Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘dum i huvudet’

Ett inlägg om nåt som we love to hate.


Häromdan skrev jag ett inlägg om reklamfilmer på TV.
Nu har jag samlat lite mer underlag så det blir ytterligare ett inlägg. För det här med TV-reklam kan verkligen engagera människor, undertecknad inkluderad. Det är nånting vi TV-tittare love to hate, ungefär.

ÖBkillen

Nåns älskling? Säkert, men inte min, i alla fall… (Bilden är lånad av Mrs Wedell.)


Jag köper fortfarande inte
att all uppmärksamhet – även dålig – är bra. För när det gäller varor och tjänster är väl ändå syftet med reklamen att skapa goodwill??? Som ju ofta i reklam-TV:s värld blir badwill. Man blir irriterad och tycker att företagen är töntiga/knäppa. Hur troligt är det då att man handlar där? Jorå, jag åkte till Ö&B häromdan för att köpa en grej som jag sett i reklamen – pappersreklamen. Annars undviker jag stället så mycket jag kan. Är livrädd för att möta den Överenergiske killen med de många tänderna ovan! (Han borstar nog inte med den tandkrämen som tandläkaren som låter som om hon har en muninfektion gör reklamfilm för…).

Livrädda var det många som blev för ett par år sen för en tjej som gjorde reklam för vissa apoteksvaror. Jag blev det inte, jag tyckte att det var en ganska neutral och OK reklam. Men en aktuell reklamfilm jag verkligen blir skraj för är Kicks! Hur i helskotta tänkte de??? Sminket gör ju människorna i filmen ännu läskigare! Vem vill köpa då?

Riktigt dålig reklamfilm just nu är den med Tommy Körberg och färgen. Har Tommy Körberg så dåligt med pengar att han måste ställa upp och spela in sånt skräp?

Och Dajreklamen (Förlåt, det stavas visst Daim nu för tiden…) Du vet den som använder stereotypbilderna musklig man (hård utanpå) och mjukisman (mjuk inuti). Eller nej… Tvärtom var det nog… Hur som helst: dåligt! (Dessutom fastnar just den här chokladbiten otroligt mycket i tänderna. Tur att jag då använder en annan tandkräm än den i reklamfilmen, för mina tänder blir rena och jag det låter inte som om jag har två tungor i käften när jag pratar.)

Många reklamfilmer handlar om ätande, en del handlar om bantning. Man undrar bara varför de ändå ganska seriösa Viktväktarna fortsätter att visa reklamfilmerna med Shirley Clamp när det avslöjades att hon hade använt en helt annan metod för att gå ner i vikt snabbt – så hon kunde spela in reklamfilm åt Viktväktarna, eller? Man undrar.

Tillbaka till reklam för ätande. Det sämsta jag har sett på länge är nog Burger Kings reklam om killen på stranden med anden. Han som frivilligt avsäger sig tre sinnen – känsel, hörsel och syn – bara för att få behålla sin hamburgare. Det här är snudd på kränkande reklam, tycker jag! Vad tycker personer med funktionshinder som är döva och blinda, till exempel, om denna reklamfilm?

Eller nej. Lägst ner på min lista av dåliga reklamfilmer just nu är nog filmer av typen

saker som pratar.

Alltså, tror reklamfilmsmakarna att folk är dumma i huvudet eller? Jag blir förbannad på kontaktlinser som pratar Kalle Anka och diskmedel som har åsikter!!!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ibland står jag bara inte ut – varken med företeelser eller vissa människor. Idag stod jag mest inte ut med min skröpliga lekamen. Har du försökt handla med två kryckor? Då vet du att det är rätt omöjligt eftersom armarna inte räcker till att hantera fler saker än två – kryckorna.

Min lunch idag var ganska torftig och intogs efter strykning och telefonsamtal med mamma. (Ja, jag  behövde fylla på sockerdepåerna efter detta.)

Kexchoklad, lokalblaskans bostadsbilaga och vatten – en ganska torftig lunch.


Så därför fick jag för mig
att åka till en kvarterskrog och käka pizza. Det är inte direkt min kvarterskrog, men en friskfotad person promenerar sträckan Toffelhemmet – Kvarterskrogen på 20 minuter. Jag tog bilen.

Men innan jag kom ut till bilen noterade jag att det låg nåt i min postbox. Jag stapplade fram – och blev skitbesviken och förbannad! Först var det en lapp där jag uppmanades att bli vän på Fejan med en jävla förskola. Förskola! Sen var det ett kuvert från det här skiten:

Postkodlotteriet som aldrig ger sig. 


Sen flera år tillbaka
returnerar jag all skit – och det är inte lite! – som jag får från Postkodlotteriet. Jag stryker ett kryssöver mitt namn och mina adressuppgifter och så skriver på nånting som innehåller

Åter avsändaren!

och så lägger jag det på en gul brevlåda nästa gång jag passerar en. Men mitt budskap verkar inte gå hem och jag tänker inte slösa bort ett telefonsamtal eller mejl igen på dem, för det hjälper ju uppenbarligen inte heller. HUR FAN SKA MAN FÅ POSTKODLOTTERIET ATT FATTA ATT MAN INTE VILL HA MER SKRÄP FRÅN DEM???

Kvällens returnerade kuvert. Ja jag vet, jag skriver skitfult, men det står: ” Åter avsändaren. Sluta skicka er skit till mig!”


I vanliga fall
brukar jag ha en skarp men hövlig ton på kuvertet. Jag brukar skriva

Ej beställt material.

Men nu orkar jag inte vara hövlig längre, utan provar att vara arg och otrevlig. Vete fan om det hjälper, Postkodlotteriet är ju lika envist som jag. Tänk att år ut och år in skicka grejor till en människa som varje gång returnerar dem… Då är man jävligt envis. Eller bara korkad…

Såå… jag var på rätt dåligt humör när jag anlände till Nån Annans Kvarterskrog. Precis utanför dörren stod två puckon och rökte. Det ena puckot hejade på mig, jag hejade tillbaka. Nån ansats för att hjälpa mig att öppna dörren gjorde puckot inte, det hade ju fullt sjå att hålla i sin giftpinne.

Jag stapplade in och satte mig. Ganska fullt på stället. Jag tänkte att de har ju bra mat här, varför ta en pizza? När servitrisen såg att jag hade satt mig ner vid ett bord kom hon fram och frågade:

Ska du äta här?

Jag svarade:

Jaa…

Men jag tänkte svara:

Nej, jag ska gyttjebrottas.

Hon sa:

Då går jag efter menyn.

Jag tänkte:

Ja gör det, du jobbar ju här.

Tre sekunder efter att hon hade lämnat mitt bord kommer ett av röktrollen fram till mitt bord, rätt dragen och säger:

Får jag spå dig?

Alltså… vid det laget var jag explosiv. Men som den alltmer behärskade Toffla jag ändå är svarade jag, tydligt och klart:

Nej tack, jag vill vara ifred!

Varpå puckot morrade:

Så jävla sur man kan vara då...

Men puckot lommade iväg, tack och lov. Annars hade jag gjort det. Fast jag hade ju inte lommat, jag hade stapplat.

Under hela den halvtimme jag var där och åt min lax med pommes och drack mineralvatten – längre tid stod jag inte ut – sprang detta pucko som en osalig ande mellan olika bord och störde ätande gäster. Däremellan var puckot ute och sög i sig giftig luft. Det hade varit ganska skönt om nån ur personalen lite fint hade försökt be puckot att sätta sig ner, men icke. Personalen kanske inte jobbade där, vad vet jag.

Jag stod inte ut med att be om notan och sitta och vänta på att den skulle anlända med servitrisen, utan jag gick fram till kassan för att betala. När jag hade lämnat min peng bad jag att få 50 kronor tillbaka. Fick det och skulle stoppa ner den när servitrisen med förbryllad min gav mig en tjuga och sa…

Men… du ska ju ha 70 kronor tillbaka..?

Inte vet jag om hon tror att alla människor med funktionshinder är dumma i huvet eller inte kan räkna… Jag svarade matt:

Det var ju dricks…

Sen kryckade jag ut och åkte hem i min tysta, fridfulla boning dit ingen rök sipprar in och inga puckon kommer över tröskeln – mer än jag själv… Och jag står knappt ut med mig själv just nu.

Jag undrar om jag har PMS…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ältar gör vi väl alla mer eller mindre. Jag gör det. I skrivande stund ältar jag saker som jag borde ha tagit tag i för länge sen. Det är väl så det blir när Fan blir gammal – h*n blir religiös. Det har varit så mycket tjafs i mitt liv att hälften kunde ha räckt. I elfte timmen försöker jag reda upp saker, men jag får erkänna mig besegrad – min tid räcker inte och jag lär inte hinna.  Sätter mig ner och gråter en stund så lättar trycket lite. För stunden.

TÅRDRYPANDE PAUS (ja, här är jag lite ironisk mot mig själv och den offerkofta jag tar på mig en stund)

Härom kvällen såg jag en intressant intervju med Carin Götblad på SvT. Du vet, hon som tidigare var länspolismästare i Stockholm och som numera är regeringens samordnare mot våld i nära relationer. Man kan tycka vad man vill om Carin Götblad, men det finns en massa gott hon har gjort. Och när hon berättade om sitt engagemang kring människor med självmordsproblematik var det svårt att inte bli imponerad. Skälet var att Carin Götblad själv hade drabbats genom en närstående. Enkelt och rakt på sak beskrev hon bemötandet i vården, när allt den inblandade medicinska personalen återkom till var organdonation eller inte. Vidare, när sjukshusräkningen kom för den närstående som sen avled. Hur kallt hon som närstående blev behandlad. Men också hur hon försökte söka hjälp men ingen fick. En sån person måtte vara en otrolig resurs när det gäller att arbeta förebyggande mot självmord!

Jag fick också skratta lite under intervjun, detta när Carin Götblad beskrev hur hon själv hade kallat in ett antal ungdomar till stormöte. Mötet blev kaotiskt, ungdomarna tycktes bete sig hur som helst och lite till och hon tänkte, mot slutet

Aldrig mer!

Men så, när de skulle skiljas åt, kliver var och en av de inbjudna ungdomarna fram till henne, tar i hand och tackar. Då kunde hon inte spotta i dessa händer utan arbetet med de unga fortsatte och blev framgångsrikt.

Efter intervjun ägnade jag en stund åt Veckans brott som leds av Camilla Kvartoft. Camilla Kvartoft leder även Leif GW Persson till viss del, och det tycker jag är bra. Av de fall som togs upp berördes jag särskilt av det med pappan som mördade mamman framför parets två små döttrar. Detta fall är dessvärre inte det enda i sitt slag. Det är inte bara kvinnor som mördas, men de flesta är kvinnor. I det fallet som togs upp i TV-programmet hade paret separerat. Kvinnan kände sig rädd. Efter separationen sökte han upp henne flera gånger och hotade henne, vid ett tillfälle höll han henne fängslad, till och med. Kvinnan sökte hjälp och skydd, trots besöksförbud och skyddad identitet. Men hon fick uppenbarligen inte varken hjälp eller skydd eftersom mannen en dag lyckades mörda henne. De två flickorna blev på en kort stund både moderlösa och faderlösa.

Vad är det som gör att en före detta partner inte kan acceptera ett relationsslut? Vad är det som gör att man inte vill inse? Och vad är det för krafter som får en person att tänka att

Om inte jag får henne/honom, ska ingen annan få det heller!

Och så mördar man. Nej, vår värld är en märklig värld. Jag har inga svar på frågorna.

Förresten är det många frågor just nu som jag inte har svar på. Jag vill gärna veta saker, men får känslan att jag bara ältar och är dum i huvudet som inte fattar. Varför kan jag inte förstå att det över när det gäller vissa människor? Hur kan jag inte förstå? (Det handlar inte om min älskade, som har fått höra så mycket ont om mig men ändå valt att stanna med mig.)

Idag har jag sträckt ut några fingrar i olika riktningar och min hand har blivit spottad på. Jag måste ändå fortsätta så länge jag orkar. En dag är allting över. Då har jag i alla fall försökt – och misslyckats.


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag skulle ha skrivit ytterligare ett ilsket inlägg igår kväll, men det blev inte tid till det. En Toffla måste ju umgås med sin Fästmö också och sova lite däremellan.

Strax efter klockan 20 igår kväll plingade det på dörren. Jag såg att det var en person klädd i nån sorts blå uniform med ett id-kort i högsta hugg så jag öppnade. Det var en representant från Com Hem – där jag är tvångskund. Tvångskund därför att min bostadsrättsförening har avtal med företaget kring vårt TV-utbud. Och då har man som enskild bara att rätta sig i ledet. För vissa TV-kanaler vill man ju ha. Men sen är jag nöjd.

För ganska länge sen gick det ut information om att vi boende kunde hämta boxar. Vidare fick vi välja åtta kanaler från ett visst utbud som vi skulle ”få”. Eller tvångsköpa, dårå, eftersom en hundralapp från våra månadsavgifter går till Com Hem. Detta visste den blåklädde, men inte jag. Fast jag bryr mig inte så mycket, å andra sidan. Jag var på ett informationsmöte 2009 eller 2010 om dessa boxar och extrautbudet, men eftersom jag inte fann det särskilt intressant gjorde jag inget mer.

Igår kväll plingar denna okända människa på min dörr och svär åt mig, himlar med ögonen och tycker så uppenbart att jag är dum i huvet som inte har

hämtat ut min box.

För det första vet jag inte var jag ska hämta ut sagda box. För det andra känner jag att det här är Com Hem i ett nötskal: man skapar ett behov hos sina tvångskunder. Först är det gratis – eller ja, han sa ju att det kostar mig en hundralapp av min månadsavgift – men jag kan ge mig 17 på att det alldeles snart blir en ökad avgift för hushållen. Min månadsavgift har inte höjts på ganska länge och jag vet inte om jag blivit riktigt informerad av styrelsen om den där hundralappen till Com Hem. Hur som helst, jag har inte saknat pengen, jag betalar och jag får ganska många kanaler ändå även utan box.

Till saken hör även att min TV är ganska ny. Den har en inbyggd box. Det jag skulle behöva från Com Hem är endast ett kort. MEN… då behöver jag KÖPA en korthållare till min TV. För ett år sen eller två kostade en sån 600 spänn hos min TV-handlare. Inte pengar jag har just nu. Men framför allt: jag känner verkligen inget behov av ytterligare åtta TV-kanaler. Varför ska jag ha ytterligare åtta kanaler när jag inte hinner – eller vill – titta på de 15, eller hur många de nu är, som jag redan har? UTAN box och kort och hela fadderullan. Hur jag vill göra är väl ändå mitt val, som kund..? Ska jag bli hånad bara för att jag inte glor så mycket på TV?

Jag gillar inte Com Hem. Jag gillar inte deras säljpersonal och deras säljmetoder. Säljpersonalen är påflugen och en del är riktigt otrevliga, nästintill hotfulla. Eller som killen igår kväll, hånfulla. Och i färskt minne har jag när de lurade på en nybliven 18-åring ett helt j***a ”paket” med bredband och telefoni – en ung vuxen som bodde hemma hos sin mamma och vars mamma redan hade abonnemang. Säljaren hade då uppgett att den unga vuxna, om h*n ångrade sig, inte behövde hämta ut paketet. Och därmed strunta i att betala fakturan. Vad hade hänt då? Jo, gissningsvis hade den nyblivna vuxna fått starta sitt vuxenliv med en betalningsanmärkning. Det slutade med att jag ringde Com Hem och var

arg

Men se säga upp det hela gick inte att göra per telefon! Vi fick skicka ett rekommenderat brev med en skriftlig uppsägning, undertecknad av den unga vuxna. Detta hade den unga vuxna aldrig fixat på egen hand, så det var ju rena turen att vi var två luttrade äldre vuxna i närheten som kunde reda upp det hela.

Nej, jag gillar inte Com Hems affärsmetoder och jag gillar inte deras säljare. Tror Com Hem att man vill vara kund om en säljare står vid ens ytterdörr svär åt en och himlar med ögonen och nästan, nästan säger att man är dum i huvet bara för att man inte nappar på ett erbjudande som han upplever att jag ändå betalar en liten summa för varje månad?  Det vill man inte. Men så länge jag bor där jag bor är jag tvungen. Jag betalar. Men jag vill inte ha fler TV-kanaler.

Självklart blir det en svart bak!!!


En svart bak till Com Hems säljare som svär åt sina kunder och himlar med ögonen för att kunden inte jublar åt deras erbjundanden.

Read Full Post »

En dröm. I natt. Under kategorin Mardrömmar. Den här verkliga, nu över två år långa, mardrömmen var i själva verket en långtidssjukskrivning – i sömndrömmen, alltså. Jag var tillbaka på mitt jobb, vid mitt skrivbord. En del av mina kollegor var utbytta till såväl nya som gamla ansikten. Bland annat jobbade Liza Marklund hos oss… Och chefen var densamma.

När jag hade gjort iordning i mitt rum gick jag för att söka rätt på chefen. H*n stod inne hos en manlig kollega och pratade. Jag bad om ursäkt att jag störde och framförde mitt ärende, det vill säga jag ville veta om h*n hade några arbetsuppgifter åt mig, för jag hade ju varit borta så länge och visste inte vad som var mina jobb och så. Då fick jag Blicken. De där kalla ögonen som talade om för mig att jag var dum i huvudet som störde.

Man ska aldrig BE om arbetsuppgifter, då blottar man sin svaghet. Man ska hellre LÅTSAS att man har fullt upp!

brusade h*n upp.

Och jag gick in till mig, stängde dörren och satte mig vid skrivbordet och grät.

Nu var detta bara en (mar)dröm och jag är glad att det inte var den verkligheten jag vaknade upp till idag. Delar av drömmen ger emellertid en bild av hur det var då. Vad jag har förtstått har dessutom vissa personer fortsatt i samma stil fast på annat håll. Och blivit miljonärer när det inte gick att vara kvar. Själv sitter jag här med a-kassa och inkomstförsäkring. Det bevisar ju bara att det är skillnad på skit och pannkaka.

Idag är min blogg stängd en stor del av dagen på grund av familjeangelägenheter. Det händer saker som inte är drömmar i det verkliga livet…


Det händer saker i verkliga livet idag.

Read Full Post »