Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘intressant artikel’

Ett inlägg om ett spännande ställe.


 

Igår läste jag en intressant artikel, signerad Anna Ehn, i lokalblaskan, om förvandlingen av ett bokantikvariat. Här i Uppsala finns det några stycken antikvariat för böcker. Många är riktigt bra, andra är… lite sämre. En del har rentav varit så röriga att endast ägarna har hittat i dem. Då får jag som kund bara lust att vända i dörren. Jag gillar nämligen struktur och ordning – det är då jag gör det där fyndet eller oplanerat inköpet, boken som inte står på min lista.

Överfulla bokhyllor

Jag har inte själv nån vidare ordning bland mina böcker, men de är ju å andra sidan inte till salu.


På Dragarbrunnsgatan i centrala stan
finns flera antikvariat. Det som nu håller på att omvandlas till ett Omnikvariat hette tidigare Antikvariat Claes Olofsson. För tillfället finns där mest böcker, förstås, och en liten kafédel. Dessa ska emellertid snart kompletteras med en scen och ett galleri. Bakom Omnikvariatet står den ekonomiska föreningen Omnikultur. Ann Bredenfeldt i föreningen säger i UNT-artikeln bland annat:

[…] Det här ska vara en mötesplats. Ett rum med ett lugnare tempo, där man kan varva ner från vardagsstressen, ta en kaffe, läsa en bok […]

En annan person i föreningen, Ulf Stålhandske, utlovar

[…] många olika typer av kulturyttringar i samma lokal. Och det ska kännas enkelt och opretentiöst att komma in, vara låga trösklar och högt i tak […]

Omnikvariatet är förstås redan öppet, men har än så länge alltså enbart litteratur och kaffe att erbjuda. Premiärdagen för scen och galleri är den 21 februari, enligt UNT-artikeln. I artikeln avslöjas att det framöver planeras dockteater, soaré med teaterelever från Sigtuna folkhögskola, konst, kurser, foto, film, workshoppar med mera.

Min spontana reaktion är att det känns spännande och lite nytt och att jag vill ta mig dit så snart jag kan – om än bara för att glo på böcker…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Uppdaterat inlägg:


Igår kväll
kände jag mig inte bara som ett lik utan två… Tom och död.

Två lik = Tofflan igår kväll


Jag började faktiskt skriva det här inlägget igår också,
jag brukar göra så att jag skriver några inlägg kvällen före och tidsinställer publicering. Men igår kväll var jag just ett lik… Eller två, dårå. Det började med att jag hade packat ihop för dagen efter två eftermiddagsmöten på raken – full av intryck. Som tur var slängde jag ett öga ut genom fönstret och fann att man asfalterade en grop på väg ut från parkeringen. Så det blev bara att häcka kvar här på jobbet en stund till.

Hemma i New Village väntade jordens största strykhög. Jag gillar att stryka, men nu har jag väldigt ont i fötterna eftersom jag försöker stå och jobba så mycket och ofta jag kan. Du kan ju bara föreställa dig påfrestningen på mina stackars 42:or som ska bära upp denna tjockis-lekamen… Vid halvåtta-tiden var jag färdig med strykningen och innan dess hade jag skrattat gott åt Klaras vykort och skrivit några rader om det. Till middag blev det rostade mackor med whiskymarmelad och ost. Mjölken tog slut och det börjar sina överhuvudtaget i kyl och frys, så jag måste försöka handla. Men det blir inte förrän fredag, för i kväll ska jag på teater i Förorten och jag åker direkt från jobbet.

Den här marmeladen är smaksatt med whisky och smakar mums!


En del av oss är kvällsmänniskor,
andra morgonmänniskor. Jag tillhör den senare kategorin. Det innebär att det är tomt och mörkt när jag kommer till jobbet. Jag jobbar på ett universitet och de flesta universitetsmänniskor är typiska kvällsmänniskor. Det noterar jag bland annat på mängden mejl som är författade och avsända kvällen före… Mejl är alltid det första jag läser och besvarar på morgonen när jag kommer. Det tycker jag är jätteviktigt och jag kan inte acceptera att folk har lång svarstid på mejl eller aldrig nånsin svarar. Man kan åtminstone svara att man återkommer och ungefär när, ifall det är en fråga som behöver besvaras.

Jag undrar om detta med kvälls- och morgonmänniskor är något vi föds som. I morse läste jag en intressant artikel i lokalblaskan om skrikande barn som inte vill sova. Enligt BVC-sköterskan som intervjuas i artikeln är skrik ett budskap för nånting, ofta uppmärksamhet. Det finns olika sorters skrik, till exempel när barnet är trött eller hungrigt. Det är ju inte alltid ett skrikande betyder att barnet behöver tröst och närhet, men jag kan inte hjälpa att reagera över barn som skriker i en halvtimma, trekvart utan att nån vuxen bryr sig. Jag har sett fantastiska (!..) exempel på vuxna som ignorerar sitt långskrikande barn genom att antingen vistas utanför hemmet eller i rum långt bort från den skrikande ungen. Personligen fattar jag inte hur föräldrar till långskrikande barn står ut med ljudnivån när omgivningen inte gör det… Och detta upprepas kväll, efter kväll. Jag tycker att det daltas rätt ofta och för mycket med barn och jag menar inte med dessa rader att en förälder borde rusa till sin unge så fort den piper. Men för mig är vissa fall solklara fall av uppmärksamhetstörst. Vilken tur att jag inte är förälder för då behöver jag inte bry mig, bara stoppa in öronproppar och glo på nåt textat på TV eller försöka läsa eller skriva. Det senare är inte alltid så lätt, barnaskrik kan vara otroligt genomträngande. Och så börjar det om på morgonen vid sextiden. Då har jag emellertid lättare att hantera det eftersom jag ju är… morgonmänniska. På nåt sätt kan jag stänga av öronen utan hjälpmedel tidigt på dan… Dessutom vet jag att jag inom nån timma ska åka till min tysta arbetsplats.

BVC-sköterskan i artikeln ger några råd som förhoppningsvis kan vara till nytta för en del föräldrar:

[…] De allra flesta bebisar skriker en stund på kvällen. Man måste tänka att gråten har en funktion. Barn behöver ladda ur för att komma till ro, kanske är det ren stresshantering. Försök acceptera att barnet gråter, håll det nära, prata lugnande och låt barnet bli tryggt av din doft. […]

Read Full Post »

Den här söndagen är verkligen grååå. Nej inte bara grå utan grååå. Jag får tankar och associationer till Gustaf Frödings Gråbergssång när jag tittar ut. Gusten, som jag skrev min C-uppsats om – i ett annat liv. Ett Länge-Sen-Liv…

Stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå-å-å-å.
Så är gråbergs gråa sång
lå-å-å-å-å-å-å-å-ång.

Men i mitt sovrumsfönster har min lilla S:t Paulia fullkomligt exploderat. I blått. Den var liksom tvåfärgad, blå och vit förut. Hur kan det komma sig att den byter färg? En stor blomma och två små knoppar har den nu. Märkligt…


Min tvåfärgade har blivit helblå.

                                                                                                                                                                   Du som har följt mig ett tag vet att den har varit tvåfärgad.


Tvåfärgad!

                                                                                                                                                                  Jag tycker om att fota blommor. Att den stora blå i den översta bilden är oskarp beror inte på att jag klantade mig när jag fotade utan att jag ville att knopparna skulle synas.

Gårdagskvällen avlöpte som en sedvanlig, lugn lördagskväll. Vi åt gott, drack var sitt glas rödvin till maten, smaskade lösgodis så i alla fall jag mådde illa. Den kanske var tanken på den galne mannens bajsiga fingrar

Vi blev som vanligt trötta tidigt. Då hade vi sett förra söndagens avsnitt av Ont blod på DVD:n först och sen börjat slöglo på en gammal Morse-deckare på Kanal 9. Inte konstigt att man blir trött av alla axelvaddar och höga jeans och Morses och Lewis gnabbande – även om det senare var småtrevligt igår eftersom Lewis fick in ett antal poänger och Morse faktiskt log varmt mot honom. Jag gillar det verkligen! Men så hördes det konstiga ljud från soffan – det var Fästmön som hade nickat till och då var det bara att borsta tänderna och krypa ner i sängen i sovrummet med TV:n på. Vi somnade väl inom fem minuter. Jag vaknade en evighet senare och trodde att klockan var minst tre. Den var 23.44… Då hade jag väl sovit lite mer än en timma. Stängde av TV:n, gick på toa och somnade om.

Tidig uppskuttning i morse, men vi var båda så trötta. Skönt för Anna att hon bara jobbar till klockan 14 idag och inte till 16, som det ju är vissa helger. Jag skjutsade henne och kröp sen ner i bädden och – hör och häpna! – slumrade till en timma, till klockan var cirka kvart över åtta!

Nu har jag hällt i mig tre muggar java och börjar känna mig riktigt pigg. Lokalblaskan skummade jag på 20 minuter, men faktum är att jag hittade en (1) intressant artikel idag som jag nog återkommer till här på bloggen! Fast det var ju en TT-artikel och ingen som nån lokal journalist har skrivit. Är det ingen skribent som jobbar på tidningen på helgerna? Och var är alla lysande skribenter som jag gillade? De tycks ha försvunnit det senaste året. Inte ens på kulturen finns det nån som skriver om nåt intressant mer än än möjligen Björn Stenberg, men han får ju aldrig nåt utrymme att tala om. Vad gör alla andra? Eller rättare sagt, skriver alla andra om ämnen som jag tycker är ointressanta? Eller vad?

Fundera över det medan jag ställer mig vid strykbrädan och ångar vidare (ha ha, förstod du skämtet?) med strykhögen som har legat/hängt där i några dar. Efter det blir det tvagning och frukost och så en tur till JC på Stormarknaden för att hämta mina uppfållade Levi’s. (Du som klickar på Levi’s-länken, kolla in de Ghost Grey! Fy f*n så snigga!!! Såna vill jag också ha, men det blev blåjeans!) Och har du tur kanske det blir en bild på de übersniggt tvättade jeansen och min bulliga rumpa på en blogg nära dig. Vi får se. Kanske. Magen är ju rätt bullig också och det är inte lika charmigt…

Read Full Post »