Hon ville se havet…

Ett inlägg med fokus på bild.

Eftermiddag-kväll med Fästmön hos hennes snälla mamma. Vi hämtade mat från Restaurang Trädgården, Annas mamma bjöd. Trots att hon är nyopererad hade hon snott ihop (!) en rabarberkaka med kardemumma. Mumma var ordet! Till detta, granatäppledryck. Friskt och annorlunda.

Granatäppledryck.

Annas mamma blev trött och behövde nog vila. Och Anna ville se… havet. Jag tog henne till en brygga vid Storvad. Fyrisån var vad jag kunde erbjuda i kväll.

En brygga i Storvad var vad jag kunde erbjuda.

Där fanns en del människor som njöt av kvällssolen. Några fiskade, några grillade, några lirade boll. Vattnet såg onekligen inbjudande ut…

…även i svartvitt…

Spegelblank yta och vårens dofter och färger.

… men mest i färg…

Sen for vi hem och lämnade bilen för att traska över till Tokerian för att kolla på matsvinn köpa lördagsgodis.

Matsvinn.

I morgon ska jag kolla på min Nästanbror och intervjua honom om hans nyutkomna bok.

Vad har du kollat på idag??? Och vad ska du kolla på i morgon???

Livet är kort.

Read Full Post »

Ibland står jag bara inte ut…

Ibland står jag bara inte ut – varken med företeelser eller vissa människor. Idag stod jag mest inte ut med min skröpliga lekamen. Har du försökt handla med två kryckor? Då vet du att det är rätt omöjligt eftersom armarna inte räcker till att hantera fler saker än två – kryckorna.

Min lunch idag var ganska torftig och intogs efter strykning och telefonsamtal med mamma. (Ja, jag  behövde fylla på sockerdepåerna efter detta.)

Kexchoklad, lokalblaskans bostadsbilaga och vatten – en ganska torftig lunch.

Så därför fick jag för mig att åka till en kvarterskrog och käka pizza. Det är inte direkt min kvarterskrog, men en friskfotad person promenerar sträckan Toffelhemmet – Kvarterskrogen på 20 minuter. Jag tog bilen.

Men innan jag kom ut till bilen noterade jag att det låg nåt i min postbox. Jag stapplade fram – och blev skitbesviken och förbannad! Först var det en lapp där jag uppmanades att bli vän på Fejan med en jävla förskola. Förskola! Sen var det ett kuvert från det här skiten:

Postkodlotteriet som aldrig ger sig. 

Sen flera år tillbaka returnerar jag all skit – och det är inte lite! – som jag får från Postkodlotteriet. Jag stryker ett kryssöver mitt namn och mina adressuppgifter och så skriver på nånting som innehåller

Åter avsändaren!

och så lägger jag det på en gul brevlåda nästa gång jag passerar en. Men mitt budskap verkar inte gå hem och jag tänker inte slösa bort ett telefonsamtal eller mejl igen på dem, för det hjälper ju uppenbarligen inte heller. HUR FAN SKA MAN FÅ POSTKODLOTTERIET ATT FATTA ATT MAN INTE VILL HA MER SKRÄP FRÅN DEM???

Kvällens returnerade kuvert. Ja jag vet, jag skriver skitfult, men det står: ” Åter avsändaren. Sluta skicka er skit till mig!”

I vanliga fall brukar jag ha en skarp men hövlig ton på kuvertet. Jag brukar skriva

Ej beställt material.

Men nu orkar jag inte vara hövlig längre, utan provar att vara arg och otrevlig. Vete fan om det hjälper, Postkodlotteriet är ju lika envist som jag. Tänk att år ut och år in skicka grejor till en människa som varje gång returnerar dem… Då är man jävligt envis. Eller bara korkad…

Såå… jag var på rätt dåligt humör när jag anlände till Nån Annans Kvarterskrog. Precis utanför dörren stod två puckon och rökte. Det ena puckot hejade på mig, jag hejade tillbaka. Nån ansats för att hjälpa mig att öppna dörren gjorde puckot inte, det hade ju fullt sjå att hålla i sin giftpinne.

Jag stapplade in och satte mig. Ganska fullt på stället. Jag tänkte att de har ju bra mat här, varför ta en pizza? När servitrisen såg att jag hade satt mig ner vid ett bord kom hon fram och frågade:

Ska du äta här?

Jag svarade:

Jaa…

Men jag tänkte svara:

Nej, jag ska gyttjebrottas.

Hon sa:

Då går jag efter menyn.

Jag tänkte:

Ja gör det, du jobbar ju här.

Tre sekunder efter att hon hade lämnat mitt bord kommer ett av röktrollen fram till mitt bord, rätt dragen och säger:

Får jag spå dig?

Alltså… vid det laget var jag explosiv. Men som den alltmer behärskade Toffla jag ändå är svarade jag, tydligt och klart:

Nej tack, jag vill vara ifred!

Varpå puckot morrade:

Så jävla sur man kan vara då...

Men puckot lommade iväg, tack och lov. Annars hade jag gjort det. Fast jag hade ju inte lommat, jag hade stapplat.

Under hela den halvtimme jag var där och åt min lax med pommes och drack mineralvatten – längre tid stod jag inte ut – sprang detta pucko som en osalig ande mellan olika bord och störde ätande gäster. Däremellan var puckot ute och sög i sig giftig luft. Det hade varit ganska skönt om nån ur personalen lite fint hade försökt be puckot att sätta sig ner, men icke. Personalen kanske inte jobbade där, vad vet jag.

Jag stod inte ut med att be om notan och sitta och vänta på att den skulle anlända med servitrisen, utan jag gick fram till kassan för att betala. När jag hade lämnat min peng bad jag att få 50 kronor tillbaka. Fick det och skulle stoppa ner den när servitrisen med förbryllad min gav mig en tjuga och sa…

Men… du ska ju ha 70 kronor tillbaka..?

Inte vet jag om hon tror att alla människor med funktionshinder är dumma i huvet eller inte kan räkna… Jag svarade matt:

Det var ju dricks…

Sen kryckade jag ut och åkte hem i min tysta, fridfulla boning dit ingen rök sipprar in och inga puckon kommer över tröskeln – mer än jag själv… Och jag står knappt ut med mig själv just nu.

Jag undrar om jag har PMS…

Livet är kort.

Read Full Post »

Livet är en gåva

Det blev verkligen en kanonkväll igår! Jag plockade upp Fatou i stan och så sammanstrålade vi med Fästmön för att dinera på restaurang Trädgården. Trädgården är en kvarterskrog på Heidenstams torg i Uppsala. Alltså ingen finkrog. Många gäster går dit bara för att ta en öl. Men maten är superb – så även igår! Damerna i mitt sällskap åt kött och pommes, jag fisk och pommes. Under tiden intog Fatous pappa hamburgare nån annanstans, men även han slöt upp senare.

Kvällens höjdpunkt var emellertid inte maten. Det var Annika Östbergs  föreläsning i Lötenkyrkan. Ett något obyråkratiskt bokningssystem hade gjort oss osäkra på om vi verkligen fått biljetter eller inte, men Fatou, som känner allt och alla, hade lyckats igen. Förväntansfulla bänkade vi fyra oss – tillsammans med 496 andra…

Halva Fatous pappa till vänster och en förväntansfull och glad Anna till höger.

Lötenkyrkan tog in 500 personer och fick avvisa 100. Jättetråkigt för dem som fick gå hem, men förhoppningsvis kommer Annika Östberg tillbaka till Uppsala.

Vårt sällskap och ytterligare 496 personer fick plats.

Prick klockan 19 började Annika Östberg tala efter en kort introduktion av församlingsprästen. Sen talade hon i en timma och en kvart. Utan manus. De enda avbrotten hon gjorde var för att skölja halsen ren med vatten.

Jag kan inte återge vad Annika Östberg sa och berättade – och jag vill det inte heller! Jag tycker att du ska läsa hennes bok, Ögonblick som förändrar livet, och därefter försöka pricka in en föreläsning med henne. Mycket av det hon skriver om i boken kom förstås tillbaka i föreläsningen, men även annat. Och känslan att få höra henne berätta med egna ord var enorm.

Fatou och jag hade med oss våra böcker. Jag fick ju Annika Östbergs bok av mamma i julklapp. När jag berättade för mamma att jag skulle gå på föreläsning och ta med boken för att försöka få den signerad av författaren, tyckte hon att det var lite pinigt.

Meh, jag har ju skrivit i boken också, då ser ju hon det.

Jag tyckte det kändes bra. Fatou och jag försökte fota varandra tillsammans med författaren, men det blev… ehum… varierande kvalitet på bilderna. På den här bilden ser det ut som om jag säger ett otrevligt, men sanningens ord till Annika Östberg. Fast notera – NOTERA! – att vi faktiskt kramas!!

Vi kramas faktiskt, men jag ser för jädrigt otrevlig ut!.. 😳

Det jag sa egentligen var :

Du måste vara jättetrött nu!

Och det var hon, sa hon. Helt slut… Efter kramen skrev Annika Östberg  i min bok och det blev jag ju glad för, som synes.

Annika Östberg skrev i min bok och jag blev glad. 

Anna och Fatous pappa konverserade under tiden vi köade och fick böckerna signerade. Efter en kort paus, där en av oss förpestade sina lungor och tre av oss försökte sippa frisk luft, stegade vi tillbaka in för att fika. Kaffe och stor kanelbulle ingick nämligen i det facila priset – 100 kronor. Klart värt!!! För den som ville skänka mer i kollekt hittade vi en skojsig apparat som faktiskt tar kreditkort. Kyrkan goes 21st century, liksom…

Kollektomat. 

Anna träffade på en före detta arbetskamrat och det bar sig inte bättre än att hon kom ut för honom – jag stod ju bredvid. Det var väldigt modigt gjort och jag är så stolt över min älskling!

Den här kvällen bär jag med mig i mitt hjärta! Framför allt Annika Östbergs ord om förlåtelse. För det handlar om att kunna förlåta sig själv innan man kan gå vidare. Så är det. Och Annika Östberg skrev naturligtvis väldigt vackra ord i min bok, också dessa ord ska jag bära med mig från och med nu.

”Livet är en gåva.” Sanna ord som jag bär med mig från och med nu.

Read Full Post »

Klarade mig vidare till rond två

Uppdaterat: Magasinet som nämns i inlägget nedan är ett magasin som tar betalt för sina artiklar av dem de intervjuar. Inte helt OK, tycker jag dårå. MEN… artiklarna i det kommande numret om vår forskning är trots allt väldigt välskrivna och mycket läsvärda!

Idag på förmiddagen hade jag avstämningsmöte med prefekten, det vill säga min nya chef, och den administrativa chefen. Jag tror att det gick bra, även om jag som vanligt har en förmåga att prata för mycket och gärna vilja ta över showen… Måste verkligen träna på att hålla tillbaka lite… Men jag tror att jag klarade mig vidare till rond två. Nästa avstämningsmöte är den 7 mars.

Ägnade lunchen åt att äta ostfrallor vid skrivbordet och läsa ut Palmebiografin samt därefter förstås lägga sista handen vid recensionen här på bloggen. Det är bra att kunna förbereda inlägg och spara utkast. En annan bra funktion här på WordPress är att man kan tidsinställa publiceringen av inlägg. Ibland ser det ju ut som om jag inte gör annat än bloggar trots att jag är på jobbet. Det är faktiskt sällan jag skriver inlägg på arbetstid, undantaget raster, dårå. Och så händer det ju att det dyker upp nåt intressant med jobbanknytning som jag vill blogga om.  Då känns det OK att skriva inlägg på den egna, privata bloggen.

På lunchen mejlade jag också och bjöd in mig själv på eftermiddagsfika hos före detta avdelningen. Jag är självisk – de har godare kaffe! Deras kaffe bryggs i en nästan igenkalkad kaffebryggare. Vi har en automat och jag tål det kaffet väldigt dåligt. Detta innebär att jag måste köra på cappuccino här. Men i morse tog mjölkpulvret slut och även cappuccinokaffet blev vidrigt. För övrigt tänkte jag ta med mig ett magasin och visa för avdelningen. ”Min” institution har två artiklar med där. Dessutom är en professor från fakulteten där jag jobbade tidigare publicerad  i samma nummer. Man måste få skryta lite!..  Det aktuella numret av International Innovation läggs inom en snar framtid ut som PDF här. Dessutom går det att följa Research Media, som gör magasinet,  på twitter,  @ResearchMedia

Det handlar om From farm to fork…

För övrigt laddar jag förstås för den spännande kvällen! Den inleds med middag på restaurang Trädgården tillsammans med Fatou och Fästmön och avslutas i Lötenkyrkan, i sällskap av Annika Östberg….

Read Full Post »

Hemma på farmen igen

Vi kom iväg från mammas hem vid 13-tiden, men behövde ta en omväg för att tanka, så starten gick cirka 13.40. Hemma i Uppsala var vi vid 17-tiden. Jag brukar för det mesta köra i ett streck och då går det lite fortare, men mammas onda rygg kräver att vi stannar minst en gång. Idag blev det just bara en gång. Vi behövde besöka toa och jag var hungrig och båda var vi kaffesugna. Vi stannade på vårt vanliga ställe Skoftesta. Inga vidare mackor där, eller vad sägs om denna fantasilösa skapelse?

Fantasifull fika, eller hur? NOT!

                                                                                                                                                                               På bilden ovan ser du hur min bricka såg ut INNAN jag klantade mig. Jag fnös högt och ljudligt åt två manspersoner i cirka 35-årsåldern som efter avslutad måltid hickade och rapade ljudligt (sånt man gör hemma i enskildhet). För att fnysa med emfas slog jag näven i brickan – och ja, det är ju inte svårt att gissa vad som hände. Just det. Allt kaffe åkte ut. Jag hade väl tagit typ två klunkar. Inget kaffe kom emellertid på mig eller mamma. Jag stegade in för att köpa en ny kopp java samt en kaka som tröst. Trodde att Skoftestamannen skulle ömka mig och bjussa på en kopp när jag kom med min kaffeblöta bricka och en tom porslinsmugg, men icke. Jag fick betala 25 pix för nytt kaffe –  i pappersmugg – och den plastade kakj***ln.

Mamma skötte sig som synes och spillde ingenting.

                                                                                                                                                               Hemma i Uppsala möttes vi som vanligt av sura miner. Jag kan inte förstå att somliga alltid äter citronsoppa. Men det gäller bara vissa ändå, för det finns folk som har hyfs och både hälsar och ler när vi möts – ett sånt par mötte jag senare.

L hade inte lämnat nycklarna, så antingen är det nån annan som vattnar och tar in post eller så glömde L. Jag minns hur det var förra året – en L som högröd i ansiktet slängde åt mig nycklarna i farten på väg ut till bilen som skulle gå till Arlanda…

Stanken av grillad gris la sig strax tung över området, men jag lät balledörren* vara öppen ändå och hängde snabbt in mina kläder i garderoben. Det luktade faktiskt inte så himla länge, skönt.

Jag orkade inte skutta över till Tokerian, inte ens hasa över, så jag ringde Restaurang Trädgården för att beställa scampi och ris till mamma och mig. Tyvärr var denna rätt borttagen från menyn. Mamma fick i stället en lövbiff som till största delen var seg och oätlig samt strips; jag en kycklingpizza med béarnaisesås, det sista jag var sugen på i värmen.

När jag parkerade vid Heidan noterade jag en person i en röd bil. Fick en flash att det var ett av mina två onda x. Ha ha haaaa! 😆 När jag klev ur och gick förbi såg jag att det var… en gubbe, minst 100 år gammal… Tror det är dags för Tofflan att boka tid hos optikern.

Nu har jag tagit en dusch och tvättat håret och jag är lika varm som innan. Mamma ser på TV, jag tycker att det är mest skit på dumburken på lördagskvällar, så jag tänkte sätta mig med ett par tidningar som har kommit.

I morgon ska jag Ut på Uppdrag på förmiddagen och när jag har duschat stapplar vi nog över till Tokerian för att proviantera. Vet inte vad jag ska hitta på till middag i morgon – mamma är en riktig köttätare och det är ju inte jag. Däremot äter hon inte kyckling. Svårt fall, doktorn grät.

Doktorn är deppig.

                                                                                                                                                    *balledörren = balkongdörren

Read Full Post »

Glidigt före, gröngöling och tankar om året

Idag har jag varit ute och åkt några vändor i det glidiga föret. Snöat har det gjort mest hela dan och nu när jag kom tillbaka i eftermiddag blev jag tvungen att skotta utanför garaget. Annars tycker jag att det har plogats BRA den här gången. TACK alla flitiga plogbilsförare!

Det snöar hela tiden.

                                                                                                                                                     Fästmön har varit hemma några timmar och fått lite mat i sig. Vi tog en gemensam fika på eftermiddagen också innan det var dags att återbörda henne till arbetet. Mammas kusin B ringde och det var nog bra för mamma att få en pratstund med denna kloka människa.

På vägen tillbaka lämnade jag in Lotto på ICA Heidan – och vi hade vunnit hela 23 pix! Passade också på att köpa mat på Restaurang Trädgården – det blev västkustsallad med bröd till mamma och kycklingrulle till mig. Fast just nu är vi så mätta, så vi äter nog lite senare.

I kväll blir det softning i soffan. Anna jobbar fram till klockan 20 och vi försöker väl orka att sitta uppe ett par timmar till. I morgon ska jag skjutsa henne till Stormarknaden så hon får handla julmat. Själv ska jag kolla om jag hittar en ”gröngöling” att ta med hem och klä fin kvällen före julafton. Det sägs att det ska vara brist på granar, så vi får väl se om jag får tag i nåt exemplar.

I tanken funderar jag över en årskrönika jag ska skriva här på bloggen. Den lär tyvärr innehålla en massa krämpor och elände, men en och annan bra grej ska jag nog hitta också. Om jag anstränger mig, vill säga. 😉

Read Full Post »

På väg..?

Äntligen stod prästen i predikstolen…

Nä, det var ju Selmas inledning på Gösta-sagan. Jag är ju inte Gösta längre, det var några år sen jag slutade vara det (typ snart 30…) Här kommer Tofflans inledning:

Äntligen låg sommardäcken i bilen…

Ja SÅ långt har jag kommit hittills idag! Att jag har fällt baksätet och kånkat in sommardäcken i bilen. Sen får vi se om jag hittar nån snäll gosse som kan byta dem åt mig. Det brukar bli billigast så. Sist jag lät en tjej byta kostade det både pizza och parkeringsböter… Ett av mina snålare gamla ex hade nämligen bestämt oss (ja, hon brukade just bestämma OSS) för att däcken på våra bilar (totalt åtta däck) skulle bytas å garage vid Sjukstugan i backen. Sagt och gjort. Den händiga, starka och framför allt snåla kvinnan gjorde ett gott arbete – inte tu tal om den saken. Därför skulle jag bjuda på pizza från restaurang Trädgården vid Heidenstams torg. Det var bara det att torget just infört p-skiva alternativt p-biljett. P-skivan är gratis och hämtas inne i affärer eller i restaurangen. Fast jag såg inte skylten om de..t. När jag kom ut satt det därför en OTREVLIG lapp på Clark Kents* vindruta där jag krävdes på 300 pix för att jag underlåtit att sätta upp en p-skiva/betala p-biljett… Så så billigt blev det INTE vid det däckbytet…

Så här fick jag lust att göra när jag såg p-boten på vindrutan…

                                                                                                                                                           Efter sedvanlig skjuts till fritids och jobb (Elias respektive Fästmön) for jag hem till mitt och slängde in däcken. Tänkte vänta till en bit in på förmiddagen innan jag åker iväg och försöker hitta nån som kan byta däcken. Gissar nämligen att ”alla” ville byta dem i morse tidigt, före jobben. Och jag har ju inget jobb, så…

Det blir en stund vid lokalblaskan med en mugg java först och därpå en dusch med hårtvätt. Ska sen åka och fylla på lite drickbart i Clarkan också – han började blinka av törst i morse…

Denna kylskåpsmagnet får tala för mig…

                                                                                                                                                                *Clark Kent = min bil

Read Full Post »