag är jätteviktigt och jag kan inte acceptera att folk har lång svarstid på mejl eller aldrig nånsin svarar. Man kan åtminstone svara att man återkommer och ungefär när, ifall det är en fråga som behöver besvaras.

Jag undrar om detta med kvälls- och morgonmänniskor är något vi föds som. I morse läste jag en intressant artikel i lokalblaskan om skrikande barn som inte vill sova. Enligt BVC-sköterskan som intervjuas i artikeln är skrik ett budskap för nånting, ofta uppmärksamhet. Det finns olika sorters skrik, till exempel när barnet är trött eller hungrigt. Det är ju inte alltid ett skrikande betyder att barnet behöver tröst och närhet, men jag kan inte hjälpa att reagera över barn som skriker i en halvtimma, trekvart utan att nån vuxen bryr sig. Jag har sett fantastiska (!..) exempel på vuxna som ignorerar sitt långskrikande barn genom att antingen vistas utanför hemmet eller i rum långt bort från den skrikande ungen. Personligen fattar jag inte hur föräldrar till långskrikande barn står ut med ljudnivån när omgivningen inte gör det… Och detta upprepas kväll, efter kväll. Jag tycker att det daltas rätt ofta och för mycket med barn och jag menar inte med dessa rader att en förälder borde rusa till sin unge så fort den piper. Men för mig är vissa fall solklara fall av uppmärksamhetstörst. Vilken tur att jag inte är förälder för då behöver jag inte bry mig, bara stoppa in öronproppar och glo på nåt textat på TV eller försöka läsa eller skriva. Det senare är inte alltid så lätt, barnaskrik kan vara otroligt genomträngande. Och så börjar det om på morgonen vid sextiden. Då har jag emellertid lättare att hantera det eftersom jag ju är… morgonmänniska. På nåt sätt kan jag stänga av öronen utan hjälpmedel tidigt på dan… Dessutom vet jag att jag inom nån timma ska åka till min tysta arbetsplats.

BVC-sköterskan i artikeln ger några råd som förhoppningsvis kan vara till nytta för en del föräldrar:

[…] De allra flesta bebisar skriker en stund på kvällen. Man måste tänka att gråten har en funktion. Barn behöver ladda ur för att komma till ro, kanske är det ren stresshantering. Försök acceptera att barnet gråter, håll det nära, prata lugnande och låt barnet bli tryggt av din doft. […]

Read Full Post »