Källsortering – en källa till irritation eller samarbete..?

I eftermiddags har vi påbörjat ett litet projekt kring information om källsortering på jobbet. Källsortering är verkligen nåt som kan leda till irritation. Eller som på min arbetsplats, till samarbete. Så småningom, i alla fall…

Varken elektronisk post eller snigelpost utan kompost.

Privat har jag källsorterat i nästan tio år, tror jag. Jag tycker inte att det är särskilt svårt eller jobbigt, men jag blir förvånad när andra tycker det. Att sen irritera sig på sakfrågan, huruvida det lönar sig eller inte, eller gagnar miljön eller inte, är det ju egentligen ingen idé att ge sig in på. Min bostadsrättsförening bestämde för länge sen att vi ska källsortera. Styrelsens primära syfte var att få ner kostnaderna för sophanteringen. Jag är lite osäker på om det blev så, men jag känner mig i alla fall nöjd med att källsortera.

Hemma sorterar jag massor:

• plastförpackningar
• kompost
• metall
• pappersförpackningar
• tidningar
• färgat glas
• ofärgat glas
• batterier
• glödlampor och lysrör
• elektronikskrot
• brännbart
• grovsopor

På jobbet källsorterar vi inte lika mycket, men ändå

• tidningar
• papper
• kompost
• plastförpackningar
• pappersförpackningar
• brännbart

Det finns gott om plats för alla kärl eller hinkar eller vad vi nu har både hemma och på jobbet. Hemma har jag ett lock till komposthinken. Inte behöver jag gå till soprummet särskilt ofta heller, men när jag går blir det med flera påsar. På jobbet kommer det en snäll farbror och tömmer kärlen. Varken hemma eller på jobbet luktar det illa heller – om man inte har diskat ur vissa förpackningar dåligt. Så i soprummet kan det lukta rätt läbbigt.

Nej, för min del är det inget problem att källsortera. Jag är en sån som kan gå i taket som när det i morse låg ett bananskal i kärlet för plastförpackningar på jobbet. För det var väl ändå rätt klantigt ”sorterat”, eller hur? Men vi försöker samarbeta i stället för att irritera oss. Många kommer från länder där man inte alls källsorterar och då kan man ju inte bli arg om en sån person gör fel. Då får man samarbeta och informera i stället för att krevera.

Detta hör hemma i komposten och ingen annanstans!

Den information vi ska ta fram nu ska ge massor av exempel i bild. För en del saker – dock inte bananskal – kan vara svåra att avgöra var man ska slänga när man källsorterar. Det handlar om sånt som hushållspapper, diskborstar, tuggummi, för att nämna några saker.

Källsorterar du hemma hos dig och på jobbet? Vad tycker du om det???

Livet är kort.

Read Full Post »

En sista jobblunch på ett tag

Idag blev det en sista jobblunch – på ett tag. Det blev en snabbis, bestående av räksallad med extra oliver samt bröd till.

Räksallad till lunch. Med extra oliver…

Jag lunchade ensam idag. Det är ovanligt – om jag inte har bråttom eller lunchar på thaistället. Blir det thaistället käkar jag helst i sällskap av min bok på gång. Snart har jag varit här i sex månader. Jag har gjort många nya bekantskaper, fått en del nya vänner. Men jag har också fått en riktig kompis på jobbet. En person som jag kan samtala lågt med om allt och ingenting. På jobbet. Tänk att jag kan få kompisar, jag som är så elak…

Elak i tanken var jag när jag lunchade idag:

• irriterade mig på somligas typade beteende
• stördes av en person som talade alldeles för högt och lät som Maud Olofsson
• blev nyfiken på en person som lät som smyckesexperten i Antikrundan (men hoppas att det inte var han, för SvT vill ju ersätta alla experter som frilansar med… Anne Lundberg…)

Men värst av allt var inte det jag gjorde i tanken. Jag gjorde nåt i handling också. Jag gjorde FEL idag. JAG gjorde fel. Jag. Fel. Vad jag gjorde? Tja…

jag slängde brännbart bland matresterna och matresterna bland det brännbara

Dags för semester… (Det rimmar på matrester. Nästan, i alla fall.)

Read Full Post »

Lite fotfokus i kväll

Nej, det var ingen höjdare att städa i kväll! Jag tryckte i mig de få chokladbitar som fanns kvar i Paradisasken som skymtar på nedre bilden i det här inlägget och sen försökte jag låtsas vara pigg. Vissa rum dammsög jag sittandes. Orken bara tar slut. Jävla lingon, jag som var på väg att må bättre! 😦

”Ja de e… lingonas fel, lingonas fel…”

Med mina sista krafter samlade jag ihop hemmets sopberg. Jag fattar inte hur det kan bli så mycket! En skitstor kasse med tidningar och reklamblad, en påse brännbart, en påse plast, en påse pappersförpackningar och en påse kompost. På mindre än en vecka! Och jag har varit ensam… Sen kutade jag inte precis utan snarare hasade över till Tokerian eftersom jag behövde inhandla vissa saker på grund av lingonen. Och så lite mjölk och ett par laxar till söndag. Ja för bövelen, jag hade lapp och kom hem med allt jag skulle ha utom stjärttvål för sånt säljer uppbarligen inte Tokerian. (Man kan ju bara föreställa sig alla smutsiga stjärtar, så mår man illa…)

NU KOMMER JAG SNART TILL DET INLÄGGET
EGENTLIGEN SKULLE HANDLA OM!..

Inte nog med att jag har bråck lite här och var och att mitt blod tycks vara på upphällningen, nu har jag fått ont i fötterna också! Inte konstigt att jag låter så arg då, eller hur?!

Fästmön fick prova CCS-krämen för spruckna hälar, heel balm, men gillade den inte alls. Och trots att jag inte har testat den själv håller jag med. Annas fötter började nämligen låta av krämen. Det hördes verkligen att hälarna fick liksom en konstig hinna, det knorvade mot underlakanet i sängen. Så nej, hon gav upp kuren och fortsätter med den vanliga fotkrämen.

Fick Annas fötter att låta.

Själv hade jag sååå ont i fötterna i kväll, som sagt! Jag tror knappast det handlar om den långa marschen uppför slottsbacken utan snarare att jag står och jobbar så mycket nu för tiden. Så jag kickade igång mitt fotmassagebad igen och hällde i babyolja och satt och fick fötterna masserade samtidigt som jag bubblade. Underbart! Alla borde ha ett fot- och massagebad!

Ett sånt här fot- och massagebad har jag fast blått, förstås! Verkligen inte lila och definitivt inte turkost! 

Nu känns det som om fossingarna har fått nytt liv igen, så kanske, kanske att jag inte behöver hasa till tandborsten i badrummet utan kan trippa lite lätt på tå. (Kan du föreställa dig en 150-kilos Toffla trippa lätt på tå? Nä, tänkte väl det!)

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om varför manliga komiker ofta tycks behöva köra i par – som om det skulle göra dem dubbelt så roliga. Hälften, anser jag. Men jag orkar inte. De får ligga till sig i hjärnan och skramla lite till en annan dag.

Read Full Post »