Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘föds’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

När livet vänder Kent

Hur överlever man en olycka som berövar en stora delar av det liv man hade mentalt? Fotot är lånat från SvT:s webbplats.

Idag röd, i morgon… död… Eller näst intill. Onsdags-kvällens När livet vänder handlade om Kent. Kent, som hade ett sånt gott liv, råkade ut för en olycka som förändrade allt. Han kan till exempel inte gå sen dess – halva kroppen fungerar inte. Hur överlever man detta, mentalt?

Han har ett fantastiskt leende, Kent. Förundrad lyssnar jag till hans historia, hans livs vändpunkt. Har svårt att se hur man kan le överhuvudtaget efter det Kent beskriver.

Så naket och rakt in i kameran berättar Kent om olyckans konsekvenser. Det där om att inte ens klara av sånt som du kan när du föds, till exempel. Hur orkar man leva vidare? Kent berättar hur han tänkte och hur han gjorde för att orka leva vidare. Idag har han ett gott liv igen. Ett annat liv än för tre år sen. Men ett liv. Han lever.

Och här sitter jag och gnäller, varje dag, om att jag har haft ont i ryggen i fem, sex veckor… Kents historia, berättad delvis via Anja Kontors varliga frågor, ger onekligen perspektiv…


Missade du programmet om Kent? Titta här på SvT Play!

 

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Erika

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Johan

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Elise

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Lena


Här kan du läsa mer, bland annat hittar du länkar till det jag skrev om förra säsongens program.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om nåt som ingen kommer undan.


Nu ska vi prata om döden. Igen.
 Döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden

Fiskben
Döden döden döden döden döden döden döden döden döden döden.


Livet är kort. Alla föds vi och alla dör vi.

Read Full Post »

Det var en stor ära, tyckte jag, att bli kontaktad av mitt favoritförlag som undrade om jag ville recensera en av deras böcker på min blogg. Självklart ville jag läsa och skriva om Tusen klassiker, en uppföljare till Tusen svenska klassiker.

En klassisk tegelsten igen!


Liksom sin föregångare
är Tusen klassiker en riktig tegelsten. Och egentligen en blädderbok, en bok man lägger på sitt coffeetable. Där ska i alla fall Tusen klassiker få ligga hos mig, över Tusen svenska klassiker. Men precis som Tusen svenska klassiker läste jag boken från pärm till pärm – och markerade med blyertskryss vad jag kände till av de böcker, filmer, musik och TV-program som boken behandlar.

Det första som slog mig med Tusen klassiker var den väldigt passande bilden av JR Ewing. Så rätt i tiden, liksom, när nu TV4 har en Dallas-serie tusen år flera år senare som rullar! För den här boken handlar om klassiker från hela världen som har påverkat Sverige från 1956 till idag, den tidigare bestod ju av svenska klassiker.

Jag gillar såna här böcker! Jag gillar, som sagt, att läsa dem från pärm till pärm och glänsa med kunskaper som att bara 38 betalade för att se Frank Sinatra uppträda i Finspång 1953, att The Lovin’ Spoonful hade en singel som hette Baldheaded Lena och som bara släpptes i Sverige, att Colin Dexter, som skapade deckarböckerna som TV-serien Morse bygger på, gillade att medverka ungefär som Alfred Hitchcock, genom att cyka förbi eller sitta på puben och telefonen var ett attribut som drev handlingen framåt i Dallas…

Men jag gillar också att äga den här typen av böcker bara för att när jag får lust plocka upp den, bläddra i den och hitta nåt intressant och roande.

Ska jag vara kritisk över nånting kring boken – jag hittar inte så mycket att var kritisk till, nämligen – är det att jag saknar uppgifter på när nämnda personer föds och dör. Det finns på en del, men inte på alla. Och sen är väl Tom Cruise och Katy Holmes skilda numera, eller..?

Det här är bok som jag skulle vara självisk nog att köpa för att ge bort i present, men behålla själv… Högsta betyg!


Livet är kort. 

Read Full Post »

Uppdaterat inlägg:


Igår kväll
kände jag mig inte bara som ett lik utan två… Tom och död.

Två lik = Tofflan igår kväll


Jag började faktiskt skriva det här inlägget igår också,
jag brukar göra så att jag skriver några inlägg kvällen före och tidsinställer publicering. Men igår kväll var jag just ett lik… Eller två, dårå. Det började med att jag hade packat ihop för dagen efter två eftermiddagsmöten på raken – full av intryck. Som tur var slängde jag ett öga ut genom fönstret och fann att man asfalterade en grop på väg ut från parkeringen. Så det blev bara att häcka kvar här på jobbet en stund till.

Hemma i New Village väntade jordens största strykhög. Jag gillar att stryka, men nu har jag väldigt ont i fötterna eftersom jag försöker stå och jobba så mycket och ofta jag kan. Du kan ju bara föreställa dig påfrestningen på mina stackars 42:or som ska bära upp denna tjockis-lekamen… Vid halvåtta-tiden var jag färdig med strykningen och innan dess hade jag skrattat gott åt Klaras vykort och skrivit några rader om det. Till middag blev det rostade mackor med whiskymarmelad och ost. Mjölken tog slut och det börjar sina överhuvudtaget i kyl och frys, så jag måste försöka handla. Men det blir inte förrän fredag, för i kväll ska jag på teater i Förorten och jag åker direkt från jobbet.

Den här marmeladen är smaksatt med whisky och smakar mums!


En del av oss är kvällsmänniskor,
andra morgonmänniskor. Jag tillhör den senare kategorin. Det innebär att det är tomt och mörkt när jag kommer till jobbet. Jag jobbar på ett universitet och de flesta universitetsmänniskor är typiska kvällsmänniskor. Det noterar jag bland annat på mängden mejl som är författade och avsända kvällen före… Mejl är alltid det första jag läser och besvarar på morgonen när jag kommer. Det tycker jag är jätteviktigt och jag kan inte acceptera att folk har lång svarstid på mejl eller aldrig nånsin svarar. Man kan åtminstone svara att man återkommer och ungefär när, ifall det är en fråga som behöver besvaras.

Jag undrar om detta med kvälls- och morgonmänniskor är något vi föds som. I morse läste jag en intressant artikel i lokalblaskan om skrikande barn som inte vill sova. Enligt BVC-sköterskan som intervjuas i artikeln är skrik ett budskap för nånting, ofta uppmärksamhet. Det finns olika sorters skrik, till exempel när barnet är trött eller hungrigt. Det är ju inte alltid ett skrikande betyder att barnet behöver tröst och närhet, men jag kan inte hjälpa att reagera över barn som skriker i en halvtimma, trekvart utan att nån vuxen bryr sig. Jag har sett fantastiska (!..) exempel på vuxna som ignorerar sitt långskrikande barn genom att antingen vistas utanför hemmet eller i rum långt bort från den skrikande ungen. Personligen fattar jag inte hur föräldrar till långskrikande barn står ut med ljudnivån när omgivningen inte gör det… Och detta upprepas kväll, efter kväll. Jag tycker att det daltas rätt ofta och för mycket med barn och jag menar inte med dessa rader att en förälder borde rusa till sin unge så fort den piper. Men för mig är vissa fall solklara fall av uppmärksamhetstörst. Vilken tur att jag inte är förälder för då behöver jag inte bry mig, bara stoppa in öronproppar och glo på nåt textat på TV eller försöka läsa eller skriva. Det senare är inte alltid så lätt, barnaskrik kan vara otroligt genomträngande. Och så börjar det om på morgonen vid sextiden. Då har jag emellertid lättare att hantera det eftersom jag ju är… morgonmänniska. På nåt sätt kan jag stänga av öronen utan hjälpmedel tidigt på dan… Dessutom vet jag att jag inom nån timma ska åka till min tysta arbetsplats.

BVC-sköterskan i artikeln ger några råd som förhoppningsvis kan vara till nytta för en del föräldrar:

[…] De allra flesta bebisar skriker en stund på kvällen. Man måste tänka att gråten har en funktion. Barn behöver ladda ur för att komma till ro, kanske är det ren stresshantering. Försök acceptera att barnet gråter, håll det nära, prata lugnande och låt barnet bli tryggt av din doft. […]

Read Full Post »