Och sen då?

Ett inlägg om att kämpa på.

Som för det mesta känns saker och ting bättre efter ett tag. Jag fick skriva av mig igår och må riktigt skit – för att sen repa mig och ta nya tag idag. Ja, du vet den där leksaksgubben med rund botten…

Kan inte falla omkull hur många gånger man än petar på honom.

Men det handlar inte bara om att få distans till jobbiga saker eller att få spy ur sig. Det handlar också om att få bekräftelse på att det faktiskt inte är jag som inte passar in utan andra.

Nu vill jag bara poängtera att jag verkligen inte gottar mig i andras eventuella oförmågor och tillkortakommanden. Det är bara det att jag är hjärtligt trött på att höra att det är mig det är fel på. Inte bara trött, rädd för. Jag fick höra det så mycket och ofta en gång i tiden.

Taggarna sitter kvar, trots att åren har gått. Men det är också det enda jag känner att jag aldrig kan förlåta. Aldrig. Och tro mig, jag har kämpat med förlåtelsen. Där misslyckas jag dock. Mitt fokus ligger på att komma vidare. Det går för det mesta bra. Det är väl så att jag är hyperkänslig i vissa avseenden. Eller att jag har gjort ödesdigra missbedömningar av människor och deras avsikter. Därför halkar jag lätt tillbaka ner i rädslans träsk.

Det går inte att säga att alla problem är lösta idag. Så enkelt är inte livet. Men jag har tagit lite andra vägar och det har gått bättre. Jag mår bättre, för jag gör framsteg och bra saker.

_____________________________

Men bakslag kommer ju alltid, som bekant. Ett idiotiskt bakslag är att jag tror att jag har fått hälsporre igen – fast i andra foten. Jag tror jag blir fullkomligt galen! Hälsporren i vänsterfoten fick jag dras med i ungefär ett år och sju månader. Vissa dagar hade jag så ont att jag nästan inte kunde gå, periodvis gick jag på kryckor och medicinerade. Men se hemma från jobbet var jag naturligtvis inte en dag för detta! Fast det gör väldigt ont. Och det enda som hjälper är att vila foten, inte belasta den. Lite svårt när det till exempel är högerfoten jag gasar med i bilen… Jag stretchar också, eftersom jag har extremt korta hälsenor. Inlägg finns i de skor jag använder. Har till och med norpat tillbaka inläggen jag gav till Fästmön eftersom de inte funkade i hennes jobbskor.

Skulle behöva flera par av dessa som är gjorda efter avgjutningar av mina fötter. Men nya kostar närmare 1 500 kronor paret eftersom ortopedkonsulten inte längre har avtal med inrättningen i fråga. 😦

Jag har stått och strukit i princip sen jag kom hem. Det är inte bra. Då belastar jag onda foten. Att stå gör foten ondare än att gå. Men vad gör man när man har en gigantisk strykhög av t-shirtar, jeans, juldukar och gardiner som ska bytas i morgon kväll? Man biter ihop och stryker. Och ja, jag stryker för att fibrerna i kläderna och de andra grejorna lägger sig ner och blir mindre benägna att ta emot smuts samt för att jag inte vill gå omkring i skrynkliga plagg. Jag tycker att skrynkliga kläder är fult och ger ett ovårdat intryck. Sen hur du gör är upp till dig.

Nu har jag vilat foten en stund och ska ta några nya tag med järnet över brädan. Hoppas hinna slänga i mig en knäckemacka innan Antikrundan börjar klockan 20. Jag har nämligen laddat ner Den Berömda Och Rätt Nya Antikrundan-appen idag och tänkte testa den i kväll. Det mesta av programmet, som är från Visby, hinner jag se innan jag åker och hämtar hem min älskling från jobbet klockan 21.

Ska du glo på Antikrundan och har du testat appen??? Skriv gärna och berätta vad du tyckte om såväl program som app!

Livet är kort.

Read Full Post »

Blottar vi oss för mycket på nätet?

Ett inlägg där Tofflan spånar om blottare, bloggare och andra socialt medieaktiva.

Googles styrelseordförande Eric Schmidt tycker att våra unga (alltså är jag undantagen!) blottar sig för mycket på nätet. På en festival och bokmässa i Wales i lördags deklarerade han att det finns situationer i livet när det är bäst att vi inte finns på nätet. Risken finns ju att man ångrar allt man blottat om sig själv i ungdomen när man blir äldre.

Visserligen var Eric Schmidt på mässan för att marknadsföra sin nya bok, The New Digital Age. Boken granskar den tekniska utvecklingens innebörd för framtiden. Men han hann också kritisera oss för att lägga ut våra ungdomssynder i text och bild. Denna dokumentation av det förflutna går ju inte att glömma. Att lägga ut ultraljudsbilder på foster är ett exempel på att vi har gått för långt.

Det är intressant att fundera över detta, tycker jag. Jag vet en del som menar att man inte behöver blotta allt i sitt liv bara för att man har en blogg. Jag vet andra som tror sig känna bloggare som mig själv bara för att de följer min blogg, för att jag skriver personliga inlägg och för att jag skriver många personliga inlägg. Jag vet till och med en och annan som blev stött när jag backade från personens uppmärksamhet – vilket jag gjorde när personen avslöjade att h*n ville fortsätta (!) tillhöra min familj. H*n har aldrig tillhört min familj och om h*n skrev in sig i min familj börjar man ju undra om personens verklighetsuppfattning…

Nej, jag skriver inte allt i min blogg, men de skäl till att jag en gång startade bloggen finns kvar:

• jag var/är rädd att tappa min ord och vill/e upprätthålla – och helst utveckla – mitt skrivande
• jag vill/e skriva av mig om jobbiga saker i livet
• jag vill/e att presumtiva arbetsgivare/uppdragsgivare skulle/ska fastna för mitt sätt att skriva och engagera mig (ja, jag behöver en inkomst)
• jag vill/e lämna nånting ”efter mig”, ett dokument om och över mitt liv

Det blir fortfarande många personliga inlägg, men de skildrar långt ifrån mitt dygns alla 24 timmar. Igår var det nån, som jag uppskattar väldigt mycket, som sa att jag har förmågan att skriva personligt, men ändå ha en enormt hög integritet.

Hög integritet..?

Förutom har på bloggen finns jag på Twitter. Twitter använder jag främst för att puffa för nypublicerade blogginlägg och för att få nyheter till livs snabbt. Vidare har jag knutit flera värdefulla jobbkontakter där. Bara lite, lite grann chattar jag. Jag gillar egentligen inte att umgås med människor på det sättet, jag föredrar att ses! Bloggen ser jag egentligen inte som främst en kommunikationskanal utan en kanal för mitt skrivande. Skrivandet är verkligen det viktiga för mig! Samtidigt har jag tack vare bloggen fått både vänner och fiender för livet!..

Facebook finns jag INTE på, just av det skälet att jag inte gillar att umgås genom att chatta. De mina når jag per sms när detta av naturliga skäl är smidigaste kommunikationssättet. Via sms får jag fram mitt budskap, min fråga. Och så får jag svar (förhoppningsvis…) när den jag kontaktar har tid att svara. Mejl är ju lite grann också på det viset. Men mejl i tjänsten är nånting helt annorlunda och ska besvaras så snart det går, anser jag. Det anser många andra inte, så detta är ett av kommunikationsproblemenvi ofta diskuterar på mitt arbete.

I förra veckan började jag testa Foursquare. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om detta än, jag har inte sett så stor nytta av att tala om – och att få veta – var i världen jag – och mina Foursquare-vänner befinner sig. Jag återkommer i frågan.

Hur mycket och var syns du på nätet??? Vilka sociala medier använder du och hur använder du dem??? Jag frågar för att jag vill veta och du får gärna lämna ditt svar i en kommentar här!

Livet är kort.

Read Full Post »

On the road again

Idag är det dags att fara on the road again. Det verkar åter bli en stekhet dag och vad passar väl bättre då om inte att sitta i en bil i långkörning? Det skulle möjligen vara shopping, dårå…  (För den som inte begriper det pekar jag med hela handen och säger att det där var ironiskt menat. Som vanligt skulle jag vilja ligga vid vatten och njuta.)

I natt gav jag upp och satte på takfläkten. Nu ligger ett überäckligt lager av damm över hela sovrummet. Näsan rinner och ögonen är torra. Men jag svettas inte!  (Tränar mig i positivt tänkande.)

Fullt ös på denna.

Gårdagskvällen var varm och vi orkade inte ge oss ut. Mamma tittade lite på TV, men sen läste vi båda två. Hade var sin bra bok på gång. Min lämnade mig inte oberörd och har varit lite svårt för mig att ta mig igenom.

Telefonerade med my long time no see fiancée och det var som en smekning att få höra den kära rösten. Fast jag hade ju hellre fått den där smekningen IRL. Nu får jag vänta några dar, men sen…

Mamma packade och packade upp och packade ner igen igår kväll. Och jag kom också på att jag måste packa ner lite prylar, för jag ska ju sova över en natt. Då kan det vara bra att ha rena underkläder och en tandborste med sig, i alla fall.

Två veckor har jag kvar på semestern och höjdpunkten kommer förstås med Pride nästa vecka. Det känns som att det blir sista chansen att få vara glad och lite ansvarslös. Hösten innebär så många jobbiga saker för min del att jag inte vill tänka på den alls. Jag motar och motar och motar… Men vet att jag inte kommer undan. Man kommer ju inte undan sitt öde. Och nån gång måste man ju bli vuxen. Är ändå lite fundersam över hur mycket en människa klarar.

Det hade varit kul att träffa vännen FEM innan jag styrde kosan tillbaka hit, men det hinns tyvärr inte och dessutom har jag hört – ända hit! – att vännen är skitförkyld. Och förkyld vill jag inte bli, det är det sista jag behöver, en liten infektion.

Och tillbaka till Uppsala kommer jag redan i morgon om allt går som det ska. Inshallah, liksom. Då väntar tvätt och tvätt och tvätt, ett varv eller två med snabeldraken, födelsedagsfirande och… packning…

Livet är kort.

Read Full Post »

Tack snälla Vänner!

Idag blev det äntligen av att träffa snälla L, hon som gav mig brödpåsen i höstas när jag inte hade nåt ätbart en helg, för lunch. Den här L är verkligen snäll. VERKLIGEN. Inte nog med att hon pröjsade thailunchen. Hon hade med sig presenter också från sig själv och några av vännerna på fakulteten, under vilken min institution sorterar. En spännande flaska rött italienskt i urtjusig tygpåse med frans och ett vackert kort innehållande ett presentkort på middag hos en av mina nya favoriter, Gary’s på Dragarbrunnsgatan.

Fina presenter från fakultetsvännerna!

Medan vi satt där och åt dök plötsligt en annan vän (Ja, tänk, jag har två! Vänner, alltså! Det trodde du inte, va?!) upp, den kära Rippe! Så det blev inte bara en födelsedagskram på lunchen utan flera. Rippe hade tyvärr inte möjlighet att stanna, men jag är så glad att Rippe tittade in och för kramen. Och så fick jag säga att jag tänker på Rippe på fredag när det händer lite jobbiga saker som i förlängningen ska bli bra. Jag vet det.

Tillbaka på jobbet var jag så uppspelt och rörd att jag visade mina fina presenter för M. Och det fick till följd att även M ville ge mig nånting till födelsedagen. Jag fick… den här.

Världens bästa diskborste, enligt M. Photoshoppad av mig från turkos till en riktig färg.

Den här diskborsten är världens bästa, enligt M, för den blir inte platt. Dessutom kan man köra den i diskmaskinen och borsten håller i evigheter. Fast sen var det ju det här med färgen – nej, nyansen… Borsten är… turkos… 😥 Så jag fick Photshoppa lite på bilden ovan så att borsten blev vackert kungsblå! 😛

Tusen tack, kära fakultetsvänner och Rippe! Ni är så bäst!

Read Full Post »

Jobbiga saker och jobbsaker

Uppdaterat: Jag har fått en läkartid i morgon bitti.

Inte kan jag direkt påstå att jag är världsbäst på att ta tag i saker som gäller mig själv… Det är lättare när det gäller andra eller jobb. Då tvekar jag inte en sekund. Men nu har jag faktiskt tänkt till och ringt min läkarmottagning. Det handlar om den här tunga tröttheten som jag har känt en vecka, ungefär. Samma tröghet som sommaren och hösten 2010, dock utan tromboflebit den här gången, tack och lov. Jag tror det räcker med att få kolla några värden och visar det sig att nåt är åt skogen, kanske jag behöver höja min dos. Skulle det däremot visa sig att jag behöver blod blir det en annan femma – jag tänker nämligen vägra. Och det gör jag av ideologiska skäl: så länge homosexuella män inte är välkomna att lämna blod, till exempel vid Sjukstugan i Backen, tänker den här homosexuella kvinnan inte ta emot nåt blod heller från samma ställe.  För övrigt skulle jag aldrig låta mig vårdas där igen, inte så länge man anställer kränkare. (Så, nu har jag sagt det igen och igen!)

Nä, nåt blod vill jag inte ha från Sjukstugan i Backen.

Runt halv tio ska jag bli uppringd av nån från mottagningen. Min doktor Anders slutade ju tyvärr före jul, så vi får se vem som tar hand om mig nu. Han lovade att Mottagningen skulle fortsätta ta väl hand om mig, men Mottagningen är ju ingen doktor utan ett samlingsbegrepp… Lite orolig är jag därför, men jag vägrar att vända mig till den offentliga vården – som ju, som sagt, anställer kränkare. (Titta, en gång till!)

Snöovädret och plusgraderna igår kväll har ersatts av sex minusgrader och hård is på vägar, cykelbanor och gångbanor. I vart fall inget slask – än så länge. Tänker på min sportlovsledige favoritkille i Himlen som kanske ville fixa skridskor. Nu var gossebarnet lite snorigt igår, men vi får hoppas att det var nåt tillfälligt. I morgon ska han och mamma tillsammans med moster och kanske nån kusin hälsa på sin snälla mormor som har födelsedag senare i veckan. Har man världens snällaste mormor måste detta uppmärksammas!

På gång den här veckan är bland annat planering och bokning av en kortkurs i videokonferensutrustningen. Jag har bokat lokal och utbildare och skickat ut inbjudan till hugade. Lokalen tar max tio personer och hittills idag har fyra tackat ja. Det fylls på… Jag har inga intervjuer inbokade den här veckan, men tänkte gå runt och se om framför allt några av de lite mer erfarna medarbetarna kan ge mig en halvtimma.

I morgon ska jag luncha med CJ från min förra arbetsplats på fakulteten. Det var alltså henne jag trodde att jag messade till angående lunch, när jag i själva verket messade Annelie Kvist. Denna Annelie Kvist som gärna ville luncha med mig, men som jag absolut inte känner… 😳 Så sorry, Annelie, det blir ingen lunch! I fredags var jag för resten till thaistället och mötte där en mycket förvånad JK, också från fakulteten. JK hade ingen aning om att jag var kvar inom företaget, men jag berättade läget. Noterade glimten av lite välment avundsjuka i ögonen när jag nämnde att jag har kontor högst upp i nybygget… Nåja, JK:s och de andras tur kommer, deras hus håller på att byggas, men det är nog inte inflyttning förrän nästa vår, tror jag. De sitter verkligen i ett gammalt hus som inte är särskilt lämpligt ens som kontor…

Jag har noterat att ytterst få läsare kommenterar de inlägg som handlar om mitt nya jobb. Kanske dessa inlägg inte intresserar eller kanske man är missunnsam, rentav? Jorå, jag vet att många som inte gillar mig läser min blogg, men min blogg är väl mindre intressant just nu när det går lite bra för mig. Jag fattar och tänker att ni har små liv, ni. Små, futtiga liv. Jag glömmer aldrig hur det är att gå utan jobb och allt det innebär. Och for your information är min egen jobbsituation inte löst än, jag har en tidsbegränsad anställning. Jag kan mycket väl hamna ute i kylan igen direkt efter min 50-årsdag, i princip. Så jag glömmer aldrig. Men jag glömmer inte heller det löfte jag har avgett om att försöka hjälpa andra i liknande situation – om nu min egen ordnar sig. Jag tycker nämligen att det är för jävligt att duktiga och kompetenta människor inte får  nån plats på arbetsmarknaden idag. Det stinker!

Det här företaget kan ALLA som bloggar i alla fall jobba åt. En stor knapp till företaget finns här intill i högerspalten! 

Read Full Post »