Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ifred’

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett julbordat inlägg.


 

När man ska äta julbord i Uppsala tycker jag att det passar bäst att äta det i klassisk miljö. Fästmön och jag har förr om åren ätit på Scandic Nord och varit väldigt nöjda, men efter det snorkiga bemötande jag fick förra året i telefon intar vi julbord på ett annat ställe. Två år i rad har vi nu ätit på Odinsborg i Gamla Uppsala. Betalade gjorde vi själva, för ingen arbetsgivare upplät sin börs för oss.

Ofta gott är

Visdomsord på Odinsborg.


Det jag gillar bäst med Odinsborg
är egentligen varken maten eller den musikunderhållning som utlovades (vi smet just som underhållningen började) – utan det är det goda bemötandet. Det är glada och trevliga människor som arbetar där, från det att man ringer och vill boka bord till dess att man hämtar ut sin jacka i garderoben. Ett exempel:

Jag tyckte att jag var ute i god tid när jag bokade bord, men eftersom det var underhållning samma kväll blev borden snabbt bokade. Trots detta ordnade personalen en trevlig plats åt oss två – inte på nåt undantag, inte heller mitt i nån gång utan på ett alldeles utmärkt ställe. Väl planerat!

 Prima julsnaps

Julsnapsen var prima!

Serveringen och beställningen av drycker sköttes av, vad vi såg, tre personer. Det gjorde dessa galant! Det var minimala väntetider på det mesta. Däremot hade vi gärna bistått med en del andra tips och råd vad gäller planeringen, till exempel placeringen av bestick och tallrikar (det var stundtals omöjligt att tränga sig fram till det enda stället där de fanns) och hårdosten (den vill man ju ha på smörgås till maten, inte till dessert). Och det var lite frustrerande att potatisen hela tiden tog slut, liksom kaffet mot slutet av kvällen.

Maten då? Eftersom jag inte äter kött blev det mycket från sillbordet för min del. Och lax. Den varmrökta laxen var jättefin, men sillarnas inläggningar var lite tama. Ägghalvorna var delade på fel ledd, enligt mig, vilket gjorde att de vippade hela tiden. Potatisen låg i lite vatten, vilket gjorde den väldigt mosig och blöt och inte särskilt god. Dessertbordet var det bästa på hela jordbordet, tycker jag. Där fanns såväl färsk som konserverad frukt och både köpegodis och ”hemlagat” godis. Utöver detta fanns bland annat struvor, kladdkaka, chokladpuddingar och andra små desserter i glas med mera med mera. Några bilder tog jag inte – det var alldeles för trångt och för mycket folk samt dåligt ljus.

Folket som var där var väldigt blandat. Det var trängsel in i lokalen när vi kom. (Bakom oss stod ett något överförfriskat par alldeles för nära oss. Det var inte roligt att höra deras slaskiga kyssar i mina öron eller känna deras kroppar trycka på.) Enligt personalen var det mycket företag just igår kväll. På ena sidan hade vi ett trevligt sällskap med en ursöt och glad liten kille (vi satt hela tiden och försökte gissa vilket språk de talade på); på andra sidan hade vi ett större sällskap varav en person antingen gapade och skrek eller hånglade med sin bordsdam. Ja, de drack en del också, men åt desto mindre. När mannen hade vräkt ur sig

Heil H****r!

hade han liksom sagt det dummaste man kan säga och hans sällskap tycktes skämmas. Mannen och hans bordsdam lämnade tack och lov stället strax efteråt för att förhoppningsvis nyktra till nånstans där ingen hörde alla grodor som hoppade ur näbbarna.

Mitt eget sällskap var det bästa, förstås. Anna var söt och rolig som vanligt, men vi hade svårt att föra en dialog i larmet av alla kacklande människor. Här är en stilstudie, dock i ljus som var dåligt för foto:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Toffelomdömet för julbordet på Odinsborg blir högt. Bästa betyg får personalen (särskilt personen med det vackra namnet som serverade oss våra drycker), lägsta betyg gapiga gäster som skriker rasistiska slagord. Maten hamnar nånstans mitt emellan. Det var helt klart värt 475 kronor/person.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Vi tog buss nummer två
en bit av vägen både dit och hem. På hemvägen noterade jag en person som uppenbarligen inte fått nån god uppfostran hemifrån. Skäms att sitta med skitiga skor (det regnade ute och Gamla Uppsala är lite av en byggarbetsplats just nu) på bussätet mitt emot!

Fötterna på sätet

Dålig uppfostran! Skäms!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan gör ett uttalande.


Det är så här att yttrandefriheten i Sverige
är skyddad i en av våra grundlagar, yttrandefrihetsgrundlagen. Denna lag hänvisar ofta till tryckfrihetsförordningen, en annan grundlag.

Olaga hot är ett brott mot svensk lag. Fälls man för olaga hot kan man dömas till böter eller fängelse.

Den som riktar ett hot mot en person i statlig tjänst kan också dömas till böter och fängelse. Brottet kallas då våld eller hot mot tjänsteman. Personligen tycker jag att det inte är så smart att sända hotfulla sms till tjänstemobil som används av en statstjänsteman.


Livet är kort. Lämna mig ifred. Gör nåt vettigt i stället. Läs en bok. Umgås med familj och vänner. Jobba. Ring mamma. Besök Fredens Hus. Prata om självmord

Read Full Post »

Torsdag och klockan är väl runt sex om detta tidsinställda inlägg publiceras när det ska. Dags för veckans höjning (röd) respektive sänkning (död). Det är inte svårare än så här:

Röd


Död


Livet är kort.

Read Full Post »

Ibland står jag bara inte ut – varken med företeelser eller vissa människor. Idag stod jag mest inte ut med min skröpliga lekamen. Har du försökt handla med två kryckor? Då vet du att det är rätt omöjligt eftersom armarna inte räcker till att hantera fler saker än två – kryckorna.

Min lunch idag var ganska torftig och intogs efter strykning och telefonsamtal med mamma. (Ja, jag  behövde fylla på sockerdepåerna efter detta.)

Kexchoklad, lokalblaskans bostadsbilaga och vatten – en ganska torftig lunch.


Så därför fick jag för mig
att åka till en kvarterskrog och käka pizza. Det är inte direkt min kvarterskrog, men en friskfotad person promenerar sträckan Toffelhemmet – Kvarterskrogen på 20 minuter. Jag tog bilen.

Men innan jag kom ut till bilen noterade jag att det låg nåt i min postbox. Jag stapplade fram – och blev skitbesviken och förbannad! Först var det en lapp där jag uppmanades att bli vän på Fejan med en jävla förskola. Förskola! Sen var det ett kuvert från det här skiten:

Postkodlotteriet som aldrig ger sig. 


Sen flera år tillbaka
returnerar jag all skit – och det är inte lite! – som jag får från Postkodlotteriet. Jag stryker ett kryssöver mitt namn och mina adressuppgifter och så skriver på nånting som innehåller

Åter avsändaren!

och så lägger jag det på en gul brevlåda nästa gång jag passerar en. Men mitt budskap verkar inte gå hem och jag tänker inte slösa bort ett telefonsamtal eller mejl igen på dem, för det hjälper ju uppenbarligen inte heller. HUR FAN SKA MAN FÅ POSTKODLOTTERIET ATT FATTA ATT MAN INTE VILL HA MER SKRÄP FRÅN DEM???

Kvällens returnerade kuvert. Ja jag vet, jag skriver skitfult, men det står: ” Åter avsändaren. Sluta skicka er skit till mig!”


I vanliga fall
brukar jag ha en skarp men hövlig ton på kuvertet. Jag brukar skriva

Ej beställt material.

Men nu orkar jag inte vara hövlig längre, utan provar att vara arg och otrevlig. Vete fan om det hjälper, Postkodlotteriet är ju lika envist som jag. Tänk att år ut och år in skicka grejor till en människa som varje gång returnerar dem… Då är man jävligt envis. Eller bara korkad…

Såå… jag var på rätt dåligt humör när jag anlände till Nån Annans Kvarterskrog. Precis utanför dörren stod två puckon och rökte. Det ena puckot hejade på mig, jag hejade tillbaka. Nån ansats för att hjälpa mig att öppna dörren gjorde puckot inte, det hade ju fullt sjå att hålla i sin giftpinne.

Jag stapplade in och satte mig. Ganska fullt på stället. Jag tänkte att de har ju bra mat här, varför ta en pizza? När servitrisen såg att jag hade satt mig ner vid ett bord kom hon fram och frågade:

Ska du äta här?

Jag svarade:

Jaa…

Men jag tänkte svara:

Nej, jag ska gyttjebrottas.

Hon sa:

Då går jag efter menyn.

Jag tänkte:

Ja gör det, du jobbar ju här.

Tre sekunder efter att hon hade lämnat mitt bord kommer ett av röktrollen fram till mitt bord, rätt dragen och säger:

Får jag spå dig?

Alltså… vid det laget var jag explosiv. Men som den alltmer behärskade Toffla jag ändå är svarade jag, tydligt och klart:

Nej tack, jag vill vara ifred!

Varpå puckot morrade:

Så jävla sur man kan vara då...

Men puckot lommade iväg, tack och lov. Annars hade jag gjort det. Fast jag hade ju inte lommat, jag hade stapplat.

Under hela den halvtimme jag var där och åt min lax med pommes och drack mineralvatten – längre tid stod jag inte ut – sprang detta pucko som en osalig ande mellan olika bord och störde ätande gäster. Däremellan var puckot ute och sög i sig giftig luft. Det hade varit ganska skönt om nån ur personalen lite fint hade försökt be puckot att sätta sig ner, men icke. Personalen kanske inte jobbade där, vad vet jag.

Jag stod inte ut med att be om notan och sitta och vänta på att den skulle anlända med servitrisen, utan jag gick fram till kassan för att betala. När jag hade lämnat min peng bad jag att få 50 kronor tillbaka. Fick det och skulle stoppa ner den när servitrisen med förbryllad min gav mig en tjuga och sa…

Men… du ska ju ha 70 kronor tillbaka..?

Inte vet jag om hon tror att alla människor med funktionshinder är dumma i huvet eller inte kan räkna… Jag svarade matt:

Det var ju dricks…

Sen kryckade jag ut och åkte hem i min tysta, fridfulla boning dit ingen rök sipprar in och inga puckon kommer över tröskeln – mer än jag själv… Och jag står knappt ut med mig själv just nu.

Jag undrar om jag har PMS…


Livet är kort.

Read Full Post »